Pages

Monday, December 14, 2009

ursinnig update

Nu finns alla dem försenade avsnitten uppe på internet, dock inte på bloggen eftersom den fortfarande vägrar känna av justämningen, så tills vidare får ni kolla upp min youtube kanal.

http://www.youtube.com/user/speleman

Ba kopiera så hamnar ni där och där kommer alla avsnitt framöver hamna. Jag lovar dock att när bloggen funkar så ska jag lägga upp alla avsnitt där så den kompletta julkalendern finns där med.

Thursday, December 10, 2009

Here is my thought on it...julen asså. Del 10.

Och så har vi kommit fram till julens första mirakel. Jag har hittat en ny favoritfilm, och även hittat den juligaste filmen någonsin...Vilken kan det vara ? se dagens avsnitt så får du...se.


Here is my thought on it...julen asså. Del 9.

Jag ber så mycket om ursäkt över att jag är lite sen med julkalendern, men jag har ju varit vilse i skogen ett tag och har haft lite svårt att släppa chocken. Men nu är jag tillbaks på topp och gårdagens avsnitt kommer här !

Tuesday, December 8, 2009

Here is my thought on it...julen asså. Del 8.

Vart har Tobbe tagit vägen, om nån har sett honom så säg till. Julkalendern fortsätter dock, enjoy.


Monday, December 7, 2009

Here is my thought on it...julen asså. Del 7.

Hej, jag heter Rebecka, jag är Tobias lillasyster. Det är jag som har filmat alla avsnitt hitils och tillsvidare kommer jag att ta över hela produktionen...Varför då undrar ni ? se det nya avsnittet säger jag.

Sunday, December 6, 2009

Here is my thought on it...julen asså. Del 6.

Idag blir det en av mina favoriter i luckan, kan du gissa vilken ?


Saturday, December 5, 2009

Here is my thought on it...julen asså. Del 5.

Vänner och familj är en viktig del av julen, och jag taralla delar av julen på största möjliga allvar...

Friday, December 4, 2009

Here is my thought on it...julen asså. Del 4.

Nu börjar julstöket på riktigt, så jag tar det lugnt och låter någon annan ta hand om det. Livet leker...


Thursday, December 3, 2009

Here is my thought on it...julen asså. Del 3.

åh äntligen är det den tredje December. Ni vet väl vad det betyder ?... Att det bara är 21 dagar kvar till julafton.


Wednesday, December 2, 2009

Here is my thought on it...julen asså. Del 2.

Del 2. julen närmar sig fort som fan nu. Typ med sextio sekunder i minuten...eller sextio minuter i timmen, de é fort.

Tuesday, December 1, 2009

Here is my thought on it...julen asså. Del 1.

Så var det äntligen första december och dags för första delen i min julkalender. Ni får ursäkta att det inte blev nån fysisk julkalender men det var för mycket jobb för att jag skulle hinna helt enkelt, men man vet aldrig vad som händer tills nästa år eller hur ?

Hur som helst, första avsnittet, enjoy.

Sunday, November 22, 2009

Spinnerette


Jag har lyssnat på den här skivan non stop i tre dagar nu, varför är det först nu jag hajar att jag måste sprida ryktet om den coolaste debutplattan sen Beiruts Gulag orkestar.
Spinnerette med sin skiva Spinnerette.




Hjärnan bakom Spinnerette är Brody Dalle, ni vet inte vem det är ? det kan jag förstå, vi gör så här. Hur många minns The distillers ? ja just det, det där punkbandet med den där tjejen med en röst som stank cigaretter och Jack Daniels. Dem var ju inte så långlivade och kanske inte ett band man tänker alltför ofta på nu för tiden men hon är det I alla fall som har startat ett nytt band med basisten från The distillers.


Soundet är inte alls det samma, istället för neopunk med Ska influenser så låter det mer som en mix mellan The strokes och... ja jag vet inte vad, men bra är det, det är ett väldigt annorlunda sound, lite rock, lite pop, lite industrial nästan, blandat med smått ironiska texter om allt möjligt mer eller mindre allvarligt.

Men det absolut bästa med Spinnerette är Brody Dalle, hennes röst är så kraftfull och det är sällan en kvinna kan sjunga med sån pondus. Dock ska man inte tro att hon låter som på Distillers tiden. Hennes röst är mycket mjukare nu och man kan bara ana hennes tidigare stil i vissa låtar då hon tar i lite extra. Bland kvinnliga sångare hamnar hon helt klart på top tre listan, en perfekt mix av ömhet och ilska blandat med nån sorts glimten i ögat känsla. Det skadar ju inte heller att hon är smokin' hot heller.


nu vidare till själva musiken. Som sagt är det här mycket poppigare än Distillers och därför kan det vara lite svårt att acceptera musiken i början för det var inte alls vad man väntade sig från Brody men efter att man hört den första singeln var åtminstone jag såld. Ghetto love är enligt mig årets bästa låt och helt klart det bästa spåret på skivan tätt följt av Distorting a code och geeking.


Om det är nåt som saknas så är det lite...hur ska man säga...själ. Eftersom det här är Brody Dalles första popexperiment så låter musiken ibland lite för autonom, korta riff som upprepas till beatet av distade trummor som låter mer som en trummaskin än en faktisk trummis. Visst kan sån musik vara bra, men i Spinnerettes fall blir det ibland lite för opersonligt och det skär sig mot Brodys röst.

Så hur kan man summera det hela ?
Gillade du The distillers kan du nog lära dig att lyssna på det här också för man kan ana en viss bismak av The distillers i Brody Dalles väldigt speciella röst om inte annat. Har du å andra sidan aldrig hört talats om The distillers så är det här bara en riktigt bra poprockskiva som du borde ge en chans för det är sällan man har hört något liknande.


en udda blandning av pop och rock med en röst som är mer än unik, fyller ditt huvud med tokig musik.

Saturday, November 21, 2009

uppdatering med en doft av...JUL

Så här års, när snön börjar lägga sig...nu när julstämningen börjar smyga...nu när första December snart är här så brukar det ju vara tid att börja räkna ner dagarna till julafton, och finns det nåt bättre sätt att göra det än med en julkalender. Nu snackar inte jag om nån jävla töntkalender på TV, nej SVT har tappat greppet sen långt tillbaka, nu är det dags att nån tar tag i det här med kalendern och återställer dess kvalitet. Jag har åtagit mig detta och sitter i detta ögonblick och bygger en, ni kan också ha en. Varje dag från och med den första december fram till och med julafton kommer jag att öppna en lucka på min blogg, och om du verkligen vill hänga med som på den gamla goda tiden så kan du skriva upp dig på requests@live.se föratt få din alldeles egen Kalender. Det kommer vara den bästa kalendern sen mysteriet på greveholm, I shit you not.

Inge strul på min jul, det ska bara vara kul på min jul.

Friday, November 20, 2009

Neckbreakers ball


Devildriver är ju grymma och att dem kommer till sverige är ju grymmare, men vet du vad som är grymmast ? Att Behemoth spelar på samma spelning. Devildriver OCH Behemoth på samma kväll, stockholm will melt.




För två år sedan var jag funktionär på Arvikafestivalen, det var liksom gratis inträde och mat så varför inte. Det var inte så många band jag ville se det året, vilket ju är bra för det är meningen att jag ska jobba och inte springa på konserter, men ett band ville jag verkligen se, och det var Behemoth. Jag har de aldrig hör dem förut eller ens hört talas om dem förut men när jag läste festivalguiden stod det följande "Behemoth har, i snart tjugo år, varit det mest prominenta och helt klart tyngsta blackmetal i Polen. Så tunga att dem faktiskt inte ens får spela i sitt hemland" Den lilla texten tillsammans med namnet Behemoth gjorde mig alldeles knäsvag. Den fetivalen såg jag vartenda band jag ville se...förutom ett, kan ni gissa vilket ?

Senare på natten så fick jag höra av en journalist från en metaltidning att jag missade festivalens bästa spelning, det kunde jag verkligen tänka mig.
Sen dess har jag lyssnat en hel del på Behemoth och insett vad det är jag missat och journalisten hade rätt. Om dem låter hälften så bra live som dem gör på skiva så är det helt klart värt att dö för. Igår natt fick jag reda på det, Igår natt var det Neckbreakers ball !!!

Det var fyra band som skulle spela, först ut var ett Amerikanskt band vid namn Arsis. Är det bara jag som tänker Arsis ? Arses ? Asses ? arses är ju det brittiska uttrycket för asses och Arsis låter väldigt mycket som just arses. En väldigt slående beskrivning eftersom bandet var skitdåligt, nej så farligt var det inte, det var ett Ok band, ett sånt där som försvinner i mängden och därför aldrig blir större än att få spela på fryshuset, det var den vanliga uppsättningen, två gitarrister varav en "sjöng" också. En basist som aldrig hördes och en trummis som var...bra. Jag kan inte direkt uttala mig om låtarna eftersom jag aldrig hört dem förut men dem var...ok, hela deras grej var att vara ok, till och med arrangörerna förstod det och satte dem därför först på kvällens agenda, så man blev av med dem.

Därefter var det dags för Sverige att ta i för kung och fosterland, Scar symmetry, en In flames klon skulle man väl kunna kalla dem men eftersom jag aldrig varit ett fan av Bandet som kom från Sveriges rövhål så tyckte jag att Scar symmetry var bättre. Dem var ganska så otajta live dock, trummisen missade här och där, det hördes, till och med jag som inte hört bandet förut kunde höra att han missade så det var ju synd och sen så träffade inte deras clean vocals sångare alla noter, ibland låg dem bara för högt upp och hans röst räckte inte till helt enkelt. Som jag när jag brölar på Rockband. Dock hade dem en väldigt skön stagepresence, dem pratade mycket med publiken och basisten lät till och med en i publiken plinka på slutet av en av låtarna, EPIC.

så, nu var vi äntligen av med förbanden, bring on the metal. Nu var det dags att börja headbanga på riktigt. Först ut var Devildriver. Ett svårt band att förklara, dem verkar ju vara ett vanligt dödsmetall band om man tänker på namnet och vissa låt titlar, men på secenen ger dem oss en bild som mer liknar en gangsterhiphop grupp, missförstå mig rätt nu, dem är ju fortfarande metal men istället för att gasta om drakar eller zombbier så säger Dez Fafara att Weed and pussy and being on the road is what it's all about, you can go to the same fucking job every day and I'll be doing this shit. Dem gör inte musik för att sprida ett meddelande eller för att säga något med musiken, dem gör musik för att det är fucking awesome och dem ÄR fucking awesome, lite för självgoda on stage kanske men dem vet hur man får igång publiken. Till och med jag var med i piten, men om man är på Devidriverspelning måste man ju vara med i the fucking circlepit. Det är ju deras grej liksom. men även om jag gillar Devidriver så var det inte därför jag var där, jag var där för att se Behemoth, och nu var det dags. Äntligen.


Det går inte att beskriva deras storhet, dem var helt fenomenala live, dem hade inget att jobba med, inge scenshow (det var en väldigt lite scen) eller nånting, allt dem hade var lite lampor, lite props och sin egen närvaro, och det räckte. Dem är verkligen hur hårda som helst, det var så jävla häftigt att se dem live till slut. Dem spelade alla låtar man ville höra. Conquer all, At the left hand ov god, LAM, Lucifer, och Ov fire and the void. Det var helt klart en perfekt spelning, inte den bästa jag vart på men helt klart en perfekt spelning, kan ni tänka er hur min favoritspelning var, mmm.

satan i gatan vad det svänger när Devildriver och Behemoth river av sina bästa slagdänger

Wednesday, November 18, 2009

2012


Roland Emmerich fortsätter att one-uppa sig själv hela tiden. Hur slår man aliens som spränger vita huset ? Man dränker hela New York med en jättetsunami. Hur toppar man en jättetsunami då ? Man förvandlar hela Yellowstone national park till en enda stor vulkan och river upp marken under Kalifornien så allt rasar rakt ner i avgrunden. The end of the world is here, harmagedon hysterin avslutas idag...




Nu jävlar slår vi på stort, jag kommer säga det med en gång. 2012 är ASGRYYYYYYYYM!!!!!!! Det går inte att med simpla ord förklara hur jävla grym den är. Det fanns stunder då jag satt och tänkte "det här är bättre än Transformers 2" nej så bra var den inte men asså det var snudd på. mer än en gång kommer man dra efter andan av spänning och jag ska vara helt ärlig, jag satt nästan med en klump i halsen ibland, det fanns till och med stunder då man garva, fast jorden höll på att gå under. Det var en kavalkad av känslomässiga ups and downs, något man sällan ser i dagens "effektfilmer"


Så vad handlar filmen om då ? har du sett trailern har du i stora drag sett filmen, det enda dem inte avslöjar där är att alla världens supernationer har tillsammans byggt en flotta av GIGANTISKA skepp i Kina, där ska man kunna överleva och sen när det värsta har lagt sig ska man kunna gå i land och försöka börja om på nytt liksom. så det är ju inte mycket att hurra för på den kreativa sidan, jorden går under...slut liksom. Dock går jorden under på det mest spektakulära sättet du någonsin kunnat tänka dig. Dem ba åker bil genom ett rasande hus och hoppar över lavafyllda raviner och flyger flygplan genom ett kollapsande Las vegas och dem landar på en glaciär i Kina och dem flyr undan en vulkan som är lika kraftfull som tre atombomber. Som jag har sagt förut, man ser inte en Roland Emmerich film för att man vill bli berörd eller upprörd, man gå inte och sätter sig på en biograf som visar 2012 och hoppas på att få se en intelligent film. Man sätter sig där för att bli blown away av awesome explosioner och hus som rasar ihop och mosar hundratals människor. Sånt är spännande, det spelar ingen roll vad du säger, att tittat på stora saker som går sönder eller exploderar är spännande. det handlar inte om att du har låga standards, det handlar om synapser som exploderar i din hjärna när du ser såna saker, det är fakta. Precis som med alkohol, du kan vara hur smart som helst när du är nykter men om du får i dig tillräckligt med sprit så kommer du börja dansa till living on a prayer (sen finns det ju vissa som inte behöver alkohol för att dansa till Living on a prayer. Fellow happy go luckys, I salute you)

2012 uppfyller alla kriterier den lovade och därför är det en awesome film. Den lovade jaw dropping visuals, den lovade big ass explosions, den lovade jordens undergång. Skulle man recensera den ur ett strikt cineastiskt perspektiv skulle den inte komma lång en sexa eller sjua på en 10 skala, den saknar ju faktiskt en hel del, ett trovärdigt manus, solida skådespelarinsatser och något riktigt emotionellt djup.

Men nu känns det som om jag missat något...ahh, sublima politiska meddelanden. Den här gången är filmen väldigt pro America igen. Eller inte så mycket faktiskt, vi gör så här.

Det politiska klimatet idag är. Amerika är knee deep in shit men Bush är ju inte kvar så det lär ju ordna upp sig, dem håller på att avveckla kriget i mellanöstern och Bushadministratonens socioekonomiska snedsteg håller på att ordnas upp. Till 2012 bör ju allt vara bra, vilket det är även i filmen. Man målar även upp USA som ett väldigt altruistiskt land, dem samarbetar med typ hela världen för att mänskligheten ska överleva apokalypsen. Samtidigt finns det en hel del rötägg kvar i maktpositioner i USA, det är ju fortfarande ett väldigt republikan stödjande land, detta personifieras i filmen av Oliver Platts karaktär som...helt enkelt är en vidrig människa som sätter pengar framför mänskligheten.
Så eftersom det inte går att riktigt hacka på USA i dagens läge, men det är ju bara naivt att hylla ett land som är så trångsynt och fucked up som USA så har man istället valt att måla upp en ganska verklighetstrogen bild av USA och istället fokuserat på hela världen och dess globala problem, klimatet är ju synnerligen ett globalt problem, men det tog vi upp i förra filmen...hmm...Vi kan ju alltid anspela på folks rädsla för vad som kommer hända i framtiden, kommer ni ihåg Y2K liksom, men det kan vi ju inte ta eftersom det är ju inte framtiden. Vänta, Maya indianerna har ju förutspått att jorden ska gå under år 2012, dolk känner ju till det, men dem är kanske inte så rädda för det, vissa är det. Fair enough, filmen kan heta 2012 och handla om jordens undergång. Och så kom manuset till. Eller så tror jag att det kom till, jag har dock säkert mer eller mindre rätt.

Så allt som allt är 2012 inte en bra film, det är en awesome film, ni kommer ihåg att jag förklarade skillnaden i förra recensionen. Hädanefter kommer jag att använda den mallen när det behövs, så om jag kallar Transformers 3 för en awesome film så kom ihåg, det betyder inte bra, det betyder dålig men häftig på ett hjärndött sätt, vilket ju är bra på sitt sätt.


Spänn fast ditt säkerhetsbälte och håll hårt i din mjälte, för nu går världen under med ett sjuhelvetes brak och dunder.

Tuesday, November 17, 2009

The day after tomorrow


PÅ nittiotalet var det inte lika populärt att hacka på USA, visst gjordes det men inte lika mycket som nu för tiden. Det är aldrig så uppenbart som i Roland Emmerichs filmer, se bara på skillnaden mellan independence day och day after tomorrow, plus att han lyckas klämma in lite skrämselpropaganda om den globala uppvärmningen.

Harmagedon hysterin fortsätter...





The day after tomorrow är i stort sett Al Gores an inconvinient truth fast med riktiga skådespelare och bättre effekter (film idag kräver mer än en powerpoint presentation)

Det var liksom på modet för några år sedan att prata om klimatförändringar eftersom man på riktigt upptäckt vad som pågår med våran planet. Roland Emmerich var inte sen att casha in på det, på typ en halvtimme hade han manuset klart till sin senaste domedagsfilm.

I den så påverkas klimatet så att det blir kallare istället för varmare, det finns en lång och komplicerad förklaring men jag orkar inte gå in på det nu, vi säger som så att eftersom polarisen smälter och blandas med den nordatlantiska havsströmmen (den som ger oss det tempererade klimat vi är vana vid) stannar upp för att salthalten i vattnet rubbas av allt smältvatten. strömmen stannar upp och vädret blir...mildare kan man ju säga, det roliga är att i teorin så stämmer allt än så länge men efter det här så spårar filmen ur lite. ett antal naturkatastrofer inträffar samtidigt och förstör hela norra halvklotet i stort sett och sen kommer kylan. på en vecka ungefär har en ny istid startat och här börjar äventyret. Dennis Quaid spelar en klimatolog som förutspår detta men ingen vill lyssna på honom innan det är försent. Hans son (Jake Gyllenhaal) blir därför strandsatt i ett översvämmat, iskallt New York, modig som han är ger sig Quaid ut för att hitta sin son tillsammans med två kollegor. Det är i stora drag vad filmen handlar om, precis som med independence day så är inte storyn den mest originella, ja delen med en ny istid är nog ganska unik men resten är inte alls lika speciell. Det som drar folk är än en gång effekterna. My god, att se Los Angeles slitas itu av ett dussin tornados samtidigt är jävligt häftigt och samma sak när en tsunami på typ 50 meter dränker hela New York på ett par minuter. Men när det är över så är det inte så mycket mer som händer i effekt väg, den andra halvan av filmen handlar bara om människor som går eller människor som fryser, det är ett mysterium hur Emmerich lyckas med att göra det lika spännande som tsunamis och jättetornados men han måste gjort något rätta för, jag ska vara helt ärlig nu, jag tyckte The day after tomorrow var så bra att jag såg den två gånger på raken, helt crazy. Jag vet ju att filmen inte är bra och jag vet ju att den är ett stort pr trick för att promota sig själv vilket ju inte ska vara bra men precis som med independence day så sitter man ändå kvar och älskar det...Jag tror Roland Emmerich är en trollkarl...Nog prata om det, nu ska vi leta upp sublima (eller inte så sublima) politiska meddelanden i filmen.

The "bad guy" i filmen är Amerikas vicepresident, i början av filmen vägrar han att lyssna på vad Quaid har att säga och tänker mer på ekonomin än ekologin (wordplay) medans alla andra nationer som samlats på något sorts klimatmöte verkligen lyssnar och blir oroliga över det han säger. Det är uppenbart att USA inte är ett bra land i Day after tomorrow och man märker att Emmerich har följt den politiska strömmen sen sist och nu hänger på majoriteten av dem som sätter emot den infekterade supermakten USA.

Det är genialt hur han bara kan byta politiskt ståndpunkt från en film till en annan, men kommer ni ihåg det där jag sa om att vara ett stort pr trick för att promota sig själv ? Hade han valt att fortsätta var Pro-American som han var i independence day hade filmen aldrig accepterats bland folket. Roland Emmerich är så mainstream man kan bli, han hänger på dem som verkar starkast förtillfället och när detta begav sig så var det anti amerika som gällde.

Men hur man än vänder och vrider på det och klankar ner på Emmerichs fegstil när det gäller att göra film så kan man inte missunna honom det faktum att han vet hur man får folk att spärra upp ögonen och fortsätta titta, med ashäftiga explosioner och tornados och snöstormar. man bara Wow !!!


Klimatkris fryser snabbt till is, men frukta ej, för Dennis Quaid kommer rädda dig.

Monday, November 16, 2009

Independence day


Aaaaahhh, alla hoppas ju på att när vi väl hittar intelligent liv i rymden så kommer det vara vänligt sinnat...men tills dess så kommer Hollywood att fortsätta griller i huvudet på oss med illasinnade tentakelmongon som vill elda upp oss allihopa. Harmagedon hysterin har bara börjat...




Filmen öppnar med en närbild på den Amerikanska flaggan som står på månen, samtidigt som man hör Neil Armstrongs röst som läser upp vad som står på plakatet som lämnades där. Men så inträffar nåt som man inte trodde var möjligt, något gigantiskt kommer svävande genom rymden och kastar en massiv skugga över hela månen. Redan här cementerar regissören Roland Emmerich att det här är en väldigt patriotisk film. att kasta en skugga över en av Amerikas största bedrifter är ett direkt hot och mycket mer krävs nog inte för att de flesta som ser filmen ska känna sig genuint hotade av vad som komma skall, speciellt om man är Amerikan. Efter det så blir det bara värre, oidentifierade flygande föremål börjar dyka upp ovanför flera av de största städerna i hela världen. många ser det som en skänk från ovan och är helt säkra på att dem är här med fredliga avsikter, men en signal som en tekniker (briljant spelad av Jeff Goldblum) upptäcker gömd i våra sateliters egna sateliters signaler som verkar vara en nedräkning...men till vad ? Sju timmar senare öppnas alla rymdskepp över hela världen och ut kommer en destruktiv kraft som världen aldrig skådat. På bara några timmar utplånas några av de största städerna i världen och miljontals människor dör. Jeff Goldblum lyckas varna presidenten (Bill Pullman som spelar...sig själv, som alltid) och tillsammans med Goldblums ex-fru, som är presidentens presssekreterare och Goldblums pappa ger dem sig av precis innan Vita huset exploderar tillsammans med resten av Washington. Den Amerikanska armén går till motattack men skeppen verkar vara skyddade av någon sorts sköld. På bara några minuter utplånas hela luftstyrkan och endast en pilot (spelad av Will Smith) lyckas komma undan, han lyckas till och med sänk ett av dem små farkosterna och tillfångata utomjodingen som fanns inuti. dessa tre individer, piloten,teknikern och presidenten kommer inom några dagar, även om dem inte vet det än, att rädda världen.

Historien är inte den mest innovativa som någonsin gjorts, det som gör filmen speciell är dem spektakulära specialeffekter. Filmen är nästan femton år gammal men jag såg den igår och vissa effekter håller fortfarande. Sen är det ytterst underhållande att sitta och leta upp alla patriotiska små...detaljer som finns överallt.

Nr 1. Hjältarna i histrorien täcker hela det Amreikanska spektrumet, makthavarna och den vita överklassen är representerade av presidenten, den vanliga Amerikanska multikulturella medelklassen reprensenteras av Jeff Goldblums judiska, Amerikansfödda arbetaren, den trogna patrioten och den mörkhyade invånaren representeras av Will Smiths stridspilot.

Nr 2. Hela filmen utspelar sig under dagarna precis före och på självaste nationaldagen...Kom igen, precis som när Amerika bildades slåss dem nu mot en armé som vill utplåna dem och ta deras land ifrån dem, symboliken är...asså det finns inte ord nog.

Nr 3. Det mest uppenbara, Amerika är det land som listar ut hur man ska stoppa utomjordingarna och ser till att samordna arméer över hela världen som tillsammans kan utplåna dem.

Och det här är bara dem största detaljerna, det finns små saker överallt, till exempel så jobbar Will Smiths flickvän som strippa för att försörja sin son, hon träffar senare presidentens fru som störtat med sin helikopter någonstans i Los Angeles som inte riktigt gillar hennes arbetsval men hon ändrar sin åsikt efter att flickvännen förklarar varför hon gör det. Det bevisar att Amerika är ett tolerant land som inte förkastar någon.

Förutom effekterna och den naiva patriotismen så är det inte mycket som kan rädda filmen, ingen utav skådespelarna gör mer än vad som krävs för att övertyga oss, förutom Goldblum som är helt fenomenal i mina ögon, och historien är alldeles för förutsägbar. Men när man har utomjordiska monster och gigantiska rymdskepp och dem fetaste jävla explosionerna någonsin, så krävs inte mycket mer. det här är en sån där film som faller in under samma fack som transformers och Rambo 2 crankfilmerna, intelligensbefriad underhållning, allt filmen kräver av dig är att du är villig att acceptera vissa logiska undantag och att du kan uppskatta simpel underhållning, vilket vi alla behöver. För om vi alltid kräver att en film har en rökande Sean Penn som ifrågasätter människans plats på jorden och drar paraleller till det politiska stadiet i världen, så kommer vi till slut att allihopa bli bittra enstöringar som aldrig blir nöjda. Därför är Independence day en Awesome film, inte en bra film utan en awesome film om ni kan haja skillnaden.

När Jeff Goldblum och Will Smith jagar rymdskepp, är det ok att känna sig lite dum men samtidigt fett pepp.

Sunday, November 15, 2009

Apokalyptisk uppdatering

I ren ilska över mitt tillkortakommande av inträdesmöjligheter till höstens stora äventyr (jag kunde inte få tag på varken biljett eller biosällskap till 2012) så köpte jag idag två av Roland Emmerichs andra verk. Independence day och Day after tomorrow, dumdristigt säger vissa, EPIC!!! säger jag. Men så fick jag en idé. Jag ska recensera alla Emmerichs "världen går under" filmer. Först blir det Independence day följt av Day after tomorrow och så avslutar jag med 2012. Vad ska jag kalla denna domedagsbonanza?

Harmagedon hysteri.

Och domedagen börjar ikväll...

Saturday, November 14, 2009

Wolfmother Cosmic egg


Äntligen är väntan över för fyra år sedan släppte Wolfmother sitt första album, och nu...först nu ärar dem oss med ett nytt alster, frågan är om det kan slå den hyllade debuten.




Wolfmother är ett sånt där band som släppte ett par riktigt bra singlar och i stort sett levde på dem, första skivan var ju inte alls så bra som folk säger. Visst hade den sina stunder som Joker and the thief och Dimension men för det mesta satt man och väntade på singlarna, resten var ganska generiskt och väldigt tråkigt faktiskt. Så hur följer man upp en skiva som ficka allt sitt beröm endast för att den hade tre asgrymma låtar och tio halvbra ? man gör en skiva som knäcker rakt igenom.

Cosmic egg följer samma mönster som debuten men med lite mer lättillgängliga texter och ett sound som, kanske inte revolutionerar rockgenren eller konstant utvecklas under skivans gång, men som bygger vidare på det sound första skivan hade. Dock är ju bara Andrew Stockdale kvar av det tre originalmedlemmarna, resten är färskingar och jag tror att det kan bidra till varför musiken känns utvecklad. Här kommer tre killar som säkert gillade första skivan och ska ersätta dem som gjorde denna utspejsade och väldigt retroaktiga musiken, vad gör man då för att inte förstöra det man älskar ? man tar inspiration från orginalet och bygger vidare och blandar in lite personlighet i det.

Detta bidrar till att varje låt låter unik till skillnad från första skivan som drogs med det största problemet bland mainstreammusiker, upprepning, man har en bra hit och försöker klon a den till en hel skiva men det funkar inte. Därför är ny plattan en blandning av mer eller mindre allvarliga låtar som skiftar mellan slö tunggung rock och hetsiga AC/DC hyllningar och dem väldigt egna spacerockspåren som dyker upp mot slutet.

Cosmic egg är helt enkelt en mer mogen och genomtänkt skiva, bandet har hittat en skön stämning någonstans mellan det där kaxiga rockbandet som tog alla med storm och en återkommande modern klassiker som än en gång bedazzlar oss med låtar om kosmonauter, tinnar och torn och förbannelser men även mer lättillgängliga texter som behandlar det som all musik egentligen handlar om, kärlek. Det är även vad Wolfmother utstrålar med sin musik, passion för och kärlek till en genre som är på väg att dö ut. Tur då att band som Wolfmother finns.

Lägg ett kosmiskt ägg i mitt skägg.

Friday, November 13, 2009

Max Payne (the movie)


I don't believe in heaven, I believe in pain.

Det är det första orden som yttras i Max Paynefilmen, och då vet man att man bör göra sig beredd på en riktigt plågsam filmupplevelse...ha...haha...hajar ni plågsam, så sant, så roligt, på så många sätt...skit samma.




Max Payne är en hilarious film, den är så dålig att det svider i ögononen efter en halvtimme. Den är inte som transformers eller crank, så jävla cool för dem skjuter folk och allt exploderar.
Den är inte som Cobra, så jävla töntig men samtidigt så jävla bra för sly slaktar typ hundra pers i en scen och allt exploderar.
Den är i ett fack för sig själv, det finns inte så många actionfilmer som inte går att uppskatta för att dem är så ruttna rakt igenom men Max Payne är en av dem.

För fyra år sedan blev Max Paynes hela familj mördad, inklusive hans nyfödda bebis och polis som han är börjar han leta efter den ansvarige. Efter fyra års letande (sämsta polisen någonsin) så har han äntligen kommit nånstans. Hans fru jobbade för ett företag som tog fram en ny experimentell drog åt regeringen som skulle effektivisera soldaterna på slagfältet. Drogen visar sig ha en del grova biverkningar och Mrs. Payne är den enda som anser att detta borde avgöra huruvida drogen ska distribueras eller inte. Så nu har jag mer eller mindre avslöjat filmens plot, jag kan även avslöja att det är Max gamla kollega som numera jobbar åt the evil corporation som tar hand om själva mördandet.

Det är det stora mysteriet i filmen, ganska klassiskt för en halvdålig actionfilm men ändå så lyckas filmen fucka upp det också. Dem har en simpel historia som inte behöver så mycket förklaring, allt man behöver är ett dussin coola actionscener så har man en cool actionfilm, men instället väljer dem att blanda in själva drogen i historien. Och ett nästan övernaturligt tema tar över hela filmen, för det här är inga vanliga bieffekter. Man börjar hallucinera men inte vilka hallucinationer som helst, det är inga personliga hjärnspöken som dyker upp vilket ju brukar vara hur en riktig hallucination funkar, nej här ser alla knarkare samma sak, svarta änglar som sveper ner från himmelen och har ihjäl dig på ett sätt eller annat. Man hajar ju hela tiden att det inte är på riktigt men filmen tror att du är dummare än så och försöker hålla fast vid att "jo dem är på riktigt" och jag undrar, varför skulle man behöva inkludera demoner i en film som heter Max Payne ? allt man behöver är Max Payne som går runt och skjuter folk i slow-mo. Fail, så epic fail asså. Det finns inget som kan rädda den här filmen, inte ens scenerna när Max är hög på drogen och springer runt i ett garage och ser ut som en travhäst fullpumpad med anabola steroider och dual-wieldar ett par MPfemmor. Det fick mig att garva rakt ut i flera minuter men inte ens för den scenen skulle jag kunna sätta mig ner och se om filmen

Tro mig när jag säger att Max Payne är en värdelös film, om ni vill se filmen så beordrar jag er att spela spelen istället och sen kan ni se filmen, då kommer ni inte bara inse hur dålig filmen är ur ett strikt cineastiskt perspektiv, utan även hur spelen bara förnedrar filmen.


ni kan väl det gamla ordspråket no pain, no gain ? Här med uppdaterar jag det så det passar en post Max Payne värld. Max Payne, no gain. För man får fan inte ut nånting av att se den filmen, sånt jävla slöseri med tid.

Wednesday, November 11, 2009

Modern Warfare 2


När jag sade att Uncharted 2 Among thieves var det bästa spelet någonsin tänkte jag inte på att Modern warfare skulle släppas dagen efter...Nu harjag precis spelat igenom det och kan det vara så att jag hade fel...?




Vid det här laget vet väl de flesta vad Call of duty 4 Modern warfare är ? ok, det är ett av de mest uppskattade spelen någonsin. Det är även ett av de roligaste och snyggaste spel som gjorts, det blev enväldigt hyllat av i stor sett alla och därför var hypen angående tvåan rätt så stor. igår släpptes tvåan och jag har för bara en halvtimme sen klarat det så det är som första svenska bloggare jag stolt presenterar.
Den första inofficiella recensionen av Modern Warfare 2.

Storyn i Modern warfare 2 tar vid fem år efter ettan och en rysk terroristgrupp ledd av en man endast känd som Makarov, mejar ner en hel flygplats full med människor i Ryssland, helt klart en av de otäckaste upplevelserna i ett spel på länge eftersom du är en av dem som kallblodigt mejar ner skrikande människor utan att ens blinka, som hämdaktion mot USA och England för vad dem gjorde mot Ryssland i förra spelet. Med i terroristgruppen finns en Amerikansk Undercoveragent som blir dödad av Makarov och på så sätt, när Rysk polis hittar hans lik, kan Ryssarna skylla allt på USA. Detta är starten på det första kriget som utspelat sig på Amerikansk mark sen Inbördeskriget för över två hundra år sedan. För att förhindra att kriget eskalerar och även för att rentvå Amerikas händer så tillsätts ett specialteam av Soldater som valdes ut efter vad som hände för fem år sedan. Deras uppdrag är att på ett sätt eller annat Få tag på Makarov och få honom att erkänna.

Dock finns det individer inom konflikten som inte utgör sig för vad dem faktiskt är och ordespråket "all's fair in love and war" passar väldigt bra in i Modern warfare 2.
Det man kan säga om historien är att den inte den mest orginella någonsin, även om krig på amerikansk mark inte förekommer ofta i filmer och än mer sällan i spel så finns det många segment som inte känns särskillt nyskapande alls. Det spelar ingen roll för det handlar ju inte bara om storyn, det handlar om hur man berättar den, och här berättas den med magnifik precision och en finstämd känsla för dramatik. Mer än en gång drog jag efter andan eller spärrade upp ögonen för vissa delar av spelet är så välregisserade och ypperligt spännande att man verkligen sugs in i bilden och man känner som att man faktiskt är med i en Jerry Bruckheimer rulle. Det finns till och med stunder då man nästan sitter med en klump i halsen eller väser mellan tänderna av ilska. Det är helt enkelt allt man önskar av en riktigt bra historia.

Nog pratat om historien, jag vill inte spoila nåt som kan förstöra upplevelsen för dig så vi går vidare till de Tekniska aspekterna.

Grafiken.
Den må vara underbar och ibland undrar man verkligen om det faktiskt inte är på riktigt, speciellt under ett av de tidigare uppdragen som utspelar sig på en stormig militärbas, belägen högt upp på ett berg som du delvis måste bestiga, men det är inte det snyggaste spelet jag sett. Det är och förblir Uncharted 2 för det finns faktiskt en del missar i MW 2. Det är dock sånt man förväntar sig av ett FPS eftersom mer fokus läggs på själva gameplayaspekten än på detaljarbete i såna spel så kan man märka av en viss stelhet i karaktärerna nör man kommer för nära och vegetationen är på nära håll så platt, dock är det inget nytt i FPS spel eftersom man oftast bara rusar igenom sådana spel ser man inte sådana missar, om man bara tittar på hur spelet ser ut på det stora hela är det helt klart ett av det snyggaste spelen som någonsin gjorts, speciellt för ett FPS och ännu mer speciellt för ett Multiplattformsspel. Det viktigaste i ett FPS är ju självklart kontrollen och den finns det en hel del att säga om

Den är grym, den har förvisso inte utvecklats något alls i stort sett sen förra spelet men varför ändra på ett vinnande koncept? kontrollen i ettan var ju fulländad, något dem har ändrat på är HUD:en. Den har fått en del skönhetslyft och känns en aning mer minimalistisk vilket bidrar till verklighetskänslan förstärks avsevärt. Sen kommer vi till det som verkligen får en att känna som om man faktiskt var mitt i ett brinnande Washington D.C, ljudet.

Explosioner dånar och kväver det eviga radiotjattret och det skoningslösa smattrandet från dussintals maskingevär som skär genom luften och träffar allt från trä till människokött, sedan tystnar kaoset och det enda man hör är regnet som smattrar mot hjälmar och en ensam soldat som ropar efter sin trupp och ens egna hjärta som pumpar adrenalinet genom dina vener. Ljudet bidrar till mycket i spelet och är nog en av de mest övertygande ljudmattor som ligger på dagens spel, och detta försämras ju inte av att vissa av filmvärldens vassaste skådespelare lånat ut sina röster till några av huvudkaraktärerna. Vad sägs om Lance Henriksen, Kevin McKidd och Keith David. Dem bidrar med att actionfilmskänslan höjs och att man inte tröttnar på dialogerna i spelet, vilket det finns många av.

Men om det finns nåt som verkligen lockar folk till Modern warfare franchisen så är det Multiplayerdelen av spelet. Jag minns att jag spenderade otaliga timmar framför Modern warfare och ägde N00bs och jobbade mig ända upp till högsta rangen, det var helt klart något som var så beroendeframkallande att någon så antimultiplayer som jag kunde sitta med i flera månader med innan jag till slut inte orkade mer och slutade spela. Sen dess har jag aldrig spelat ett multiplayer spel mer än några dagar kanske ett par veckor just för att jag inte gillar det...Så vad tycker jag om multiplayerläget i MW2? Ingen aning, jag har i te rört det, delvis för att det finns säkerligen nog att skriva om det för att fylla upp en hel egen recension (wink wink) och delvis för att när jag blir klar med den hör recensionnen har jag bara ett par timmar på mig att sova innan jag ska upp och jobba så jag har faktiskt inte tid just nu.

Men allt som allt så kan man säga att Singelplayerdelen av Modern Warfare 2 är underbar. Den var allt man kunde önska sig och allt man hoppats på och lite till, dock slår den inte Uncharted 2. Jag säger inte att det är något negativt, jag säger bara att det är svårt att slå det perfekta spelet. Så mitt aningen förhastade uttalande om Uncharted 2 stämde trots allt, nu kan jag pusta ut och jag slipper sitta uppe resten av natten och skriva om min Uncharted 2 recension.

Hå hå, Modern Warfare 2, din explosivt spännande historia färgar mina hår grå och du är grym som få.

Monday, November 9, 2009

Uncharted 2 Among thieves


Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge brukar man ju säga, så jag ber att få presentera, om än något försenad, min recension av Uncharted 2.




Uncharted ett släpptes 2007 och smög sig in i spelbutikerna utan att göra något större väsen av sig, i alla fall inte i sverige. Jag kom i kontakt med det efter att ha spelat demon som släpptes och tyckte att det verkade vara ett riktigt kul spel, jag tog mig till närmaste spelbutik och tänkte att det kan ju vara värt att kolla upp. När jag kommer dit så ser jag att det står där på nyheter hyllan och glänser...med en 700 kronors prislapp. Fuck this tänker jag och börjar leta efter ett spel bland dem begagnade spelen, då händer det omöjliga. Instoppad mellan Genji 2 och tre exemplar av Resistance: fall of man står det ett ex av Uncharted och det kostar bara 350 spänn. Jag tar en risk i och med att jag köper ett spel jag knappt vet något om men eftersom det var så billigt kan jag inte säga nej.

Jag kommer hem och stoppar in det i min PS3 och börjar spela. Två dagar senare sitter jag med hakan i golvet och en klump i halsen, jag har precis upplevt en 100% asexuell orgasm. Aldrig förr har ett spel fått mig att känna som jag gjorde när jag spelade Uncharted, Det närmsta man kommer The awesomness that is Uncharted är kanske Metal gear solid, men inte ens det fick mig att tappa andan på samma sätt som Uncharted.
Jag blev som besatt, jag spelade om det en gång till och sen när dem släppte trophies till det så spelade jag om det igen. Jag postade ändlösa forumtrådar på internet om hur grym det var och skrev rasande kommentarer till folk som inte gillade det, jag slutade läsa Superplay för att dem bara gav det en sjua och kallade det ett mediokert spel med snygga videos. Jag fantiserade om hur tvåan skulle se ut tillsammans med en skara människor på internet som var lika besatta som jag, och när den första teasern dök upp på internet satt jag som klistrad. Inte nog med att dem faktiskt höll på med en tvåa, det verkade uppfylla alla mina drömmar.


Så nu när spelet har funnits på marknaden i en knapp månad och jag har spelat igenom det och spelat en del multiplayer, vad tycker jag om spelet?

BEST...GAME...EVAAAAAARR!!!!!!!

Det går inte att beskriva hur jävla grymt Uncharted två är, det är allt som ettan var fast dubbelt så mycket.

Dubbelt så långt, om du tycker 7 till 10 timmar är för kort för ett spel, vad tycker du om 19 till 22 då och då snackar vi inget jävla levegrindande eller ändlösa sidequests. Härärdet pure mainstory hela vägen och vilken story det är. Den innehåller mystiska skatter, gömda kartor, klassiska hjältetyper, kärlek, falskspel, humor, äventyr, biljakter, nervskakande smygelement, bortglömda städer, en tokig badguy med smak för världsherravälde och ett oscarvärdiga prestationer av skådespelarna.

Ja tänker inte gå in för mycket på storyn för jag vill inte spoila den. om ni inte har en PS3:a så köp en genast så ni kan spela spelet, om ni inte vill punga ut fem lök för en PS3 så är ni mer än välkomna hem till mig för att få spela det. för spela det ska ni göra, på ett sätt eller annat.

Spelet börjar med Nathan Drake som sitter på en bar någonstans i Grekland, där träffar han på en gammal kumpan som kommer med ett väldigt lockande men samtidigt väldigt farligt erbjudande, Nathan Drake har dock inte förnuft nog att inse att det här inte är något vanligt uppdrag och tar det såklart, Därifrån hamnar han först på ett museum i Turkiet där han ska sno en oljelampa som en gång tillhörde Djingis Khan. Men det är inte själva lampan som hans uppdragsgivare vill åt, utan vad som gömmer sig inåti, nämligen en karta som enligt legenden ska visa vägen till den försvunna staden Shangri'la. Sen kan ni ju bara tänka er vad för äventyr som väntar på vägen till Shangri'la.

Spelet är sprängfyllt med olika spelmoment, till skillnad från ettan där du i stort sett hade två moment, plattformande och skjutande, så har du i tvåan smygmoment, utforsking, plattformande, flykt scenarion, jakt scenarion, biljakter, tågjakter och självklart skjutande. Du har så mycket mer att göra i tvåan att man aldrig känner sig uttråkad, så fort det börjar dra iväg med för mycket skjutande eller smygande så mixar dem upp det med lite utforskning eller plattformande och när det är gjort kommer man till dem feta, scriptade jakt scenerna. Som drake kommer du att få slåss på ett rusande tåg, hoppa mellan exploderande bilar på en smal bergsväg och springa för glatta livet på en bro som är på väg att rasa och inte att förglömma, ta dig ut ur ett hus som rasar. Du kan titta ut ur ett fönster och se hur huset faktiskt rasar i realtid, men stå inte och beundra den vackra utsikten för länge...huset rasar ju faktiskt.

Apropå den vackra utsikten, Uncharted två är det snyggaste spelet jag någonsin sett. Det slår Crysis, det slår Killzone 2, det slår Gears of war 2 med hästlängder och det slår till och med Metal gear solid 4. Jag vet inte hur jag ska förklara. Vissa gånger tror man att man tittar på högupplösta foton av riktiga djungler och städer, alla karaktärer andas, svettas och flexar på sina muskler när dem rör på sig. Deras ansikten kan förmedla de mest subtila känslor och ibland ser man till och med rynkor som dyker upp i pannan när dem ler eller rynkar på näsan. Det är helt sanslöst hur snyggt det är, man kan jämföra det med pixars bästa stunder som Wall-E och Hitta nemo. och grafiken håller samma kvalitet hela spelet igenom, det finns inga förrenderade videos, allt målas upp med samma grafiska storhet. The power of eight cell processors all buzzing 'til they almost melt är allt jag har att säga...plus allt annat jag sa innan det såklart.

Men nu tänker ni "jaha, en bild är ju inte komplett utan ljud till ju" Nej jag håller med, vilken tur att ljudet i Uncharted 2 matchar bildens briljans. det första man lägger märke till är att dem har återanvänt main themet från ettan men fläskat på med lite mer stråkar och djungeltrummor. Precis som i Indiana Jones har Uncharted sin egen signatur liksom och man får den där good old feeling när man hör den spelas under vissa delar av spelet. Självklart är det ju en massa nyinspelat soundtrack som ackompanjerar dem nya miljöerna perfekt. Röstskådespeleriet är ett helt kapitel för sig själv, alla orginalskådisar kommer tillbaka för att reprisera sina roller i större eller mindre roller och dem gör det med en ökad förståelse för sin karaktärs personlighet, precis somen vanlig skådis som repriserar sin roll i en uppförljare tar dem det dem lärde sig om karkatären i ettan och lägger på det på det nya i tvåan vilket leder till att man får en karaktär som känns mycket mer trovärdig som person och som man känner igen och tycker om. Dem nya karaktärerna går inte av för hackor dem heller. Speciellt main bad guyen som verkligen lever sig in i rollen som den klassiska buffligen galningen som väldigt lätt flammar upp och ibland nästan spelar över men på det där sköna "glimten i ögat" sättet. Det enda man saknade var Sully, Nathans troge följeslagare från ettan som inte får så mycket utrymme att utvecklas innan han abrupt försvinner ur storyn (vadå dör han eller blir han teleporterad till en annan galax eller bara skiter han i allt och drar ? ja inte vet jag, spela spelet så får du se) det var lite samma sak i ettan. Han får aldrig chansen att vara mer än den där vitsiga medelåldersgubben som slänger ur sig skarpa kommentarer.

Men finns det verkligen inget negativt med spelet då ? Nej, inget som är stort nog för att det ska påverka spelet negativt. Visst finns det en del missar med kontrollen, som att man i bland kan stå hukad precis bredvid en bad guy och försöker rycka tag i honom för att stealtha ihjäl honom men tunnan man tar skydd bakom står i fel vinkel enligt spelet så du kan inte ta honom, du sitter bara och viftar med händerna i luften, men såna missar är few and far between så det gör inget. Ibland kan kontrollen vara lite oresponsiv också, man står och blir skjuten så man tänker att man ska ta skydd bakom en mur men när man trycker på knappen står han bara och rycker ett tag tills man tar ett steg åt sidan och då hajar han, duktig idiot liksom. Men som jag sa förut 99% av spelet är skrupelfritt så den där ensamma procenten som inte riktigt funkar skiter man i.

Så där har ni den, min något försenade recension av Uncharted 2 Among thieves. Det var ju så illa att det släpptes ju mitt i Oktober och då var jag lite upptagen med min Halloween special, och nu i november har jag varit så trött på recensioner så jag har helt enkelt inte orkat förrän nu.

Men jag ville bara slutligen säga att om Uncharted inte vinner åtminstone ett Game of the year pris (PS3 game of the year räknas inte, det ska vara across the bord liksom) så lovar jag att jag ska förkasta hela världens spelkritikerkår och säkert slänga ur mig en del dödshot på internet, men hur stor är den chansen? Jag menar det finns ju inga tvivel om att Uncharted 2 är och kommer att förbli det bästa spelet som någonsin gjorts.

Have no fear for Nathan Drake will always be near, when destiny calls into action he will fall.
For he is the ultimate of heroes, created by ones and zeroes. Have no fear, Uncharted 2 Among thieves is the game of the year.

ett nyhetsbrev med en fråga till folket

Haha, funfact nummer ett. Visste du att sen jag började blogga har jag haft 157 unika besökare ?

Funfact nummer två. Varje vecka har jag över tjugo återkommande läsare och varje månad har jag över 50 återkommande läsare.

Men vet ni vad jag verkligen skulle vilja ?

Att alla i sverige läste min blogg, det skulle ju vara det grymmaste, nu vet jag att det är en väldigt långsökt dröm men jag skulle ändå vilja fråga er om en sak.

Om ni kunde liksom namedroppa mig bland era polare och skit så skulle jag bli jävligt glad, det räcker med att bara liksom länka min blogg på eran facebook eller nåt, jag vet, ta eran favvorecension och visa den för era kompisar så får vi se hur många som hänger på ? ok ?
Då säger vi så. Peace out

ett street team för att förverkliga min pipedream.

Saturday, November 7, 2009

The box







Oj oj oj, vad ska man säga, har ni sett den där filmen om han som får veta när horden ska gå under och hänger med en snubbe i en kanindräkt ? Donnie Darko, ja just det. Minns ni hur ni inte fattade nånting när ni såg den filmen ? man bara WOSSCH !!!så va filmen slut och man bara satt där som ett jävla fån.

Men har ni sett den där filmen om en actionskådis som får en idé till ett manus om jordens undergång efter att han vaknat upp ute i öknen ? samtidigt som Justin Timberlake dricker öl och sjunger The Killers låtar ? just det Southland tales, minns du hur du även bara satt och klia dig i skallen när sluttexten rullade på den filmen också...Precis så är det med Richard Kellys nya film The box. Nej det är inte riktigt så, till skillnaden från Southland och Donnie Darko så förstår man i alla fall på det stora hela vad som hände men eftersom Mr.Kelly ofta gillar att ha en massa konstiga och oftast väldigt pretentiösa små meddelanden och väldigt långsökt story sitter man ändå och grubblar över en massa detaljer när ljuset i biosalongen tänds.

Ni måste missförstå mig rätt nu, jag är ett stort fan av Kellys tidigare filmer, även Southland tales fast den var så jävla överdrivet pretentiös och hybris doftande tyckte jag om, ni som säger emot har bara inte fattat vad den handlade om.
Frågan är dock om jag gillar The box ? den handlar inte om jordens undergång och det är inte allt för många flummiga saker som händer, det är en simpel historia i grund och botten, men Kelly har ju skrivit den så vänta er inget som ens liknar en vanlig film. Den är simpel om man jämför med hans andra filmer...Vad sa du ? om jag gillade den ? ja det var det vi pratade om. Självklart gillade jag den, vad trodde du ?

Även om man inte alltid fattar allt som pågår i filmen så kan man inte neka till att den är extremt välgjord, något man kommit att förvänta sig av en Richard Kelly film vid det här laget. Regin är skrupelfri, ibland så är han så noga med detaljer att man nästan önskade att han skulle gå vidare och skita om allt inte såg picture perfect, det var en skum grej jag märkte. allt i filmen verkade vara centrerat i bilden, lådan stod alltid perfekt på bordet, alla glas och allt porslin var uppradat som om det stod i ett skyltfönster och alla människor var alltid mitt i mitten så fort dem var ensamma i bild. Jag tror att det var Kellys sätt att förkroppsliga den perfekta amerikanska familjen, en kärnfamilj i den postkonservatoriska verklighet som var sjuttiottalets Amerika, det förklarar varför historien utspelar sig på just sjuttiotalet.

Denna perfektionism ledde ju även till att fotot var underbart, det kändes inspirerat av många olika genrer. Allt från drama till skräck återspeglades i filmen och fotot gjorde det samma, vilket var väldigt häftigt för det är inte ofta man ser en sån mixa av olika stilar i samma film. Detta gjorde även detta till den första drama filmen som fått mig att hoppa till av skräck och även få mig att känna mig rent obekväm i vissa scener.

Hipp happ hopp så kom vi in på manuset, jag är allt bra tokig.
Filmen börjar som vilken familjefilm som helst men gradvis alltmedan filmen går så blir den mer och mer otäck tills man i slutet av filmen satt som på nålar (jag gjorde det i alla fall) för även om man vet vad som kommer hända, jag menar hur invecklat kan det vara, dem får en låda med en knapp i. Trycker dem på knappen dör nån i världen och dem får en miljon dollar, trycker dem inte får dem ingenting och erbjudandet går vidare. Ha, simplaste filmen i år tänker ni. HA HAHA tänker jag då för ni anar inte. Jag tänker inte gå in mer på storyn för då kommer jag spoila, det enda jag säger är att allt är inte vad det till synes vara i den här filmen. Det verkar vara ett återkommande tema i Kellys filmer och om han skulle ha nån svaghet så är det just det, han verkar inte förstå att en simpel historia kan vara minst lika spännande som en kryptisk, metaforisk och väldigt underlig historia, vilket The box verkligen är. Det är nog det enda jag har att gnälla på, att jag hade förväntat mig en spänningsfilm om moral och uppoffring, vilket ju traliern hintade om, men istället fick jag...The box helt enkelt, och även om den var grymt bra så blev man lite besviken just för att man väntat sig nåt annat. Så nu har jag förvarnat er, tro inte att ni vet vad det är för en film ni ska se utan ta den som den kommer istället så kommer ni njuta mer av den. Och njuta bör ni göra, för även om man känner sig lite dum när man inte riktigt hänger med hela tiden så finns det så mycket annat som är bra med filmen, manus, foto och regi men det som gjorde mig gladast var skådespeleriet, speciellt från Cameron Diaz. Få nu inte för er att hon var helt enastående och hon liksom lyste av briljans, nej så var det inte. Det jag menade var att man i The box fick se en y sida av henne, en lugnare och mer down to earth Cameron Diaz har jag nog aldrig sett. Hon spelar sin roll som skolfröken / mamma så där nedtonat och finstilat att man verkligen köper hennes känslor och reaktioner till skillnad från filmer så som Charlie’s angels och the holiday. Borta är alla maniska grimaser och konstanta fnittret och kvar är en skådespelerska man faktiskt tar på allvar för första gången.

Det var något speciellt med det och jag hoppas evinnerligt att hon får fler roller i framtiden som låter henne verkligen skådespela som i The box.

Jaha, så mycket mer finns det inte att säga. Det är väl lika bra att gå direkt på rimmet.
Peace out, have no doubt. Ni kommer förstå när ni ser filmen, vilket ni bör göra så fort som möjligt, se så, schas iväg nu.

Thursday, November 5, 2009

Halloween (hela serien, alla åtta filmer goddamnit)






Så var vid framme vid det skrämmande slutet, det gastkramande klimaxet. Det här är den definitiva Halloween recensionen. The creepy countdown concludes...




Åtta filmer i en recension kan bli lite väl långt så jag har försökt att hålla varje enskild films recension lite kortare än vanligt...mycket kortare än vanligt, men tro mig. Åtta filmer är fortfarande långt som fan.
Märk även att jag såg dem första sex efter varann men såg inte dem två sista för än ett par daga senare, det kanske märks på mitt språk och hur jag väljer att beskriva filmen, jag vet inte, you be the judge. Nu ska jag inte hindra er längre...Välkomna.




Halloween 1

Är extremt seg, för att vara en slasherskräckis så är det väldigt lite slakt och mest en massa tonårsdrama men samtidigt så var det här en av de tidigaste slashersna och på den tiden var det chockerande nog att folk bara blev dödade och samtidigt så har den en hel del andra kvaliteter som inte återfinns i andra slashers, sann spänning, karaktärsuppbyggnad och bra skådisar och självklart ett gastkramande simpelt men samtidigt väldigt effektivt soundtrack.
Michael Myers mördar sin syster när han är sex år gammal, han hamnar på mentalsjukhus och en Dr. Loomis får i uppgift att bota honom, men efter femton år flyr han för att leta upp sin enda kvarlevande släkting, en viss Laurie Strode som blev adopterad efter att Michael dödade hennes syster, och döda henne. Simpelt och effektivt. Slashergenrens riktiga urfader och helt klar en av de bästa slasherfilmerna som gjorts någonsin, Den enda slashern som överträffar denna är faktiskt...uppföljaren, tro det eller ej, låt oss ta en titt.


halloween 2

The night he came back!!!.Det var här som halloween serien blev en del av den moderna slashergenren, tvåan tar vid precis där ettan slutade och är därför den enda true uppföljaren. det är även i tvåan han faktiskt dör och den här gången dog han på riktigt. han dyker ju nämligen inte upp i trean. i fyran är han ju tillbaka men i och med fyran dalade kvaliteten neråt grovt och dem borde inte räknas som riktiga uppföljare, bara fler filmer om myers, typ som zeldaspelen. Själv anser jag att det här är den bästa filmen i serien, eftersom första filmen i serien är den enda som inte riktigt är en slasher så måste man ju kalla serien för en slasher serie vilket innebär att tvåan är bättre än ettan, den har simplare karaktärer som man bara önskar kunde dö fort som fan, den har en mycket högre bodycount och mycket mer kreativa mord, dem kokar till och med en brud, det är awesome. Det finns inte så mycket mer att säga om tvåan, det är helt klart den simplaste filmen i serien, inga konstiga övernaturliga saker, inga tillkrånglade såpoperarelationer mellan alla karaktärer. Det är bara en massa gore och coola mord. Ipso facto, den bästa filmen i serien.



halloween 3

Vad ska man säga, det här var ju inte ens en myersfilm, det var inge slasher, ingen tokig mördare (på sätt och vis) och det var ju liksom inte en skräckis. Ddet var en deckare, en deckare om en doktor och en kvinna som ska utreda ett mord men snubblar över n¨tgot mycket större, lite grann som den där I love trouble med Nick Nolte och Julia roberts men med mindre komedi och mer cheesy slut.
Det känns som att dem ville göra serien till något annat än en vanlig massmördarfranchise, därför dödade dem myers och uteslöt all koppling till dem tidigare filmer. dem nämner till och med den första halloween som en film Den var inte direkt dålig dock, den failade bara extremt hårt eftersom det var en mysteriefilm i en slasherserie. What the fuck!!!?. Men eftersom det inte var en riktig skräckis och inte hade nån Michael myers med så blev den fetaste jävla bomben på bio, det var nog därför dem återupplivade Myers till fyran. Dem skulle bara lagt ner serien istället för det är nu som det hemska börjar.



Halloween 4
efter den monumentala jättemissen halloween 3 var det bara en sak som kunde rädda serien, Mr Myers himself,i ett desperat försök att locka folk till biograferna återupplivade man myers och sade att han bara hamnat i koma, Laurie strode är död sen ett år tillbaka och hennes dotter (?) bor i en fosterfamilj däe hon har konstanta mardrömmar om sin galna morbror. självklart vaknar han till liv efter 10 år i koma och är fit for fight.
Så nu jagar han sin systerdotter och det som följer är ett praktexempel på vad som är dåligt med slasher genren. en bunt mord, en tokig mördare som inte verkar dö och en massa ungdomar som har sex och blir dödade. inget sticker ut och inget är bättre än dåligt men det är vad publiken ville ha och det fick dem, det tog nämligen inte lång tid innan en femte film kom. och kan ni tänka er, den är precis lika dålig som fyran,men vi tar oss en titt för att vara på säkra sidan, vem vet ?



Halloween 5

bläää den var värre än fyran...mycket värre, i den sanna slasherandan blir förra filmens hjältinna snabbt avvecklad för att kunna göra plats åt den nya. lilla flickan är kvar men hennes syster blir dödad och kvar är hennes kompis som går runt hela filmen och gör mest ingenting men på nåt sätt så är hon hjältinnan. Loomis är tillbaka och gör i stort sett samma dem gamla filmerna och man sitter mest och suckar hela sista timmen och väntar på att filmen ska ta slut. Ska jag vara helt ärlig såg jag inte ens klart femman eftersom jag vet vad som händer , samma som i fyran...Så går vi vidare till sexan, gud, jag undrar
vad som bjuds på den hör gången.



Halloween 6

AAAAHHHHHHHH!!!!! Det här går inte, det bara går inte. Man vet att en franchise har blivit infekterad när man börjar återanvända biroller från orginalet som huvudroller i den senaste filmen. Minns ni lille tommy från Halloween ett ? inte jag heller, det var den där lilla snorungen som laurie fick barnvakta för att hennes polare inte hade tid. Han har visst blivit lite knäpp och mer eller mindre förföljt strodefamiljen, familjen som adopterade Laurie efter Michael först dödade sin syster i ettan. Varför Michael skulle bry sig om dem förstår jag inte och jag förstår heller inte vilka den här Strodefamiljen är, om det är samma som i ettan så har dem åldrats väldigt lite på över 20 år för dem ser inte mycket äldre ut än kanske 45 eller så...Det går liksom inte ihop. Samtidigt har Jaime, den lilla skitungen från fyran och femman, blivit vuxen på sex år och har även blivit kidnappad av någon sorts kult som även har Michael, hon lyckas fly med sitt nyfödda barn men Michael hinner ifatt henne och dödar henne inom den första kvarten. Klassisk slashermanöver. Innan hon dör hinner hon ringa in till en radiostation och försöker få Dr Loomis att hjälpa henne, tommy hör detta och lyckas lista ut att hon var på en busstation när hon ringde. Han åker dit och hittar hennes bebis gömd i en städskrubb...Nu börjar det likna Days of our lives mer än en skräckfilm. Efter det här så börjar Michael jaga efter Strodefamiljen, varför han gör det kan jag inte fatta, dem har ju inget att göra med hans släkt, varför vill han döda dem ? Sen kommer Tommy och får tag på den äldsta Strodedottern och dem båda försöker hindra Michael från att ta bebisen och döda den, samtidigt så smyger den där kulten från början av filmen runt och försöker hitta både bebisen och Myers, sen är det nåt om runskrift och Loomis (som knappt är med i filmen)

Sen dör Michael och alla lever lyckliga i alla sina dar, men varför finns det då två filmer till ?
Jag hatar Halloween serien, Det är den enda slasherfranchisen som tagit sig själv på fullaste allvar i varenda film, i Jasonfilmerna har dem åtminstone haft lite självdistans och skojat med sig själv men här är alla gravallvarliga hela tiden. Det här är den värsta smörja jag varit med om, den slår nästan Deathproof i fucking worthless faktorn. Det här är ett av skälen till varför jag hatar 90-talet. Fy fan säger jag bara. Och det blir ju inte bättre av att man klart och tydligt ser att Michael springer ifatt ett av sina offer i slutet av filmen...slashemördare kan inte springaaaaaaaa!!!!!!
OCh efter att ha blivit skjuten i huvudet, sprängd och skjuten av en hel polispatrull utan att dö så blir han iden här filmen ihjälslagen av en tönt med ett järnrör, no fucking way.


H20

Än en gång försöker man rädda serien genom att revampa serien, precis som att dem återupplivade michael i fyran så återupplivar man Laurie i sjuan. Hon dog visst inte efter tvåan utan hon fejkade alltihop för att komma undan sin lite väl efterhängsna bror. Dem verkar även ha skitit i allt som hände efter tvåan, vilket ju är bra eftersom det bara gick utför efter den och serien tog en alltför övernaturlig och rent ut sagt töntig vändning. Så nu har han inte visat sig sen den där natten för tjugo år sedan...vart har han varit då ? man får ingen förklaring, alla tror att han har varit död sen tvåan och nu verkade det vara en bra tidpunkt att komma tillbaka...Samtidigt som det är skönt att dem börjar om på ny kula, vädrar ut den gamla mögellukten och fröschar till seriens utseende med en av genrens bästa regissörer (allas våran favorit Steve Miner)Så är det fortfarande en ganska dålig film, den liksom...It doesn’t make sense. Varför skulle han vara helt borta i tjugo år och sen bara hux flux dyka upp, jag kan förstå att producenterna ville gottgöra alla skitfilmer som den här serien har plågats av så dem gör dem en sista film för att avsluta det hela. Det kan jag gå med på, för även om den inte är särskillt bra, alldeles för få mord, otrolig story, svaga karaktärer och inte nyskapande för fem öre, så är den fortfarande bättre än de senaste tre filmerna. Synd bara att dem var tvungna att göra en film till...


Halloween ressurection

det finns så många fel med den här skitfilmen, regin, manuset, klippningen, kostymdesignen (Michaels masker för täskig ut i den här filmen) men det är två saker som ensamma verkligen kör filmen i botten. Bustah Rymes och Tyra Banks. Oh my god.

Michael Myers dog aldrig i förra filmen, han bytte kläder med en sjukvårdare och krossade hans strupe så han inte kunde prata. laurie dödade fel snubbe och blev tokig. Tre år senare letar Michael upp henne och hon ska precis döda honom när han dödar henne istället. End of story, nu är han den enda Myers släktingen kvar, men inte ska han sluta mörda för det, neeej då. När ett gäng ungdomar går med på att vistas i det gamla Myershuset för en internetsida, så nu måste dem dö. Det är bara för löjligt. För att locka den nya hippa, finniga, innesittande datornördkulturen så låter man typ 70 % av filmen fotas med pissiga webcams som sitter på skådisarnas huvuden, som en del av den här internet grejen dem var med på. Det är hela grejen, sen slåss Bustah med Myers och vinner och sen är filmen slut. Och även slut var hela Halloween serien, tack gode gud. Det kom ju två re-makes men dem räknas inte för dem ingår inte i serien...och så var dem så jävla dåliga.



Och så var det äntligen slut, jag är så glad att jag skulle kunna gråta, om jag aldrig nånsin igen behöver titta på en slasherfilm i mitt liv så kommer jag dö lycklig. Halloween filmerna brukade vara mina favoritslashers men nu när jag faktiskt har sett allihopa måste jag erkänna att Haloween serien är en av dem sämsta serierna. Jasonfilmerna hade i alla fall lite humor och Hellraiserfilmerna hade alltid dem mest fuckade effekterna och Freddy filmerna hade alltid...freddy, men Halloween filmerna blev aldrig något bättre än den första, den fastnade i sin egen suceé och förstod inte att det dem gjorde var inte alltid lika bra som orginalet, det var för det mesta bara en stor hög med skit.


Jag orkar inte rimma på det här, det är redan jobbigt nog som det är. Att behöva se på åtta mer eller mindre värdelösa filmer efter varran, kan få vem som helst att...Nej jag orkar inte jag orkar verkligen inte. Jävla skitfilmer.

Wednesday, November 4, 2009

Avslutande anteckningar

Alla människor är med om en resa, en väldigt speciell resa, i livet. Den kan vara viktig på många olika sätt, positiv som negativ men oftast så lär man sig något viktigt utav den och jag tror jag precis har avslutat min.

The creepy countdown var en väldigt tuff utmaning för mig, hade jag vetat om att den skulle vara så svår att genomföra från början hade jag nog inte gjort den. Att nästan uteslutande titta på skräckfilmer i en hel månad var fan för mycket asså, det är inte ofta jag blir sjuk men mot slutet av månaden var jag fan spyfärdig, det kommer ta lång tid innan jag ser en skräckfilm igen såvida det inte är något väldigt speciellt.

Jag vet att jag lovade er en fet jävla avslutning på creepy countdown, och nu tre dar efter halloween kan jag bara säga att jag är ledsen men jag har inte pallat skriva den, jag bara vill inte se mer skräckfilm, men jag har den så gott som klar så innan veckan är slut så lovar jag att ni ska få finalen, om än lite sent.

Utöver det vill jag bara säga att jag nog kommer ta en kort paus för att planera vad jag ska skriva om fram till årets slut. Jag kommer vara väldigt sporadisk fram till den 6 December då ni ska få en premiär här på allas våran favvoblogg. Ni ska få det allra första videoblogginägget !!! jag vet att det finns några där ute som velat haft videbloggar ett tag nu och jag känner att jag har hållt på ett tag nu och det börjar bli dags att pröva något nytt.

Sen härnäst efter creepy coubtdownfinalen kommer jag recensera Richard Kelleys nya film The box, spoiler alert, den kommer rocka.

Och som vanligt. Var go och gla men joina inte Hezbollah.

Saturday, October 24, 2009

Cannibal Ferox


Det finns många subgenrer inom skräckfilmen och jag har inte ens skrapat ytant på en av dem mest uppskattade...Zombiegenren. Därför presenterar jag stolt en kannibalgenrens finare exempel. The creepy countdown continues...




Egentligen skulle det här varit en recension på den senaste zombiesplatterfesten Zombieland men jag blev förråd av min vän som skulle gå och se den med, han valde sömn framför splatter. Så nu får ni kannibaler istället för zombier.

Kannibalgenren är en underlig historia, det gjordes en sjujävlans massa filmer om folk som åkte ut i djungeln och blev uppätna i Italien under 70-talet. Skälet var att Italien hade ett överskott av pengar i sin "filmbudget" och därför nästan gav bort pengarna till vem som än hade en idé till en film. Nån tog en bunt pengar och for ut i djungeln och filmade en massa människor som blev uppätna av kannibaler, detta gick väldigt hem väldigt lätt hos italienarna (undrar varför) så varje gång en regissör sa att han hade en idé till en kannibalfilm så fick han en massa pengar och fri lejd att göra vad han ville med dem så länge det hade med kannibaler att göra.

Sagt och gjort så far denne anonyma filmmakare iväg, men istället för att göra en vanlig splatterfilm om kannibalism utforskade han psykologin bakom människans onda natur och kom fram till att det är inte vildarna och kannibalerna som är onda och omänskliga. Det är den civiliserade människan som driver den simpla människan till att begå såna brott mot mänskligheten.

Detta var ju en väldigt intressant och intelligent twist på hela kannibalsplatterboomen, problemet var bara att helt plötsligt ville alla regissörer vara lika pretentiösa och seriösa i sina filmer, men istället för att hitta sin egen tolkning så gjorde alla sina filmer efter samma "vit man ond färgad man god" formel. Publiken insåg dock inte detta eftersom 90 % av dem som går och ser film på bio är inte alls på samma sofistikerade nivå som den som gör filmen. Så varje film som hade kannibaler blev en succé fast det i stort sett var samma film om och om igen.

Så kommer vi fram till Cannibal Ferox. Big surprise, den följer även den exakt samma formel. En ung kvinna åker ut djungeln tillsammans med sin bror och en kompis för att leta upp ett folkslag som varit isolerat sen urminnes tider och därför tros vara kannibaler. Den unga kvinnan skriver en doktorsavhandling i ämnet kannibalism och tror att hon ska kunna bevisa att det bara är en myt som skapats av fördomsfulla kolonisatörer på 1700-talet.
Väl ute i djungeln stöter trion på två amerikaner som påstår att dem precis flytt från byn som hon var på väg till och att dem där fick första parkett till fetaste jävla kannibalshowen. efter den här punkten i filmen slår formeln till och ni förstår nog vad som händer, det visar sig att de två amerikanerna hade kommit till byn i hopp om att hitta omtalade ädelstenar. När dem inte hittar nåt blir en av dem tokig och börjar ha ihjäl en massa infödingar. Så när dem kommer till byn är alla bybor fett förbannade och tar till ganska extrema medel för att hämnas sina vänners död, bland annat kannibalism.

Hade premissen varit unik för den här filmen hade den varit mycket mer intressant, men eftersom man sett samma historia i flera andra filmer blir man inte lika chockad när det inte är vildarna som är the bad guy. Något som är ännu mer synd är att det ofta i såna här filmer är storyn som räddar filmen eftersom resten oftast håller en låg kvalitet. Fotot är nästintill värdelöst och skådespelarna är ju inte värdelösa men regissören tror oftast för bra om både sig själv och dem och det blir helt enkelt inte en bra mix, överambitiösa, desillusionerade regissörer + dåliga skådisar= amatörteaternivå.

Det enda som oftast är bra är effekterna eftersom wannabe regissören vet att han inte har något nytt att komma med och vill därför chocka publiken med äckeleffekter. Detta ledde till en ny trend inom kannibalgenren, snuff. Ja, i många kannibalfilmer från den eran har mycket material som innefattar djur som blir dödade, ibland av andra djur men också av skådespelarna. Oftast fyller detta våld ingen funktion utöver just chockvalue.

Pratar man om en kannibalfilm så pratar man om hela genren, så det här blev mer en studie i kannibalfilm än en faktisk recension men det finns inte så mycket intressant att säga om den individuella filmen. det mest intressant ligger i hur en genre på så kort tid kunde bli så infekterad som den blev, man kan jämföra det med dagens hets runt dokusåpor och hur folk blir besatta av att få kändisstatus men inte orkar anstränga sig för att bli en.
Hela kannibaltrenden blev i slutändan det som den ville exploatera och därför dog den mer eller mindre ut under samma decennium som den kom till, för hur länge kan man egentligen gnaga på sin egen arm innan man dör av svält ?



Jag ser rött varje gång dem äter människokött.

Friday, October 23, 2009

ultraläskig uppdatering

Nu när Halloween börjar närma sig så betyder det ju även att vi närmar os slutet på the creepy countodwn för i år. Så jag har förberett en riktig dunder smäll till final men det innebär att jag måste förbereda mig lite grann och det kommer ta ett bra tag...vad jag försöker säga är att jag inte kommer göra fler recensioner innan halloween. Dock för att ni inte ska jonesa för hårt tänker jag göra en sista ikväll.

Håll ut, jag förstår att det kan bli lite tungt men jag lovar att ni kommer gilla finalen.



kasta ett spjut och håll ut

Thursday, October 22, 2009

Besökarna


Nu har vi verkligen hamnat i skymmningszonen, en svensk skräckfilm, det visste jag inte ens att det fanns. Nu ska jag ta reda på om den är något att ha, vågar du följa med ? The creepy countdown continues...




Svensk film är inte bra, inte om man tittar på hela industrin, visst finns dem men dem är few and far between. Så nör jag hittade en svensk skräckfilm från 1988 var jag mer eller mindre tvungen att köpa den.

Jag satte igång den och väntade mig ett stort jävla fail, och kan du gissa om jag blev överraskad.

Besökarna var nämligen en riktigt bra film, nej nej, en film med Kjell Bergqvist och Johannes Brost som jagar spöken...jag menar det går ju inte att titta på men låt mig förklara.
Filmen handlar om Berqvist och Lena Endre som precis har köpt ett nytt hus, ny bil och helt enkelt bytt upp sig, men det går inte lång tid innan det börjar hända saker i huset, mystiska ljud i väggarna, fotsteg på vinden och ett mystiskt rum uppe på vinden som inte går att öppna. Det ligger en otrevlig stämning över hela filmen och det känns verkligen som om familjen lider av det som händer. Men det som verkligen får Besökarna att sticka ut är just att det är en svensk rysare som inte är dålig...Visst kan det ju inte vara så svårt att göra en bra svensk film, så länge man försöker hårdare än Harald Hamrell eller Daniel Lind Lagerlöf, men att göra en bra svensk skräckfilm...Det är svårt.

Så det finns inget mer att säga, se den, det är den enda genuint kvalitativa svenska skräckfilmen som någonsin gjorts, i alla fall som jag har sett.

Det blev lite kort det här, hmm...när man tänker efter så är Besökarna inte alls speciell, det enda som gör den något utöver alla andra filmer är just att den är svensk. Jag ska nog titta på filmen igen och tänka efter...håll ut.







AAAAAHHHHH!!!!

Nej jag bara skojade, den är fortfarande bra, den är faktiskt en av de bästa svenska filmerna jag har sett, för det är inte ofta som svenska filmmakare go out of the way och gör något vågat, jag menar om man tittar de senaste decenniets svenska filmutbud, hur många filmer har varit bra och hur många har varit polisfilmer ? just det. Man önskar bara att fler svenskar ska våga sig på något nytt för vem vet, ibland kanske man lyckas.


Johannes Brost och Kjell Bergqvist jagar spöken med en svensk twist, mycket bra tycker jag.

Wednesday, October 21, 2009

Creep



Hur ofta ser man en brittisk slasher ? inte allt för ofta
Hur ofta ser man en brittisk slasher/tortyrskräckis ? typ aldrig

The creepy countdown continues...




Jag är inget direkt fan av slasherfilmer, visst finns det ju ett par eller tre som är bra men för det mesta så ogillar jag starkt hela den genren. Då fick jag höra talas om en film, en brittisk slasher vid namn Creep. Jag tänkte "shit, det är inte ofta, den kanske kan vara nåt"

Så jag tog mig en titt och jag kom fram till att...Det spelar ingen roll vart ifrån en slasher kommer ifrån, dem är fortfarande samma sak, samma kvalitet och alla är lika dåliga.

Creep handlar om en tjej som somnar på tunnelbaneplattformen och vaknar en stund efter att det sista tåget gått. Hon upptäcker ganska fort att hon är fast därnere tills det första tåget börjar gå, vilket är ett tag kvar. Dock kommer det ett tåg till som hon självklart hoppar på, efter ett tag så stannar tåget mitt på spåret och sitter nu ännu mer fast (för fan,det har gått typ tio minuter och hon har betett sig dummare än alla andra slasher hjältinnor tillsammans) på tåget finns det dock en person till...den där dryga killen från festen som hon var på väg ifrån, vänta ett tag hur visste han vart hon var på väg ? man såg klart och tydligt att han inte följde efter henne från festen, hur som helst så har han snortat lite kolombiansk snö och känner sig lite pilsk...Ja han försöker våldta henne. Dock öppnar nån en av dörrarna på tåget och rycker ut killen och lemlästar honom.

Jag vet, helt crazy asså. Efter det här fortsätter filmen att vara en av de tråkigaste slasherfilmerna jag sett sen Fredagen den 13 del två. En efter en blir alla som hon stöter på mördade, vilket inte är så många så vad är det här för nån jävla fail slasher ? Dock händer något efter ungefär halva filmen. Den förvandlas till en typ Hostel/Saw kopia, dem avslöjar vem galningen är och dem stänger in tjejen tillsammans med felr fångar där dem får vänta på att bli mördade. Det händer inte alltför ofta, så nu försöker dem fly innan dem blir hämtade av mördaren.

Det är en väldig avväpnande helvändning som dock inte håller eftersom detinte blir så mycket tortyr, för vi det här laget är det en knapp halvtimme kvar av filmen så det mesta av filmen handlar om flykten.

Så som det ser ut nu så är det ju en helt ok film som kanske inte riktigt lyckas med att förnya genren så mycket som den försöker, samtidigt begår den en hel del misstag som verkligen sänker betyget

1. Hjältinnan (spelad av Franka Potente) är inte alls så oskuldsfull eller ens trevlig som man mer eller mindre måste vara för att man ska någon sorts sympati från publiken, man vill inte att hon ska överleva. Istället sitter man och hejar på alla biroller som dock dör på rullande band.

2. Dem ger mördaren ett ansikte, helt plötsligt är han inte något ondskefullt som smyger runt i skuggorna och mördar folk, nu ör han en ful och tanig liten skit som inte alls är läskig, visst är han läskig för han är fortfarande fett ond men det lyckas dem också paja med nästa misstag

3. Dem ger mördaren/galningen en bakhistoria och en agenda med sitt dödande. Nu finns det ingen mystik kvar och dem har till och med lyckats ge the creep lite sympatiska sidor, vad är det för en antagonist ? man ska ju inte gilla mördaren mer än hjältinnan...

Allt som allt failar Creep rätt jävla hårt när man överanalyserar som jag gör men om man bara tittar på filmen för tittandets skull...Så är den fortfarande inte så bra. Det finns för få ljusglimtar där nere bland tunnlarna och till slut vänder man bara om och går upp på perrongen igen (vitsigt värre)


Meningslös slaktfilm med dryg hjälte gjorde inte att mina isiga känslor för genren smälte.

Monday, October 19, 2009

Session 9


Nu är det oficiellt prettodags på riktigt asså, prettotobbe har invaderat bloggen och han avgudar dagens film. The creepy countdown continues...




Så nu var vi där igen, 2000-talet, skräckens nemesis. Allvarligt, hur många bra skräcksiar har det gjorts dem senaste 10 åren ? Visst finns det en del men väg det emot hur många dåliga det har gjorts...oj då.

Ett undantag är dock Session 9, jag säger det rakt ut, Session 9 är GRYM!!!Det finns få filmer som är så välskrivna och välregisserade som Session 9 och då snackar vi inte bara skräckfilmer utan film över huvud taget.


Ett saneringsteam får ett jobb som innefattar en total sanering av ett gammalt mentalsjukhus. Det verkar vara ett drömjobb i början men allt eftersom dagarna går börjar känslor bubbla upp inom vissa av arbetarna och konstiga saker händer. Mer vill jag absolut inte säga, det här är en sån film som inte är vad den verkar vara och därför måste den upplevas ur ett blankt stadium av den som tittar.

Så vad kan jag ta upp utan att spoila då ? Vi kan börja med skådespeleriet,Det finns en del skådisar man känner igen. David Caruso (CSI Miami) och Josh Lucas(Hulk, Stealth) och sen har man en bunt som man inte känner igen, alla gör riktigt bra ifrån sig och man blir riktigt överraskad att Josh Lucas faktiskt kan skådespela och att David Caruso kan annat än att ta av sig sina solglasögon snyggt och säga en ostig oneliner.Dock är det Brendan Sexton III som stjäl showen med sin unga och oerfarne Jeff, jag vet inte varför jag gillar honom bäst. Det är något med hans karaktär som man bara inte kan ogilla, samtidigt så spelas han superbt av Sexton Som verkligen spelar en ung kille som precis har fått sitt första riktiga jobb, han vill passa in men känner att han inte riktigt kan det på grund av vissa förhinder. Det är ett så perfekt poträtt av en osäker tonåring så man bara smälter av njutning, sällan man ser sån talang. För dem svåraste rollerna är ju inte dem mest flamboyanta karaktärerna, kan man spela en vanlig kille och lyckas övertyga publiken, då har man lyckats, jag tror jag har nämnt det någon annanstans.

Sen har vi regin...Fy fan, det verkar vara något speciellt med regissörer som heter Anderson i efternamn för precis som Paul Anderson så har Brad Anderson (regissören till Session 9) en speciell förmåga att få dig att sugas in i alla karaktärers egna liv, hur lite av dem som man änser så får man känslan av att deras liv har betydelse, att deras existens inte bara begränsas till filmens universum utan även utanför det som pågår på skärmen. Det ger filmen en tredimensionell känsla och man tror på vad som händer, något som väldigt få regissörer förstår sig på nu för tiden. Samtidigt så vet Anderson hur man med hjälp av enkla metoder verkligen häjer pulsen i en scen, små saker som otydliga ljud, annorlunda vinklar eller bara det faktum att han inte bara kastar läsningen i ansiktet på dig så fort filmen är slut.

Session 9 är något så sällsynt som en intelligent film, Det tog mig hela filmen att faktiskt förstå vad som pågick och när sista meningen var sagd och eftertexterna började rulla så passade alla bitar. Anderson använder sig även av en subplot för att lättare förklara vad som faktiskt hände, den här historien handlar om en tidigare patient och dennes samtal med sin doktor som spelade in allt på band. Sättet som Anderson binder samman dessa två väldigt olika historier är ren och skär cinemagi, nu finns det tre saker i mitt liv som fått mig att tappa hakan på riktigt, Uncharted 1 Drakes fortune, 300 och nu slutet på Session 9

Det här är en film som tåls att se om bara för att man ska hitta alla subtila kopplingar mellan de två historierna nu när man vet vad det faktiskt handlar om, samtidigt så finns det inget direkt shockvalue om man ser om den igen eftersom man vet vad som kommer hända och det helt oväntade slutet är inte längre så oväntat eftersom...du redan sett det en gång, typ som med Det sjätte sinnet (jävligt bra film, se den om du inte redan gjort så) Det är det enda negativa med Session 9, har man en gång sett den så kommer den aldrig vara lika bra igen. Ser man den igen kommer det vara ur ett rent utforskande syfte för att förstå bättre.


Men för alla er som inte sett Session 9, vilket jag gissar är dem flesta här i världen, så rekomenderar jag den starkt. Den kan vara lite svår att haja, men samtidigt gör det ju filmen lite läskigare eftersom det människan räds mest är ju det hon inte förstår...


Vanligt folk kan även dem ha problem, om man gräver upp deras solk är det lätt att man även gräver upp deras men.

Sunday, October 18, 2009

I sell the dead


Jag insåg just att jag inte har recenserat så många moderna skräckfilmer, även fast skräcken var bättre förr så måste man ju ta upp den nya skolan också. Och då snubblade jag över den här filmen. The creepy countdown continues...




I sell the dead är en väldigt annorlunda film, den handlar om två gravplundrare (oooohhhhh) och deras resa från första gången dem möts tills dem båda väntar på att halshuggas för sina brott. Under sina år tillsammans så råkar dem ut för en hel del skumma saker, dem gräver upp en utomjording, dem upptäcker att alla lik inte är döda (zombies, ja) och att även i gravplundraryrket finns det rivalitet. Dock med sina ringa 70 minuter finns det inte ens i närheten av tid nog för att gå in på några detaljer, som exempel så när dem hittat utomjordingen och är på väg tillbaka med den till stan blir dem stoppade av sin ärkerival Cornelius Murphy. Dem slåss en stund om vem som ska få utomjordingen men mitt i allt vaknar den till liv och blir uppbeamad till sitt skepp. alla blir helt paffa men ingen nämner det någonsin igen...A BIG LIPPED ALLIGATOR MOMENT!!!!!!

Lite internhumor där men ändå. Sen är filmen slut(det händer en sak till men jag vill inte spoila) den liksom bara tar slut helt plötsligt och man undrar lite för sig själv om det här var filmen eller om det var ett avsnitt ur TV-serien med samma namn, för det känns aldrig som en film, den har ingen liksom poäng. Allt som händer i filmen leder inte upp till någon klimaktisk fight eller avslöjande, det händer bara för att det hände. Det var som att titta på the sims the movie om the sims hade handlat om gravplundrare.

Så på ett sätt var den väldigt annorlunda och riktigt rolig, jag glömde nämna det men det är mer komedi än det är skräck faktiskt, eftersom det är inte varje gång man ser ett par gravplundrare slåss om ett alienlik, sen var det ju en del bra skådisar också, Ron perlman och Dominic Monaghan gör riktigt bra ifrån sig och jag måste nog säga att detta är Perlmans bästa prestation hitills. Dock betyder det ju inte särskillt mycket när det gäller Perlman men ändå.

Det dåliga med filmen är just att det inte händer något speciellt, i alla fall inte speciellt nog för att regissören ska lägga ner mer än en minut på det och sedan gå vidare till nästa finurliga situation. Den beter sig nästan som ett avsnitt ur någon dålig sitcom typ The Bill Engvall show, om Bill Engvall var gravplundrare alltså.


Hur ska man då summera denna film ? Helt klart är ju att den är väldigt annorlunda och stundtals uppfriskande unik samtidigt är den osammanhängande och dåligt skriven. Det positiva lyckas inte riktigt väga upp det negativa då det negativa innefattar några av hörnstenarna i hur en bra film är uppbyggd.

Hade jag haft en betygsskala hade I sell the dead fått en femma av tio...eller en tvåa av fem eller en sex och en halv av 14 eller en...ja ni fattar vinkeln. Den är helt enkelt en ok rulle som faller lite väl hårt på vissa punkter, mycket mer finns det inte att säga. Det är synd på en så bra premiss, jag menar tänk er en film om en zombieinvasion där de två huvudkaraktärerna är gravplundrare till yrket, hilarious, men så var ju inte fallet så skit samma.

scenen där dem gräver upp ett alien lik bör aldrig vara the peak, då vet man att resten av filmen inte kommer vara särskillt bra och därför inte kommer vara något att ha.