Pusher trilogin

Brott lönar sig aldrig, om det är något vi lärt oss av film så är det att brott aldrig lönar sig (eller åtminstone väldigt sällan). Många filmer har tolkat dessa fyra ord med varierande resultat, men det finns en film som gör det lite bättre än alla andra och det är Pusher.



Den första Pusher filmen är en klassisk historia om smågangstern Frank som efter några dåliga val blir av med femtio tusen kr (danska kroner, big money på 90-talet)och utöver det så är han redan skyldig samma kille, som gav honom heroinet på krita, 180 tusen Danska kroner.
Han har nu bara fram till slutet på veckan att betala och hela filmen är en desperat kamp för Frank att på samma gång få fram pengarna och samtidigt hålla sitt liv i styr med allt vad det innebär. I Franks fall så innebär det illojala vänner, sexuell frustration och allmän paranoia och dödsångest.

Det hela är ett perfekt exempel på varför man inte ska beblanda sig med sitt lokala kriminella "element"


Spola fram tiden sex år. Tonny, en bikaraktär i den första filmen (utan att spoila för mycket, men ni bör ha sett dessa filmer innan för jag kan inte undvika att spoila en del saker) har nyss blivit frisläppt och måste försöka starta om och bevisa att han fortfarande är av värde, inte minst för sin far som är en aktad medlem av det kriminella nätverket i Köpenhamn, väl ute så får han snabbt reda på att han själv har blivit far (påstår hon i alla fall).
Tonny är ingen direkt "duktig" kriminell. Det enda han egentligen är bra på är att misslyckas, och de flesta i hans närvaro är snabba med att påpeka det. Men Tonny tänker göra allt han kan för att motbevisa dem, även om han måste betala ett alltför högt pris.

Efter ettans moralkaka framstår tvåan mer som en hyllning till den som ligger ner. en honnör till han som alla sparkar på. Nästan som en Dansk Falling down fast killen är kriminell redan från början. Tonny, trots sina tillkortakommanden, är helt klart en person det är lättare att relatera till. Hans problem är sådana som vi kan ha även om de i hans värld alltid har en kriminell twist.


Och så var vi framme vid den tredje och avslutande delen i denna trilogi...Duh!!!
I den tredje delen får vi lära känna en karaktär som alltid haft en drivande kraft i de andra filmerna men som inte riktigt fått chansen att utvecklas till fullo. Vi snackar om Knark kungen han själv. The one, the only Milo!

Milo, tidigare i livet en högt uppsatt knarkbaron i Köpenhamn men har numera hamnat lite på efterkälken, ska styra upp en stor fest för att fira sin dotters 25 års dag, samtidigt har han istället för två kilo av de renaste heroinet du kan tänka dig, fått 4000 tabletter Ecstasy. En drog han inte vet något om, än mindre vet hur och vart man säljer den.
Men varorna måste betalas och han börjar leta runt efter något sätt att bli av med alltihopa. Samtidigt kämpar han med att bli fri från sitt heroinmissbruk. problemen hopar sig på alla fronter och i ett raseriutbrott lyckas Milo ruinera allt...


Pusher 3 är en svår film att ha en klar åsikt om. Den är väldigt välgjord, fotot och regin bidrar tillsammans med Zlatko Burics skådespeleri till att bygga ett kvävande tempo som verkligen får dig att leva dig in i Milos situation, men samtidigt så är filmen i stort sett poänglös...
Den har ingen poäng, ingen slutkläm, ett manus helt utan någon direkt handling och en allmän känsla av att filmen egentligen bara existerar för att tillfredsställa pengamänniskorna och några gnälliga fans som ville ha mer Pusher.
Missförstå mig rätt, filmen trollband mig från början till slut men när eftertexterna rullade kändes det som om jag suttit och stirrat på en vägg i nästan två timmar.
Pusher 3 bidrar ingenting till trilogin, den följer inte samma formel, den har inget överhängande tema och den är bara meh helt enkelt.



Så...Är Pusher en perfekta trilogin? Nej det skulle jag inte vilja påstå. de tre filmerna är alla riktigt bra (bäst är nog tvåan) men det faktum att trean inte riktigt höll kvalitén som de två första filmerna hade, och det faktum att det inte var menat som en trilogi från början gav mig dåliga vibbar redan från början.
Även om en sammanhängande story inte är avgörande så är det ett plus och i detta fall hade det varit ett stort plus som kanske hade hjälpt...
Så jakten går vidare. Pusher gjorde ett tappert försök men föll på mållinjen.

Nästa gång ger vi oss ut i sajberrymden och ser om inte Neo och Co kan ge oss den perfekta trilogin

We're the Millers

Varje gång jag ska gå och se en komedi på bio blir jag en aning osäker. Tänk om den inte är rolig? Tänk om alla de bra scenerna redan har visats i alla trailers?

Visst finns det ju undantag, till exempel så hade jag inga tvivel när jag satte mig ner i salongen och skulle se Tropic thunder, men i 90% av fallen oroar jag mig för kvaliteten.
We're the Millers var ett extremfall. Jag gick och velade ända fram till en dryg timme innan och då lottade vi om huruvida vi skulle gå eller inte. Hade jag varit religiös så hade jag sagt att ett mirakel inträffade...


David Clark är en veteran inom knarklangning. Han blev aldrig girig och höll sig alltid till gräsrotsnivån, men när han blir rånad på hela sin "stash" inklusive hans chefs pengar blir han tvingad att smuggla obscena mängder marijuana från Mexico till U.S.A, och han har bara en knapp vecka på sig att lista ut hur och sedan faktiskt utföra det.
Han lyckas till slut klura ut en plan, en plan som är dömd att misslyckas.
Han ska sätta ihop en fejkfamilj där han själv spelar pappan, strippan som han bor granne med blir mamman, tönten på bottenvåningen får spela sonen och den hemlösa tjejen som hänger runt hans lägenhetskomplex får rollen som dottern. Tanken är den att ingen misstänker väl en helylle amerikansk familj för knarksmuggling?


Jag kan utan tvekan säga att We're the Millers är årets hitills roligaste film. Det var länge sen jag skrattade så mycket och högt i en biosalong. Några av scenerna kan vara bland de roligaste jag någonsin sett. Allt detta kom som en överraskning för mig, eftersom jag verkligen inte hade stora förhoppningar för den här filmen.
På papper verkar det vara en cookiecutter komedi som gärna ville slåss med jättarna men som nog skulle få storstryk.
Den hade Jason Sudekis i huvudrollen, en ytterst kompetent komiker (en av mina favoriter i SNL) men som inte riktigt är huvudrolls material. Sen två relativt okända ansikten som hans "barn". Den enda rollen som hade en skådis man egentligen kände till var Jennifer Aniston, och det var henne de använde för att sälja filmen.

Det faktum att vi skulle få se Aniston i rollen som "exotisk dansare" var egentligen det enda som gjorde mig intresserad av att se filmen från början.
Ni får tycka vad ni vill om det, men Jennifer Aniston är en mycket attraktiv kvinna, och även om filmen överlag skulle vara pest och pina så kunde man åtminstone få se henne utan några direkta kläder på sig.

De två gångerna hon iklär sig (eller rättare sagt klär av sig, ehh...? Ok då) rollen som strippa var helt klart en av höjdpunkterna med filmen, men den hade så mycket mer. Bra kemi mellan skådisarna, underbara biroller (Kathryn Hahn, Nick Offerman med flera) och filmen var bara liksom... så jävla rolig att jag var nära på att ramla ur stolen ett par gånger.


Ett gott skratt förlänger livet, så om ni känner för att vara odödliga in 90 minuter, gå och se We're the Millers

Hereismypodcast 37: Saker som är irriterande och saker som är spel...typ

Nu var det över en månad sen den senaste podcasten, men skam den som ger sig. Jag presenterar: 40 gnäll om TV-spel

Podcast37: saker som är irriterande och saker som är spel...typ by Hereismypodcast on Mixcloud

The conjuring

Det finns fyra sorters skräckfilm. Löjligt dålig, rolig, perfekt och för läskig.

Löjligt dålig är typ Hellraiser inferno, ett vedervärdigt exempel på varför inte alla 80-tals skräckisar funkar på 00-talet. Rolig skräck är typ Jason x. En film som vet att den är skräck men som också vet att den inte är läskig, så den gör det bästa av situationen.

För läskig skräck är typ The woman in black, jag grät av skräck i biosalongen och gnydde som ett djur under slutet. Det var helt sjukt hur läskig den var...
Sen har vi perfekt skräck, och där faller the Conjuring in.


Här är familjen Perron, de har precis flyttat in i ett nytt hus på landet, livet leker och familjen har aldrig varit lyckligare (förutom den äldsta dottern som tycker allt med det nya huset suger, det är alltid tonårsdottern som hatar det nya huset). Men de hinner knappt bo där ett dygn så börjar saker hända. Dörrar öppnas av sig själva, barnen har upprepade mardrömmar och de hittar en källare aom inte finns med på ritningen, och som var igenbommad och gömd bakom en ny vägg.

Två paranormala utredare, makarna Warren, kallas in och det uppdagar sig snabbt att huset är hemsökt, men det är inget vanlig spöke...



Till en början verkar the Conjuring vara en helt vanlig skräckis, eller egentligen inte. Den börjar med ett helt annat fall där Warren makarna ska driva ut en demon som bor i en skitläskig docka. Detta visar sig sedan vara en historia som de berättar på ett seminarium på en skola. Så istället för att börja som alla andra skräckfilmer så blir det här någon sorts avskalad och klinisk introduktion till hemsökningar. Detta passar väldigt bra eftersom filmen baserar sig på verkliga händelser.
Hela första timmen är som en blandning mellan dokumentär objektivitet och extremt stämningsfylld rysare. De båda familjerna ger en distinkt och egen synvinkel på hela konceptet med hemsökningar och skräckgenren över lag.

Det låter ju som om The Conjuring inte är som vilken annan skräckis som helst...och det är den inte heller. Du kan inte jämföra The last exorcism med The conjuring, Evil dead re-maken har inte en suck och sinister framstår som en fars i jämförelse, The Conjuring är helt enkelt så jävla bra.

Självklart lider den av diverse skavanker, vilket nästan alla skräckisar gör. Det är en genre som aldrig strävar efter perfektion (även om vissa filmer ibland lyckas, Woman in black wink wink) och därför spelar det ingen roll hur bra en skräckis är, det är fortfarande bara en skräckis. Dock så är The Conjuring helt klart en av de bästa skräckisarna som jag sett under senaste åren och jag tänker till och med gå så lång som att säga att The Conjuring är en riktigt bra film över lag, men man för väntar sig inget annat när James Wan och Leigh Wanell sitter bakom spakarna. Två personer som hamnat lite i skymundan och sällan nämns vid namn, men vars filmer vi alla sett och för det mesta älskar. Saw, Death sentence, Insidious och nu The Conjuring (och senare i år kommer även Insidious 2) ett knippe sleepersucéer och en kultfilm som alla har haft den enes eller den andres fingrar med i produktionen, och ibland de bådas. Nu för tiden förväntar man sig inget annat än kvalitet när man hör dessa två namn.


Så om ni känner för att bli rejält skrämda, utan att behöva plågas av mardrömmar i fem veckor efteråt, och vill ha något mer och något bättre än en vanlig "cookiecutter skräckis", ge The Conjuring en chans. Det är den värd