Kick ass 2

När kick ass hade premiär, för typ hundra år sedan, så blev den universellt hyllad. Det var den bästa serietidningsfilmen nånsin och Empire gav den till och med en sällsynt fem av fem i betyg.
Jag däremot var inte särskilt road, för även om Kick ass var var en grym film så bröt den mot en av de mest heliga av regler, superhjältar dödar aldrig...aldrig.

Visst finns det filmer som tänjer på den gränsen (Batman begins är ett bra exempel. "I'm not gonna kill you, but I don't have to save you") men i Kick ass så sprängdes gränsen om och om igen. Den glorifierade dödandet och spann det som något häftigt.

Så när de började snacka om en tvåa hade jag inga större förväntningar, men jag gick och såg den så att jag kunde dissa den utan att hitta på en massa saker om den.
Det går ganska bra för Kick ass. Sen sist vi såg honom har staden varit lugn, inte nog med det, det har börjat dyka upp nya superhjältar. När Kick ass besegrade Frank D'amico så visade han att sw goda alltid vinner, men Franks son Chris ärpå krigsstigen. Han ska till varje pris hämnas sin far, och för att göra det så blir han världens första superskurk...The Motherfucker.

Samtidigt så slits Hit girl mellan sitt löfte till sin far, att alltid försvara staden mot ondska, och sitt löfte till Marcus (fosterfadern och faderns enda vän) att hon aldrig igen ska ta på sig Hit girl kostymen igen.



Som jag sa i början så var jag inte sp förtjust i Kick ass. Det var inte en dålig film, tvärtemot så var den jävligt bra faktiskt, men jag kunde inte släppa allt dödande. För mig förstörde det en annars väldigt välgjord och rolig film. Så nu är tvåan här...och är så mycket bättre.
Visst var manuset lite svagare (känns som en vuxenfilm skriven för barn) och vissa av kick ass hjältekompisar känns lite tunna. Sen hade jag svårt att få grepp om "moralkakan" i filmen, det finns ingen olats för töntar som springer runt i tajts, samtidigt ser vi en man som springer efter en väskryckare i sin arbetskostym. Sen fortsätter kakan "bara riktiga hjältar som kan sparka arsle" detta säger han samtidigt som han deffar i sitt lilla gym sen zoomar kameran ut och fokuserar på hans mask.

Vad vill regissören ha sagt med det?
Inga töntar i sparkdräkt, men om man tränar och har sparkdräkt, då är det ok eller. Det känns som att manusförfattaren inte riktigt visste vad han ville ha sagt... nåväl, de dödade åtminstone inga, eller inte så många i alla fall.

Snabba cash III Livet deluxe

Ja vad ska man säga? Snabba cash trilogin kan vara något av de mest ambitiösa som svensk filmindustri har gjort, både i storlek och kvalitet, men att bygga en trilogi utifrån första filmens framgång är alltid svårt och få lyckas...


Jag tror de flesta vet vad Livet deluxe handlar om. Jorge ska göra en sista stöt som är den största i sveriges historia. JW lever på stulna pengar i L.A där han letar efter sin syster och Radovan försöker ta sig ur den kriminella världen för att kunna skydda sin dotter, som i sin tur slits mellan kärleken till sin far och hatet mot sitt eget öde.


Det märks tydligt att Snabba cash i te var planerat som en trilogi från början, just för att första filmen berättar en hel historia. Den är en perfekt mini version av ett brotts epos. Tvåan (min favorit skulle jag nog våga påstå) existerar endast för att ettan gjorde bra ifrån sig på bio, annars hade det bara blivit en film. Trean existerar på grund av två faktorer. Den första är pengar, ettan och tvåan drog in storkovan och mycket vill ha mer. Den andra anledningen är chansen att skapa en så kallad perfekt trilogi.
En perfekt trilogi är en där varje film inte nödvändigtvis är bättre än den förra, men en succé och inte sämre än den förra. Få trilogier har lyckats (Tillbaka till framtiden är ett exempel) och tyvärr så är inte Snabba cash en av dem.

Ett av de främsta skälen till misslyckandet är det faktum att vi blir påtvingade nya protagonister. Radovans dotter Nata var en minimal fotnot i första filmen och är nu en av huvudrollerna (hur hon har hunnit bli 15 år äldre på 3 år är ett mysterium) och samma sak med Martin, Natas livvakt. Två karaktärer vi aldrig sett förut, men som nu tar upp större delen av filmen medan JW, vars missöden denna saga började med, knappt är med.

Den mest intressanta delen av filmen är dock, som alltid, Jorges historia. Efter ett kort fängelsestraff är Jorge numera en ansvarstagande medlem av samhället. Han jobbar i köket på ett ålderdomshem, samma som Nadja jobbar på. De båda har inlett en romans och Jorge lovar att de snart ska bo i det där huset på stranden de alltid pratat om. Jorge har nämligen en plan, han ska genomföra ett värdetransportrån med hjälp av några vänner och en kontakt i Finland. Lyckas han med det är han rik nog att aldrig behöva jobba igen...

Snabba cash III är inte en dålig film, det är bara inte det slutet jag jade hoppats på. Både ettan och tvåan visade upp filmmakeri av sällan skådad kaliber (för att vara svensk film) och förväntningarna på trean blev helt enkelt för stora för att kunna matcha i verkligheten. Visst är det en bra film, en av de bättre svenska filmer på ett tag och det är en ok avslutning på trilogin men den når inte hela vägen fram.

Blue Jasmine

Jag älskar filmer om folk vars tillvaro blir alltmer och mer kaotisk, som driver folk mot vansinne. The shining är ett praktexempel men det finns många fler, men något som är lite ovanligt är sådana filmer som perfekt blandar det ytterst seriösa och tragiska i en sådan historia med en härlig dos komedi. Blue Jasmine är exakt en sådan film.


Allt står inte rätt till i Jasmines liv. Inte nog med att hon precis gått igenom en skillsmässa, hon har även blivit av med alla sina tillgångar (något hon hade en hel del av innan). Så nu sitter hon på ett plan på väg till San Francisco för att flytta in hos sin syster Jade, en frånskilld medelinkomsttagare med två barn i en "mysig trea på andra våningen".

Självklart så uppstår det en del spänning dem båda emellan, Jades pojkvän är inte riktigt förtjust i Jasmine och hon mer eller mindre avskyr honom. Men verkligheten är så mycket mer än relationer, ganska fort så blir Jasmime tvungen att skaffa sig ett jobb och nöja sig med det "vanliga" istället för det bästa. För en vanlig person hade detta inte varit så farligt, men för någon som levt hela sitt liv utan att behöva oroa sig för vare sig pengar eller jobb så kan det tära lite på den mentala hälsan.

Jasmine pallar det inte och sakta men säkert faller hon ner i galenskapen...


Det är det intressanta med Blue Jasmine, filmen använder sig av tidshopp för att visa hur olika situationer ter sig olika mellan rika människor och "vanliga" människor. Man får se hur Jasmines liv sakta men säkert föll sönder och att hon aldrig riktigt lärde sig att hantera problem.

Woody Allen har regisserat film så länge nu att han är en av de få regissörerna som är 100% bekväm i sin sits. Han behöver inte kompromissa sin stil eller vision för att det ska passa in.
Det faktum att han är.så rutinerad och bekväm bidrar till att filmen aldrig känns spretig eller ojämn och hans lugn smittar av sig såväl bakom som framför kameran. Det var länge sen som jag såg en film där alla skådespelare var perfekta i sina roller, även folk man aldrig skulle kunna tänka sig i en sån roll (C.K Lewis var extremt otippad i sin roll), men den som skiner mest är Kate Blanchet som Jasmine. Hon visar än en gång att hon är en av de bästa skådespelarna i branschen just nu. Jag kom på mig själv flera gånger med att glömma bort att det var en film, jag satt bara där och levde mig totalt in i filmen och det händer inte så ofta längre.


Blue Jasmine är något så ovanligt som en perfekt film, vilket verkar vara ett tema i år (Django unchained, The place beyond the pines och The silver linings playbook) men Blue Jasmine tar nog priset. Årets bästa film?... mycket möjligt.

200

Det här blir mitt 200:de blogg inlägg...och det tänkte jag fira med pompa och ståt, nej jag skojar, men det är ändå inte ingenting. Jag trodde faktiskt inte själv att jag skulle komma så här långt när jag började för nästan fyra år sedan (den nionde September är det exakt fyra år sedan). Jag hade sen något år tillbaka skrivit kortare recensioner på Gamereplay. Där hade dem en tävling varje månad, den som skrev flest recensioner på en månad fick ett presentkort på 500 spänn. Jag ville verkligen ha det där presentkortet (mest för att jag var arbetslös och inte kunde stilla mitt habegär).

Efter en månad så lyckades jag med nöd och näppe vinna och jag fick mitt presentkort. Grejen var var dock den att jag hade börjat tycka om att skriva recensioner så jag tänkte "varför fortsätter jag inte skriva recensioner?", men nu ville jag inte skriva om begagnade spel längre, nu ville jag skriva om min största passion här i livet...film


Till en början hade jag inga planer på att starta en blogg, jag hade haft en innan som jag gav upp på efter bara några veckor. På den bloggen hade jag haft ett mer klassiskt upplägg, med nyheter, tips på roliga saker på internet och en del egna tankar om saker. Det blev väldigt fort ett format jag inte kunde följa, mitt liv var inte händelserikt nog för att fylla en sådan blogg, så jag lade ner det ganska omgående. Nu visste jag dock vad jag ville skriva om, och det var just film. Jag började recensera alla filmer jag såg hemma eller på bio och jag använde mig av någon sorts anteckningsgrej på facebook som inte ens existerar länge.
Jag visste inte riktigt vad jag ville få ut av det hela, jag var inte ens säker på att folk kunde läsa det jag skrev, så den nionde september 2009 startade jag www.hereismythoughtonit.blogspot.com




Det första jag gjorde var att flytta över de recensioner jag skrivit på facebook, sen var ruljansen igång. Jag recenserade allt jag såg, spelade och hörde, entusiasmen var på topp och kreativiteten flödade.
Jag skrev för att det var roligt, jag skrev för att jag ville. Jag hade aldrig en tanke på att skriva för att bli känd eller få en massa tusen följare, det kom senare. Efter att ha hållit på ett tag aå började jag tröttna, jag hade hittat ett sätt att se hur många besökare bloggen hade varje dag, det var inga överväldigande siffror direkt. En genomsnittlig siffra var nio visningar i månaden vilket jag inte såg som tillräckligt många. Det här var i början på 2011 och där någonstans började jag tappa intresset. Inläggen blev färre och kreativiteten låg på noll. Detta berodde mestadels på falnande intresse och ytterst infekterade personliga problem, första halvan var därför i stort sett helt tom på någon sorts aktivitet. I ett desperat försök att hitta tillbaka till "fornstora dar" så skapade jag mitt mest ambitiösa projekt hittills, T.W Galan.


Visst hade jag gjort listor förut, några av mina favorit alster har varit listor (A list of "ape"ic proportions ligger nog på topp) men ingen lista har varit så ambitiös som T.W galan. För er som kanske inte känner mig så bra så avskyr jag Oscarsgalan. Inte nog med att de flesta filmerna som vinner en Oscar i stort sett har köpt statyetten med goodiebags och rövslickeri, det är nästan aldrig rätt film som vinner. Därför startade jag lin egen prisutdelning, en prisutdelning där jag valde vilka filmer som var mest förtjänta sitt pris. Visst kan det låta som om jag fått en släng av hybris, men bloggen heter ju faktiskt hereisMYthoughtonit.



Och så var vi framme vid nutiden, eller rättare sagt 2012, the year of the podcast. Till en början kändes 2012 som året då jag gjorde comeback, jag skrev flitigt i början och jag gjorde fler biobesök än någonsin förut, mest för att jag nu hade fast jobb men också för att man kan ju inte dela ut priser till filmer utan att ha sett alla. Året flöt på bra, jag startade till och med en podcast, den kom till som ett substitut för mitt skrivande då jag vid det här laget imte orkade skriva allt jag ville ha sagt. Nu har den blivit en förlängning av min blogg och även om det inte blivit en i veckan som det var tänkt så är jag väldigt stolt över att nu ha en blogg och en podcast. Dock höll podcasten på att bli mitt tillintetgörande.
Mitt skrivande började tappa sin kvalitet, och jag skrev mindre och mindre, men jag visste att om jag bara gjorde åtminstone en podcast i vecka så skulle jag inte svika mina läsare (och lyssnare, vi det här laget). Men precis som året innan föll jag ner i en depression, det låter väldigt dramatiskt och jag överdriver en aning, men jag var verkligen "nere" Under den perioden. Jag fortsatte hela tiden med podcasten, men till slut så orkade jag inte mer och jag bestämde mig för att lägga ner hela bloggen på obestämd tid.
Det gick tre månader innan jag ens började tänka på att blogga igen och då var jag fortfarande inte direkt pepp på att börja igen, så här efteråt så känner jag att jag borde ha väntat ett tag till, men jag kunde inte svika min lilla men trogna skara fans. Än en gång kunde jag falla tillbaka på mitt passionproject TW.Galan. så var vi äntligen framme vid 2013. Jag vet att den här artikeln blev en aning lång, men det var en historia jag ville berätta utan att korta ner den allt för mycket. 2013 är sannerligen året då jag kom tillbaka på riktigt. Efter några stapplande första månader så tycker jag själv att 2013 har varit ett väldigt bra år so far. Här näst ska jag återuppväcka en död tradition som kallas Creepy countdown och senare i år kommer den tredje T.W Galan, men där i mellan kommee ni kunna läsa nya recensioner och lyssna på mitt skitsnack i podcasten.


Hereismythoughtonit har inte blivit en legend och jag når kanske inte ut till så många som jag en gång hoppades på, men en sak vet jag. Nu precis som i början så skriver jag bara för att ha kul, det faktum att jag har dryga hundratalet läsare i månaden, läsare från all världens hörn (Tyskland, Polen och USA utgör en stor del av min läsarkrets) är bara en fet jävla bonus.

Nej, nu ska jag inte dra ut på det mer. Ha det bra och fortsätt läsa Sveriges just nu enda blogg som tycker att originstorys är överskattat och uttjatat...

The wolverine

Jag läser inte serietidningar...ok, jag läser en del serietidningar, men jag brukar hålla mig till så kallade "oneshots" och äldre serier (typ The Swampthing och de gamla Detective comics). Varför då? Undrar ni säkert. Jo, för dagens mest populära serietidningar är såna som publicerats kontinuerligt sen tidigt 60-tal.

Detta innebär att författarna har, om och om igen, re-bootat storyn eller hittat på alternativa tidslinjer eller gjort en cross over med andra serietidningar. Det finns till och med några tillfällen då hela universum har startats om för att det blivit för krångligt och infekterat för att kunna fortsätta.
Därför har jag försökt hålla mig borta från serier och istället tittat på film, men under det senaste två decennierna har serietidningar smugit sig in i filmbranschen och i stort sett tagit över. I början var det coolt, nu kunde jag (och andra likasinnade) få uppleva serietidningsvärlden på ett mer strukturerat sätt, och bäst av allt, från början och utan all förvirring.



Spola nu fram tiden till 2008. Iron man har premiär och ett glädjeskri hörs genom världens nördcommunity. För samtidigt som Iron man gick upp på dukarna började ett rykte spridas, det började viskas om att Iron man bara var första munsbiten av en mycket större kaka, nämligen en Avengers film. Och så vips hade filmvärlden transformerats till en filial av serietidningarnas galna värld.
Så vad har allt det här med The wolverine att göra? Jo, det ska jag berätta för dig.


Wolverine (eller Logan, som han nu föredrar att bli kallad) bor ute i skogen. Han har gömt sig från resten av världen för att inte någonsin kunna skada någon igen. Vad han inte vet är att någon spionerar på honom. Så när han väl beger sig ner från berget för att ta hand om några tjuvskyttar blir han upplockad av sin stalker. Hon utger sig för att jobba för en av Logans gamla vänner från Japan, och han behöver Logans hjälp...


Det är premissen, utan att spoila för mycket. Efter det så fortsätter filmen i en hiskelig fart och hade inte Logan haft järnklor och varit, i stort sett, odödlig så hade man lätt misstagit det här för en helt vanlig action film. Det är dock The wolverines största styrka, det är inte nästa del i X-men. The wolverine är serietidningsfilmernas första fristående uppföljare...fram till slutet då den faller sönder totalt. Istället för att bara ta slut och vara en av de bästa serietidningsfilmer någonsin så var dem tvungna att göra en sån där scen efter eftertexterna. Vad den avslöjar tänker jag inte säga men låt oss säga såhär, den är inte längre fristående. Nåt jag måste säga är att även om jag är lite sur på att de förstörde slutet så blev jag jävligt pepp på nästa film (men det kan vi diskutera en annan gång)

Så allt som allt var The wolverine en frisk fläkt i den allt för unkna serietidningsfilmcrossovervärlden. Utöver det så var det en av de bästa action filmer i år.

Hereismypodcast 36: Saker som är Mass effect

Hereismypodcast 36: Saker som är Mass effect by Hereismypodcast on Mixcloud

Idag blir det mycket rymden, vi ska nämligen prata om Mass effect trilogin. Det kommer bli mycket babbel om rymdgubbar, favoritstycken från spelen och så ska vi diskutera ett av de mest hatade sluten på ett spel någonsin, vi får se vad vi tycker...Enjoy

Tenacious D på Gröna lund

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Så är ju ordspråket skrivet, frågan är om det verkligen stämmer.


För 12 år sedan hörde jag Tenacious D för första gången, det var på MTV (på den tiden då det fortfarande handlade om musik) och de spelade Tribute. Jag tror de flesta i min ålder känner igen sig i den lilla historien, den videon var ju verkligen "the shit" på den tiden. Sen hörde man ju inte så mycket mer, det var först ett par år senare som jag hörde resten av skivan, då såg jag även TV serien och då blev jag ett jättefan.

Dock så är Tenacious D ett band som inte bara är ett band, de har en massa andra saker för sig och musiken är inte alltid i centrum, därför har skivsläppen varit då och sporadiska. Den senaste skivan var den första på sex år (då den fenomenala skiva The pick of destiny släpptes med tillhörande långfilm, den också fenomenal ) och på grund av detta är de inte ute och turnerar allt för mycket. De har faktiskt bara varit i Sverige en gång förut och det var 2002. Så det här var den första chansen jag haft att se dem live. Det är något jag väntat på sen typ 2007.

Så då återstår frågan, var det värt all väntan?
Det korta svaret är ja.

Det långa svaret är, självklart!!!


Det var inte så mycket en konsert som det var...en föreställning. Tenacious D är ju som sagt inte bara musiker, de är underhållare. Det faktum att Jack Black har en väldigt stark och mångfacetterad röst och att Kyle Gass är en av de bästa och mest tekniskt fulländade gitarrister som lever idag är bara ett stort plus eftersom de, utöver sin musik, bjuder på någon sorts blandning av Stand up, teater och musikal.
Tenacious D är helt enkelt en upplevelse utöver det mesta. Är det den bästa konsert jag någonsin varit på? Nja...topp 10 helt klart,. Var det den mest underhållande...föreställningen jag någonsin varit på? utan tvekan, jag hoppas bara inte att det tar 12 år till innan de kommer tillbaka. Den som väntar på något gott kan faktiskt vänta för länge.

Promised land

Vi fortsätter på Matt Damon temat med den andra filmen på sju dagar som har Damon i huvudrollen, nämligen thrillerdramat (en genrekombo man inte ser så ofta nu för tiden) Promised land.

Jag vet att jag har sagt det förut, och att det säkert börjar bli tjatigt, men jag måste säga att Hollywoodträsket har verkligen tappat stinget. Av alla filmer som jag hittills sett i år, som haft bio eller dvd/bluray premiär i år, har endast åtta varit originalmanus. Resten är baserade på böcker, TV serier eller andra filmer. Så varje gång man ser en film som inte börjar med orden "based on..." hajar man till. Promised land är en sådan sällsynt film. Den är inte baserad på någit alls. Visst kan man vara en besserwisser och säga att den ju är baserad på verkligheten, men det är ett oundvikligt faktum så länge man inte gör en Sci-fi film som inte är baserad på något tidigare alster (fat chance of that man...Eller vänta...Elysium...)


Så vad handlar Promised land om då? Jo. Matt Damon och Frances McDormand spelar två försäljare som jobbar för ett företag som utvinner naturgas. Deras uppgift är att åka runt till städer ute på vischan och köpa upp mark. Lättast är det att gå efter bondgårdar som har det illa ställt rent ekonomiskt, så de erbjuder en summa pengar per hektar per månad, som är lägre än marknadsvärdet och kan därför göra mycket större vinst än några andra säljare i landet. Dock stöter de på problem i form av en pensionerad fysiker och en miljöaktivist när de försöker köpa upp en liten stad mitt i Pensylvania.




Promised land är en film som inte alltid är helt klar på vart den står. Ena sekunden hejar man på Damon och McDormand men i nästa sekund är dem helt klart the badguys och John Krasinskys skogsmulle är världens charmigaste människa. Dock så blir bilden skarpare ju närmare slutet man kommer, och när eftertexterna rullar så inser man att bristen på svart/vitt är hela poängen. För vilket är egentligen den rätta vägen? Finns möjligheten till att utvinna ett säkert och miljövänligt drivmedel, dock med en chans för att marken som fabrikerna står på blir obrukbar och giftig, ska man inte ta den?
Eller är det då bättre att hålla marken ren men gå miste om gasen och fortsätta slava för minimilön och riskera att bli av med sin mark när banken utmäter den?
det är en frågeställning som inte är den lättaste att lösa, Promised land gör inga försök till det heller utan tar endast upp frågan för debatt. För det är en film som kommer skapa diskussioner mellan dig och ditt biosällskap och jag tror att det var vad Gus Van Sant siktade på.


Van Sant har inte haft det lätt på de senaste åren, Paranoid park var ok, men Milk var ju extremt långtråkig (det enda som räddade den var Sean Penn) men annars var det länge sen man såg en Van Sant film som var lika magisk som till exempel My own private Idaho eller Elephant. Promised land kan vara nystarten för honom, då den går emot de flesta "dogmer" som Van Sant blivit synonym med. Det kan låta en aning hatiskt, men det var skönt att slippa en massa Homosexuella referenser och synvinklar i Promised land. Något som dyker upp i så gott som alla hans filmer, i Promised land verkar han ha kunnat distansera sina personliga aspekter och istället använt sina kunskaper som filmmakare för att göra filmen underhållande istället. För jag menar, är det nån som kan säga att de egentligen gillade gillade Last days, eller säger man det bara för att det är en Van Sant film?

Så vad är det jag försöker säga med allt detta okänsliga gaybashandet? Promised land är en väldigt annorlunda film för Gus Van Sant, ett nytt och fräscht stilgrepp som visar att han fortfarande kan överraska oss med sin briljans som regissör.

Elysium

District 9 var en film som dök upp lite som ett sidoprojekt efter att Halofilmen lades på is, så ni kan förstå varför jag inte riktigt brydde mig om den, men när detaljer och och bilder och diverse började dyka upp så blev jag en aning mer intresserad. Tiden gick och filmen dök upp på bio, det var en sleeper hit och inte så många såg den, sen kom recensionerna...och priserna. Vi ska inte sitta här och prata om gamla filmer, jag ville bara fräscha upp era minnen om en av de bästa Sci-fi filmerna genom tiderna, kanske till och med en av de bästa filmerna någonsin...Äntligen, efter nästan fyra års väntan så kommer "uppföljaren" alltså Neill Blomkamps andra film och förväntningarna har varit skyhöga och igår så fick världen äntligen chansen att uppleva Elysium...




Om 140 år så har världen gått under...igen (hur många gånger har den inte gått under på de senaste åren?) Jorden är överbefolkad och full av sjukdomar. De rika bestämde sig ganska tidigt för att de inte behövde leva så här, så de byggde en rymdstation precis utanför jordens atmosfär. Där lever de nu en stilla existens fylld av alla som livet har att bjuda på (om man har tillräckligt mycket pengar) vilket innefattar omänskligt långa liv då alla hushåll har tillgång till regenererande sjukvård som kan bota allt.

Entré, Max DaCosta. 38 år, före detta biltjuv och allmän småbrottsling som lagt sina oärliga år bakom sig och nu jobbar med att bygga polisrobotar. Efter en olycka på fabriken har Max helt plötsligt bara fem dagar kvar att leva. Hans enda chans att överleva är att åka till Elysium, men han har knappt nog med pengar för att betala räkningar så hur ska han göra?


Ja, storyn är inte Elysiums starka sida. Det är en klassisk Sci-fi historia fulla av coola framtidsmanicker, tatuerade hackers och ett dystopiskt samhälle där segregationen är extrem. efter det briljanta manuset i District 9 så blir man en aning besviken på Blomkamp när han gör något så generiskt för sin andra film. Man ska dock ha i tanken att de flesta "vettiga" Sci-fi filmer är ju en avspegling av vårat samhälle, eller en varning om vart vi är på väg, och eftersom vi vägrar bättra oss, trots ett okristligt antal tillrättavisningar, så kommer de flesta "vettiga" Sci-fi filmer att följa ungefär samma mönster.

Så vad är det då som skiljer Elysium från pöbeln som utgör 99% av Sci-fi nu för tiden? Jo, stenhård kvalitetskontroll. Istället för att chansa halvhjärtat på en film om robotar och rymdskepp har Tristar (i sin första multimegamiljonsatsning sen The mask of Zorro) spenderat duktiga pengar på att attrahera branschens främsta inom alla fält. Inte nog med att effekterna briljerar och är de bästa på film sen...Jurassic park (en film som än idag har mer övertygande dinosaurier än någon annan film), de har dessutom lyckats snärja några av Hollywoods fetaste begåvningar. Matt Damon, som spelar Huvudrollen Max, gör en av sina bästa rolltolkningar tro det eller ej. Hans smärta (både fysisk och psykisk), hans uppgivenhet och hans ilska blöder rakt igenom bioduken och man lider med honom hela filmen igenom. I rollen som ärkeskurken Jessica Delacourt, säkerhetschef och aspirerande president på Elysium, ser vi Jodie Foster. Även om hon aldrig kommer att toppa Sin prestation i När lammen tystnar så gör hon här en ytterst kall och omänskligt ambitiös badguy, som till en början känns lite för stoisk och överdrivet snorkig, men som i takt med händelserna i filmen visar sina rätta färger.


Dock så bleknar dessa jättar i jämförelse med den unika "acting tour de force" som är Sharlto Copley. I sin första roll sen H.M Murdock i A-Team (en annan film i vilken han brädade sådana talanger som Liam Neeson och Bradley Cooper) och i sin tredje roll någonsin, i en storproduktion (kortfilmer, TV och Europa report ej inräknat) spelar han en legosoldat som lever för att döda, våldta och ställa till med allmän oreda. efter en väldigt tyst och tillbakadragen introduktion så exploderar han över hela filmen och äger den från början till slut. Först så tyckte jag att han tog i lite för mycket och att alla kritiker, som höjt honom till skyarna, mest gick på hans gamla meriter, men sen insåg jag vad han höll på med. Han gick in i rollen till 100% och det var inte Sharlto Copley som spelade över, det var hans rollkaraktär, Kruger, som är överdrivet dramatisk och excentrisk.
Nu låter jag som en värsta fanboy som försöker försvara en dålig rolltolkning, men jag är helt objektiv i min åsikt. Det svär jag på. Sharlto Copley vågade något som få skådespelare vågat sig på, spela över och förstöra för sig själv, enbart för att karaktären kräver det (ett exempel är Willem Dafoe i Boondock saints).

Det här må vara Neill Blomkamps andra film, men det märks redan att han är en regissör som i framtiden kommer att bli ihågkommen som en av de främsta. Jag förutspår inga Oscarsnomineringar i de tyngre kategorierna, men Elysium bevisar att han är en regissör som har full kontroll inom alla fält och som vet hur man bygger en grym film från botten till toppen. Det faktum att han kan jobba sig runt ett aningen för simpelt manus och ändå briljera bevisar bara än en gång att han är en av de bästa.

Så vi får hoppas på en ny film från Neill Blomkamp, och förhoppningsvis tar det inte fyra år, men tills dess kan man ju alltid se om District 9 och nu också elysium.