The creepy countdown del 4: Ett oändligt mörker

Så efter att vi genomlidit Slender var det dags för nästa spel. I min jakt efter de läskigaste spelen kom jag att tänka på ett spel som hade skrämt mig så rejält att jag aldrig spelat klart det, jag var 13 år och spelet var Doom 3. En gammal klassiker tänkte jag och lade till det på min lista.

Så dagen kom då vi skulle spela och jag tänkte att eftersom jag hade spelat spelet flera gånger förut så skulle jag nog inte skrämmas så mycket av det, så istället gav jag kontrollerna till min syster och tänkte att nu jävlar kommer hon att flyga ur stolen.
För, alla ni som minns det, Doom 3 var ett spel som levde på jumpscares. Stämningen var aldrig det viktigaste. Doom 3 handlade alltid om stressen och vetskapen om att hundratals monster bara väntade på att få slita dig i stycken, och alla coola vapen såklart.

Grejen var ju dock den, precis som med Slender, att om man inte visste om att Doom 3 var läskigt så var det inte läskigt när du spelade det. Min syster satte sig ner och spelade en bra bit in på spelet och fick uppleva de första, och mest, genomarbetade scarsen som är precis i början av spelet. Men av någon anledning så ryckte hon knappt ens till...Det var som om hon inte var rädd för att spela Doom 3.


Så vad var det som hade gått fel? varför var hon inte rädd för spelet som fick min att skita knäck när jag var yngre? (känns så konstigt att skriva såna meningar)


För att det är just det som gör spelet läskigt...Nostalgi, kanske inte nostalgi i ordets fulla mening men det faktum att jag hade spelat spelet när jag var yngre, ännu yngre än vad min syster var vid detta tillfälle, och att jag vid den tiden i mitt liv aldrig hade upplevt något så läskigt förut.


Doom 3, precis som Doom 1 och Doom 2, lever nästan helt och hållet på svunna tider. En tid när det räckte med lite monster och väsande rör för att skrämmas och det är därför som jag fortfarande hoppar till när jag spelar det, och min syster knappt rör en min...


Så nu har vi kommit en bit på vägen med att förstå varför skräckspel är läskiga.
Nästa gång ska vi utföra ett experiment. Ett experiment som vinglar på gränsen mellan sanning och dikt, skratt och skräck, verklighet och mardrömslik fantasi...