The Matrix trilogin

I vårat andra stopp på jakten efter den perfekta trilogin ska vi ge oss ut i "cyberspace och rädda världen från technoherravälde. Japp, jag pratar om Matrix trilogin


Vad hände egentligen? 1999 kom det en film som för alltid målade om hela landskapet när det gäller action. Ingen hade någonsin sett något så spektakulärt på film förut. Fotot, stuntsen, tempot och det faktum att du var tvungen att tänka efter en extra gång för att hänga med i storyn.

Jag skulle gå så långt som att kalla The Matrix för en modern klassiker, fast nu har den ju 15 år på nacken så det kanske räcker med klassiker. Det som hände sen kan endast kallas för en katastrof.

Ett par år efter The Matrix börjades det surra om en uppföljare. Ryktet sade till och med att det skulle bli en trilogi. Inte kunde väl vi jordmänniskor vara så lyckligt lottade att vi skulle få tre mästerverk?
Tiden gick och beskedet kom att det skulle bli två uppföljare och att de skulle ha premiär med bara några månaders mellanrum. Lyckan var total och tiden kunde inte gå fort nog, sen kunde jag äntligen hyra Matrix reloaded (jag var bara 13 och den hade 15 års gräns på bio tyvärr).

Drygt två timmar senare stängde jag av videobandspelaren och frågade mig själv "vad var det här för jävla dynga?"


Matrix reloaded var ett gigantiskt misslyckande, på alla punkter.
Vad som först hade varit en flashig, cool film om datanördar som fick chansen att klä sig fräsigt, slåss som Bruce Lee och rädda världen som nån annan Batman hade nu blivit en religiös kult som blint litade på att en enda man skulle kunna stoppa ett hundraårigt krig mot en fiende som var 1000 gånger bättre än de själva. Det värsta var ju att allt pekade ju på att han kunde göra det. Det var i själva verket en väldigt dyr rekryteringsvideo för...ja vilken religion du vill.

Bortsåg man från detta, vilket jag hade väldigt svårt med nu när jag såg om filmerna, så hade man ju ändå alla coola fightscener och slo-mo åkningar att se fram emot, fast inte ens dessa var värda att se längre. Det hela kändes som en parodi. Reloaded hade säkert dubbelt så många fightscener som Matrix, och allihopa var dubbelt så långa. Det var nästan skrattretande, till en början så var all action avhängig men efter att samma holmgång pågått i nästan en kvart började man tröttna. Koreografin var repetitiv och utförandet var stelt, jag vet inte om det var meningen men det såg alltid ut som om det båda (vilka det nu var som slogs) visste exakt vad den andre skulle göra.

Inte ens matrix mysteriet var särskilt spännande den här gången. I första filmen var The matrix något man fattade men inte riktigt förstod sig på. I Reloaded började logiken brytas ner. Det dök upp självständiga program som brutit sig loss från The matrix och byggt sin egen lilla värld där inne på nåt vänster. Förklaringen var att dessa program var från en äldre version av The matrix, men när en ny version byggdes, varför raderades inte den gamla och hur kunde datorprogram göra uppror mot...huvud...programmet liksom?
Det skulle vara som om paint helt plötsligt inte inte dök upp i Windows utan hade brutit sig loss och byggt sitt eget lilla operativsystem nånstans i datorn. Jag är inte så datorteknik, men nåt sånt är det typ.

Men än är det inte över, det kom ju faktiskt en film till. Som om Matrix reloaded var lång och enformig nog så var Matrix revolution en av de mest onödiga filmer jag har sett.
När jag tänker tillbaka på Revolution kan jag inte ens minnas vad som faktiskt hände. Jag vet att en massa robotar borrar sig ner till Zion, den enda människostaden som finns kvar, för det fick vi ju veta i förra filmen. Sen så är ju han Jesus...Neo fast i nåt sorts, jag vet inte vad, minibar byggt av ett av de där förrymda programmen. Efter lite fightandes, eller en hel del fightandes, så tar han sig därifrån. Han listar ut att han måste ta sig till robotarnas huvudstad och snacka med "the master control program" (Tron? nej?) Och försöka snacka omkull en dator, ni vet en sån som gör 38 triljoner kalkyleringar i sekunden och jobbar utifrån en 100% logisk filosofi (en aning motsägelsefullt men ändå).


Egentligen kunde reloaded och revolutions varit en film. Hade det bara kortat ner alla träiga fightscener så hade det blivit en helt ok film, ok det hade inte varit en trilogi, menhellre två bra filmer än en kass trilogi. Eller om jag ska vara helt ärlig så kunde de bara ha skippat både reloaded och revolutions. Då hade The Matrix alltid blivit ihågkommen som en skinande ljuspunkt i det mörker som är modern actionfilm

True detective: avsnitt 3

Om det inte hade varit för de fenomenala skådespelarinsatserna så hade jag nog varit så fräck att jag säger att True detective Inte hade varit värd att titta på. Det var min inställning sen förra avsnittet, då avsaknaden av samma mystik och mörker som piloten visade upp fick andra avsnittet att kännas mer som en vanlig deckare.

Det tredje avsnittet gjorde inte saken bättre, förrän de slutade jobba och deras privatliv (eller Cohles saknad av ett) hamnade i fokus. Hittills hade det varit ganska uppenbart att Hart var den "vanliga" av de båda och att Cohle var den excentriske och lite tokiga. Den här gången suddades linjen mellan galenskap och vanligt folket ut så till den grad att de båda "hjältarna" nästan bytte plats ett tag. Hart lever fortfarande i sin 50-tals dröm, fru och två barn, efter jobbet tar han några öl med sina polare. Sen tar han en sväng förbi sin älskarinna. Efter det så åker han hem till sin evigt trogna fru, tar ett glas och går och lägger sig.

Men en dröm måste ta slut och, precis som Cohle säger, och oftast så finns det ett monster i slutet på drömmen. Harts privatliv verkar spinna ur kontroll ju mer han försöker kontrollera det, och till slut så kan han inte hantera det. Han försöker lösa det, på ena fronten med våld och på den andra fronten genom att dölja sina lögner bakom sanningen.

Samtidigt har Cohle rotat så djupt i fallet att han börjar tappa bort sig i det, men hans besatthet verkar betala sig. En ledtråd dyker upp och det verkar som om de äntligen är något på spåren.
Veckans avsnitt började som sagt lite skakigt, Shea Whigham gör ett välkomnat gästspel som predikant för en kringresande kyrka. Annars har inte de första 20 minuterna så mycket att komma med, men så fort avsnittet lämnar polisväsendet så blir det intressant igen, vilket bara styrker min teori om att deckare inte är särskilt spännande, men som tur så är True detective Inte en deckare. Det är en rysare med ett mord som ryggrad men en studie på det mänskliga psyket som fyllning, inälvor för att följa temat.

Hittills är True detective helt klart en av de bästa deckare jag sett. Rent tekniskt och prestationsmässigt är det en cineasts dröm, men här och där lurar hela tiden någonting oroande. En kliché här, en dötråkig polis scen där. Jag hoppas personligen att Cohle har fel, att ett monster inte lurar i slutet på den här drömmen, och att vi i slutet av säsongen kommer vakna upp nöjda och belåtna.
Den som lever får se.

Hereismypodcast 46: Saker som är ganska intressanta och saker som kanske är en aning motsägelsefullt

I veckans pratstund diskuterar vi geeklove bland branchmänniskor, spoilers och TV-serier. Inte mycket mer än så...jag vill ju inte spoila något för er haha...ha

Hereismypodcast 46: Saker som är ganska intressanta och saker som kanske är en aning motsägelsefullt by Hereismypodcast on Mixcloud

The secret life of Walter Mitty

Jag har skrivit som fan på sistone. Recensioner på tv-serier, filmrecensioner och det har gått gått med en jävla fart. Men i och med det har jag märkt att kvaliteten har fått lida lite grann, speciellt det senaste jag skrev (True detective avsnitt 2. Läs den). Så när jag började peppa för den här recensionen så bestämde jag mig för att jag skulle ta tid på mig och inte kompromissa. Skriva allt som kom ur mig, så länge det handlade om filmen såklart.
Det visade sig vara lättare sagt än gjort.


The secret life of Walter Mitty är inte en knepig film. Den är inte subtil eller tillkonstlad, det du ser är det du får. Det är helt klart en av de ärligaste filmerna jag sett på länge, både på gott och ont.

Premissen är simpel. Walter Mitty är en lågmäld man. Han bor i sin lilla gråa lägenhet och jobbar i källaren på LIFE magasin där han tar hand om alla foto negativ (oldschool), men när tidningen ska omstruktureras till LIFE.com så tappar Walter bort negativet
Till bilden som ska bli det sista omslaget. Efter en del själasökande inser han att detta är hans chans att leva livet på riktigt, han måste nämligen ge sig ut på en resa för att hitta fotografen som tog fotot...

Det finns inte så mycket mer att säga om filmen. Det finns inga direkt dolda meningar, inget suggestivt foto. Ingenting som inte förklarar sig själv. Frågan är då, var den bra?

Ja det var den väl.

Ben Stiller är en regissör som kanske inte direkt utmärker sig när det gäller stil. Han har sin grej där han låter skådespelarna leva loppan lite grann och har gärna hellre kul än att filmen blir perfekt. Detta stilgrepp lånar dig själv väldigt bra till Walter Mitty dock, eftersom hela filmen egentligen bara följer Walter på sin resa runt jorden utan några krumelurer så behövs det inte mycket mer. Visst finns det stunder då filmen kanske inte är 100 % rättfram, jag talar om dagdrömmarna
Som Walter får stup i kvarten
, men även dessa är mestadels rättfram och fungerar som lätttolkade förlängningar av Walters tankar.

Det är egentligen hela filmen. Ett avskalat (men samtidigt effektfullt, konstigt nog) och ganska naket äventyr om en mans resa för att hitta sig själv. Fyllt med makalöst foto, underbara miljöer och härliga skådespelarprestationer. Och, icke att förglömma, ett majestätiskt soundtrack av Theodore Shakira och självaste José Gonzalez.


Så bad ska säga då om The secret life of Walter Mitty? Visst var det en vacker film, väldigt ärlig och opretentiös (tro det eller ej) men i slutändan var den ändå inte allt den kunde ha varit. Det hela blev ett klassiskt fall av "art imitation life imitation art"
Styckena som utspelade sig i Walters vardag var så extremt Gråa och tråkiga att filmen endast levde upp under dagdrömmarna och i regementen. Men en livstid av tråkighet kan inte suddas ut av en enda grym upplevelse. Hade vi själva upplevt Walters resa hade det varit en sån där upplevelse som förändrar ens liv, men eftersom filmen tar slut när Walter verkligen kommer underfund med sitt liv och börjar leva det så missar vi det bästa.

Men man kan ju inte få allt serverat på silverfat.

True detective: Avsnitt 2

Mysteriet tätnar i det andra avsnittet, men om det är något som verkligen nystas upp så är det våra två "hjältar".

I första avsnittet så hintade manusförfattaren om Cohle och Harts privatliv och personliga egenheter, men i det andra avsnittet får vi följa med på en lite djupare dykning ner i deras psyken och sinnen. Dessa två individer är inte utan sina ärr och de representerar två vitt skilda "versioner" av den trasiga mannen.

Den ene tamppas med en tidigare tragedi och år av psykisk och kemisk terror, den andre försöker desperat rädda sig själv från arbetets extremt, emotionella tyngd med hjälp av rusdrycker och äktenskapsbrott. Samtidigt så har de fått upp ett spår och det spåret leder de båda långt in i den frireligiösa södern och allt vad det innebär.

Avsnitt 2 känns definitivt mer som en vanlig deckare. De intervjuar torskar, prostituerade, bordellmammor och diverse knarkare. Ett dagsverke väl utfört, men utöver det så har vi utvecklandet av de båda polisernas personligheter. Både väntade och oväntade saker dyker upp och precis när man började oroa sig för en dipp i kvaliteten så vände avsnittet och räddade sig själv. Jag påstår inte att det slog piloten, men trots det håller avsnitt två fortfarande högre klass än de flesta andra deckare tillsammans.



Så nu måste vi vänta en hel vecka till, men om serien fortsätter såhär skulle inte en månad vara för lång väntetid. Vad är det man brukar säga, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge?

The fall: säsong 1

Jag är inte mycket för TV-deckare. Det finns alldeles för många och genren har blivit extremt urvattnad.
Beck, Irene Huss, Wallander, Maria Wern, Hassel, Höök, Johan Falk och så vidare och så vidare.
Det är bara de svenska TV-deckarna, sen har vi de brittiska. Ett fall för frost, miss Marple, morden i Midsommer och självklart den brittiska versionen av Wallander. Sen har vi de amerikanska. CSI (alla olika) Bones, law and order, cold case. Det finns säkert tusen till som jag inte kommer på för tillfället, Varg Veum, Bläckfisken, NCIS... nu får det vara nog.

Nu ska jag inte påstå att alla dessa serier är värdelösa, inte alls, några utav dem är faktiskt ganska bra, men det är det faktum att de är så många som tröttar ut mig. Det är ju spännande att se om alla poliser får fast mördarna, men efter 30-40 gånger så börjar det bli en aning enformigt.
Visst kan man påpeka i sådant fall att jag älskar att se Arnold Schwarzenegger spöa skiten ur terrorister, robotar och gangsters men det borde ju också bli enformigt efter de första 100 gångerna.

Du har en poäng där, men sån film kommer det kanske 3 av varje år inte tre i veckan.


Som ni märker så ogillar jag TV-deckare, men ibland så dyker det faktiskt upp ett guldkorn bland allt grus (när man är ute och vaskar i TV flödet). Och det guldkornet heter The fall.

Det hela började med att jag satt och zappade, det vill säga slösurfade på Netflix, och hittade en serie med Gillian Anderson i huvudrollen. Som ni kanske vet är jag ett mega fan av The X-files, där Gillian Anderson har en av huvudrollerna, så när jag fick se att hon hade hubudrollen i en ny serie så högg jag direkt. Även om en serie är keff så blir den se bra om Gillian Anderson är med.

Jag började titta och insåg väldigt snabbt att det var en deckare, men för Gillians skull höll jag ut hela första avsnittet. Efter det så tittade jag inget mer på ett par månader. Tills jag fick höra av en vän att jag borde titta vidare, så det gjorde jag och tur är väl det.

Till en början beter sig the fall som en helt ok dussin deckare, men Om man tar sig tid att se de första tre avsnitten så kommer man inte kunna sluta.
Det som verkligen fick mig att fastna var mördaren, man får redan från början veta vem han är och under hela serien får vi följa hans resa lika mycket som polisernas, men det mest intressanta och det som verkligen sticker ut är mördarens dubbelnatur.

Å ena sidan är han en ytterst makaber människa med försmak för detaljer och terrortaktik, å andra sidan är han en väldigt hängiven make och far som jobbar med sorgeterapi. Han är en så himla trevlig mördare att man inte vet om man ska heja på honom eller hoppas på att Scully...jag menar Stella lyckas fånga honon. Det tycker jag är ett väldigt starkt tecken på att manusförfattaren, Alan Cubitt, verkligen vet hur och vad han vill skapa med den här serien.

Förhoppningsvis så fortsätter han att föra historien framåt lika väl i säsong 2 (som börjar spelas in nästa månad) och att alla inblandade kan hålla lika hög standard som de gjort hittills. I sådant fall så kan det här bli en av de bästa deckarna...nånsin.


Hela första säsongen finns att streama på Netflix, och om du inte har något bättre för dig så råder jag dig att åsidosätta en helg åt att se The fall.

True detective: Avsnitt 1

It's not TV, it's HBO.

Dessa ord klingar färskt i mitt huvud efter att ha sett det första avsnittet av den nya serien True detective. Det här är ingen vanlig TV-deckare (snacka om att motbevisa mig själv), det här är något cäldigt speciellt. Allt från skådespelarna (Woddy Harrelson, Matthew McConnaughey, Michelle Monaghan och Kevin Dunn än så länge.) Och deras prestationer till fotot, regin, manuset och klippningen.
Detta är en väldigt lång film.

Men så är det väl med med det mesta som HBO producerar. Man får tycka vad man vill om serierna (inget stort fan av Game of thrones) men produktionskvalitén logger alltid på topp, och True detective är inget undantag.
Det hela börjar med att våra två "hjältar" blir intervjuade. Detta utspelar sig mer eller mindre i nutid (2012) de blir intervjuade angående ett mord de båda var med och löst 17 år tidigare.
Storyn hoppar sömlöst mellan 1995 och 2012 och det är det mest intressanta med serien (hittills i alla fall), att se hur mycket de båda männen har förändrats.

Martin Hart (Harrelson) har tappat håret, fått lite mage och ser allmänt trött ut. Han har åldrats men han har fortfarande sin hälsa.
Rust Cohle (McConnaughey) har härjats av pren sedan mordet. Hans kindben sticker ut, ögonen hänger, hans hår är långt och ovårdat och hans beteende har ändrats drastiskt.


Och där i ligger spänningen. Någonting hände med de båda männen under utredningen av det där mordet för 17 år sedan, och det är viljan att ta reda på vad som hänt med dem som driver både publiken och själva serien vidare.
Det må bara ha gått ett avsnitt, och det är bara Januari än, men jag är säker på att True detective kommer vara en av de bästa serierna under 2014,

men vad vet jag..?

Jack Ryan: shadow recruit

Först och främst...Jack Ryan:shadow recruit. Vad är det för ett namn på en film egentligen? Det låter som namnet på en film som någon tittar på i en dålig sitcom eller en familjefilm, vad jag försöker säga är att jag inte gillar titeln.

När jag först hörde talas om filmen så tänkte jag att titeln skulle vara det minsta problemet. Dem verkade ointressant, lam och det kändes som att Jack Ryan var en kataktär som inte borde återupplivas, men vad vet jag. Av någon anledning så drog jag paralleller mellan Jack Ryan och frra årets mjäkigaste actionfilm Jack Reacher. Den mest uppenbara kopplingen är väl namnen, men det fanns mer. Stora namn (Jack Reacher hade ju Tom Cruise och Werner Herzog, Jack Ryan har Kevin Costner, Kenneth Brannagh och Keira Knightly) i en till synes oinspirerad actionthriller baserad på en väldigt omttckt litterär karaktär som haft huvudrollen i otal kioskvältare.

Alla indikationer pekade på att Jack Ryan skulle bli den nya Jack Reacher, årets piss i nilen helt enkelt, men riktigt så illa var det inte. Jack Ryan var faktiskt en helt ok actionthriller. Du hade ett spännande och samtidigt väldigt trovärdigt manus. Kevin Costner var precis rätt mängd stel och hade stor nog roll gör att inte bata kännas som ett namn på postern för att tjäna pengar. Kenneth Brannagh gjorde en helt ok insats som en aning överspelad skurk och som en underspelad regissör (det saknades lite liv och glädje i regin men annars var det...bra liksom) och Keira Knightley förbluffar som alltid med både sitt utseende och sin skådespelartalang.
Chris Pine är ju Chris Pine men han spela rollen som oerfaren agent riktigt bra. I slutändan så måste jag erkänna att jag hade fel. Jag förväntade mig en fet jävla kalkon, men Jack Ryan:shadow recruit var faktiskt en riktigt fin trerätters, bara en aning för ljummen och en aning underkryddad.

Men den var i alla fall ingen Jack Reacher, vilken jävla smörja denfilmen var asså...

Hereismypodcast:45 Saker som ör störtlöjliga och saker som inte är särskillt bra alls

Idag pratar vi uteslutande om en av de största lögnerna i modern tid, konspirationen om att Firefly är en bra serie.
VARNING!!!
PK polisen utfärdar en varning angående stötande material i denna podcast. Prostitution kommer att diskuteras väldigt öppet i denna podcast

Hereismypodcast:45 Saker som är störtlöjliga och saker som inte är särskillt bra alls by Hereismypodcast on Mixcloud

The wolf of Wallstreet

Efter att ha suttit still i tre timmar, och eftertexterna började rulla och folk reste på sig och ville gå hem, så hade jag bara en tanke i huvudet, jag vill ha mer.
Den första tanken som brukar ploppa upp i mitt huvud efter att jag har rest mig upp ur biostolen är antingen "den här filmen var ju astung".

Eller så brukar det låta typ så här "jävla skitfilm. Jag vill ha min tid tillbaka".

Men den här gången kunde jag bara få upp ordet mer i huvudet, och nu ska jag förklara varför.


Som ni alla vet vid det här laget så handlar The wolf of Wallstreet om Jordan Belfort. En man som på väldigt kort gick från att ha i stort sett ingenting, till att ha allt. Hur gjorde han? Han rånade inte banker, han sålde inte knark och han var inte juveltjuv. Han var den värsta sortens avskum som finns, han var aktiemäklare.

Han listade ut ett sätt att sälja såkallade frimärksaktier i enorma summor till vanliga medelinkomsttagare men eftersomdet var just frimärksaktier och inte NASDAQ listade aktier kkunde han ta ut 50% kommission istället för den normala procenten på 1. Men för att få folk att köpa möngder av skit så behövde han först sälja idén om att aktien egntligen var mer värd än den faktiskt var, och det gjorde han med hjälp av... vet du vad, jag säger som Jordan Belfort sa "Det spelar ingen roll hur jag gjorde det. Det viktiga var att det funkade, och att jag blev snuskitg rik på kuppen".

Redan från början av filmen gör regissören (den briljante och alltid lika enastående Martin Scorcese) det väldigt klart för publiken att det inte handlar om detaljer. För när vi drömmer om guld och gröna skogar så bryr vi oss sällan om hur vi fick alla pengar, utan mer om vad skulle glra med alla pengar. Det är precis så The wolf of Wallstreet fungerar, den förklarsr väldigt kort och effektivt hir Jordan fick tag på alla pengar och fokuserar sedan på i stort sett helt och hållet på vad frasen "mycket vill ha mer" verkligen betyder, och mer blir det.

Så fort Jordan börjar dra in de stora pengsrna så börjar han även leva stort. Lyxbilar, gigantiska hus, middagar för 26000 dollar (på 80-talet vill jag bara påpeka). Men även alkohol, strippor, prostituerade och droger i obscena mängder.
Hela filmen är som ett enda långt, drogpåverkat lyckorus. Känslorna flyger och far från den ena till den andra och det är alltid överdrivet. Väldigt sällan saktar filmen ner för att nästan nå ett tempo man är van vid i en tre timmars film.

Allt i filmen är designat. Skådespeleriet, regin, fotot, klippningen, allt, för att förstärka känslan av eufori, samma känsla som Jordan känner när han tjänar pengar och det är först när filmen är slut (när knarkets effekter börjar avta) som man inser att det hela bara var en flyktig fantasi och att man i slutändan måste komma tillbaka till verkligheten, men orecis som Jordan vill man ändå, efter att man insett hur vidrigt det hela var, så vill man bara ha mer.

Hereismypodcast:44 TW.GALAN 2014 nomineringarna

Without further adue...ado, adoo. Hur man än säger det. Här är nomineringarna för den trwdje TW.GALAN

Hereismypodcast:44 TW.GALAN nomineringarna by Hereismypodcast on Mixcloud