podcast 3: saker jag önskar och vet att jag aldrig kommer kunna göra

Så har ni det tredje avsnittet av here is my podcast.
Saker jag önskar och saker jag vet att jag aldrig kommer att kunna göra.


Innan ni börjar lyssna vill jag bara upplysa om att det nu finns en mailadress dit ni kan skicka...vad som helst egentligen, och sen vill jag bara säga till alla er som undrar vart det andra avsnittet tog vägen. Saker och ting blev som det blev och vissa oförstörbara hinder tvingar mig att låta andra avsnittet ligga kvar på soundcloud. Så om ni skulle vilja lyssna på det igen så får ni gå via facebook eller soundcloud.com, söke efter hereismypodcast

Star Wars Episode 1 3D

13 år efter den först visades på biografer, och fick en hel generation Star wars fans att känna sig våldtagna, är den tillbaka...i 3D!!!

STAR WARS EPISODE 1
THE PHANTOM MENACE




Innan vi börja vill jag bara påpeka att episod 1 var den första Star wars filmen jag såg, jag kan därför inte identifiera mig med alla dem som anser denna film vara "the antichrist" Jag var nio år gammal och hade aldrig sett maken till äventyr förut, när filmen var slut var jag helt såld.
Visst har jag, på senare år, förstått varför så många hatade filmen när den dök upp men jag kan inte säga att jag egentligen ogillar filmen, varken då eller nu. Den är inte min favorit och den är definitivt inte den bästa av de sex, men jag gillar den åtminstone.

Men för att denna recension inte ska bli en studie i nostalgi och "fanboyism" (det kommer senare)

Så kommer jag inte att fokusera på det faktum att detta är den första delen i Star wars, istället så ska vi se på filmen helt objektivt...nästan




I Star Wars episod 1 så råder det onåd i den galaktiska republiken, beskattningen av handelsrutterna har förargat handelsfederationen och dem reagerar med att bojkotta all handel med den lilla planeten Naboo. Medan senaten för ändlösa diskussioner så sänder överkanslern iväg två Jediriddare för att tvinga vicekungen av handelsfederationen att upphäva bojkotten, men mörka krafter konspirerar emot dessa riddare och Naboos öde kommer att avgöras av en av de mest oväntade individer...en liten pojke vid namn Anakin Skywalker.


Premissen låter ganska spännande och det är den faktiskt, men om man förväntade sig ett gnistrande äventyr med explosiva actionscener stup i kvarten så kan man bli en aning besviken. Missförstå mig inte, filmen innehåller en hel del action, men på två timmar och 13 minuter så kan det ibland kännas som allt för långt mellan actionscenerna. Men man måste då förstå att filmen egentligen handlar mer om de politiska rävspelet som pågår i senaten och själva fritagningen av Naboo är bara en manifestation av utgången (eller bristen av en sådan) av de beslut som tas i senaten, det är egentligen mer drama än vad det är en actionfilm, när actionscenerna väl kommer igång dock så blir det åka av. Du får svärdfighter, luftstrider, episka krigsscener och ett "podrace" så får hjärtat att fastna i halsen på dig. Action finns det mängder av så oroa er inte, det ni bör oroa er för är skådespeleriet.

i stort sett alla skådespelare är mer eller mindre värdelösa (med undantag för Liam Neeson och Ewan McGregor som inte är alltför dåliga, men ändå rätt så plastiga för det mesta). Jag tror att filmen lider av syndromet kvantitet över kvalitet, filmen är så sprängfylld av häftiga actionscener och svulstiga specialeffekter att när det väl kom till skådespeleri så kände regissören (George Lucas) att filmens charm och hjärta fanns i äventyret, inte i rollprestationerna, men där misstog han sig. Skådespeleri är alltid bland det viktigaste i en film, det spelar ingen roll vad för sorts film du gör, har du inte talangfulla skådespelare som brinner för sin roll och för filmen i helhet så kommer det i nästan alla fall att bli skräp av alltihopa.

Om det finns något som filmen gör väldigt bra så är det de tekniska aspekterna, det kan man inte förneka. Ljudet är bland det bästa jag har hört på länge. Alla rymdskepp har sitt egna unika motorljud och det härliga schwooshandet av ljussablarna får det att krypa längs med ryggraden på mig, basen dundrar och explosionerna får dina öron att ringa, full on audio orgasm.
Fotot är även det mästerligt, speciellt i Podracet man sitter som på nålar från början till slut och man känner verkligen hur fort det går när dem flyger fram genom öknen. Kameran sveper över hela filmen för att fånga alla fantastiska detaljer som lagts ner på filmen och det märks att ILM (effektskaparna) är stolta över sin skapelse. Star wars episod 1 är helt klart en film som lever mer på sina tekniska meriter än på det dramatiska.


Så allt som allt, vad kan man (strikt objektivt) säga om Det mörka hotet?
Helt ok underhållning i dryga två timmar om du är vuxen, ett sjuhelvetes äventyr fast med en massa tråkiga gubbar i mitten av filmen om man är typ nio år gammal och en skymf mot mänskligheten om man växt upp med de gamla Star Wars filmerna.


Åh Qui Gon Jinn, om du ändå vore min




Åh just det, filmen är i 3D och det kändes helt onödigt, en eller två scener gynnades av att vara i 3D men resten av filmen kändes lika platt som en 2d film. nuff said

Podcast 1: Saker jag hatar och ångrar

Här är första avsnittet av den numera legendariska podcastserien
Hereismypodcast.

Enjoy

The iron lady

Jag gillar att filmen börjar extremt abrupt med en åldrad Thatcher som står och väljer vilken mjölk hon ska köpa, betalar, går hem och äter frukost med sin make. TITLECARD.

om ni tycker att det där var en underlig start på min recension så kan ni förstå hur jag kände när jag satt där i mörkret och försökte haja om jag hade missat nåt.



Jag hade vissa förväntningar när jag satte mig ner för att se Järnladyn, först och främst så är Meryl Streep med och då är det meningen att skådespeleriet ska ligga på topp, sen när filmen är en Bio-pic om en av historiens mest legendariska politiker så förväntar man sig att filmen ska vara väldigt välgjord. Dessa var de enda förutfattade meningar jag hade innan jag satte mig.

Jag har svårt att hitta orden för att beskriva denna film, den var extremt...ok.
när man såg trailern och läste om den och fick veta att Meryl Streep skulle vara med så förväntade man sig ett mästerverk som skulle ta hem alla priser på de flesta prisgalor men istället så får man en stillsam men samtidigt en väldigt flamsig film som inte riktigt kommer till sin rätt. Utan att prata om storyn (filmen handlar om Margaret Thatcher, från hennes tonår till hennes typ nutid) som liksom tar upp några av de större händelserna i hennes liv men som liksom dör ut i ett antiklimax...Men vi ska inte prata om storyn, vill ni veta vad filmen handlar om så läs Thatchers Wiki sida. Utan att prata om storyn så är filmen ganska tom, berättarstilen gör att filmen aldrig hittar sin takt och man hänger inte alltid med när dem hoppar fram och tillbaka i tidslinjen. om man ska förklara filmen med en mening är att den har så bråttom att ta det lugnt... Jag vet att det låter helt befängt men det är det enda sättet jag kan förklara det på, filmens kärna är en helt vanlig dag i Thatchers liv i nutid och under dagen kommer hon ihåg saker och drömmer sig tillbaka till sin storhetstid och tillbakablickarna har en helt annan stil än nutidsstyckena (vilket väl är poängen eftersom hon anser sitt liv vara ganska tråkigt och obetydligt nu på äldre dagar) tillbakablickarna är lite mer färglada och lättsammare, även under de stycken då hon är i blåsväder. Och stycken som utspelar sig i nutid är ganska långsamma, urvattnade och tråkiga, men det är nog meningen tror jag. Jag tappar tråden, för att ni ska förstå vad jag babblar om så måste ni förstå hur filmen porträtterar Thatcher och hennes handlingar i sitt politiska och civila liv. Margaret Thatcher gjorde många drastiska val under sin tid som premiäminister och alla höll inte alltid med henne, några gånger var det nog ingen annan än hon som tyckte att hon gjorde rätt, men hon stod alltid med huvudet högt genom allt och filmen väljer aldrig sida, den är inte kritisk eller...berömmande. Regissören Phyllida Lloyd är nog en sån som alltid hejar på det lag som håller på att vinna, för så fort filmen kommer till ett stycke där de flesta hatar Thatcher så får filmen en väldigt mörk och anklagande ton men när något bra händer blir alla glada och Thatcher ser ut som en hjälte, så filmen säger inte åt dig vad du ska tycka men låter dig heller inte välja själv, jag vet inte vad filmen vill och jag blir alldeles snurrig av det. Dem enda styckena som verkligen gjorde mig intresserad av filmen är dem som utspelar sig i nutiden, när Thatcher sitter och äter frukost med sin man eller bjuder vänner och familj på middag och diskuterar politik och bara är. Streep spelar den åldrade Thatcher så bra att det är en fröjd att titta på, för det är i dessa stycken som filmen verkligen handlar om Thatcher personen och inte Thatcher politikern.

Och vad man än tycker om hennes politiska karriär så kan nog ingen säga emot att Margaret Thatcher är en väldigt rolig och trevlig människa.


Allt som allt så var filmen inte så bra som jag trodde den skulle vara, Skådespelarna var all väldigt bra, inte bara Streep utan Jim Broadbent som hennes make, Alexandra Roach som den unga Thatcher och min favorit (efter Streep, hon var bäst...Som hon alltid är) Olivia Colman som Carol Thatcher, Margarets dotter.

Storyn var som en historielektion, alltid objektiv och behandlar alla skeden av Thatchers liv med nog detaljer för att man ska förstå vad som händer men inte mer.

Och regin var...Ovidkommande, Om man letar efter en film som inte drivs av sin regissör utan av sina skådespelarprestationer så gå och se The ironlady.




politik kan förvandla sin publik till lik och Järnladyn kommer inte göra någon varken full av liv eller rik.