Creepy countdown del 6: Galenskapens sista utpost

Jag vill bara påpeka att de tekniska problemen fortsätter. Av någon oförklarlig anledning så visa bara halva videofönstret här på bloggen. Det enda jag kan erbjuda är att ni kollar på klippet i fullscreen och läser texten efteråt, eller helt enkelt skiter i bilden och fokuserar på ljudet medan ni läser. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.


Så var vi framme vid det fjärde och sista spelet. Det var nu eller aldrig, det här var sista chansen att lista ut varför skräckspel inte skrämdes så mycket som de borde.

Spelet vi skulle spela var Outlast, ett tämligen nytt spel (4:de September i år), och det var lite av en chansing. Jag hade hört att spelet skulle vara läskigt men mer än så visste jag inte.
Nåväl, vi började spela och det stod klart ganska tidigt att det här var ett spel som visste hur man skrämdes.

Till skillnad från Slender så förlitade sig inte Outlast enbart på en enda överhängande skrämseleffekt. I Slender var det Slenderman och vetskapen om att Slenderman lurar nånstans i skuggorna som skrämde en,annat än det så var det inget. I Outlast var det flera faktorer som fick en att dra efter andan mer än en gång.
Först och främst så vet du inte vad du kan förvänta dig inne på Mount massive mental asylum, där spelet utspelar sig, du har ingen aning om det är övernaturliga fiender eller bara tokiga gubbar som hoppar runt. Sen har du en något mer definierad story (dock inte alls så utvecklad som den skulle kunna vart)
och ett överlag  mycket mer polerat och fullständigt spel.


Men det var en sak som verkligen skiljde Outlast från resten av drägget som kallas för skräckspel nu för tiden...Det var det faktum att Outlast var asläskigt från början till slut. Hur kunde det vara det? Vad var det speciella med det här spelet? Svaret är variation.

I Outlast så fanns det flera olika skräckfaktorer, det är inte bara ett monster, du har den store besten som ständigt dyker upp och skrämmer skiten ur dig. Du har diverse mentalpatienter som mer eller mindre förlorat all fattning och svamlar på om Wallriders, röster i deras huvuden och någon sorts Messias. Sen har du också det mystiska spöket som smyger runt och dödar folk till vänster och höger, så ni förstår...Det finns en hel del att vara rädd för. Ja just det, jag glömde bort den galna doktorn som fått för sig att det enda sättet att bota galenskap är att skära sönder och deformera sina patienter.

Även om vissa moment upprepas om och om igen och en del pussel känns ditpetade för att det hela ska vara mer...speligt liksom men utöver det så är Outlast ett praktexempel på mycket skräck, varierad skräck och väl nyanserad skräck.


Och däri ligger svaret på gåtan som ätit upp oss inifrån. skräck är bara läskigt en gång, kanske två om man inte mixar upp det lite. Det är som en riktigt bra boxningsmatch, mycket fram och tillbaka och högt tempo och varierat utbyte av träffar. Det är exakt det som gör ett skräckspel läskigt och det är det som ser till att det fortsätter vara läskigt efter att du spenderat fem eller fler timmar med det.
Det är ju annorlunda för filmer. De behöver bara var läskiga i 90 minuter eller som mest 120 kanske och därför behöver de inte vara lika varierade som skräckspel behöver vara, och sällan är.

Så nu när vi har förstått oss på skräckspel och vad som gör dem läskiga, vad ska vi nu göra? Fortsätta spela alla skräckspel som vi kommer över i hopp om att hitta ett som kan skrämma oss ordentligt. Outlast är ett bra exempel men jag tror att vi framtiden kan ge oss ännu bättre skräckspel...Den som lever får se.