Cannibal Ferox

Det finns många subgenrer inom skräckfilmen och jag har inte ens skrapat ytant på en av dem mest uppskattade...Zombiegenren. Därför presenterar jag stolt en kannibalgenrens finare exempel. The creepy countdown continues...




Egentligen skulle det här varit en recension på den senaste zombiesplatterfesten Zombieland men jag blev förråd av min vän som skulle gå och se den med, han valde sömn framför splatter. Så nu får ni kannibaler istället för zombier.

Kannibalgenren är en underlig historia, det gjordes en sjujävlans massa filmer om folk som åkte ut i djungeln och blev uppätna i Italien under 70-talet. Skälet var att Italien hade ett överskott av pengar i sin "filmbudget" och därför nästan gav bort pengarna till vem som än hade en idé till en film. Nån tog en bunt pengar och for ut i djungeln och filmade en massa människor som blev uppätna av kannibaler, detta gick väldigt hem väldigt lätt hos italienarna (undrar varför) så varje gång en regissör sa att han hade en idé till en kannibalfilm så fick han en massa pengar och fri lejd att göra vad han ville med dem så länge det hade med kannibaler att göra.

Sagt och gjort så far denne anonyma filmmakare iväg, men istället för att göra en vanlig splatterfilm om kannibalism utforskade han psykologin bakom människans onda natur och kom fram till att det är inte vildarna och kannibalerna som är onda och omänskliga. Det är den civiliserade människan som driver den simpla människan till att begå såna brott mot mänskligheten.

Detta var ju en väldigt intressant och intelligent twist på hela kannibalsplatterboomen, problemet var bara att helt plötsligt ville alla regissörer vara lika pretentiösa och seriösa i sina filmer, men istället för att hitta sin egen tolkning så gjorde alla sina filmer efter samma "vit man ond färgad man god" formel. Publiken insåg dock inte detta eftersom 90 % av dem som går och ser film på bio är inte alls på samma sofistikerade nivå som den som gör filmen. Så varje film som hade kannibaler blev en succé fast det i stort sett var samma film om och om igen.

Så kommer vi fram till Cannibal Ferox. Big surprise, den följer även den exakt samma formel. En ung kvinna åker ut djungeln tillsammans med sin bror och en kompis för att leta upp ett folkslag som varit isolerat sen urminnes tider och därför tros vara kannibaler. Den unga kvinnan skriver en doktorsavhandling i ämnet kannibalism och tror att hon ska kunna bevisa att det bara är en myt som skapats av fördomsfulla kolonisatörer på 1700-talet.
Väl ute i djungeln stöter trion på två amerikaner som påstår att dem precis flytt från byn som hon var på väg till och att dem där fick första parkett till fetaste jävla kannibalshowen. efter den här punkten i filmen slår formeln till och ni förstår nog vad som händer, det visar sig att de två amerikanerna hade kommit till byn i hopp om att hitta omtalade ädelstenar. När dem inte hittar nåt blir en av dem tokig och börjar ha ihjäl en massa infödingar. Så när dem kommer till byn är alla bybor fett förbannade och tar till ganska extrema medel för att hämnas sina vänners död, bland annat kannibalism.

Hade premissen varit unik för den här filmen hade den varit mycket mer intressant, men eftersom man sett samma historia i flera andra filmer blir man inte lika chockad när det inte är vildarna som är the bad guy. Något som är ännu mer synd är att det ofta i såna här filmer är storyn som räddar filmen eftersom resten oftast håller en låg kvalitet. Fotot är nästintill värdelöst och skådespelarna är ju inte värdelösa men regissören tror oftast för bra om både sig själv och dem och det blir helt enkelt inte en bra mix, överambitiösa, desillusionerade regissörer + dåliga skådisar= amatörteaternivå.

Det enda som oftast är bra är effekterna eftersom wannabe regissören vet att han inte har något nytt att komma med och vill därför chocka publiken med äckeleffekter. Detta ledde till en ny trend inom kannibalgenren, snuff. Ja, i många kannibalfilmer från den eran har mycket material som innefattar djur som blir dödade, ibland av andra djur men också av skådespelarna. Oftast fyller detta våld ingen funktion utöver just chockvalue.

Pratar man om en kannibalfilm så pratar man om hela genren, så det här blev mer en studie i kannibalfilm än en faktisk recension men det finns inte så mycket intressant att säga om den individuella filmen. det mest intressant ligger i hur en genre på så kort tid kunde bli så infekterad som den blev, man kan jämföra det med dagens hets runt dokusåpor och hur folk blir besatta av att få kändisstatus men inte orkar anstränga sig för att bli en.
Hela kannibaltrenden blev i slutändan det som den ville exploatera och därför dog den mer eller mindre ut under samma decennium som den kom till, för hur länge kan man egentligen gnaga på sin egen arm innan man dör av svält ?



Jag ser rött varje gång dem äter människokött.

ultraläskig uppdatering

Nu när Halloween börjar närma sig så betyder det ju även att vi närmar os slutet på the creepy countodwn för i år. Så jag har förberett en riktig dunder smäll till final men det innebär att jag måste förbereda mig lite grann och det kommer ta ett bra tag...vad jag försöker säga är att jag inte kommer göra fler recensioner innan halloween. Dock för att ni inte ska jonesa för hårt tänker jag göra en sista ikväll.

Håll ut, jag förstår att det kan bli lite tungt men jag lovar att ni kommer gilla finalen.



kasta ett spjut och håll ut

Besökarna

Nu har vi verkligen hamnat i skymmningszonen, en svensk skräckfilm, det visste jag inte ens att det fanns. Nu ska jag ta reda på om den är något att ha, vågar du följa med ? The creepy countdown continues...




Svensk film är inte bra, inte om man tittar på hela industrin, visst finns dem men dem är few and far between. Så nör jag hittade en svensk skräckfilm från 1988 var jag mer eller mindre tvungen att köpa den.

Jag satte igång den och väntade mig ett stort jävla fail, och kan du gissa om jag blev överraskad.

Besökarna var nämligen en riktigt bra film, nej nej, en film med Kjell Bergqvist och Johannes Brost som jagar spöken...jag menar det går ju inte att titta på men låt mig förklara.
Filmen handlar om Berqvist och Lena Endre som precis har köpt ett nytt hus, ny bil och helt enkelt bytt upp sig, men det går inte lång tid innan det börjar hända saker i huset, mystiska ljud i väggarna, fotsteg på vinden och ett mystiskt rum uppe på vinden som inte går att öppna. Det ligger en otrevlig stämning över hela filmen och det känns verkligen som om familjen lider av det som händer. Men det som verkligen får Besökarna att sticka ut är just att det är en svensk rysare som inte är dålig...Visst kan det ju inte vara så svårt att göra en bra svensk film, så länge man försöker hårdare än Harald Hamrell eller Daniel Lind Lagerlöf, men att göra en bra svensk skräckfilm...Det är svårt.

Så det finns inget mer att säga, se den, det är den enda genuint kvalitativa svenska skräckfilmen som någonsin gjorts, i alla fall som jag har sett.

Det blev lite kort det här, hmm...när man tänker efter så är Besökarna inte alls speciell, det enda som gör den något utöver alla andra filmer är just att den är svensk. Jag ska nog titta på filmen igen och tänka efter...håll ut.







AAAAAHHHHH!!!!

Nej jag bara skojade, den är fortfarande bra, den är faktiskt en av de bästa svenska filmerna jag har sett, för det är inte ofta som svenska filmmakare go out of the way och gör något vågat, jag menar om man tittar de senaste decenniets svenska filmutbud, hur många filmer har varit bra och hur många har varit polisfilmer ? just det. Man önskar bara att fler svenskar ska våga sig på något nytt för vem vet, ibland kanske man lyckas.


Johannes Brost och Kjell Bergqvist jagar spöken med en svensk twist, mycket bra tycker jag.

Creep

Hur ofta ser man en brittisk slasher ? inte allt för ofta
Hur ofta ser man en brittisk slasher/tortyrskräckis ? typ aldrig

The creepy countdown continues...




Jag är inget direkt fan av slasherfilmer, visst finns det ju ett par eller tre som är bra men för det mesta så ogillar jag starkt hela den genren. Då fick jag höra talas om en film, en brittisk slasher vid namn Creep. Jag tänkte "shit, det är inte ofta, den kanske kan vara nåt"

Så jag tog mig en titt och jag kom fram till att...Det spelar ingen roll vart ifrån en slasher kommer ifrån, dem är fortfarande samma sak, samma kvalitet och alla är lika dåliga.

Creep handlar om en tjej som somnar på tunnelbaneplattformen och vaknar en stund efter att det sista tåget gått. Hon upptäcker ganska fort att hon är fast därnere tills det första tåget börjar gå, vilket är ett tag kvar. Dock kommer det ett tåg till som hon självklart hoppar på, efter ett tag så stannar tåget mitt på spåret och sitter nu ännu mer fast (för fan,det har gått typ tio minuter och hon har betett sig dummare än alla andra slasher hjältinnor tillsammans) på tåget finns det dock en person till...den där dryga killen från festen som hon var på väg ifrån, vänta ett tag hur visste han vart hon var på väg ? man såg klart och tydligt att han inte följde efter henne från festen, hur som helst så har han snortat lite kolombiansk snö och känner sig lite pilsk...Ja han försöker våldta henne. Dock öppnar nån en av dörrarna på tåget och rycker ut killen och lemlästar honom.

Jag vet, helt crazy asså. Efter det här fortsätter filmen att vara en av de tråkigaste slasherfilmerna jag sett sen Fredagen den 13 del två. En efter en blir alla som hon stöter på mördade, vilket inte är så många så vad är det här för nån jävla fail slasher ? Dock händer något efter ungefär halva filmen. Den förvandlas till en typ Hostel/Saw kopia, dem avslöjar vem galningen är och dem stänger in tjejen tillsammans med felr fångar där dem får vänta på att bli mördade. Det händer inte alltför ofta, så nu försöker dem fly innan dem blir hämtade av mördaren.

Det är en väldig avväpnande helvändning som dock inte håller eftersom detinte blir så mycket tortyr, för vi det här laget är det en knapp halvtimme kvar av filmen så det mesta av filmen handlar om flykten.

Så som det ser ut nu så är det ju en helt ok film som kanske inte riktigt lyckas med att förnya genren så mycket som den försöker, samtidigt begår den en hel del misstag som verkligen sänker betyget

1. Hjältinnan (spelad av Franka Potente) är inte alls så oskuldsfull eller ens trevlig som man mer eller mindre måste vara för att man ska någon sorts sympati från publiken, man vill inte att hon ska överleva. Istället sitter man och hejar på alla biroller som dock dör på rullande band.

2. Dem ger mördaren ett ansikte, helt plötsligt är han inte något ondskefullt som smyger runt i skuggorna och mördar folk, nu ör han en ful och tanig liten skit som inte alls är läskig, visst är han läskig för han är fortfarande fett ond men det lyckas dem också paja med nästa misstag

3. Dem ger mördaren/galningen en bakhistoria och en agenda med sitt dödande. Nu finns det ingen mystik kvar och dem har till och med lyckats ge the creep lite sympatiska sidor, vad är det för en antagonist ? man ska ju inte gilla mördaren mer än hjältinnan...

Allt som allt failar Creep rätt jävla hårt när man överanalyserar som jag gör men om man bara tittar på filmen för tittandets skull...Så är den fortfarande inte så bra. Det finns för få ljusglimtar där nere bland tunnlarna och till slut vänder man bara om och går upp på perrongen igen (vitsigt värre)


Meningslös slaktfilm med dryg hjälte gjorde inte att mina isiga känslor för genren smälte.

Session 9

Nu är det oficiellt prettodags på riktigt asså, prettotobbe har invaderat bloggen och han avgudar dagens film. The creepy countdown continues...




Så nu var vi där igen, 2000-talet, skräckens nemesis. Allvarligt, hur många bra skräcksiar har det gjorts dem senaste 10 åren ? Visst finns det en del men väg det emot hur många dåliga det har gjorts...oj då.

Ett undantag är dock Session 9, jag säger det rakt ut, Session 9 är GRYM!!!Det finns få filmer som är så välskrivna och välregisserade som Session 9 och då snackar vi inte bara skräckfilmer utan film över huvud taget.


Ett saneringsteam får ett jobb som innefattar en total sanering av ett gammalt mentalsjukhus. Det verkar vara ett drömjobb i början men allt eftersom dagarna går börjar känslor bubbla upp inom vissa av arbetarna och konstiga saker händer. Mer vill jag absolut inte säga, det här är en sån film som inte är vad den verkar vara och därför måste den upplevas ur ett blankt stadium av den som tittar.

Så vad kan jag ta upp utan att spoila då ? Vi kan börja med skådespeleriet,Det finns en del skådisar man känner igen. David Caruso (CSI Miami) och Josh Lucas(Hulk, Stealth) och sen har man en bunt som man inte känner igen, alla gör riktigt bra ifrån sig och man blir riktigt överraskad att Josh Lucas faktiskt kan skådespela och att David Caruso kan annat än att ta av sig sina solglasögon snyggt och säga en ostig oneliner.Dock är det Brendan Sexton III som stjäl showen med sin unga och oerfarne Jeff, jag vet inte varför jag gillar honom bäst. Det är något med hans karaktär som man bara inte kan ogilla, samtidigt så spelas han superbt av Sexton Som verkligen spelar en ung kille som precis har fått sitt första riktiga jobb, han vill passa in men känner att han inte riktigt kan det på grund av vissa förhinder. Det är ett så perfekt poträtt av en osäker tonåring så man bara smälter av njutning, sällan man ser sån talang. För dem svåraste rollerna är ju inte dem mest flamboyanta karaktärerna, kan man spela en vanlig kille och lyckas övertyga publiken, då har man lyckats, jag tror jag har nämnt det någon annanstans.

Sen har vi regin...Fy fan, det verkar vara något speciellt med regissörer som heter Anderson i efternamn för precis som Paul Anderson så har Brad Anderson (regissören till Session 9) en speciell förmåga att få dig att sugas in i alla karaktärers egna liv, hur lite av dem som man änser så får man känslan av att deras liv har betydelse, att deras existens inte bara begränsas till filmens universum utan även utanför det som pågår på skärmen. Det ger filmen en tredimensionell känsla och man tror på vad som händer, något som väldigt få regissörer förstår sig på nu för tiden. Samtidigt så vet Anderson hur man med hjälp av enkla metoder verkligen häjer pulsen i en scen, små saker som otydliga ljud, annorlunda vinklar eller bara det faktum att han inte bara kastar läsningen i ansiktet på dig så fort filmen är slut.

Session 9 är något så sällsynt som en intelligent film, Det tog mig hela filmen att faktiskt förstå vad som pågick och när sista meningen var sagd och eftertexterna började rulla så passade alla bitar. Anderson använder sig även av en subplot för att lättare förklara vad som faktiskt hände, den här historien handlar om en tidigare patient och dennes samtal med sin doktor som spelade in allt på band. Sättet som Anderson binder samman dessa två väldigt olika historier är ren och skär cinemagi, nu finns det tre saker i mitt liv som fått mig att tappa hakan på riktigt, Uncharted 1 Drakes fortune, 300 och nu slutet på Session 9

Det här är en film som tåls att se om bara för att man ska hitta alla subtila kopplingar mellan de två historierna nu när man vet vad det faktiskt handlar om, samtidigt så finns det inget direkt shockvalue om man ser om den igen eftersom man vet vad som kommer hända och det helt oväntade slutet är inte längre så oväntat eftersom...du redan sett det en gång, typ som med Det sjätte sinnet (jävligt bra film, se den om du inte redan gjort så) Det är det enda negativa med Session 9, har man en gång sett den så kommer den aldrig vara lika bra igen. Ser man den igen kommer det vara ur ett rent utforskande syfte för att förstå bättre.


Men för alla er som inte sett Session 9, vilket jag gissar är dem flesta här i världen, så rekomenderar jag den starkt. Den kan vara lite svår att haja, men samtidigt gör det ju filmen lite läskigare eftersom det människan räds mest är ju det hon inte förstår...


Vanligt folk kan även dem ha problem, om man gräver upp deras solk är det lätt att man även gräver upp deras men.

I sell the dead

Jag insåg just att jag inte har recenserat så många moderna skräckfilmer, även fast skräcken var bättre förr så måste man ju ta upp den nya skolan också. Och då snubblade jag över den här filmen. The creepy countdown continues...




I sell the dead är en väldigt annorlunda film, den handlar om två gravplundrare (oooohhhhh) och deras resa från första gången dem möts tills dem båda väntar på att halshuggas för sina brott. Under sina år tillsammans så råkar dem ut för en hel del skumma saker, dem gräver upp en utomjording, dem upptäcker att alla lik inte är döda (zombies, ja) och att även i gravplundraryrket finns det rivalitet. Dock med sina ringa 70 minuter finns det inte ens i närheten av tid nog för att gå in på några detaljer, som exempel så när dem hittat utomjordingen och är på väg tillbaka med den till stan blir dem stoppade av sin ärkerival Cornelius Murphy. Dem slåss en stund om vem som ska få utomjordingen men mitt i allt vaknar den till liv och blir uppbeamad till sitt skepp. alla blir helt paffa men ingen nämner det någonsin igen...A BIG LIPPED ALLIGATOR MOMENT!!!!!!

Lite internhumor där men ändå. Sen är filmen slut(det händer en sak till men jag vill inte spoila) den liksom bara tar slut helt plötsligt och man undrar lite för sig själv om det här var filmen eller om det var ett avsnitt ur TV-serien med samma namn, för det känns aldrig som en film, den har ingen liksom poäng. Allt som händer i filmen leder inte upp till någon klimaktisk fight eller avslöjande, det händer bara för att det hände. Det var som att titta på the sims the movie om the sims hade handlat om gravplundrare.

Så på ett sätt var den väldigt annorlunda och riktigt rolig, jag glömde nämna det men det är mer komedi än det är skräck faktiskt, eftersom det är inte varje gång man ser ett par gravplundrare slåss om ett alienlik, sen var det ju en del bra skådisar också, Ron perlman och Dominic Monaghan gör riktigt bra ifrån sig och jag måste nog säga att detta är Perlmans bästa prestation hitills. Dock betyder det ju inte särskillt mycket när det gäller Perlman men ändå.

Det dåliga med filmen är just att det inte händer något speciellt, i alla fall inte speciellt nog för att regissören ska lägga ner mer än en minut på det och sedan gå vidare till nästa finurliga situation. Den beter sig nästan som ett avsnitt ur någon dålig sitcom typ The Bill Engvall show, om Bill Engvall var gravplundrare alltså.


Hur ska man då summera denna film ? Helt klart är ju att den är väldigt annorlunda och stundtals uppfriskande unik samtidigt är den osammanhängande och dåligt skriven. Det positiva lyckas inte riktigt väga upp det negativa då det negativa innefattar några av hörnstenarna i hur en bra film är uppbyggd.

Hade jag haft en betygsskala hade I sell the dead fått en femma av tio...eller en tvåa av fem eller en sex och en halv av 14 eller en...ja ni fattar vinkeln. Den är helt enkelt en ok rulle som faller lite väl hårt på vissa punkter, mycket mer finns det inte att säga. Det är synd på en så bra premiss, jag menar tänk er en film om en zombieinvasion där de två huvudkaraktärerna är gravplundrare till yrket, hilarious, men så var ju inte fallet så skit samma.

scenen där dem gräver upp ett alien lik bör aldrig vara the peak, då vet man att resten av filmen inte kommer vara särskillt bra och därför inte kommer vara något att ha.

Marylin Manson Antichrist superstar

Det här blir en väldigt speciell recension, jag satt nämligen och glodde lite på mina egna verk och insåg att jag knappt gjort några musikrecensioner. Så jag tänkte om jag recenserar en skiva som är läskig kan jag ju lägga den under både musik och Creepy countdown. So without further babbling...I bring you the Antichrist superstar. The creepy countdown continues...




Marylin Manson, mannen som det gick att skylla på när det gällde det mesta negativa i slutet på 90-talet men som nu verkar ha glömts bort, det går ju att kreditera till hans falnande kvalitet i det han skapar, tvinga mig inte att dra upp Eat me, drink me.

Dock har han med sin senaste skiva The high end of low gjort sitt bästa verk på 2000-talet och helt klart sin bästa skiva sen Antichrist superstar, och det är den vi ska ta upp nu.


Manson startade verkligen på riktigt med sin musik i samband med den första skivan som hette bara Marylin Manson, innan dess hette dem ju Marylin Manson and the spooky kids och det dem gjorde som the spooky kids är inte riktigt lika bra som...nej, det är inge bra alls egentligen, det är mest en massa covers och dåliga demoinspelningar som han gjort mycket bättre senare i sin karriär. Dock var det inte förän Antichrist superstar som han verkligen blev världskänd. Den skivan var så mycket bättre producerad än hans tidigare verk och den myntade även den musikaliska stilen han behöll och fortfarande kör på för det mesta, och det var vad musikkritiker såg i materialet, vad som gjorde skivan ökänd var de ämnen den tog upp. Som Amerikan finns det vissa saker man bara inte gör (i alla fall inte på den tiden, nuförtiden gör alla det och jag tänker hävda att det var Manson som gav folk modet att säga ifrån ordentligt) en av dem sakerna är att man snackar inte skit om sin nation, då kan man lika gärna sluta raka sig och vira en handuk runt huvudet. Är du inte med oss så är du emot oss, exakt detta hände med Antichrist superstar. Manson tog upp det värsta med Amerika och dess stolta invånare, han sade upp sitt (teoretiska) medborgarskap och tog en titt på U.S.A från utsidan och det han såg fick han att kräkas.

Nu säger ni säkert "men vafan, han var ju kritisk mot sitt land redan innan Antichrist" jo jo visst men han har aldrig varit så arg innan som han är på Antichrist. innan den skivan gjorde han sin musik för att skrämmas, det var mer Alice Cooper över musiken och det var mest en show, i och med Antichrist så tog han sin musik mer på allvar och använde skräckelementen för att få dem mer naiva lyssnarna att förstå. Så vad är det för något han sjunger om som är så antiamerikanskt ?

Folkets ökande verklighetflykt in i kändisars mycket mer intressanta liv och den förvridna verkligheten i dokusåpor och medias konstanta vinklanden emot allt som kan verka farligt, vilket kan vara allt från terrorism som ju är dåligt, men samtidigt är medierna rädda för sina tittare så dem manipulerar dem genom att även vinkla vissa viktiga och positiva saker. Sen får man ju inte glömma hans konstanta hat mot allt vad religion betyder, det behövs ju inte ens förklaras.
Amerikaners blinda stolthet, dem vägrar förstå att dem faktiskt inte bor i paradiset, deras land är ett av dem mest förstörda i världen. Sen finns det en viss känsla av misantropi i vissa av låtarna, det kan ju verka lite väl ostigt och påklistrat men det går att skylla på att samtidigt som han spelade in Antichrist så blev han lämnad av sin dåvarande flickvän. Hon var även den han älskade så mycket att han friade till henne, hon sa nej och det mer eller mindre gjorde honom till den person han blev i och med Antichrist. Arg, bitter och kritisk, något han själv säger att han inte lyckats släppa förän nu. Man hör även det om man lyssnar på hans senaste skiva.

Så nu undrar ni säkert vad det här har att göra med The creepy countdown, det var ju inte direkt läskigt det här, nej men det kommer jag till nu. Texterna ansågs vara mycket skrämmande och fientliga när dem var moderna, många amerikaner blev genuint rädda på den tiden när dem hörde namnet Marylin Manson. Kombinerar man detta med en väldigt inhuman, hotfull och ondskefull, med inslag av rent läskiga vocodes och oljud, ljudmatta så får man en skiva som på fler än ett sätt skrämmer folk av alla olika nationaliteter.

Antichrist superstar tillsammans med Mechanical animals och The high end of low Marylin Mansons ultimata treenighet, gillar man Manson bör man lyssna på dessa skivor extra mycket för det finns en hel del mycket smarta, intelligenta och viktiga saker att hämta hos dessa tre. Gillar man inte Manson bör man ändå lyssna på dessa skivor, tänk inte för mycket på själva musiken utan lägg märke till vad han faktiskt försöker säga.än presidenten, jesus och till och med gud. När han inser detta förstår han vad han har skapat och önskar därför inget hellre än att dö vilket dock inte går eftersom han alltid kommer leva kvar i folks minnen. Det går även att jämföra denna historia med den om hur satan blir utkastad från himmlen och tar över jorden och skapar en egen himmel i form av helvetet. Dessa synonymer är dock väldigt vaga med avsikt att få folk att associera skivan med det dem själva finner i texterna. Historien ompojken är ju en klassisk American dream come true saga och därför kopplar jag den direkt till det antiamerikanska spåret, men som sagt, lyssna på skivan och avgör detta själv.

P.S Det finns även en historia som binder samman alla låtar, en handlar om i stora drag om en pojke som växer upp och blir en rockstjärna som mot slutet av sin karriär blir så mäktig att han är större


Antigay and antidope, I am the faggot antipope.


Det är inget jag hittat på själv utan jag lånar dagens rim från Manson just för att det är så jävla genialt.

August underground's mordum

Den här gången blir det lite riktig skräck, inte sånt som blåsta tonåringar tittar på när dem vill att tjejerna ska hålla om dem så dem kan cup a feel. Nej vi snackar bonafide tortyrporr, vi snackar August underground.The creepy countdown continues...




Så vad ska man säga om august underground's mordum ? den går ju inte direkt att jämföra med någon annan film, det skulle i så fall vara typ guinea pig eller varför inte bara jämföra det med random BDSM/tortyrporrvideo som man kan hitta om man vet vart man ska leta (ja jag vet vart men det tänker jag inte säga vart din sjuke jävel)

Det lilla jag hajade avstoryn var typ att tre pers, en tjej och hennes pojkvän och hennes brorsa eller nåt, typ går omkring och kidnappar folk som dem sen torterar både mentalt och fysiskt. sen dödar de dem...Det är typ hela filmen, mot mitten så börjar brorsan tvivla på vad dem håller på med och han bryter ihop inne på toaletten. Det hela slutar med att pojkvännen skär halsen av brorsan, ja jag spoilade slutet för man ska inte titta på sånt hära strunt.

det enda demgör i filmen är att gå omkring och verka alternativa, sen skriker dem att dem hatar varandra och sen har dem sex med nån stackars sate dem hittat på gatan och sen dödar dem hon/han. Så håller filmen på i över en timme och tjugo minuter. Visst blir man lite chockad i början för det är rätt grova saker dem gör med sina offer, men mot slutet har man tappat den där obehagliga känslan. Delvis fär att dem upprepar samma mönster med alla offer och sen eftersom det ju är fejk så blir man lite trött på det, det finns ju faktiskt inget true chockvalue i det eftersom det är fejk, det blir bara enformigt.

Sen ska vi inte prata om kameraarbetet, nog för att det ska se ut som en hemmavideo för att förstärka verklighetskänslan men för fan. Hälften av filmen är ur fokus och resten är så skakigt och inzoomat att man ser ju knappt nånting.


Nej ska man se på fejksnuff så får jag istället rekomendera...ja vad för nåt ? Det finns ju inget bra när det gäller snuff. Vet ni vad, se en riktig film istället, med lite manus och ordentlig ljussättning för underground...den är helt enkelt inte bra nånstans (jo effekterna är oftast ganska coola, men det beror nog på att dem som skrev och regisserade filmen jobbar på en FX studio).


fejksnuff är en riktigt fet och värdelös bluff

John Carpenters The fog

Ännu en recension, ännu en Carpenterfilm, hoppas att det är en bra Carpenterfilm den här gången. The creepy countdown continues.




Jag vet att det här börjar likna the Carpenter countdown mer än the creepy countdown men jag kan bara inte gå med på att mannen som gjorde the thing inte lyckats göra en film till som är lika bra (förutom Big trouble in little China men den räknas inte in här för det är ingen skräckis). Så den här gången har jag valt The fog, den här gången valde jag en film som jag hört mycket bra om men som jag inte velat se just för att re-maken var så dålig. Dock hade jag inget val eftersom det inte finns så många Carpenter skräckisar kvar att välja bland (hallå halowen då, säger ni och jag säger den som väntar på något gott) Så det fick bli den här.

The fog handlar om en liten stad som just ska fira sina första hundra år, det var öven hundra år sedan en liten skonare förliste utanför kusten och sjönk med all last och hela besättningen. Legenden säger att en vacker dag ska sjömännen komma tillbaka och hämnas på dem som hade tänt elden som lurade skeppet in på för grunt vatten så dem sjönk. Kan man tänka sig, dem valde att komma tillbaka exakt 100 år senare. Jag vet att det inte är den mest orginella storyn man hört talas om men den har en viss charm i sig som man inte hittar i dem flesta sjörövarspökfilmerna nu för tiden...Vänta nu, det finns ju typ inga filmer som har sjörövarspöken förutom Pirates of the Caribbean, så egentligen är det en ganska unik historia, men man kan samtidigt dra många paraleller till vilken spökhistoria som helst så den är väl bara någorlunda annorlunda...Nog för att den ska bli intressant, men Carpenter har lurat oss förut med intressant premisser, han brukar ju falla på själva genomförandet. Dock gör han det inte här, The fog börjar ganska långsamt med små hints om att något inte står rätt till i den lilla staden. Sakta men säkert smyger sig skräcken närmare tills den kulminerar i slutet, samtidigt försöker han inte berätta en alldeles för krånglig historia utan håller sig istället till simpla knep för att hålla sin publik nervös men samtidigt intresserad. OCh det är vad Carpenter gör bäst, gör folk nervösa genom att beräta en historia som inte är för komplicerad men fortfarande är mystisk nog för att man inte ska förstå riktigt vad som försigår. Kolla på The thing, man får aldrig riktigt veta vad monstret faktiskt är för något och man sitter alltid som på nålar eftersom man har ingen aning om vem som man kan lita på. Till skillnad från The thing så är historien i In the mouth of madness alldeles för invecklad och tillkonstlad för att man ska orka hålla intresset uppe, vilket även märktes på regin (har ni inte läst min recension av In the mouth of madness så gör det nu). The fog är mer som The thing än In the mouth of madness och därför är den bra, riktigt bra faktiskt. Carpenter kan, dock kan han simpla skräckisar bättre än intelligenta rysare. Jag skulle tro att han själv inte vill erkänna det och därför gör filmer som Prince of darkness. Men om han bara kunde släppa sitt pretentiösa alterego och omfamna sitt sanna, simpla, popcornskräcksgenialiska jag så skulle han bli en ofantligt mycket bättre regissör än vad han är just nu.

Nu blir det lite för mycket om Carpenter och lite för lite om filmen, men det är för att The fog Personifierar det bästa hos Carpenter, Spänning, bra skådespeleri, grym musik, väldigt vacker cinematografi och en fallenhet för simpla men fängslande historier. The fog är John Carpenter och John Carpenter är The fog.


Dimmiga spöken är ingen cineastisk öken och när Carpenter fösöker sitt bästa så slår han det mesta (the thing är dock hans bästa film, tro inget annat vad jag än säger).

underkastad uppdatering

Jag vet att jag lovade att jag skulle uppdatera bloggen varannan dag, jag har ju hållt det ett par dagar nu men igår så hade jag ingen tid att skriva för jag jobbade.Nu är ju det ingen riktig ursäkt för inget är viktigare än att tillfredställa mina trogna läsare så jag ber om ursäkt men räds icke, idag dyker det upp en recension, och jag kan säga så mycket som så att den handlar om något viktigt. Så om några timmar vill jag att ni pallrar er hit och läser...Annars jävlar


spräng en atombomb i en tromb och ät en groda för dem är såååå goda

The prince of darkness

Jag grävde lite djupare i den här In he mouth of madness och jag vill redigera lite. Först och främst så är den inte baserad på en bok, det är faktiskt en helt original story, dock tar den väldigt mycket inspiration från the collective works av H.P Lovecraft. Sen upptäckte jag att den är del av vad Carpenter kallade sin Apocalypse trilogy där den första filmen var the thing (AWESOME!!1) och den sista var In the mouth of madness. att recensera The thing hade varit för lätt, och alla vet att den är awesome så jag såg den enda filmen jag inte sett en Prince of darkness...The creepy countdown continues.



Till skillnad från In the mouth of madness har Prince of darkness en hel del av Carpenters vanliga skådespelare. Victor Wong, Dennis Dun och Donald Pleasence vilket är den enda riktiga ljuspunkten i filmen. Precis som med In the mouth of madness så känns inte Prince of darkness direkt...passionerad, det känns inte som en film som Carpenter ville göra, han har bråttom med att introducera alla karaktärer och det hade ju varit ok om historien hade fokuserat på de uppenbara huvudrollerna, men nej. Det är säkert 15 pers som alla har en huvudroll och på en och en halv timme hinner man aldrig lära känna allihopa ens i närheten av så väl som man borde göra i en sån här film. Sen undrar jag om Carpenter ens var med när filmen klipptes för hela filmen känns som ett enda långt montage, nu säger ni säkert " vadå som The departed eller ?" nej, jag menar att hela filmen är ett enda långt montage. Eftersom varje skådespelare ska ha ungefär lika mycket screentime och att dem aldrig befinner sig i samma rum så klipper filmen konstant fram och tillbaka bland dem olika karaktärerna, varje scen är därför ungefär 30 sekunder lång och med en så invecklad historia som denna så är det svårt att se helheten i vad som händer eftersom varje förklaring bryts av ungefär halvvägs igenom.

Invecklad är bara förnamnet. I flera tusen år har en hemlig orden, the order of sleep, suttit vakt runt en stor cylinder fylld med grönt slem, varför ? säger ni, jo för att det här gröna slemmet är faktiskt djävulen. Tell me about it, jag hajar nada fan. Så när den sista vakten kolar av ålder får den nu sista överlevande ordensmedlemmen reda på alltihopa, han får även reda på att cylindern har börjat läcka, om klägget kommer ut så kommer jorden att gå under. Prästen tar därför hjälp av en verklighetskritisk högskoleprofessor i teoretisk fysik som tillsammans med sina nördigaste elever och en massa andra professorer åker till kyrkan där satan bor och tillsammans ska dem...Jag vet faktiskt inte vad dem gör där. Det enda dem gör är att dem tar en massa tester och listar ut att satan har kraften att flytta saker med tanken WOW, MAJOR BREAKTHROUGH!!!!1. Sen gör dem inget mer, dem får heller inga instruktioner av varken prästen eller sin professor för vad dem ska göra. Sen fortsätter filmen så ett tag och man undrar hur mycket man kan få saker som antigudar, satan, jordens undergång och spegelvärldar att låta så tråkigt. För medans dem inte gör nånting så sitter dem och fnular på hur satan kan vara instängd i en burk, och varför han är snor. Dem lyckas bryta ner allt på en strikt logisk nivå och lyckas förklara övernaturliga väsen med vetenskapliga termer, till exempel förklarar dem att skälet till varför alla verkar drömma samma sak när dem somnar. Det är för att i framtiden när satan har tagit över världen lyckas en vetenskapsman skicka iväg information om detta bakåt i tiden med hjälp av Tachyoner, det enda tinget i universum som kan färdas snabbare än ljuset (sant faktiskt) och eftersom alt som färdas snabbare än ljuset går baklänges så går det att att använda sig av det för att resa bakåt i tiden. Men hur jävla kul är det ? det ska ju vara magi och förtrollningar, utomjordingar och spöken. Vem fan bryr sig om att det faktiskt är genomförbart rent teoretiskt med hjälp av simpel jävla vetenskap. Det tar liksom udden av det mystiska. Det är det största klagomålet jag har, tillsammans med alla andra skavanker så bildar dem tillsammans ett bajsbrunt moln som hopar sig runt hela filmen, under hela filmens gång. Prince of darkness är en, i teorin, ganska intressant film. Vetenskapsmänsom måste hindra djävulen från att ta över världen, men på grund av ett värdelöst manus och alldeles för hastig berättarstil så faller filmen platt rakt ner i det där satans djävulssnoret. Prince of darkness drunknar helt enkelt i sin egen kletiga produktion och det faktum att Carpenter associerar den här filmen med The thing får bara filmen att verka ännu sämre.



Vetenskapsmän kommer i kläm och satan bor i en burk med snor.


Torbjörn Widéen

In the mouth of madness

Ännu en film med Sam Neill, ännu en film med tentakler, ännu en film med både Sam Neill och tentakler. Tror ni Sam Neill gillar urotsukidoji ? The creepy countdown continues...


Jag blir tokig (pun intended)
Hur kan en film, baserad på en bok av H.P Lovecraft, regisserad av John Carpenter och med Sam Neill i huvudrollen, vara så ointressant ? Det är ett mysterium, men tillsammans kan vi lösa det.

In the mouth of madness handlar om John Trent (Neill) som jobbar med att avslöja försäkringsbedrägerier. Han antar sig ett jobb som innefattar att han måste hitta en försvunnen författare så att hans förlag inte kan casha in på författarens livsförsäkring. Efter lite snokande listar han ut att författaren har gett sigav till en liten stad som heter Hobb's end, även namnet på den stad i vilken hans senaste bok utspelar sig. Väl där så upptäcker Trent att allt inte står rätt till, allt för mycket stämmer överens med vad som står i boken, till och med händelser som finns i boken utspelar sig framför ögonen på honom. Trents resesällskap, en av bokförlagets korrekturläsare som jobbat exklusivt med Sutter Canes (författaren) böcker, tror stenhårt på att det som Sutter Cane skriver är verklighet och inte fiktion, Trent vägrar tro på det men ju längre dem stanna i staden och ju mer dem nystar upp, desto mer osäker blir Trent på vad som faktiskt är verklighet och vad som är påhittat. Tänk om allt bara är en bok, en saga. Det skulle ju betyda att även han...


Som sagt, det är en bra historia eftersom den är skriven av H.P Lovecraft. En av dem bästa skräckförfattarna som någonsin levt, och man väntar sig inget annat än pure effing gold när man ser John Carpenters namn på en film, jag menar killen både skrev och regisserade The thing, och så har man ju Sam Neill i huvudrollen och då kan man inte slå slint, men av nån anledning så gjorde man det.

Början är jävligt bra och slutet är jävligt bra, det är sällan man ser nån spela galen så övertygande som Sam Neill och det är sällan man själv känner sig lite galen för man vet inte om det man ser på filmen är på riktigt eller bara är bilder i huvudet på Neill. Det som gör filmen så tråkig är mitten, den där timmen mellan den första och sista kvarten av filmen, där det inte direkt händer någonting. Visst händer det saker men allt känns så nertonat och man får inte alls känslan av att någonting har gått hemskt fel, i alla fall inte i början, självklart så blir det ju bra mot slutet på den tråkiga timman, men det är då är vi redan inne på den sista kvarten så...vafan ? Hela vistelsen i Hobb's end, som borde varit den spännande delen fylld med tokiga människor och sliskiga monster är...så intetsägande. Den här tokiga människor och sliskiga monster men det känns som att Carpenter inte riktigt gillade den delan av historien och istället ville fokusera på Trents falnande mentala stabilitet, vilket han ju gör men inte förrän mot slutet på filmen. Som om han kände sig tvingad att vara boken mer trogen än vad han ville vara och därför inte ansträngde sig när det kom till den där mitten timmen. Sen är det även för att den där korrekturläsaren är en skitjobbig karaktär som spelas av en halvdålig skådis (Julie Carmen). Jag kom på mig själv sitta och önska att hennes karaktär skulle dö så hon kunde sluta sno screentime från den bra skådespelaren, men självklart så var hon med typ i hela filmen, fan också. sen har jag alltid tyckt att filmer som handlar om böcker (förutom The ninth gate) är lite tråkiga, då ska man hellre läsa en bok som handlar om böcker, och filmer som handlar om böcker är oftast baserade på böcker och böckerna är ju alltid bättre än filmerna, fuck!
Så mitt råd är att du hellre läser boken In the mouth of madness än att du ser filmen. Det skulle göra dig gott eftersom sist du läste en bok var väl i grundskolan, samtidigt så blir man ju lite anti böcker när man läser om folk som blir tokiga för att dem...just läser böcker, det är som en ond cirkel, då kanske det är lättare att se filmen, fast i filmen har dem ju lagt till att boken blir uppköpt av filmstudion New Line. Så nu blir folk tokiga av att titta på film också. In the mouth of madness är en antifilm film baserad på en antibok bok...det här börjar bli för mycket, jag tror jag ska gå och yxa ihjäl någon. Ha ha ha haaaaaa....




Bokar är för tokar och Sam Neill är en tentaklofil.

Upprörande uppdateringar

Snart har halva Oktober gått och vi börjar närma oss slutet på The creepy countdown (ja det är typ hälften kvar) och jag känner att jag inte riktigt har levt upp till mitt löfte att fylla oktober med rysliga recensioner och på över tio dagar har jag bara gjort fyra stycken...hmm, ja det har kärvat lite. Mest är det nog för att jag oftast drar mig för att se skräckfilmer, för honestly, dem flesta skräckfilmerna är dåliga. Jag vet att jag har recenserat ett par bra dock men dem är sällsynta och oftast stöter man på skit, speciellt nu för tiden, men jag ska ordna upp det här. Imorgon kommer en ny recension och hädanefter kommer jag att lägga upp en rencension varannan dag...minst , hela vägen fram till den 31 då jag avslutar med...ja, den som väntar på något läskigt...

beställ in ett lik på ett fik.

Night of the demons

Back for more eh ? Den här gången tänkte jag spajsa upp tillvaron lite med en recension av en dålig film...The creepy countdown continues.








Har ni någonsin sett en film om ungdomar som ska festa i ett gammalt hus ?
Ja

Har ni någonsin sett en film om ungdomar som ska festa i ett hus fyllt med spöken och demoner ?
Ja

Har ni någonsin sett en film om ungdomar som ska festa i ett hus fullt med spöken och demoner som dödar ungdomarna en efter en ?
Ja

Har ni någonsin sett en film om ungdomar som ska festa i ett hus fullt med spöken och demoner som dödar ungdomarna en efter en som är särskilt bra ?
Nja

Då ska ni se Night of the demons. Det är en av dem sämsta filmerna jag någonsin sett, den är sämre än the pit, den är sämre än plan 9 from outer space, den är sämre än El Mariachi 2. Den är till och med sämre än Deathproof...nej, ingen film är sämre än Deathproof.

Night of the demons handlar om...ja, under festen bestämmer sig dem för att ha en seans, för sånt är ju så häftigt när man är mellan 19 och 23. Dem letar upp en stor spegel som dem ska titta i för då ska man kunna se se sina döda släktingar eller nåt. En av tjejerna ser sig själv död och blir självklart livrädd och välter spegeln, då slinker en demon ut ur spegelskärvorna och tar sig in i en annan tjej, efter det följer det vanliga, inget speciellt alls, ni har sett det förut.

Så varför ska jag ens recensera den här filmen om den nu är så generisk och medioker ? jo för den är inte bara helt ointressant, utöver det så är den plågsamt dålig på alla aspekter. Det finns inte en enda skådespelare i Demons som verkar ha spelat i nån annan pjäs/film/TV-serie, alla är värdelösa. Jag menar, även om man inte är en skådespelare så vet man ju hur man beter sig i vanliga livet, varför inte bara kopiera det så har man lyckats med det som alla skådespelare bör sträva efter, naturligt skådespeleri. Men i Demons beter sig alla som om dem var fem år gamla men förstod vad en klyschig skräckfilms karaktär är för något, alla spelar över så till den grad att det blir värdelöst, mer värdelöst än uppsättningen av Klas Klättermus som jag och min polare satte upp när vi gick på dagis...blä.

Regin...finns inte, jag kan inte se en enda scen i Demons som verkar ha fått nån sorts direktion från en person som visste vad han höll på med. regissören måste ha varit full eller bara rent frånvarande för ingen regissör skulle någonsin acceptera några av dem scenerna som finns med i Demons. Åh jag blir så arg, vissa scener håller samma höga kvalitet som något ett par högstadie elever skulle spela in för att visa upp på sista lektionen på fredagen, du vet lektionen som heter typ talangtimmen.

Och musiken ska vi inte ens tala om. Jag lovar dig att Det var en kille som satt ensam i inspelningsstudion och freestyla fram soundtracket på sin Casio X-10 B samtidigt som han såg filmen för första gången. Det är så jävla off och inte ens i närheten av nästan bra, fast samtidigt finns det en del kitsch värde i musiken, just för att det är en ensam synth från 80-talet, ganska coolt, men nej.

Och sist men inte minst har vi make-up och effekter. Det är det enda med den här filmen som är någorlunda ok. Jag letade upp vad budgeten var för filmen och den låg runt en dryg miljon Dollar. det mesta måste ha spenderats på effekterna, dem insåg att dem skulle aldrig ha råd med ordentliga skådespelare och bra effekter så dem valde effekter framför talang, kanske i hopp om att efterlikna riktiga Hollywoodfilmer (OOOOHHHHH SICK BURN !!!1) För effekterna är helt ok, dem ser ut som det man brukar se i dåliga TV-serier som typ Buffy och så. Det är nog det enda man inte riktigt kan gnälla på.


Så mycket mer finns det inte att säga. NU kanske ni undrar varför jag sa att ni skulle se Night of the demons i början av recensionen, jo för om ni ser den kommer ni alltid att kunna uppskatta dåliga skräckisar mer än förut. Så fort ni börjar tröttna på den senaste Re-maken av nån gammal kultrysare (ja jag refererar till den kommande Nightmare on Elm street Re-maken, den ser ju piss ut) så kan ni alltid tänka på allt jag har sagt och säga till er själva "nåväl, det är ju inte lika dåligt som Night of the demons". Och apropå dåliga Re-makes så har jag hört att dem faktiskt ska göra en Re-make på Night of the demons...Vafan tänker dem med ? Brukar man inte bara göra såna på bra filmer ?
Fair enough att filmen har fått lite kultstatus bland skräckentusiaster för att den är så dålig men asså...trenden är ju att ta en läskig film som alla känner igen och göra om den så att man kan tjäna mer pengar. Ingen vet väl vilken film Night of the demons är ? hur ska dem kunna sälja den Re-maken ? "From Lionsgate studios (pun intended) comes the retelling of the most horrifying movie no one ever saw"...Det funkar inte, om dem inte gör det med glimten i ögat men då blir det med stor sannolikhet mer scary movie an Night of the demons.


Dumma ungdomar i ett läskigt hus på en kulle, väcker många cineastiska fördomar och är oftast en skitrulle.

A nightmare on Elm street 2 :Freddys revenge

Haha!!! Ni trodde jag skulle recensera ettan va ? Tji fick ni, jag ska recensera den väldigt förbisedda tvåan istället...The creepy countdown continues.




Så vad ska man säga om Freddy filmerna ? det räckte med tre stycken, dem andra fyra suger enorm dase och är totalt onödiga. Så vad ska man säga om tvåan då ? Först och främst, hur många av er har sett den, hur många har egentligen sett nån av uppföljarna ? Det känns som att det var väldigt onödigt att följa upp ettan alls för ingen av dem andra kommer ens i närheten av ettans briljans, men om man måste se nån av dem så skulle jag rekommendera tvåan.



Freddys Revenge utspelar sig 5 år efter ettan och Nancy och hennes föräldrar har flyttat för länge sen. Nu bor en ny familj där, helt ovetandes om vad som hände i det huset för fem år sedan. Grady (sonen) börjar drömma om en brännskadad man vid namn Fred Krueger som säger åt honom att döda folk. Sagt och gjort, Grady börjar döda folk i sina drömmar men ju längre det pågår desto verkligare blir drömmarna och det går snart upp för grady vem Fred Krueger verkligen är och vad han försöker lura Grady till att göra. Freddy försöker reinkarnera sig själv genom Gradys kropp, eftersom han för fem år sedan insåg att det inte går så felfritt att döda folk i deras drömmar.

Så premissen för tvåan är ju en helt ok en, dock är utförande inte lika välgjort. Det finns för många sidospår och alldeles för många skådespelare som inte passar in i en skräckfilm, Den kvinnliga huvudrollen ser bara...helt fel ut, hon ser ut som en av dem som blir dödade i första akten eller så.

Vad som gör Freddys revenge speciell är att den inte bara är en skräckfilm om en drömmördare, den är även en historia om en pojke som kommer ut, ur garderoben...han är fett gay asså. Hela filmen är fylld av homosexuella undertoner, Gradys feminima utseende, hans allmänt fjolliga beteende, scenen med ormen i klassrummet, som även påpekar att undertonerna inte bara är homosexuella utan även homofobiska. För det är nog något folk inte har tänkt på när det gäller Freddys revenge, den är inte bögig, den är fett homofobisk, den är en metafor för allt som är antibajspackning, hear me out. Som sagt ormen i klassrummet. Ormen representerar det manliga könet, alltså homosexualitet, som slingrar sig runt hans hals och försöker snärja honom men när han märker det skriker han av skräck. Även hela affären med gympaläraren som blir dödad i duschen, Grady går in på en läderbar (gaaaaayyy) och träffar sin gympalärare iklädd en mycket Halfordisk läderväst. Dem har tidigare i filmen klargjort att gympaläraren är lite av en BDSM kille ,med en försmak för män vilket ju är as bögigt. Därför blir han fastknuten i en dusch naken och piskad och sen även dödad. Sen materialiserar sig Gradys Homosexualitet som en galen mördare med knivar på fingrarna, bögar är tokiga mördare...sanslöst vinklat om du frågar mig, men vem lyssnar nånsin på mig. Detta är den intressanta delen med Freddys revenge, resten är egentligen inget speciellt...inget speciellt alls, jo en grej till. När Grady har blivit hundra % gay (alltså när Grady förvandlats helt och hållet till Freddy) Så är det enda som kan förvandla honom tillbaka till straight är en kvinnas kärlek. Så jävla homofobiskt att det inte är sant. Nåväl, annars är det inget som utmärker den här filmen och jag tror att det är därför som den har fallit i glömska. Det var ingen som såg den grova homosexuella och homofobiska undertonerna, det dem såg var en rätt medioker skräckis som inte ens lyckades nå sin föregångare till fotknölarna.


Även om jag nu säger att filmen inte är så bra, inte alls bra egentligen om man inte kan se...det så bör man ändå se freddys revenge för den har en del coola drömscener och det är den enda uppföljaren som inte är liksom...asdålig, förutom trean då men den har väl alla redan sett ? eller ?


Piska en bög på en likhög.


P.S
Jag vet att den här Recensionen blev lite kort men jag har insett att om jag ska klara av att skriva fler recensioner måste dem bli kortare. Självfallet kommer jag gå tillbaka till mina långdragna, grovt överanalyserande recensioner efter Creepy countdown, don't worry

Drag me to hell

And the countdown continues...

Jag ångrar verkligen att jag inte såg den här filmen på bio. Vet ni varför ? För det här är den bästa moderna skräckfilmen sen Inside,och den bästa amerikanska skräckfilmen sen The hills have eyes (Re-maken från 2004)

Sam Raimi är tillbaka i regissörs stolen efter en massa filmer om nån spindel eller nåt sånt och nu har han verkligen gått tillbaka till sina rötter, nämligen skräck.
Men det här är ingen vanlig skräckfilm, det här är en skräckfilm signerad Sam Raimi (jag måste bara poängtera det lite till) det är nästan ett decennium sen som han sist gjorde en skräckfilm och då var det inte alls av samma kaliber som han var känd för då, vi pratar om killen som gjorde Evil dead trilogin. Så när jag läste recensionerna av den här filmen blev jag alldeles varm inombords. Dem sa att filmen hade samma nattsvarta humor som Evil dead, och att allt gore var tillbaka...det går inte att förklara hur pepp jag var på att se den här filmen, men så blev aldrig fallet. veckorna gick men jag gick aldrig och såg den, jag vet inte varför, det bara blev så. Till slut kunde jag inte hålla mig längre...Jag tankade den och såg den hemma istället, ja jag vet att det är hädelse men va fan då.

Hur som helst, tillbaka till filmen.

Drag me to hell är årets bästa skräckfilm. Det är den korta versionen av min recension, här kommer den långa.

Drag me to hell var ren lycka destillerad på celluloid, Drag me to hell var cineastisk orgasm på hög nivå, Drag me to hell var en riktig film som filmer ska vara. Nog för att jag gillar svåra filmer (Posession någon ?) men som jag sa i min Transformers recension, ibland vill man bara sitta ner och njuta av film på det sätt det är menat att avnjutas, som ren och skär underhållning, och det var vad Drag me to hell var.

Det fanns inga subtila meddelanden eller svårtolkade liknelser. Det var bara en film om en tjej som blir förbannad (cursed asså, inte arg) och måste bli av med förbannelsen inom tre dagar annars kommer demonen dra ner henne i helvetet. under dessa tre dagar får hon uppleva några av de mest goriga scenarion som skådats under 2000-talet. Bland annat spyr en gammal tant henne rakt i munnen, men det är inte bara spya som kommer ut utan även en massa jord och likmaskar. Hon får stå ut med några av de mest äckliga saker jag sett på film på länge och allt bara för att vi som tittar ska garva och säga "ååhh vad äckligt hahaha" och det är så Sam Raimis filmer ska vara, underhållning med en skräck-äckel twist.

Jag vet att jag svamlar men jag har svårt att behärska mig, Drag me to hell var bara så jävla bra, det fanns inget att klaga på, manuset var simpelt men välskrivet vilket bidrar till underhållningsfaktorn. Skådespelarna var utomordentliga, ja allihopa, även den allra minsta birollen gjorde riktigt bra ifrån sig. Musiken var underbar, även fast det inte var Joseph Do Luca som gjorde musiken kunde man ana en hel del av hans inspiratoriska (är det verkligen ett ord ?) kraft i Christopher Youngs underbart suggestiva score. Kameran var felfri, man behöver inte säga mer...Felfri. Det enda som man kunde bli lite sur på, tyckte jag, var slutet. Det var plågsamt uppenbart redan när filmen påbörjade sin fjärde och sista akt, så därifrån satt man mest och väntade på slutet. Skulle jag gissa så blev slutet så klyschigt för att man vet hur Raimi brukar sluta sina filmer men jag trodde inte att han skulle göra det så uppenbart, det var lite synd att en perfekt film ska tappa sin 100 % stämpel på grund av en sån sak. Ska man analysera vidare så kan man se det som att Sam Raimi börjar tappa stinget och bara återanvänder coola grejer från sina tidigare mästerverk...Nej så är det inte. Sam Raimi är ashäftig.

Så...Oj vad kort den här blev, men det är svårt att säga något mer. Jag vill inte spoila för mycket men eftersom filmen är så bra som den är finns det inget att tillägga. Det går inte att förklara det på något annat sätt än att saga att den är perfekt (förutom slutet, men det var ju fortfarande ett bra slut i bästa Raimi anda) så jag avslutar den här recensionen lite tidigare än vad jag brukar, Sitt inte här och sura nu utan gå och se Drag me to hell istället så hörs vi snart igen.


En besatt get går aldrig bet.

En till uppdejt

hej hej hallå. jag vet att jag lovade att skriva en massa recensioner nu i Oktober, jag vet även att jag än så länge bara skrivit en, men det är för att jag har spenderat hela helgen med att kolla på skräckisar och rysare. Så first thing imorron blir det skriva av...Vilken det blir ? jaa det det kan jag inte säga än, det skulle förstöra spänningen.

måla skärmen röd med ond bråd död......

Possesion

Så vad ska man säga ? Possesion. Gjord 1981 av föga igenkända regissören Andrzej Zulawski, med Sam Neill och Isabelle Adjani i huvudrollerna. Jag hade aldrig hört talats om den här filmen eller om regissören eller om den kvinnliga huvudrollen, ebda skälet till att jag faktiskt stannade upp och läste om filmen var för Sam Neill. Jag har bara sett hnom i fyra filmer (inklusive den här) och han är übergrym i alla. Hur som helst så köpte jag filmen utan att veta vad jag ger mig in på, vilket jag bara gjort en gång förut i mitt liv när det gäller filmer.

Jag såg filmen och väntade mig, utifrån vad jag läst på baksidan, en småsnuskig äckelskräckis om en familj i splittror. Vad jag såg var inte ens i närheten av det... Låt mig säga såhär, jag tappade hakan av häpnad likaså som av förskräckelse. Possesion är inget för dem veka.

Året är 1981 och Sam Neill Kommer hem till Berlin efter ett uppdrag som pågått under ett års tid. När han kommer hem möts han av sin fru som inte riktigt verkar vara sig själv, hon säger att hon har träffat en annan och vill flytta in med honom och lämna Sam och deras son. sagt och gjort hon drar och självfallet tar Sam det väldigt hårt, hans son verkar dock en aning lättad...Han vet mer än vad det verkar. Sam anlitar en privatdetektiv för att ta reda på vart hans fru har tagit vägen, men när deckaren plötsligt försvinner spårlöst (säkerligen död) tar Sam sakerna i egna händer. Och vad han upptäcker förändrar hela hans liv.

Mer tänker jag inte säga och jag ska försöka undvika spoilers under resten av recensionen, så det kan bli lite...ja nåväl.

Vad som först verkar vara mer av ett skilsmässodrama förvandlas under filmens gång till ett mardröm för alla inblandade och om man inte läser baksidan och tittar på bilderna där kan man aldrig vänta sig vad som komma skall.

Det är så svårt att säga något om filmen utan att avslöja för mycket, regissören drog mycket inspiration från sin egen skilsmässa men valde att förkroppsliga allt hat och all avsmak han kände för sin fru blandat med alla tillkortakommanden han fann i sig själv under skilsmässan och göra det till en karaktär i filmen, vilket ju är ett väldigt originellt sätt att införa subtila känslor i sin film, det märks även att han vill göra en film som berör på många olika sätt. Jag måste nog säga att Andrzej Zulawski är en av mina nya favoritregissörer. Hans sätt att förmedla känslor och hans intrikata synonymer och liknelser mellan människans yttre manifestationer och vad som pågår inom dem är helt sanslöst snygga. Indietobbe blir alldeles varm i kroppen, pretentiöst och poetiskt på gränsen till oförståeligt är ingredienserna till en alldeles perfekt prettokaka, och det är min favorit (säger Indietobbe) Och sen ska vi inte prata om skådespeleriet. Helt sanlöst underbart, alla tar i från tårna och det märks att regissören har gett dem ordentliga direktiv, förklarat vad dem känner och vad det har för koppling till historien, inte bara deras del utan hur deras prestation påverkar hela filmen. Isabelle Adjani är helt makalös i sin roll som den betyngda frun, vilket också märktes på alla priser hon van för rollen. Cesar, Cannes, fantasporto, än en gång blir Indietobbe kär. Resten av ensemblen spelar med otroligt djup dem med men Adjani gör verkligen allt hon kan för att vi ska kunna se hur hon lider samtidigt som hon är helt besatt av...ja.

Kameran liknar mycket fotot i Modstrilogin faktiskt men även filmer som the hills have eyes (orginalet) och dead zone har mycket gemensamt med den här filmen, många gånger känns det dock som om filmen egentligen är en teater och kameran är mest där eftersom vi inte kunde vara med på inspelningen så den fångar allt den kan. Teaterkänslan förstärks även av att den fjärde väggen bryts här och där, aldrig nog för att man ska känna av ett mönster men inte för sällan så det känns konstlat. Helt enkelt så nära inpå perfekt man kan komma, det finns dock bara en film som har ett perfekt foto och det är...två filmer. 2001 ett rymdäventyr och My own private Idaho (har du inte så se dem genast)

Det enda den här filmen lider av är den usla musiken. Filmer som gjordes under den senare delen av 70-talet och tidiga 80-talet och fick titeln skräck har oftast värdelös musik, det går inte att förklara, edet enda jag kan tänka mig är att producenterna och studion inte förstod filmens djupa komplexitet (ha) utan bara såg den som en "videonasty" och därför gav den passande musik. Ibland så skenar det iväg dock och blir väldigt passande men inte ofta nog för att man ska förlåta det, kul är ju att filmen länge låg på listan med dem 74 filmer som faktiskt räknades in som videonasties tillsammans med klassiker så som Motorsågs massakern och Evil dead. den plockades bort så sent som 1999, skamligt.

Så mycket mer finns det inte att säga mer än, se den nu. Dock, om du har svårt att haja handlingen filmer som ligger på en mer komplicerad nivå rent narrativt än (ja vad ska man ta för ett exempel ? en modern film som många har sett en som få har förstått till fullo) The matrix såkan du ha svårt att hänga med men det är fan värt det ändå för då kan du sitta och diskutera den med dina snobbiga filmvänner eftersåt och känna dig jävligt smart och preteniös, vilket vi alla älskar innerst inne.


vilket spektakel, smek en tentakel.

Ruskig uppdatering

Såhär i början på Oktober när graderna börjar sjunka närmare noll och löven ramlar ner från träden och blandar sig med den blöta jorden och blir till en mysigt äcklig sörja så tycker jag att det passar alldeles utmärkt med läskiga filmer. Det är ju även i Oktober som alla helgons afton infaller, vilket ju av många nuförtiden (mest på grund av den amerikanska och väldigt kapitalistiska Halloween helgen) förknippas med...just det, läskiga filmer. Därför tänker jag bara recensera skräckisar, rysare, splatters och allmänt otrevliga filmer hela vägen fram till Halloween med början idag. Det kommer att bli ungefär 2-3 filmer i veckan så kom ihåg att kolla era datorer ofta så ni inte missar nåt...


Jag slänger all skräck i en och samma säck.