Stora planer inför 2014

Hej och välkomna till bloggen som lovar mycket och håller hälften, ungefär. Idag ska vi prata om 2014 och vad det året kommer innebära för Hereismythoughtonit.

2013 var ett ganska bra år för HIMTOI. Det blev en hel del recensioner skrivna, podcasten fick ett uppsving och jag kom igång med åsidosatta projekt. Men det finns mycket som kunde blivit bättre. Jag har fortfarande inget fast publikations schema (kanske bara är bra, men ändå) och nu mot slutet av året har jag inte akrivit nåt alls, det har bara blivit podcasts. Inget fel med det, men jag gillar verkligen att skriva recensioner och jag ska bli bättre på det under 2014.

Nytt år innebär ju nya friska tag, så det är mitt stora nöje att få introducera en nydimension av Hereismythoughtonit som kommer att introduceras tidigt nästa år.
HereismyTwitch!!!

Med hjälp av framtidsteknologi har jag lyckats starta ett twitch konto. Där ifrån kommer jag, med schemalagd precision att lovestreama video på när jag misslyckas fatalt i alla nya TV-spel som kommer. Samtidigt kommer jag att filosofera om allt mellan himmel och jord, svära en hel del och självklart svamla en massa. Eftersom det är live så kommer jag öven ta hänsyn till era kommentarer och på så sätt kanske faktiskt prata om nåt som ni är intresserade av.

Podcasten kommer fortsätta som vanlig. Jag kanske kommer att ha fler gäster, vem vet, kanske till och med kändisar (eller hur) och den första podcasten nästa år kommer att handla om något jävligt häftig.
Andra projekt som kommer fortsätta är jakten på den perfekta trilogin. Jag smygstartade ju i September, men under 2014 kommer jag att fokusera mer på det och förhoppningsvis hitta den perfekta trilogin.

I slutet av Januari kommer vi även att ha de tredje TW.GALAN där vi kommer kröna 2013 års bästa filmer.

Så det är vad som finns runt kröken, hoppas ni som följt bloggen under året har uppskattat allt som hänt och tillsammans ska vi nog göra 2014 till det bästa året hittills. Men innan vi ringer in det nya året kommer jag att lägga upp en podcast till, som ett sorts avslut. Den kan ni lyssna på imorrn. Tills dess, ha det najs

Hereismypodcast 43: Saker som vi hoppas på och saker som vi bävar inför

Hereismypodcast 43: Saker som vi hoppas på och saker som vi bävar inför by Hereismypodcast on Mixcloud

Så var vi äntligen framme vid slutet av den här långa specialaren. Idag diskuterar vi vad som komma skall. förväntningar, förhoppningar och saker vi verkligen inte vill se i Uncharted 4

Hereismypodcast 42: Saker som gått varvet runt och saker som bildar en perfekt cirkel

Hereismypodcast 42: Saker som gått varvet runt och saker som bildat en perfekt cirkel by Hereismypodcast on Mixcloud

Så var vi framme vid den tredje och avslutande delen i Uncharted trilogin. från det första ögonblicket till det sista så har detta varit en magisk resa som bara blivit bättre, och har vi tur så kommer det att fortsätta så.

Hereismypodcast 41: Saker som verkligen "ups the ante" och saker som bara blir bättre

Hereismypodcast 41: Saker som verkligen "ups the ante" och saker som bara blir bättre by Hereismypodcast on Mixcloud

I dagens babbel diskuterar vi uppföljaren som trumfar sin föregångare, nej det är inte Gudfadern del 2 (även om den gjorde det först) det är Uncharted 2: Among thieves vi snackar om här.

Hereismypodcast40: Saker som verkligen revolutionerar och saker som bygger upp massiva förhoppningar

Hereismypodcast40: Saker som verkligen revolutionerar och saker bygger upp massiva förhoppningar by Hereismypodcast on Mixcloud

Så idag, precis som förra veckan, pratar vi om Uncharted för att hylla Uncharted. I dag ska vi dock göra en djupdykning ner i det första fröet. Den första lilla blomman som senare växte upp och blev Uncharted trilogin, nämligen Uncharted: Drakes fortune.

Hereismypodcast 39: Saker som är oupptäckta men grovt efterlängtade

Hereismypodcast 39: Saker som är oupptäckta men grovt efterlängtade by Hereismypodcast on Mixcloud

Idag har vi stora nyheter att berätta, nyheter som får både mig och min syster att gå i taket och babbla ohämmat i över en timme. Så det är som vanligt helt enkelt

Hereismypodcast 38: Saker som bara babblar och saker som är sådär och saker som är asbra

Nu testar vi en ny infallsvinkel, en mer organisk inspelningsmetod och ett ännu mer ostrukturerat upplägg. Är det bra? det vet jag inte. Är det lättare för mig? jajjemen. Är det roligare? för mig är det det. Så huruvida du uppskattar vad vi har att säga är inte relevant, men det är alltid positivt om man kan roa sina lyssnare...Jag babblar som sagt, Enjoy

Hereismypodcast 38: Saker som bara babblar och saker som var sådär och saker som var asbra by Hereismypodcast on Mixcloud

Creepy countdown del 6: Galenskapens sista utpost

Jag vill bara påpeka att de tekniska problemen fortsätter. Av någon oförklarlig anledning så visa bara halva videofönstret här på bloggen. Det enda jag kan erbjuda är att ni kollar på klippet i fullscreen och läser texten efteråt, eller helt enkelt skiter i bilden och fokuserar på ljudet medan ni läser. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.


Så var vi framme vid det fjärde och sista spelet. Det var nu eller aldrig, det här var sista chansen att lista ut varför skräckspel inte skrämdes så mycket som de borde.

Spelet vi skulle spela var Outlast, ett tämligen nytt spel (4:de September i år), och det var lite av en chansing. Jag hade hört att spelet skulle vara läskigt men mer än så visste jag inte.
Nåväl, vi började spela och det stod klart ganska tidigt att det här var ett spel som visste hur man skrämdes.

Till skillnad från Slender så förlitade sig inte Outlast enbart på en enda överhängande skrämseleffekt. I Slender var det Slenderman och vetskapen om att Slenderman lurar nånstans i skuggorna som skrämde en,annat än det så var det inget. I Outlast var det flera faktorer som fick en att dra efter andan mer än en gång.
Först och främst så vet du inte vad du kan förvänta dig inne på Mount massive mental asylum, där spelet utspelar sig, du har ingen aning om det är övernaturliga fiender eller bara tokiga gubbar som hoppar runt. Sen har du en något mer definierad story (dock inte alls så utvecklad som den skulle kunna vart)
och ett överlag  mycket mer polerat och fullständigt spel.


Men det var en sak som verkligen skiljde Outlast från resten av drägget som kallas för skräckspel nu för tiden...Det var det faktum att Outlast var asläskigt från början till slut. Hur kunde det vara det? Vad var det speciella med det här spelet? Svaret är variation.

I Outlast så fanns det flera olika skräckfaktorer, det är inte bara ett monster, du har den store besten som ständigt dyker upp och skrämmer skiten ur dig. Du har diverse mentalpatienter som mer eller mindre förlorat all fattning och svamlar på om Wallriders, röster i deras huvuden och någon sorts Messias. Sen har du också det mystiska spöket som smyger runt och dödar folk till vänster och höger, så ni förstår...Det finns en hel del att vara rädd för. Ja just det, jag glömde bort den galna doktorn som fått för sig att det enda sättet att bota galenskap är att skära sönder och deformera sina patienter.

Även om vissa moment upprepas om och om igen och en del pussel känns ditpetade för att det hela ska vara mer...speligt liksom men utöver det så är Outlast ett praktexempel på mycket skräck, varierad skräck och väl nyanserad skräck.


Och däri ligger svaret på gåtan som ätit upp oss inifrån. skräck är bara läskigt en gång, kanske två om man inte mixar upp det lite. Det är som en riktigt bra boxningsmatch, mycket fram och tillbaka och högt tempo och varierat utbyte av träffar. Det är exakt det som gör ett skräckspel läskigt och det är det som ser till att det fortsätter vara läskigt efter att du spenderat fem eller fler timmar med det.
Det är ju annorlunda för filmer. De behöver bara var läskiga i 90 minuter eller som mest 120 kanske och därför behöver de inte vara lika varierade som skräckspel behöver vara, och sällan är.

Så nu när vi har förstått oss på skräckspel och vad som gör dem läskiga, vad ska vi nu göra? Fortsätta spela alla skräckspel som vi kommer över i hopp om att hitta ett som kan skrämma oss ordentligt. Outlast är ett bra exempel men jag tror att vi framtiden kan ge oss ännu bättre skräckspel...Den som lever får se.

The creepy countdown Bonusmaterial

Så, tanken var att jag skulle dela med mig av min och min systers resa genom det sista spelet i våran countdown. Men på grund av tekniska problem så kommer jag inte hinna göra det idag...Det blir imorrn istället. Så idag, som plåster på såren, tänkte jag bjuda på en recension av spelet som kallats "det läskigaste spelet någonsin" (Citat av www.Wordsthatwontsell.com. En annan blogg med ett väldigt långt namn).


Amnesia: The dark Descent.


Väldigt tidigt i min preparation för The creepy countdown 2013 så bestämde jag mig för att försöka spela igenom ett spel som jag påbörjat för några år sedan, men inte hade nerver nog för att klara, nämligen Amnesia.
Youtubar man Amnesia får man upp hundratals så kallade "reaction videos". Videos där folk sitter och skriker i en mick medan dem spelar Amnesia (känner ni igen konceptet?)
Innan jag ens visste vad Amnesia var så hade jag sett ett flertal sådana videos, det här var sent 2009 när spelet hade funnits ute några månader redan. sen så fick jag för mig, nån gång runt sommaren året därpå, att jag är mycket bättre än alla de där töntarna på internet...

Jag spelade ungefär en timme, sen scarequittade och såg mig aldrig om, förrän för ett par månader sen. Då bestämde jag mig för att jag måste spela spelet, om inte för att klara det så för att kunna filma några riktigt bra skrikscener för The creepy countdown. Så jag satte mig ner, med min syster, och 40 minuter senare hade varken jag eller hon skrikit en enda gång.

What the fack liksom, vi sitter här och blir inte ens nervösa av "världens läskigaste spel", vilket jävla lurendrejeri. Vi slutar filma (jag kommer inte ladda upp den videon eftersom det inte finns nåt intressant i den alls) och min syster går, men jag bestämmer mig för att jag ska spela vidare. Kanske om man spelar länge nog så blir det läskigt, men när jag stod i slutet och begrundade mitt öde hade jag fortfarande inte ens hoppat till en gång. Visst finns det stycken som gör en lite nervös och ibland så går andningen väldigt snabbt, men att kalla det det läskigaste spelet någonsin är bara fusk och båg.

Dock så visade det sig att bakom fasaden av fejkskräck fanns en makaber och stundtals väldigt omtumlande historia om förbannelser, rätt och fel, svek och vissa riktigt hemska scener.
Även om storyn känns en aning outvecklad, eftersom du enbart får exposition genom gamla lappar och dagbokssidor som ligger utspridda i slottet, så kan du pussla ihop en riktigt spännande resa om du bara tar dig tiden. Och det är storyn som får en att vilja fortsätta spela, för det faktum att efter ett specifikt stycke i spelet så är det i stort sett omöjligt att bli rädd, och en stor del av dragkraften i Amnesia har ju med skräcken att göra, gör att man nästan vill ge upp. Men då finns mysteriet om vem du är och vad du gör i det här slottet kvar, och du bara måste fortsätta spela.


Och det är Amnesia i ett nötskal. ett skräckspel som inte är läskigt, men jävligt spännande.
Att skräcken inte är läskig är ett störningsmoment, men det är inte det värsta med spelet dock. Den mekaniska bandesignen är vad som verkligen fick mig att vilja sluta spela. Precis som med de flesta andra skräckspel (hint...HINT) och spel över lag, så är Amnesia uppbyggt runt ett specifikt spelsätt, och när man väl introducerat detta spelsätt är det svårt att bryta mönstret eftersom spelarna skulle bli förvirrade (no disrespect) och det skulle kännas som om man helt plötsligt spelade ett annat spel. På grund av detta så blir det efter ett tag väldigt lätt att förutse all skräck och istället för att bli rädd så börjar man analysera det hela som ett pussel...Tyvärr




Så i slutändan har du ett väldigt bipolärt spel. å ena sidan så är det väldigt stämningsfyllt, obehagligt och stundtals halvläskigt. å andra sidan så har du ett väldigt typiskt och vanligt förstapersons äventyrsspel som dock har en del överraskningsmoment.


Skulle jag betygsätta spel, vilket jag inte gör, så skulle jag ge Amnesia: The dark descent 7,8/10

The creepy countdown del 5:en evig mardröm

Så efter en resa ut i rymden och ner i helvetets djupaste skrymlsen…utan att ens rycka till, bestämde vi oss för att utforska det fantastiska.

Det gick ett rykte på internet när allt det här spelandet pågick. Ett rykte om ett hemligt labb där en ännu hemligare division av Amerikas försvarsmakt förvarade och experimenterade på oförklarliga och övernaturliga väsen…

Detta hade några personer läst på om väldigt utförligt och designat ett spel runt, spelet hette SCP: Containment breach.

I SCP så spelar du en testperson som ska vara med i ett experiment med ett väsen som kallas SCP 173. En två meter lång, humanoid, betongstaty som man aldrig får bryta ögonkontakten med om man är i samma rum som den, då kommer den att döda dig på mindre än ett ögonblick.

Självklart går något fel, och när och två andra testpersoner stängs in i samma rum som 173 så går strömmen. De två andra dör på… just det, ett ögonblick och när ljuset tänds igen så står 173 rakt framför dig. Dörren till resten av labbet är öppen och nu gäller det att ta sig ut.

SCP: Containment breach var väldigt snarlikt Slender. Simpel speldesign med fokus på ren och skär terror, men där Slender jobbade med hela popcorn scare grejen, så använde containment breach sig av försvarslöshet som ditt största hot. Man kunde ju faktiskt bara vända på klacken och springa rakt ut i skogen om Slender dök upp, men när 173 dyker upp blir du tvungen att möta din rädsla ansikte mot ansikte.

Det var helt enkelt en metod som fungerade och spelet var definitivt läskigt, mycket läskigare än Doom, men inte riktigt lika läskigt som Slender.

Så vad var det som gjorde att spelet inte var lika läskigt? Jo, och nu börjar vi komma hela ”skräckspel som inte är läskiga” grejen på spåren. Grafiken var inte top notch och det var mer än en gång som spelet buggade så grovt att vi fick börja om. Det gör ju att man tappar inlevelsekänslan och då åker skräcken ut också.

Detta var något vi upptäckt i tidigare spelsessioner också, det var alltid något med spelet som fick oss att tappa inlevelsen. Bandesign, buggar, loadingskärmar och fler såna småsaker som gjorde att skräcken lade sig.

Så nu började trasslet nysta upp sig, men vi hade ett spel kvar att spela, och det skulle bli en resa in i galenskapens mörka värld, eller var det galningarna som var de mest vettiga? 

The creepy countdown del 4: Ett oändligt mörker

Så efter att vi genomlidit Slender var det dags för nästa spel. I min jakt efter de läskigaste spelen kom jag att tänka på ett spel som hade skrämt mig så rejält att jag aldrig spelat klart det, jag var 13 år och spelet var Doom 3. En gammal klassiker tänkte jag och lade till det på min lista.

Så dagen kom då vi skulle spela och jag tänkte att eftersom jag hade spelat spelet flera gånger förut så skulle jag nog inte skrämmas så mycket av det, så istället gav jag kontrollerna till min syster och tänkte att nu jävlar kommer hon att flyga ur stolen.
För, alla ni som minns det, Doom 3 var ett spel som levde på jumpscares. Stämningen var aldrig det viktigaste. Doom 3 handlade alltid om stressen och vetskapen om att hundratals monster bara väntade på att få slita dig i stycken, och alla coola vapen såklart.

Grejen var ju dock den, precis som med Slender, att om man inte visste om att Doom 3 var läskigt så var det inte läskigt när du spelade det. Min syster satte sig ner och spelade en bra bit in på spelet och fick uppleva de första, och mest, genomarbetade scarsen som är precis i början av spelet. Men av någon anledning så ryckte hon knappt ens till...Det var som om hon inte var rädd för att spela Doom 3.


Så vad var det som hade gått fel? varför var hon inte rädd för spelet som fick min att skita knäck när jag var yngre? (känns så konstigt att skriva såna meningar)


För att det är just det som gör spelet läskigt...Nostalgi, kanske inte nostalgi i ordets fulla mening men det faktum att jag hade spelat spelet när jag var yngre, ännu yngre än vad min syster var vid detta tillfälle, och att jag vid den tiden i mitt liv aldrig hade upplevt något så läskigt förut.


Doom 3, precis som Doom 1 och Doom 2, lever nästan helt och hållet på svunna tider. En tid när det räckte med lite monster och väsande rör för att skrämmas och det är därför som jag fortfarande hoppar till när jag spelar det, och min syster knappt rör en min...


Så nu har vi kommit en bit på vägen med att förstå varför skräckspel är läskiga.
Nästa gång ska vi utföra ett experiment. Ett experiment som vinglar på gränsen mellan sanning och dikt, skratt och skräck, verklighet och mardrömslik fantasi...

The creepy countdown del 3: Den första besten

Som vi pratade om tidigare hade jag suttit och listat ut vilka spel som jag skulle spela. jag försökte dra ut på väntan och undvika spelen så mycket som möjligt, men till slut var det oundvikligt.
Jag och och min syster satte oss ner och tog tjuren vid hornen...eller snarare monstret vid tentakelarmarna.

Tanken är att ni nu ska snegla på videon medan ni läser resten av texten. Själva bilderna är inte det mest intressanta, utan ljudet som strömmar från min och min systers strupar




Slender: The arrival var det första spelet vi spelade. När jag tänker efter så var det nog inte rätt spel att börja med. Det satte standarden allt för högt, något vi ju inte kunde veta då...Men hur som helst så spelade vi det nu och det fanns ingen återvändo.


Jag ska inte sitta här och recensera spelet. För det första så klarade jag det inte, videon ni tittar på var från början ungefär 40 minuter lång och innehöll en del långsamma delar. Sen så är det så att poängen med denna creepy countdown är inte att recensera (som jag säkert sagt hundra gånger nu, använd orden bättre Tobbe) utan att analysera.


Så vad är det som får mig och min syrra att skrika i högan sky? Vad är det som förlamar mig till den punkt att jag inte längre kunde spela spelet utan bara satt där och skrek?

Slender: The arrival är inget utstuderat spel. Den lilla story som finns är egentligen ganska ovidkommande. Stämningen är, tro det eller ej faktiskt inte så skräckfylld som man kan tro. Det finns ingen läskig musik, inget övervåld och litervis med blod. Det finns inte ens ett ordentligt monster, så vad är det som är så förbannat läskigt då?
Skräcken finns inom oss. Vi skrämmer upp oss själva, och där i ligger det geniala med hela slender legenden (om man nu kan kalla det en legend). Vi har alla hört talas om The Slender man, eller bara Slender kort och gott, och vi har hört historierna om folk som spelat spelet och svimmat av ren förskräckelse. När vi sätter oss ner för att spela spelet så utgår vi ifrån att spelet kommer skrämma skiten ur oss. Det hjälper inte heller att majoriteten av spelet utspelar sig i en mörk och hotfull urskog, en plats som är genetiskt inpräntad som farlig i varje människas DNA.

Slender är också ett väldigt effektivt monster...väsen...eller...utomjording?... Vi vet inte vem eller vad han är för något och vi räds alltid det vi inte känner till, det är en försvarsmekanism (även den sitter djupt inne i DNA:n)


Sen är det också så att eftersom Slender man kan kringå universums lagar (teleportering, Morphing OSV) så lär vi, spelarna, oss snabbt att han är snudd på omöjlig att undkomma


Detta är varför Slender: The arrival är så överdjävulskt läskigt. Det vet vad som skrämmer människan som ras och kapitaliserar på detta. Det låter story och funktion hamna i skymundan för att skräcken ska få så mycket utrymme som möjligt.

Slender vet att det är läskigt, och det gillar det...




Nästa gång fortsätter historien och vi kommer att få följa med ut i rymden för att få stå ansikte mot ansikte med helvetets vidrigaste vidunder...

The creepy countdown 2013 del 2: little horn is born

Så varför gör jag det här? Varför sitta och analysera skräckspel istället för att uppleva dem? Jo, de senaste åren har skräckspel gått från att vara ett sidospår i industrin till att vara genren som bidrar med flest nyskapande spel. Om än fortfarande en doldis så är det skräckspel som (enligt mig) har revulotionerat TV-spel och datorspel. Skräck verkar var den genren som flest oberoende spelmakare leviterar mot, men även flera av de större företagen. EA slog på stort när de släppte Dead space, och succén var ett faktum.


Efter det så har skräckspelen bara blivit fler och fler, jag säger inte att Dead space var det första skräckspelet någonsin, det fanns självklart spel innan, spel som blivit klassiker så som resident evil och silent hill.
Dead space var dock den så kallade "renässansen". I och med Dead space så växkade genren om och skräckspel blev plötsligt mycket mer effektiva på att göra det som alla skräckspel genom tiderna försökt, vara läskiga.


Så vad är det som gör spel så mycket läskigare nu än förr? Ja, det är vad vi ska undersöka nu.
Först och främst så måste vi diskutera vad det är som faktiskt skrämmer oss, det här kommer inte att bli någon psykologisk studie (jag må vara bra på att snacka skit, men jag tänker inte sitta här och hitta på saker) utan jag tänkte utgå ifrån vad som skrämmer mig, och jag är ju en ganska normal person så det funkar väl som en någorlunda rättvis mätsticka.


Så vad är det som skrämmer mig? Jo, självklart så spritter jag till så fort mördaren/monstret/galningen hoppar fram runt ett hörn och sätter kniven/klorna/tänderna i det helt oanande offret. Men om det är något som verkligen får adrenalinet att pumpa så är det själva upptakten till "the jumpscare" den där tysta stunden precis innan, lugnet flre stormen liksom. Det är då som paniken slår till, jag klarar inte av spänningen. Ett perfekt exempel är scenen i Cloverfield när våra hjältar går ner i tunnelbanesystemet och TJ Miller onte vet hur man sätter igång mörkerseende på kameran. Det går flera minuter utan att man ser något alls, ibland hörs ett ljud och man vet att när som helst dyker monstret upp. Så till slut hitta han knappen och då ser man att hela tunneln är full av små ettriga monster, skräcken är total.


Det är denna känsla som de nyare spelen har anammat. De äldre spelen satsade mer på övervåld och utstuderade boss monster (ja, jag hänvisar till de tre första Resident evil spelen). Visst finns det undantag, så som Silent hill 1 och 2 och Eternal darkness...så vad är det jag försöker säga med allt det här svamlet?
Skräckspel nu för tiden är mycket läskigare än va dem var för bara några år sedan och det var därför jag tyckte att det skulle passa med den här djupdykningen just nu...


Så nu har vi listat ut varför tiden var rätt för den här artikelserien och vad det ör som faktiskt har ändrats sen gårdagens skräckspel.
I nästa artikel ska vi börja rota bland monstrena och ta reda på vilka som skrämde mig mest.

The Creepy countdown 2013

Välkommna till The Creepy countdown 2013. Der var ett tag sen och därför ska vi göra något riktigt speciellt den här gången. Tidigare har jag listat läskiga filmer och diskuterat olika känslor som olika skräckfilmer har väckt, men i år blir det annorlunda...



Vi vet alla att filmer kan vara extremt läskiga (läs min recension av The woman on black så får du veta exakt hur jävla läskig en film kan vara) men spel är någit som jag länge undrat över om de kan vara läskiga.
Visst finns det läskiga spel, det vi allihopa, men jag satte mig ner och börjad finurla på vilket spel som var det läskigaste. Jag började finkamma internet, vänner och min egen hjärna för att kunna göra en lista över de läskigaste spelen, sen skulle jag spela dem, recensera dem och utröna det läskigaste spelet av dem alla. Så efter att ha listat de 30 läskigaste spelen jag kunde hitta satte jag och min syster oss ner och började spela. För att göra det hela lite roligare så satte vi upp en kamera som filmade våra reaktioner, tanken var att själva videon av oss när vi sitter och skriker skulle vara recensionen.


Till en början gick det bra, vi spelade en del spel som verkligen fick oss att Hoppa till, men efter några veckors spelande (vi spelade bara på Tisdagar och Torsdagar eftersom jag har eftermiddagarna, och set är därför som det var tyst på bloghen umder en längre tid) så insåg vi att även många de läskigaste spelen inte var så skräckinjagande som de borde vara.

Projektet var nära på att falla sönder. Vi hade filmat 6-7 spelsessioner utan att det framkallat ett enda skrik. Vad skulle vi visa upp om vi inte hade material som var underhållande? Så jag började grubbla över varför spelen inte var läskiga. Hur kom det sig att några av de spel som världen över hyllats som de läskigaste genom tiderna inte ens fick oss att dra efter andan?


Då, plötsligt, förstod jag. Det var som om en dimma lättade från min hjärna och jag såg på skräckspel med helt nya ögon...




Och där avslutar vi för idag. Som ni kanske märker kommer det här bli väldigt annorlunda. Det kommer att bli en djupdykning ner i de mörkaste skrymslen av skräckspelens inre. Tillsammans kommer vi att ta reda på sanningen om skräckspel och deras förmåga (eller ska jag säga oförmåga) att skrämmas.

Och om ni undrar vart alla videos tagit vägen, som jag skulle ha använt egentligen, så kan jag försäkra er om att ni kommer att få se dem, i alla fall de bästa av dem. Som lite extra krydda på det här årets Creepy countdown...

Pusher trilogin

Brott lönar sig aldrig, om det är något vi lärt oss av film så är det att brott aldrig lönar sig (eller åtminstone väldigt sällan). Många filmer har tolkat dessa fyra ord med varierande resultat, men det finns en film som gör det lite bättre än alla andra och det är Pusher.



Den första Pusher filmen är en klassisk historia om smågangstern Frank som efter några dåliga val blir av med femtio tusen kr (danska kroner, big money på 90-talet)och utöver det så är han redan skyldig samma kille, som gav honom heroinet på krita, 180 tusen Danska kroner.
Han har nu bara fram till slutet på veckan att betala och hela filmen är en desperat kamp för Frank att på samma gång få fram pengarna och samtidigt hålla sitt liv i styr med allt vad det innebär. I Franks fall så innebär det illojala vänner, sexuell frustration och allmän paranoia och dödsångest.

Det hela är ett perfekt exempel på varför man inte ska beblanda sig med sitt lokala kriminella "element"


Spola fram tiden sex år. Tonny, en bikaraktär i den första filmen (utan att spoila för mycket, men ni bör ha sett dessa filmer innan för jag kan inte undvika att spoila en del saker) har nyss blivit frisläppt och måste försöka starta om och bevisa att han fortfarande är av värde, inte minst för sin far som är en aktad medlem av det kriminella nätverket i Köpenhamn, väl ute så får han snabbt reda på att han själv har blivit far (påstår hon i alla fall).
Tonny är ingen direkt "duktig" kriminell. Det enda han egentligen är bra på är att misslyckas, och de flesta i hans närvaro är snabba med att påpeka det. Men Tonny tänker göra allt han kan för att motbevisa dem, även om han måste betala ett alltför högt pris.

Efter ettans moralkaka framstår tvåan mer som en hyllning till den som ligger ner. en honnör till han som alla sparkar på. Nästan som en Dansk Falling down fast killen är kriminell redan från början. Tonny, trots sina tillkortakommanden, är helt klart en person det är lättare att relatera till. Hans problem är sådana som vi kan ha även om de i hans värld alltid har en kriminell twist.


Och så var vi framme vid den tredje och avslutande delen i denna trilogi...Duh!!!
I den tredje delen får vi lära känna en karaktär som alltid haft en drivande kraft i de andra filmerna men som inte riktigt fått chansen att utvecklas till fullo. Vi snackar om Knark kungen han själv. The one, the only Milo!

Milo, tidigare i livet en högt uppsatt knarkbaron i Köpenhamn men har numera hamnat lite på efterkälken, ska styra upp en stor fest för att fira sin dotters 25 års dag, samtidigt har han istället för två kilo av de renaste heroinet du kan tänka dig, fått 4000 tabletter Ecstasy. En drog han inte vet något om, än mindre vet hur och vart man säljer den.
Men varorna måste betalas och han börjar leta runt efter något sätt att bli av med alltihopa. Samtidigt kämpar han med att bli fri från sitt heroinmissbruk. problemen hopar sig på alla fronter och i ett raseriutbrott lyckas Milo ruinera allt...


Pusher 3 är en svår film att ha en klar åsikt om. Den är väldigt välgjord, fotot och regin bidrar tillsammans med Zlatko Burics skådespeleri till att bygga ett kvävande tempo som verkligen får dig att leva dig in i Milos situation, men samtidigt så är filmen i stort sett poänglös...
Den har ingen poäng, ingen slutkläm, ett manus helt utan någon direkt handling och en allmän känsla av att filmen egentligen bara existerar för att tillfredsställa pengamänniskorna och några gnälliga fans som ville ha mer Pusher.
Missförstå mig rätt, filmen trollband mig från början till slut men när eftertexterna rullade kändes det som om jag suttit och stirrat på en vägg i nästan två timmar.
Pusher 3 bidrar ingenting till trilogin, den följer inte samma formel, den har inget överhängande tema och den är bara meh helt enkelt.



Så...Är Pusher en perfekta trilogin? Nej det skulle jag inte vilja påstå. de tre filmerna är alla riktigt bra (bäst är nog tvåan) men det faktum att trean inte riktigt höll kvalitén som de två första filmerna hade, och det faktum att det inte var menat som en trilogi från början gav mig dåliga vibbar redan från början.
Även om en sammanhängande story inte är avgörande så är det ett plus och i detta fall hade det varit ett stort plus som kanske hade hjälpt...
Så jakten går vidare. Pusher gjorde ett tappert försök men föll på mållinjen.

Nästa gång ger vi oss ut i sajberrymden och ser om inte Neo och Co kan ge oss den perfekta trilogin

We're the Millers

Varje gång jag ska gå och se en komedi på bio blir jag en aning osäker. Tänk om den inte är rolig? Tänk om alla de bra scenerna redan har visats i alla trailers?

Visst finns det ju undantag, till exempel så hade jag inga tvivel när jag satte mig ner i salongen och skulle se Tropic thunder, men i 90% av fallen oroar jag mig för kvaliteten.
We're the Millers var ett extremfall. Jag gick och velade ända fram till en dryg timme innan och då lottade vi om huruvida vi skulle gå eller inte. Hade jag varit religiös så hade jag sagt att ett mirakel inträffade...


David Clark är en veteran inom knarklangning. Han blev aldrig girig och höll sig alltid till gräsrotsnivån, men när han blir rånad på hela sin "stash" inklusive hans chefs pengar blir han tvingad att smuggla obscena mängder marijuana från Mexico till U.S.A, och han har bara en knapp vecka på sig att lista ut hur och sedan faktiskt utföra det.
Han lyckas till slut klura ut en plan, en plan som är dömd att misslyckas.
Han ska sätta ihop en fejkfamilj där han själv spelar pappan, strippan som han bor granne med blir mamman, tönten på bottenvåningen får spela sonen och den hemlösa tjejen som hänger runt hans lägenhetskomplex får rollen som dottern. Tanken är den att ingen misstänker väl en helylle amerikansk familj för knarksmuggling?


Jag kan utan tvekan säga att We're the Millers är årets hitills roligaste film. Det var länge sen jag skrattade så mycket och högt i en biosalong. Några av scenerna kan vara bland de roligaste jag någonsin sett. Allt detta kom som en överraskning för mig, eftersom jag verkligen inte hade stora förhoppningar för den här filmen.
På papper verkar det vara en cookiecutter komedi som gärna ville slåss med jättarna men som nog skulle få storstryk.
Den hade Jason Sudekis i huvudrollen, en ytterst kompetent komiker (en av mina favoriter i SNL) men som inte riktigt är huvudrolls material. Sen två relativt okända ansikten som hans "barn". Den enda rollen som hade en skådis man egentligen kände till var Jennifer Aniston, och det var henne de använde för att sälja filmen.

Det faktum att vi skulle få se Aniston i rollen som "exotisk dansare" var egentligen det enda som gjorde mig intresserad av att se filmen från början.
Ni får tycka vad ni vill om det, men Jennifer Aniston är en mycket attraktiv kvinna, och även om filmen överlag skulle vara pest och pina så kunde man åtminstone få se henne utan några direkta kläder på sig.

De två gångerna hon iklär sig (eller rättare sagt klär av sig, ehh...? Ok då) rollen som strippa var helt klart en av höjdpunkterna med filmen, men den hade så mycket mer. Bra kemi mellan skådisarna, underbara biroller (Kathryn Hahn, Nick Offerman med flera) och filmen var bara liksom... så jävla rolig att jag var nära på att ramla ur stolen ett par gånger.


Ett gott skratt förlänger livet, så om ni känner för att vara odödliga in 90 minuter, gå och se We're the Millers

Hereismypodcast 37: Saker som är irriterande och saker som är spel...typ

Nu var det över en månad sen den senaste podcasten, men skam den som ger sig. Jag presenterar: 40 gnäll om TV-spel

Podcast37: saker som är irriterande och saker som är spel...typ by Hereismypodcast on Mixcloud

The conjuring

Det finns fyra sorters skräckfilm. Löjligt dålig, rolig, perfekt och för läskig.

Löjligt dålig är typ Hellraiser inferno, ett vedervärdigt exempel på varför inte alla 80-tals skräckisar funkar på 00-talet. Rolig skräck är typ Jason x. En film som vet att den är skräck men som också vet att den inte är läskig, så den gör det bästa av situationen.

För läskig skräck är typ The woman in black, jag grät av skräck i biosalongen och gnydde som ett djur under slutet. Det var helt sjukt hur läskig den var...
Sen har vi perfekt skräck, och där faller the Conjuring in.


Här är familjen Perron, de har precis flyttat in i ett nytt hus på landet, livet leker och familjen har aldrig varit lyckligare (förutom den äldsta dottern som tycker allt med det nya huset suger, det är alltid tonårsdottern som hatar det nya huset). Men de hinner knappt bo där ett dygn så börjar saker hända. Dörrar öppnas av sig själva, barnen har upprepade mardrömmar och de hittar en källare aom inte finns med på ritningen, och som var igenbommad och gömd bakom en ny vägg.

Två paranormala utredare, makarna Warren, kallas in och det uppdagar sig snabbt att huset är hemsökt, men det är inget vanlig spöke...



Till en början verkar the Conjuring vara en helt vanlig skräckis, eller egentligen inte. Den börjar med ett helt annat fall där Warren makarna ska driva ut en demon som bor i en skitläskig docka. Detta visar sig sedan vara en historia som de berättar på ett seminarium på en skola. Så istället för att börja som alla andra skräckfilmer så blir det här någon sorts avskalad och klinisk introduktion till hemsökningar. Detta passar väldigt bra eftersom filmen baserar sig på verkliga händelser.
Hela första timmen är som en blandning mellan dokumentär objektivitet och extremt stämningsfylld rysare. De båda familjerna ger en distinkt och egen synvinkel på hela konceptet med hemsökningar och skräckgenren över lag.

Det låter ju som om The Conjuring inte är som vilken annan skräckis som helst...och det är den inte heller. Du kan inte jämföra The last exorcism med The conjuring, Evil dead re-maken har inte en suck och sinister framstår som en fars i jämförelse, The Conjuring är helt enkelt så jävla bra.

Självklart lider den av diverse skavanker, vilket nästan alla skräckisar gör. Det är en genre som aldrig strävar efter perfektion (även om vissa filmer ibland lyckas, Woman in black wink wink) och därför spelar det ingen roll hur bra en skräckis är, det är fortfarande bara en skräckis. Dock så är The Conjuring helt klart en av de bästa skräckisarna som jag sett under senaste åren och jag tänker till och med gå så lång som att säga att The Conjuring är en riktigt bra film över lag, men man för väntar sig inget annat när James Wan och Leigh Wanell sitter bakom spakarna. Två personer som hamnat lite i skymundan och sällan nämns vid namn, men vars filmer vi alla sett och för det mesta älskar. Saw, Death sentence, Insidious och nu The Conjuring (och senare i år kommer även Insidious 2) ett knippe sleepersucéer och en kultfilm som alla har haft den enes eller den andres fingrar med i produktionen, och ibland de bådas. Nu för tiden förväntar man sig inget annat än kvalitet när man hör dessa två namn.


Så om ni känner för att bli rejält skrämda, utan att behöva plågas av mardrömmar i fem veckor efteråt, och vill ha något mer och något bättre än en vanlig "cookiecutter skräckis", ge The Conjuring en chans. Det är den värd

Kick ass 2

När kick ass hade premiär, för typ hundra år sedan, så blev den universellt hyllad. Det var den bästa serietidningsfilmen nånsin och Empire gav den till och med en sällsynt fem av fem i betyg.
Jag däremot var inte särskilt road, för även om Kick ass var var en grym film så bröt den mot en av de mest heliga av regler, superhjältar dödar aldrig...aldrig.

Visst finns det filmer som tänjer på den gränsen (Batman begins är ett bra exempel. "I'm not gonna kill you, but I don't have to save you") men i Kick ass så sprängdes gränsen om och om igen. Den glorifierade dödandet och spann det som något häftigt.

Så när de började snacka om en tvåa hade jag inga större förväntningar, men jag gick och såg den så att jag kunde dissa den utan att hitta på en massa saker om den.
Det går ganska bra för Kick ass. Sen sist vi såg honom har staden varit lugn, inte nog med det, det har börjat dyka upp nya superhjältar. När Kick ass besegrade Frank D'amico så visade han att sw goda alltid vinner, men Franks son Chris ärpå krigsstigen. Han ska till varje pris hämnas sin far, och för att göra det så blir han världens första superskurk...The Motherfucker.

Samtidigt så slits Hit girl mellan sitt löfte till sin far, att alltid försvara staden mot ondska, och sitt löfte till Marcus (fosterfadern och faderns enda vän) att hon aldrig igen ska ta på sig Hit girl kostymen igen.



Som jag sa i början så var jag inte sp förtjust i Kick ass. Det var inte en dålig film, tvärtemot så var den jävligt bra faktiskt, men jag kunde inte släppa allt dödande. För mig förstörde det en annars väldigt välgjord och rolig film. Så nu är tvåan här...och är så mycket bättre.
Visst var manuset lite svagare (känns som en vuxenfilm skriven för barn) och vissa av kick ass hjältekompisar känns lite tunna. Sen hade jag svårt att få grepp om "moralkakan" i filmen, det finns ingen olats för töntar som springer runt i tajts, samtidigt ser vi en man som springer efter en väskryckare i sin arbetskostym. Sen fortsätter kakan "bara riktiga hjältar som kan sparka arsle" detta säger han samtidigt som han deffar i sitt lilla gym sen zoomar kameran ut och fokuserar på hans mask.

Vad vill regissören ha sagt med det?
Inga töntar i sparkdräkt, men om man tränar och har sparkdräkt, då är det ok eller. Det känns som att manusförfattaren inte riktigt visste vad han ville ha sagt... nåväl, de dödade åtminstone inga, eller inte så många i alla fall.

Snabba cash III Livet deluxe

Ja vad ska man säga? Snabba cash trilogin kan vara något av de mest ambitiösa som svensk filmindustri har gjort, både i storlek och kvalitet, men att bygga en trilogi utifrån första filmens framgång är alltid svårt och få lyckas...


Jag tror de flesta vet vad Livet deluxe handlar om. Jorge ska göra en sista stöt som är den största i sveriges historia. JW lever på stulna pengar i L.A där han letar efter sin syster och Radovan försöker ta sig ur den kriminella världen för att kunna skydda sin dotter, som i sin tur slits mellan kärleken till sin far och hatet mot sitt eget öde.


Det märks tydligt att Snabba cash i te var planerat som en trilogi från början, just för att första filmen berättar en hel historia. Den är en perfekt mini version av ett brotts epos. Tvåan (min favorit skulle jag nog våga påstå) existerar endast för att ettan gjorde bra ifrån sig på bio, annars hade det bara blivit en film. Trean existerar på grund av två faktorer. Den första är pengar, ettan och tvåan drog in storkovan och mycket vill ha mer. Den andra anledningen är chansen att skapa en så kallad perfekt trilogi.
En perfekt trilogi är en där varje film inte nödvändigtvis är bättre än den förra, men en succé och inte sämre än den förra. Få trilogier har lyckats (Tillbaka till framtiden är ett exempel) och tyvärr så är inte Snabba cash en av dem.

Ett av de främsta skälen till misslyckandet är det faktum att vi blir påtvingade nya protagonister. Radovans dotter Nata var en minimal fotnot i första filmen och är nu en av huvudrollerna (hur hon har hunnit bli 15 år äldre på 3 år är ett mysterium) och samma sak med Martin, Natas livvakt. Två karaktärer vi aldrig sett förut, men som nu tar upp större delen av filmen medan JW, vars missöden denna saga började med, knappt är med.

Den mest intressanta delen av filmen är dock, som alltid, Jorges historia. Efter ett kort fängelsestraff är Jorge numera en ansvarstagande medlem av samhället. Han jobbar i köket på ett ålderdomshem, samma som Nadja jobbar på. De båda har inlett en romans och Jorge lovar att de snart ska bo i det där huset på stranden de alltid pratat om. Jorge har nämligen en plan, han ska genomföra ett värdetransportrån med hjälp av några vänner och en kontakt i Finland. Lyckas han med det är han rik nog att aldrig behöva jobba igen...

Snabba cash III är inte en dålig film, det är bara inte det slutet jag jade hoppats på. Både ettan och tvåan visade upp filmmakeri av sällan skådad kaliber (för att vara svensk film) och förväntningarna på trean blev helt enkelt för stora för att kunna matcha i verkligheten. Visst är det en bra film, en av de bättre svenska filmer på ett tag och det är en ok avslutning på trilogin men den når inte hela vägen fram.

Blue Jasmine

Jag älskar filmer om folk vars tillvaro blir alltmer och mer kaotisk, som driver folk mot vansinne. The shining är ett praktexempel men det finns många fler, men något som är lite ovanligt är sådana filmer som perfekt blandar det ytterst seriösa och tragiska i en sådan historia med en härlig dos komedi. Blue Jasmine är exakt en sådan film.


Allt står inte rätt till i Jasmines liv. Inte nog med att hon precis gått igenom en skillsmässa, hon har även blivit av med alla sina tillgångar (något hon hade en hel del av innan). Så nu sitter hon på ett plan på väg till San Francisco för att flytta in hos sin syster Jade, en frånskilld medelinkomsttagare med två barn i en "mysig trea på andra våningen".

Självklart så uppstår det en del spänning dem båda emellan, Jades pojkvän är inte riktigt förtjust i Jasmine och hon mer eller mindre avskyr honom. Men verkligheten är så mycket mer än relationer, ganska fort så blir Jasmime tvungen att skaffa sig ett jobb och nöja sig med det "vanliga" istället för det bästa. För en vanlig person hade detta inte varit så farligt, men för någon som levt hela sitt liv utan att behöva oroa sig för vare sig pengar eller jobb så kan det tära lite på den mentala hälsan.

Jasmine pallar det inte och sakta men säkert faller hon ner i galenskapen...


Det är det intressanta med Blue Jasmine, filmen använder sig av tidshopp för att visa hur olika situationer ter sig olika mellan rika människor och "vanliga" människor. Man får se hur Jasmines liv sakta men säkert föll sönder och att hon aldrig riktigt lärde sig att hantera problem.

Woody Allen har regisserat film så länge nu att han är en av de få regissörerna som är 100% bekväm i sin sits. Han behöver inte kompromissa sin stil eller vision för att det ska passa in.
Det faktum att han är.så rutinerad och bekväm bidrar till att filmen aldrig känns spretig eller ojämn och hans lugn smittar av sig såväl bakom som framför kameran. Det var länge sen som jag såg en film där alla skådespelare var perfekta i sina roller, även folk man aldrig skulle kunna tänka sig i en sån roll (C.K Lewis var extremt otippad i sin roll), men den som skiner mest är Kate Blanchet som Jasmine. Hon visar än en gång att hon är en av de bästa skådespelarna i branschen just nu. Jag kom på mig själv flera gånger med att glömma bort att det var en film, jag satt bara där och levde mig totalt in i filmen och det händer inte så ofta längre.


Blue Jasmine är något så ovanligt som en perfekt film, vilket verkar vara ett tema i år (Django unchained, The place beyond the pines och The silver linings playbook) men Blue Jasmine tar nog priset. Årets bästa film?... mycket möjligt.

200

Det här blir mitt 200:de blogg inlägg...och det tänkte jag fira med pompa och ståt, nej jag skojar, men det är ändå inte ingenting. Jag trodde faktiskt inte själv att jag skulle komma så här långt när jag började för nästan fyra år sedan (den nionde September är det exakt fyra år sedan). Jag hade sen något år tillbaka skrivit kortare recensioner på Gamereplay. Där hade dem en tävling varje månad, den som skrev flest recensioner på en månad fick ett presentkort på 500 spänn. Jag ville verkligen ha det där presentkortet (mest för att jag var arbetslös och inte kunde stilla mitt habegär).

Efter en månad så lyckades jag med nöd och näppe vinna och jag fick mitt presentkort. Grejen var var dock den att jag hade börjat tycka om att skriva recensioner så jag tänkte "varför fortsätter jag inte skriva recensioner?", men nu ville jag inte skriva om begagnade spel längre, nu ville jag skriva om min största passion här i livet...film


Till en början hade jag inga planer på att starta en blogg, jag hade haft en innan som jag gav upp på efter bara några veckor. På den bloggen hade jag haft ett mer klassiskt upplägg, med nyheter, tips på roliga saker på internet och en del egna tankar om saker. Det blev väldigt fort ett format jag inte kunde följa, mitt liv var inte händelserikt nog för att fylla en sådan blogg, så jag lade ner det ganska omgående. Nu visste jag dock vad jag ville skriva om, och det var just film. Jag började recensera alla filmer jag såg hemma eller på bio och jag använde mig av någon sorts anteckningsgrej på facebook som inte ens existerar länge.
Jag visste inte riktigt vad jag ville få ut av det hela, jag var inte ens säker på att folk kunde läsa det jag skrev, så den nionde september 2009 startade jag www.hereismythoughtonit.blogspot.com




Det första jag gjorde var att flytta över de recensioner jag skrivit på facebook, sen var ruljansen igång. Jag recenserade allt jag såg, spelade och hörde, entusiasmen var på topp och kreativiteten flödade.
Jag skrev för att det var roligt, jag skrev för att jag ville. Jag hade aldrig en tanke på att skriva för att bli känd eller få en massa tusen följare, det kom senare. Efter att ha hållit på ett tag aå började jag tröttna, jag hade hittat ett sätt att se hur många besökare bloggen hade varje dag, det var inga överväldigande siffror direkt. En genomsnittlig siffra var nio visningar i månaden vilket jag inte såg som tillräckligt många. Det här var i början på 2011 och där någonstans började jag tappa intresset. Inläggen blev färre och kreativiteten låg på noll. Detta berodde mestadels på falnande intresse och ytterst infekterade personliga problem, första halvan var därför i stort sett helt tom på någon sorts aktivitet. I ett desperat försök att hitta tillbaka till "fornstora dar" så skapade jag mitt mest ambitiösa projekt hittills, T.W Galan.


Visst hade jag gjort listor förut, några av mina favorit alster har varit listor (A list of "ape"ic proportions ligger nog på topp) men ingen lista har varit så ambitiös som T.W galan. För er som kanske inte känner mig så bra så avskyr jag Oscarsgalan. Inte nog med att de flesta filmerna som vinner en Oscar i stort sett har köpt statyetten med goodiebags och rövslickeri, det är nästan aldrig rätt film som vinner. Därför startade jag lin egen prisutdelning, en prisutdelning där jag valde vilka filmer som var mest förtjänta sitt pris. Visst kan det låta som om jag fått en släng av hybris, men bloggen heter ju faktiskt hereisMYthoughtonit.



Och så var vi framme vid nutiden, eller rättare sagt 2012, the year of the podcast. Till en början kändes 2012 som året då jag gjorde comeback, jag skrev flitigt i början och jag gjorde fler biobesök än någonsin förut, mest för att jag nu hade fast jobb men också för att man kan ju inte dela ut priser till filmer utan att ha sett alla. Året flöt på bra, jag startade till och med en podcast, den kom till som ett substitut för mitt skrivande då jag vid det här laget imte orkade skriva allt jag ville ha sagt. Nu har den blivit en förlängning av min blogg och även om det inte blivit en i veckan som det var tänkt så är jag väldigt stolt över att nu ha en blogg och en podcast. Dock höll podcasten på att bli mitt tillintetgörande.
Mitt skrivande började tappa sin kvalitet, och jag skrev mindre och mindre, men jag visste att om jag bara gjorde åtminstone en podcast i vecka så skulle jag inte svika mina läsare (och lyssnare, vi det här laget). Men precis som året innan föll jag ner i en depression, det låter väldigt dramatiskt och jag överdriver en aning, men jag var verkligen "nere" Under den perioden. Jag fortsatte hela tiden med podcasten, men till slut så orkade jag inte mer och jag bestämde mig för att lägga ner hela bloggen på obestämd tid.
Det gick tre månader innan jag ens började tänka på att blogga igen och då var jag fortfarande inte direkt pepp på att börja igen, så här efteråt så känner jag att jag borde ha väntat ett tag till, men jag kunde inte svika min lilla men trogna skara fans. Än en gång kunde jag falla tillbaka på mitt passionproject TW.Galan. så var vi äntligen framme vid 2013. Jag vet att den här artikeln blev en aning lång, men det var en historia jag ville berätta utan att korta ner den allt för mycket. 2013 är sannerligen året då jag kom tillbaka på riktigt. Efter några stapplande första månader så tycker jag själv att 2013 har varit ett väldigt bra år so far. Här näst ska jag återuppväcka en död tradition som kallas Creepy countdown och senare i år kommer den tredje T.W Galan, men där i mellan kommee ni kunna läsa nya recensioner och lyssna på mitt skitsnack i podcasten.


Hereismythoughtonit har inte blivit en legend och jag når kanske inte ut till så många som jag en gång hoppades på, men en sak vet jag. Nu precis som i början så skriver jag bara för att ha kul, det faktum att jag har dryga hundratalet läsare i månaden, läsare från all världens hörn (Tyskland, Polen och USA utgör en stor del av min läsarkrets) är bara en fet jävla bonus.

Nej, nu ska jag inte dra ut på det mer. Ha det bra och fortsätt läsa Sveriges just nu enda blogg som tycker att originstorys är överskattat och uttjatat...

The wolverine

Jag läser inte serietidningar...ok, jag läser en del serietidningar, men jag brukar hålla mig till så kallade "oneshots" och äldre serier (typ The Swampthing och de gamla Detective comics). Varför då? Undrar ni säkert. Jo, för dagens mest populära serietidningar är såna som publicerats kontinuerligt sen tidigt 60-tal.

Detta innebär att författarna har, om och om igen, re-bootat storyn eller hittat på alternativa tidslinjer eller gjort en cross over med andra serietidningar. Det finns till och med några tillfällen då hela universum har startats om för att det blivit för krångligt och infekterat för att kunna fortsätta.
Därför har jag försökt hålla mig borta från serier och istället tittat på film, men under det senaste två decennierna har serietidningar smugit sig in i filmbranschen och i stort sett tagit över. I början var det coolt, nu kunde jag (och andra likasinnade) få uppleva serietidningsvärlden på ett mer strukturerat sätt, och bäst av allt, från början och utan all förvirring.



Spola nu fram tiden till 2008. Iron man har premiär och ett glädjeskri hörs genom världens nördcommunity. För samtidigt som Iron man gick upp på dukarna började ett rykte spridas, det började viskas om att Iron man bara var första munsbiten av en mycket större kaka, nämligen en Avengers film. Och så vips hade filmvärlden transformerats till en filial av serietidningarnas galna värld.
Så vad har allt det här med The wolverine att göra? Jo, det ska jag berätta för dig.


Wolverine (eller Logan, som han nu föredrar att bli kallad) bor ute i skogen. Han har gömt sig från resten av världen för att inte någonsin kunna skada någon igen. Vad han inte vet är att någon spionerar på honom. Så när han väl beger sig ner från berget för att ta hand om några tjuvskyttar blir han upplockad av sin stalker. Hon utger sig för att jobba för en av Logans gamla vänner från Japan, och han behöver Logans hjälp...


Det är premissen, utan att spoila för mycket. Efter det så fortsätter filmen i en hiskelig fart och hade inte Logan haft järnklor och varit, i stort sett, odödlig så hade man lätt misstagit det här för en helt vanlig action film. Det är dock The wolverines största styrka, det är inte nästa del i X-men. The wolverine är serietidningsfilmernas första fristående uppföljare...fram till slutet då den faller sönder totalt. Istället för att bara ta slut och vara en av de bästa serietidningsfilmer någonsin så var dem tvungna att göra en sån där scen efter eftertexterna. Vad den avslöjar tänker jag inte säga men låt oss säga såhär, den är inte längre fristående. Nåt jag måste säga är att även om jag är lite sur på att de förstörde slutet så blev jag jävligt pepp på nästa film (men det kan vi diskutera en annan gång)

Så allt som allt var The wolverine en frisk fläkt i den allt för unkna serietidningsfilmcrossovervärlden. Utöver det så var det en av de bästa action filmer i år.

Hereismypodcast 36: Saker som är Mass effect

Hereismypodcast 36: Saker som är Mass effect by Hereismypodcast on Mixcloud

Idag blir det mycket rymden, vi ska nämligen prata om Mass effect trilogin. Det kommer bli mycket babbel om rymdgubbar, favoritstycken från spelen och så ska vi diskutera ett av de mest hatade sluten på ett spel någonsin, vi får se vad vi tycker...Enjoy

Tenacious D på Gröna lund

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Så är ju ordspråket skrivet, frågan är om det verkligen stämmer.


För 12 år sedan hörde jag Tenacious D för första gången, det var på MTV (på den tiden då det fortfarande handlade om musik) och de spelade Tribute. Jag tror de flesta i min ålder känner igen sig i den lilla historien, den videon var ju verkligen "the shit" på den tiden. Sen hörde man ju inte så mycket mer, det var först ett par år senare som jag hörde resten av skivan, då såg jag även TV serien och då blev jag ett jättefan.

Dock så är Tenacious D ett band som inte bara är ett band, de har en massa andra saker för sig och musiken är inte alltid i centrum, därför har skivsläppen varit då och sporadiska. Den senaste skivan var den första på sex år (då den fenomenala skiva The pick of destiny släpptes med tillhörande långfilm, den också fenomenal ) och på grund av detta är de inte ute och turnerar allt för mycket. De har faktiskt bara varit i Sverige en gång förut och det var 2002. Så det här var den första chansen jag haft att se dem live. Det är något jag väntat på sen typ 2007.

Så då återstår frågan, var det värt all väntan?
Det korta svaret är ja.

Det långa svaret är, självklart!!!


Det var inte så mycket en konsert som det var...en föreställning. Tenacious D är ju som sagt inte bara musiker, de är underhållare. Det faktum att Jack Black har en väldigt stark och mångfacetterad röst och att Kyle Gass är en av de bästa och mest tekniskt fulländade gitarrister som lever idag är bara ett stort plus eftersom de, utöver sin musik, bjuder på någon sorts blandning av Stand up, teater och musikal.
Tenacious D är helt enkelt en upplevelse utöver det mesta. Är det den bästa konsert jag någonsin varit på? Nja...topp 10 helt klart,. Var det den mest underhållande...föreställningen jag någonsin varit på? utan tvekan, jag hoppas bara inte att det tar 12 år till innan de kommer tillbaka. Den som väntar på något gott kan faktiskt vänta för länge.

Promised land

Vi fortsätter på Matt Damon temat med den andra filmen på sju dagar som har Damon i huvudrollen, nämligen thrillerdramat (en genrekombo man inte ser så ofta nu för tiden) Promised land.

Jag vet att jag har sagt det förut, och att det säkert börjar bli tjatigt, men jag måste säga att Hollywoodträsket har verkligen tappat stinget. Av alla filmer som jag hittills sett i år, som haft bio eller dvd/bluray premiär i år, har endast åtta varit originalmanus. Resten är baserade på böcker, TV serier eller andra filmer. Så varje gång man ser en film som inte börjar med orden "based on..." hajar man till. Promised land är en sådan sällsynt film. Den är inte baserad på någit alls. Visst kan man vara en besserwisser och säga att den ju är baserad på verkligheten, men det är ett oundvikligt faktum så länge man inte gör en Sci-fi film som inte är baserad på något tidigare alster (fat chance of that man...Eller vänta...Elysium...)


Så vad handlar Promised land om då? Jo. Matt Damon och Frances McDormand spelar två försäljare som jobbar för ett företag som utvinner naturgas. Deras uppgift är att åka runt till städer ute på vischan och köpa upp mark. Lättast är det att gå efter bondgårdar som har det illa ställt rent ekonomiskt, så de erbjuder en summa pengar per hektar per månad, som är lägre än marknadsvärdet och kan därför göra mycket större vinst än några andra säljare i landet. Dock stöter de på problem i form av en pensionerad fysiker och en miljöaktivist när de försöker köpa upp en liten stad mitt i Pensylvania.




Promised land är en film som inte alltid är helt klar på vart den står. Ena sekunden hejar man på Damon och McDormand men i nästa sekund är dem helt klart the badguys och John Krasinskys skogsmulle är världens charmigaste människa. Dock så blir bilden skarpare ju närmare slutet man kommer, och när eftertexterna rullar så inser man att bristen på svart/vitt är hela poängen. För vilket är egentligen den rätta vägen? Finns möjligheten till att utvinna ett säkert och miljövänligt drivmedel, dock med en chans för att marken som fabrikerna står på blir obrukbar och giftig, ska man inte ta den?
Eller är det då bättre att hålla marken ren men gå miste om gasen och fortsätta slava för minimilön och riskera att bli av med sin mark när banken utmäter den?
det är en frågeställning som inte är den lättaste att lösa, Promised land gör inga försök till det heller utan tar endast upp frågan för debatt. För det är en film som kommer skapa diskussioner mellan dig och ditt biosällskap och jag tror att det var vad Gus Van Sant siktade på.


Van Sant har inte haft det lätt på de senaste åren, Paranoid park var ok, men Milk var ju extremt långtråkig (det enda som räddade den var Sean Penn) men annars var det länge sen man såg en Van Sant film som var lika magisk som till exempel My own private Idaho eller Elephant. Promised land kan vara nystarten för honom, då den går emot de flesta "dogmer" som Van Sant blivit synonym med. Det kan låta en aning hatiskt, men det var skönt att slippa en massa Homosexuella referenser och synvinklar i Promised land. Något som dyker upp i så gott som alla hans filmer, i Promised land verkar han ha kunnat distansera sina personliga aspekter och istället använt sina kunskaper som filmmakare för att göra filmen underhållande istället. För jag menar, är det nån som kan säga att de egentligen gillade gillade Last days, eller säger man det bara för att det är en Van Sant film?

Så vad är det jag försöker säga med allt detta okänsliga gaybashandet? Promised land är en väldigt annorlunda film för Gus Van Sant, ett nytt och fräscht stilgrepp som visar att han fortfarande kan överraska oss med sin briljans som regissör.

Elysium

District 9 var en film som dök upp lite som ett sidoprojekt efter att Halofilmen lades på is, så ni kan förstå varför jag inte riktigt brydde mig om den, men när detaljer och och bilder och diverse började dyka upp så blev jag en aning mer intresserad. Tiden gick och filmen dök upp på bio, det var en sleeper hit och inte så många såg den, sen kom recensionerna...och priserna. Vi ska inte sitta här och prata om gamla filmer, jag ville bara fräscha upp era minnen om en av de bästa Sci-fi filmerna genom tiderna, kanske till och med en av de bästa filmerna någonsin...Äntligen, efter nästan fyra års väntan så kommer "uppföljaren" alltså Neill Blomkamps andra film och förväntningarna har varit skyhöga och igår så fick världen äntligen chansen att uppleva Elysium...




Om 140 år så har världen gått under...igen (hur många gånger har den inte gått under på de senaste åren?) Jorden är överbefolkad och full av sjukdomar. De rika bestämde sig ganska tidigt för att de inte behövde leva så här, så de byggde en rymdstation precis utanför jordens atmosfär. Där lever de nu en stilla existens fylld av alla som livet har att bjuda på (om man har tillräckligt mycket pengar) vilket innefattar omänskligt långa liv då alla hushåll har tillgång till regenererande sjukvård som kan bota allt.

Entré, Max DaCosta. 38 år, före detta biltjuv och allmän småbrottsling som lagt sina oärliga år bakom sig och nu jobbar med att bygga polisrobotar. Efter en olycka på fabriken har Max helt plötsligt bara fem dagar kvar att leva. Hans enda chans att överleva är att åka till Elysium, men han har knappt nog med pengar för att betala räkningar så hur ska han göra?


Ja, storyn är inte Elysiums starka sida. Det är en klassisk Sci-fi historia fulla av coola framtidsmanicker, tatuerade hackers och ett dystopiskt samhälle där segregationen är extrem. efter det briljanta manuset i District 9 så blir man en aning besviken på Blomkamp när han gör något så generiskt för sin andra film. Man ska dock ha i tanken att de flesta "vettiga" Sci-fi filmer är ju en avspegling av vårat samhälle, eller en varning om vart vi är på väg, och eftersom vi vägrar bättra oss, trots ett okristligt antal tillrättavisningar, så kommer de flesta "vettiga" Sci-fi filmer att följa ungefär samma mönster.

Så vad är det då som skiljer Elysium från pöbeln som utgör 99% av Sci-fi nu för tiden? Jo, stenhård kvalitetskontroll. Istället för att chansa halvhjärtat på en film om robotar och rymdskepp har Tristar (i sin första multimegamiljonsatsning sen The mask of Zorro) spenderat duktiga pengar på att attrahera branschens främsta inom alla fält. Inte nog med att effekterna briljerar och är de bästa på film sen...Jurassic park (en film som än idag har mer övertygande dinosaurier än någon annan film), de har dessutom lyckats snärja några av Hollywoods fetaste begåvningar. Matt Damon, som spelar Huvudrollen Max, gör en av sina bästa rolltolkningar tro det eller ej. Hans smärta (både fysisk och psykisk), hans uppgivenhet och hans ilska blöder rakt igenom bioduken och man lider med honom hela filmen igenom. I rollen som ärkeskurken Jessica Delacourt, säkerhetschef och aspirerande president på Elysium, ser vi Jodie Foster. Även om hon aldrig kommer att toppa Sin prestation i När lammen tystnar så gör hon här en ytterst kall och omänskligt ambitiös badguy, som till en början känns lite för stoisk och överdrivet snorkig, men som i takt med händelserna i filmen visar sina rätta färger.


Dock så bleknar dessa jättar i jämförelse med den unika "acting tour de force" som är Sharlto Copley. I sin första roll sen H.M Murdock i A-Team (en annan film i vilken han brädade sådana talanger som Liam Neeson och Bradley Cooper) och i sin tredje roll någonsin, i en storproduktion (kortfilmer, TV och Europa report ej inräknat) spelar han en legosoldat som lever för att döda, våldta och ställa till med allmän oreda. efter en väldigt tyst och tillbakadragen introduktion så exploderar han över hela filmen och äger den från början till slut. Först så tyckte jag att han tog i lite för mycket och att alla kritiker, som höjt honom till skyarna, mest gick på hans gamla meriter, men sen insåg jag vad han höll på med. Han gick in i rollen till 100% och det var inte Sharlto Copley som spelade över, det var hans rollkaraktär, Kruger, som är överdrivet dramatisk och excentrisk.
Nu låter jag som en värsta fanboy som försöker försvara en dålig rolltolkning, men jag är helt objektiv i min åsikt. Det svär jag på. Sharlto Copley vågade något som få skådespelare vågat sig på, spela över och förstöra för sig själv, enbart för att karaktären kräver det (ett exempel är Willem Dafoe i Boondock saints).

Det här må vara Neill Blomkamps andra film, men det märks redan att han är en regissör som i framtiden kommer att bli ihågkommen som en av de främsta. Jag förutspår inga Oscarsnomineringar i de tyngre kategorierna, men Elysium bevisar att han är en regissör som har full kontroll inom alla fält och som vet hur man bygger en grym film från botten till toppen. Det faktum att han kan jobba sig runt ett aningen för simpelt manus och ändå briljera bevisar bara än en gång att han är en av de bästa.

Så vi får hoppas på en ny film från Neill Blomkamp, och förhoppningsvis tar det inte fyra år, men tills dess kan man ju alltid se om District 9 och nu också elysium.

Hereismypodcast 35: World war Z special

Tillbaka igen efter ett allt för långt uppehåll. Den här gången ska vi mest diskutera årets fetaste zombiefilm (kanske för att det typ är den enda). Om ni har hört på nån av filmspecialarna innan så vet ni vad som gäller, med ert menar jag VARNING FÖR SPOILERS.

Förutom det...Enjoy

Hereismypodcast 35: World war Z special by Hereismypodcast on Mixcloud

The Lone Ranger

Så, ännu en gång så är det sommar, och ännu en gång så fylls sommaren med ett antal nya "Origin stories" Förra månaden hade vi Man of Steel (Lyssna på min Podcast för mer info om den http://hereismythoughtonit.blogspot.se/2013/06/hereismypodcast-34-man-of-steel-no.html)

Och den här månaden har vi The Lone Ranger. Är det här ännu en ny och egensinnig uppdatering av en gammal klassiker? Eller är det bara ännu en gammal gubbe omstajlad för att passa det mörka och seriösa 2000-talet? Vi får väl se...


The lone ranger handlar i korta drag om John Reid, nördig advokat, som beger sig till "the frontier" för att skipa rättvisa och vara tillsammans med sin familj (alltså hans bror och dennes familj, vilket inkluderar en son och en fru som de hintar om var ett kärleksobjekt för John) Det tar inte lång tid innan han skjuten av Laglösa och lämnas åt sitt öde. Tur är att en tokig indian hittar honom och får för sig att han är ämnad att slåss mot ondska och stoppa alla orättvisor, så tillsammans ger de sig av för att göra just det.


Helt ärligt så måste jag säga med en gång att The lone ranger inte är särskilt välskriven alls. Det är en förvirrad plot som dras ut alltför långt innan man faktiskt får några sakliga slutklämmar på de olika trådarna som försöker nystas tillsammans, Men jag kan inte heller påstå att jag gick och såg filmen för storyn. Jag satte mig ner och förväntade mig helt enkelt en Pirates of the caribbean i vilda västern (även om det är extremt orättvist att tänka så bara för att det är en Gore Verbinski film med Johnny Depp, men, seriöst, det är ju så de säljer den) och det fick jag nästan...nästan.


Först och främst så faller filmen hårt på sitt manus, även om Pirates of the Caribbean (det kommer att bli många jämförelser, tyvärr) inte var den mest välskrivna film någonsin, så var det ändå ett någorlunda komplicerat manus med många karaktärer som alla fick sin chans att utvecklas. en måttligt invecklad story som hade tid att komma till sin rätt och avslutas på helt rätt sätt. Pirates of the Caribbean var en dum Blockbuster film med ett perfekt manus och i och med att The lone ranger är skriven av samma personer och har samma regissör och skådespelare (en i alla fall) så förväntade sig folk nog något liknande, men egentligen hade den inte så mycket gemensamt med PoTC.

Det var en mycket mer allvarlig film med en mer sansad historia som var mycket mer förankrad i verkligheten, även om det var en hel del over the top moments. Det var egentligen en proper, modern Western, den hade svepande scenerier, härlig upptempo musik och en hel del komik, vilket var väldigt uppfriskande för en modern "origin story". Det här var ingen Batman begins eller Man of steel. Det här var en väldigt annorlunda blockbuster, som gick emot de flesta normer som existerar i dagens filmer. Det var en lättsam film som inte försökte vara allvarlig och mörk, den hade mer komedi än action och den använde typ noll flashbacks, väldigt uppfriskande. Dock följde den den mest enerverande standarden som finns nu för tiden. De första två timmarna bygger upp till den sista halvtimmen då hela helvetet brakar loss.
Vi såg det redan i At world's end, men jag skulle nog säga att Dark of the moon satte standarden med att dra ut på förspelet och sen explodera precis innan det tar slut väldigt abrupt (sex?...) sen såg vi det i The dark knight rises, vi har sett det i Man of steel, Rise of the planet of the apes, och ett antal andra filmer. För varje sekund av The lone ranger som inte följer normen så tar slutet igen det med råge, det är ett nu mer klassiskt slut och man får vad man betalar för...Action på hög nivå, och även om man börjar tröttna på att se samma formel i varje film nu för tiden så var jag nöjd när jag kom ut från salongen. Visst önskade jag att karaktärerna hade fått lite mer utrymme och att manuset hade hängt ihop bättre, och att filmen kunde varit en halvtimme kortare, men i slutändan så var det en helt ok actionrökare med vissa semi-originella moment som ändå överskuggades av klichéer.

Under the Dome. Säsong 1, avsnitt 1

"Why Chester's mill? Why us?" Det är fågan som konstapel Linda ställer i första avsnittet av den nya Tv-serien Under the dome och det finns ett väldigt simpelt svar på den frågan. Chester's mill är den enda sortens stad som någonsin råkar ut för detta. Varför då? jo det ska jag svara på, men en sak i taget.

Under the dome handlar om en typisk liten stad någonstans i "the heartland" i U.S.A (typ mitten av U.S.A). Det är en lugn stad med ett café, en liten kyrka, En liten polisstation och så vidare, inget speciellt. Det är en sådan där stad man bara vet gömmer mörka hemligheter, hemligheter som är det drivmedlet i en Thriller serie. Frågan är bara hur man gör det mer intressant än att det bara är en stad med hemligheter? Jo man tvingar upp dem till ytan med en utomstående kraft som inte går att förklara eller ens behöver förklaras. Entré, Kupolen. Från ingenstans, utan någon som helst förklaring så faller en massiv kupol ner över staden. Den fungerar som ett sorts kraftfält och stänger ute allt som försöker komma in i Chester's mill, samtidigt som den hindrar alla eventuella saker som försöker ta sig ut.

Så nu har vi en stad i en krissituation. Och vilka är personerna vi ska fokusera på i denna lilla stad? Det är borgmästaren som av någon anledning har börjat fylla på stadens reserver av Propan. Vi har Polischefen som försöker göra allt för att få den lilla staden att gå runt, till och med vänder bort blicken när borgmästaren börjar fylla stadens reserver med mer propan än nödvändigt. Vi har den nyinflyttade redaktören på den lokala tidiningen, en storstadskvinna som flyttade ut på landet för att vara med sin vänstrande make. Vi har de två ungdomssyskonen som blir föräldralösa när kupolen smäller ner (deras mamma skulle möta deras farbror/morbror i staden bredvid) och vi har den mystiske främlingen som bara är i stan på en snabbvisit.

Alla dessa karaktärer är de perfekta ingredienserna för ett klassiskt mysterium, och då har jag inte ens nämnt den tokiga Stalker pojkvännen, den lite tuffa självständiga poliskvinnan och flummisarna som driver en piratradiostation. Alla arketyper finns här och man känner igen de alla från andra serier och filmer. Det finns inte en enda originell karaktär och de existerar allihopa för att komplettera varandras funktion i serien, Och det faktum att Samma bildspråk, karaktärer och till och med samma musik som Lost (en serie som måste ha varit en stor influens på skaparna av Under the dome, kanske lite för stor) gör inte saken bättre.




Hur många gånger ska vi se en sån här serie på Tv? Varför envisas Tv bolagen med att försöka kopiera en och samma serie om och om igen bara för att försöka skapa samma succé? kan de inte försöka göra något eget? Visst finns det undantag (Breaking bad, Terriers och The walking dead för att nämna några stycken) men på varje bra och originell serie går det tio Cookie cutter thrillers och jag börjar tröttna.
Hela den här Tv-serie evolutionen som kom i början på 00-talet börjar lukta unket, det är dags för en revolution. Tyvärr är Under the dome inte just det, utan bara ännu en likmask som snaskar i sig av det ruttna liket.

Metaltown, en festival, tre dagar

Och så var det så, att Metaltown festivalen tog slut ännu en gång. Det var tre dagar fyllda av några av de fetaste och tyngsta namnen inom Heavy, Death, Black; Grunge, Kristen, och allsköns andra subgenrer.

Eftersom en bild säger mer än tusen ord så valde jag, att istället för att skriva om vad jag tyckte om varje band som jag såg, så fotade jag istället hela festivalen. Det blev en bra bit över 300 foton och de bästa har jag publicerat på Facebook, Twitter och Instagram. Jag vet att det känns en aning fult att säga att man ska göra regelbundna inlägg under festivalen och sen inte göra det, men den teknik jag hade tillgänglig gjorde det svårt att publicera bilder på bloggen. Så istället hänvisar jag till de tre sociala medier jag nämnde tidigare. Om ni vill se och uppleva det under som var Metaltown 2013 så gör ni det lättast genom att gå in på Instagram och letar upp Hereismyinstagram, där kommer ni att kunna se alla bilder jag publicerade under festivalen. Har ni inte Instagram så kan ni alltid kolla min Facebook (det är bara friendrequesta mig, jag heter Tobias Widéen) eller så letar ni upp Hereismytweet på Twitter, där finns alla bilder också.

Så det var det, till nästa festival så ska jag försöka ordna så att jag kan ladda upp bilderna direkt på bloggen, men tills dess så får ni hålla god min och gå en omväg. Jag ber än en gång om ursäkt och hoppas ni kan njuta lika mycket av bilderna som jag njöt av att ta dem.

Keep the metal alive T.W









P.S

Här har ni länken till min Instagram, där finns som sagt i stort sett alla bilder jag tog.

http://instagram.com/hereismyinstagram

Välkommen till Metaltown

Under några dagar framöver kommer bloggen att fyllas av ljuva toner och vacker lyrik. Jag kommer att rapportera så mycket som det bara går från Metaltown festivalen. Gillar du döds, heavy, speed och trash metal kommer du att älska detta. Gillar du inga av de genrerna så kommer du att lära sig att det finns inget bättre än en gitarr som ger ifrån sig dödsskrik och trummor som får dina öron att lossna


Det kommer att bli råtungt

hereismypodcast 34: Man of steel (no spoilers)

då var den här. Den första Stålmannen filmen sen 1987... Nej vänta; Superman returns... Nej, vi skiter i den. Hur som helst, nu ska vi snacka om Man of steel istället. Jag vill varna alla lyssnare innan vi börjar, Det kommer att bli en hel del spoilers. Tanken var att vi skulle hålla oss borta från att spoila för mycket, men när man sätter tre cineaster i samma rum och låter de prata fritt om en film så kommer det bli spoilers. Så om du inte har sett filmen än, varför har du inte redan sett den ?, så gör du bäst i att gå och se den innan du lyssnar på denna specialare. Men till er andra, Enjoy

Hereismypodcast 34: Man of steel by Hereismypodcast on Mixcloud

The internship

Ok, så jag lärde mig ett par saker av the internship.

Det är ok att vara lite bakom flötet när det gäller teknik. Jag anser mig själv vara lite av en teknofob, inte att jag liksom undviker teknik men att jag gärna använder den teknik jag behöver och skiter i resten. Ibland känns det som ett handikapp men om man ska lyssna på våra hjältar Nick och Bill så är det bara bra att inte alltid vara bunden vid all teknik som finns och hela tiden hålla sig uppdaterad med det senaste av det hetaste liksom. Ta till dig det du kan använda, låt någon annan använda resten liksom.


Och den andra saken, jag vill aldrig jobba på Google. Ok, det vi fick se var inte faktiskt google "jobbet" utan Google campuset där alla interns tävlade om att få ett jobb. Det var en sjukt tävlingsinriktad miljö, som alla påstod skulle vara en plats där man jobbade tillsammans, men ändå så slogs alla lag egentligen mot varandra med nävar för att komma först. Seriöst, det var våld inblandat. För det andra så verkade det inte vara en hållbar miljö. Istället för trappor i lobbyn hade de rutschkanor och ingen verkade faktiskt jobba. Alla bara gick runt och spelade volleyboll eller satt i en soffa och slösurfade, eller så åt de sig smällfeta på all gratis mat. Hela stället verkade vara en enda stor röra där man ska vara den skarpaste kniven i lådan och verkligen måste slåss för att komma längst fram. Samtidigt så skulle man ta det lugnt, umgås med alla andra interns och bara ha det roligt. Jag fick det inte att gå ihop, det kändes inte som en miljö för studier, mer som en stor lekplats.
Sen fanns det en hel del pretentiösa detaljer som nästan fick mig att kräkas. Den mest motbjudande var "the nap'o'pod" Istället för att ha ett "lugnt rum" som man hade förr i tiden, hade Google ett avskilt område där det stod en massa Futong liknande stolar som hade någon sorts sfärisk kupol man kunde stänga och utesluta omvärlden en stund. Är alla på Google verkligen så ADHD att de inte kan lägga sig i en soffa eller på en bänk och bara "shut down" en stund ? Måste de ha en speciell "pod" för att kunna slappna av ? Ännu en motsägelse...




Så, vad tyckte jag om filmen då ?
Äh. den var ok, del riktigt roliga scener som verkligen fick mig att asgarva och en duglig samling Cookie cutter karaktärer som kanske inte alla fick samma utrymme att växa men som höll igenom hela filmen (förutom den där förbannade Lyle, han störde jag mig på), Vince Vaughn och Owen Wilson var comedy gold i Wedding crashers. I The internship så håller det inte riktigt lika väl. Ett av skälen är tyvärr att de båda måste hålla tillbaka på obsceniteterna eftersom filmen var PG-13.
Allt som allt så var det en helt ok komedi, hyfsat många skratt och vissa karaktärer som man kunde relatera till.

Om ni undrar något mer så kan ni ju alltid Googla det...Ha ha...