Så vad ska man säga ? Possesion. Gjord 1981 av föga igenkända regissören Andrzej Zulawski, med Sam Neill och Isabelle Adjani i huvudrollerna. Jag hade aldrig hört talats om den här filmen eller om regissören eller om den kvinnliga huvudrollen, ebda skälet till att jag faktiskt stannade upp och läste om filmen var för Sam Neill. Jag har bara sett hnom i fyra filmer (inklusive den här) och han är übergrym i alla. Hur som helst så köpte jag filmen utan att veta vad jag ger mig in på, vilket jag bara gjort en gång förut i mitt liv när det gäller filmer.
Jag såg filmen och väntade mig, utifrån vad jag läst på baksidan, en småsnuskig äckelskräckis om en familj i splittror. Vad jag såg var inte ens i närheten av det... Låt mig säga såhär, jag tappade hakan av häpnad likaså som av förskräckelse. Possesion är inget för dem veka.
Året är 1981 och Sam Neill Kommer hem till Berlin efter ett uppdrag som pågått under ett års tid. När han kommer hem möts han av sin fru som inte riktigt verkar vara sig själv, hon säger att hon har träffat en annan och vill flytta in med honom och lämna Sam och deras son. sagt och gjort hon drar och självfallet tar Sam det väldigt hårt, hans son verkar dock en aning lättad...Han vet mer än vad det verkar. Sam anlitar en privatdetektiv för att ta reda på vart hans fru har tagit vägen, men när deckaren plötsligt försvinner spårlöst (säkerligen död) tar Sam sakerna i egna händer. Och vad han upptäcker förändrar hela hans liv.
Mer tänker jag inte säga och jag ska försöka undvika spoilers under resten av recensionen, så det kan bli lite...ja nåväl.
Vad som först verkar vara mer av ett skilsmässodrama förvandlas under filmens gång till ett mardröm för alla inblandade och om man inte läser baksidan och tittar på bilderna där kan man aldrig vänta sig vad som komma skall.
Det är så svårt att säga något om filmen utan att avslöja för mycket, regissören drog mycket inspiration från sin egen skilsmässa men valde att förkroppsliga allt hat och all avsmak han kände för sin fru blandat med alla tillkortakommanden han fann i sig själv under skilsmässan och göra det till en karaktär i filmen, vilket ju är ett väldigt originellt sätt att införa subtila känslor i sin film, det märks även att han vill göra en film som berör på många olika sätt. Jag måste nog säga att Andrzej Zulawski är en av mina nya favoritregissörer. Hans sätt att förmedla känslor och hans intrikata synonymer och liknelser mellan människans yttre manifestationer och vad som pågår inom dem är helt sanslöst snygga. Indietobbe blir alldeles varm i kroppen, pretentiöst och poetiskt på gränsen till oförståeligt är ingredienserna till en alldeles perfekt prettokaka, och det är min favorit (säger Indietobbe) Och sen ska vi inte prata om skådespeleriet. Helt sanlöst underbart, alla tar i från tårna och det märks att regissören har gett dem ordentliga direktiv, förklarat vad dem känner och vad det har för koppling till historien, inte bara deras del utan hur deras prestation påverkar hela filmen. Isabelle Adjani är helt makalös i sin roll som den betyngda frun, vilket också märktes på alla priser hon van för rollen. Cesar, Cannes, fantasporto, än en gång blir Indietobbe kär. Resten av ensemblen spelar med otroligt djup dem med men Adjani gör verkligen allt hon kan för att vi ska kunna se hur hon lider samtidigt som hon är helt besatt av...ja.
Kameran liknar mycket fotot i Modstrilogin faktiskt men även filmer som the hills have eyes (orginalet) och dead zone har mycket gemensamt med den här filmen, många gånger känns det dock som om filmen egentligen är en teater och kameran är mest där eftersom vi inte kunde vara med på inspelningen så den fångar allt den kan. Teaterkänslan förstärks även av att den fjärde väggen bryts här och där, aldrig nog för att man ska känna av ett mönster men inte för sällan så det känns konstlat. Helt enkelt så nära inpå perfekt man kan komma, det finns dock bara en film som har ett perfekt foto och det är...två filmer. 2001 ett rymdäventyr och My own private Idaho (har du inte så se dem genast)
Det enda den här filmen lider av är den usla musiken. Filmer som gjordes under den senare delen av 70-talet och tidiga 80-talet och fick titeln skräck har oftast värdelös musik, det går inte att förklara, edet enda jag kan tänka mig är att producenterna och studion inte förstod filmens djupa komplexitet (ha) utan bara såg den som en "videonasty" och därför gav den passande musik. Ibland så skenar det iväg dock och blir väldigt passande men inte ofta nog för att man ska förlåta det, kul är ju att filmen länge låg på listan med dem 74 filmer som faktiskt räknades in som videonasties tillsammans med klassiker så som Motorsågs massakern och Evil dead. den plockades bort så sent som 1999, skamligt.
Så mycket mer finns det inte att säga mer än, se den nu. Dock, om du har svårt att haja handlingen filmer som ligger på en mer komplicerad nivå rent narrativt än (ja vad ska man ta för ett exempel ? en modern film som många har sett en som få har förstått till fullo) The matrix såkan du ha svårt att hänga med men det är fan värt det ändå för då kan du sitta och diskutera den med dina snobbiga filmvänner eftersåt och känna dig jävligt smart och preteniös, vilket vi alla älskar innerst inne.
vilket spektakel, smek en tentakel.
No comments:
Post a Comment