När jag först hörde talas om en tredje MIB så tänkte jag "A eller hur" sen så hörde jag inte mycket mer på typ ett par år, men plötsligt dök det upp en bild på Will Smith iklädd den klassiska svarta kostymen och ryktena började igen. Det kunde lika gärna varit en bild från ettan eller tvåan som någon lade upp med titeln "Men in Black 3 behind the scenes, men det verkade som om det var the real deal och nu började man oroa sig på riktigt.
Är det verkligen värt att följa upp en så värdelös film som Men in Black 2 ? Är det inte bara bättre att låta bli och inte förvärra saker som redan är...liksom sämst ?
Men in Black var en grym film när den dök upp på bio 1997. Jag såg den på bio med min pappa och jag älskade den. Det var ashäftiga rymdmonster, explosioner, gigantiska vapen och Fresh prince som galaxhjälte, den hade allt som sjuåriga jag ville ha i en film. Det var den bästa filmen någonsin.
Sen så gick det några år och Men in Black 2 dök upp, eller som den också kallades "MIIB" (Men in in Black ?) och självklart var jag pepp som fan, men jag hade blivit några år äldre och jag hade sett en hel del film sen MIB och fått smak för lite mer än bara monster och explosioner. Jag vet att jag låter som värsta filmsnobben och det är inte så jag försöker beskriva mig själv, jag var 11 och jag visste inte vad bra smak var, men när jag satte mig ner för att se MIIB så var det helt enkelt inte lika bra, det var samma som förut och inget nytt alls.
Det gav inte direkt mersmak och slutet var skittråkigt (inga spoilers) och jag har faktiskt försökt se den igen och den är bara inte bra asså, visst har den sina stunder och en del roliga cameos men allt som allt är det en väldigt...tråkig film.
Så självklart var man lite osäker på om man skulle gilla trean, men sen tänkte man efter och då kunde man ju bara inte missa chansen att se en ny Men in Black film på bio (VIP platser mind you) och så fick man hoppas på att den var lika bra som ettan, eller åtminstone bättre än tvåan (inte särskilt svåra mål att uppnå)
SÅ nu satt jag där i biomörkret och höll tummarna att filmen inte skulle suga...
Men in Black 3 Handlar om en jätteond, parasitisk utomjording som vill utkräva hämnd på Agent K (Tommy-Lee Jones) för att han högg av honom hans arm, spärrade in honom och hindrade hans ras från att ta över jorden, men för att verkligen kunna hämnas ordentligt så måste han åka tillbaka i tiden och döda K innan han hinner göra alla de där grejerna som han gjorde.
Samtidigt så har K tröttnat på livet som agent (igen) och när han får höra att Boris the animal (the badguy altså) har flytt så börjar han ana oråd. Agent J (Smith) som aldrig hört historien om Boris blir lite snopen när K inte vill förklara för honom vad som hände för 40 år sedan och plötsligt vill inte K ha med J att göra längre. Efter ett något pressat telefonsamtal mellan de båda händer något, K slutar att existera. J minns honom men resten av världen verkar inte minnas mer av K än att han dog 1969 (resten av världen ser också väldigt annorlunda ut nu). Allt pekar mot att om J inte har tappat förståndet så har det uppstått en tidsspricka och av någon anledning så verkar J vara del av den sprickan (enligt filmen så var J där 1969 och såg allt hända, men han minns det inte och som man får vet senare i filmen...nej inga spoilers) Hela schabraket med tidssprickan skriker plothole men det är en så liten del av filmen att så fort J reser tillbaka till 1969 för att ställa saker och ting till rätta så glömmer man det, och när filmen är slut så verkar det hela ganska vettigt.
Storyn är verkligen bättre än tvåan, istället för att bara rippa allt från sin föregångare (MIIB gjorde exakt detta med MIB, for shame) så hittar den på något ganska eget, men med en viss hint av ettans fish out of the water känsla. När J dyker upp på 60-talet så blir det ju lite som att börja om från början igen, han känner ingen där och han har ingen aning om hur dem gjorde saker på den tiden och tro mig, dem gjorde saker väldigt annorlunda då.
Hela grejen med att filmen utspelar sig på 60-talet känns lite väl som Austin
Powers men samtidigt så skapar det en hel del roliga situationer, Will Smith snor en bil från ett hotell och blir stoppad av polisen som undrar hur han kan ha råd med en så fin bil (han är ju svart liksom) det löser sig med hjälp av the neuralyzer (grejen som suddar ut ditt minne och skapar nya). Sen utspelar sig en hel sekvens på The factory (Andy Warhols väldigt hippa klubb på den tiden) där en agent är undercover (kan ni gissa vem som är en undercover agent på The factory ? nej det kunde inte jag heller). Det finns en del till såna roliga scener men faktiskt för det mesta så märker man inte direkt av att filmen utspelar sig på 60-talet, storyn kräver det, men utan tidshoppandet så hade storyn lika gärna kunnat utspela sig nu.
Regin är nog den svagaste länken i denna kedja, Barry Levinson är ingen actionregissör, det märktes redan i ettan och det märks extra mycket nu när dem försöker slänga in några generiska actionscener bara för att höja tempot. Det funkar verkligen inte och filmen blir lidande, skämten funkar lika bra som förr men "pacingen" tappar en hel el och drar ner filmen lägre än vad den borde vara, men man bryr sig inte så mycket om det när man får se Will Smith i högform som Agent K (hans första film sen Seven pounds, 2008) och om det är något som verkligen får Men in black 3 att sticka ut så är det rollprestationerna. Smith är som sagt lika rolig som alltid och Tommy-Lee...är inte med så mycket, men istället får vi Josh Brolin som spelar den unga K och han är så underbar i sin roll. Det är läskigt hur lik han är Tommy-Lee Jones, allt från hur han ser ut till hur han rör sig och pratar, allt är Tommy-Lee på pricken. Josh Brolin spelar inte en ung K, han spelar en ung Tommy -Lee Jones som spelar en ung K. Självklart kommer han inte få en Oscar nominering eftersom det är en komedi, men det finns ju andra priser han kommer att bli nominerad för (vem sa T.W-Galan ? Inte jag).
Sen får man inte heller glömma Michael Sthulbarg som gör en makalös insats som en femdimensionell varelse som hjälper våra agenter genom deras resa. Om inte Josh Brolin får en oscar nominering så borde Michael Stuhlbarg få det men...som sagt så är det en komedi...
Så för att summera det hela innan jag drar ut på det för långt på det hela.
Men in Black 3 var en bra komedi, en bra tidsresefilm, faktiskt så var det, om inte den bästa tidsresefilmen (Tillbaka till framtiden hallå) så var det helt klart den coolaste tidsresan jag sett på film. Det är svårt att förklara hur den var cool men den innefattade så många olika element som gjorde den grym, en vitsig twist på uttrycket "tidshoppande", historiska referenser och en viss spricka i den fjärde väggen blandat med väldigt bra skådespeleri och kameraarbete. Allt det gjorde MIB 3 tidsresa till den coolaste någonsin...Men tillbaka till den "korta" Sammanfattningen, var var vi ? jo. bra komedi, grym tidsresa och grymt skådespeleri men allt som allt inte mycket mer än en ganska bra film med vissa gyllene stunder
Agent J: You gotta send me back to 1969...
Alien: First, we gotta get high.
Agent J: My man, for real!
Alien: No, I mean really high
Will Smith och Frank Amoruso Men in Black 3: 2012
Monday, June 18, 2012
Men in Black 3
När jag först hörde talas om en tredje MIB så tänkte jag "A eller hur" sen så hörde jag inte mycket mer på typ ett par år, men plötsligt dök det upp en bild på Will Smith iklädd den klassiska svarta kostymen och ryktena började igen. Det kunde lika gärna varit en bild från ettan eller tvåan som någon lade upp med titeln "Men in Black 3 behind the scenes, men det verkade som om det var the real deal och nu började man oroa sig på riktigt.
Är det verkligen värt att följa upp en så värdelös film som Men in Black 2 ? Är det inte bara bättre att låta bli och inte förvärra saker som redan är...liksom sämst ?
Men in Black var en grym film när den dök upp på bio 1997. Jag såg den på bio med min pappa och jag älskade den. Det var ashäftiga rymdmonster, explosioner, gigantiska vapen och Fresh prince som galaxhjälte, den hade allt som sjuåriga jag ville ha i en film. Det var den bästa filmen någonsin.
Sen så gick det några år och Men in Black 2 dök upp, eller som den också kallades "MIIB" (Men in in Black ?) och självklart var jag pepp som fan, men jag hade blivit några år äldre och jag hade sett en hel del film sen MIB och fått smak för lite mer än bara monster och explosioner. Jag vet att jag låter som värsta filmsnobben och det är inte så jag försöker beskriva mig själv, jag var 11 och jag visste inte vad bra smak var, men när jag satte mig ner för att se MIIB så var det helt enkelt inte lika bra, det var samma som förut och inget nytt alls.
Det gav inte direkt mersmak och slutet var skittråkigt (inga spoilers) och jag har faktiskt försökt se den igen och den är bara inte bra asså, visst har den sina stunder och en del roliga cameos men allt som allt är det en väldigt...tråkig film.
Så självklart var man lite osäker på om man skulle gilla trean, men sen tänkte man efter och då kunde man ju bara inte missa chansen att se en ny Men in Black film på bio (VIP platser mind you) och så fick man hoppas på att den var lika bra som ettan, eller åtminstone bättre än tvåan (inte särskilt svåra mål att uppnå)
SÅ nu satt jag där i biomörkret och höll tummarna att filmen inte skulle suga...
Men in Black 3 Handlar om en jätteond, parasitisk utomjording som vill utkräva hämnd på Agent K (Tommy-Lee Jones) för att han högg av honom hans arm, spärrade in honom och hindrade hans ras från att ta över jorden, men för att verkligen kunna hämnas ordentligt så måste han åka tillbaka i tiden och döda K innan han hinner göra alla de där grejerna som han gjorde.
Samtidigt så har K tröttnat på livet som agent (igen) och när han får höra att Boris the animal (the badguy altså) har flytt så börjar han ana oråd. Agent J (Smith) som aldrig hört historien om Boris blir lite snopen när K inte vill förklara för honom vad som hände för 40 år sedan och plötsligt vill inte K ha med J att göra längre. Efter ett något pressat telefonsamtal mellan de båda händer något, K slutar att existera. J minns honom men resten av världen verkar inte minnas mer av K än att han dog 1969 (resten av världen ser också väldigt annorlunda ut nu). Allt pekar mot att om J inte har tappat förståndet så har det uppstått en tidsspricka och av någon anledning så verkar J vara del av den sprickan (enligt filmen så var J där 1969 och såg allt hända, men han minns det inte och som man får vet senare i filmen...nej inga spoilers) Hela schabraket med tidssprickan skriker plothole men det är en så liten del av filmen att så fort J reser tillbaka till 1969 för att ställa saker och ting till rätta så glömmer man det, och när filmen är slut så verkar det hela ganska vettigt.
Storyn är verkligen bättre än tvåan, istället för att bara rippa allt från sin föregångare (MIIB gjorde exakt detta med MIB, for shame) så hittar den på något ganska eget, men med en viss hint av ettans fish out of the water känsla. När J dyker upp på 60-talet så blir det ju lite som att börja om från början igen, han känner ingen där och han har ingen aning om hur dem gjorde saker på den tiden och tro mig, dem gjorde saker väldigt annorlunda då.
Hela grejen med att filmen utspelar sig på 60-talet känns lite väl som Austin
Powers men samtidigt så skapar det en hel del roliga situationer, Will Smith snor en bil från ett hotell och blir stoppad av polisen som undrar hur han kan ha råd med en så fin bil (han är ju svart liksom) det löser sig med hjälp av the neuralyzer (grejen som suddar ut ditt minne och skapar nya). Sen utspelar sig en hel sekvens på The factory (Andy Warhols väldigt hippa klubb på den tiden) där en agent är undercover (kan ni gissa vem som är en undercover agent på The factory ? nej det kunde inte jag heller). Det finns en del till såna roliga scener men faktiskt för det mesta så märker man inte direkt av att filmen utspelar sig på 60-talet, storyn kräver det, men utan tidshoppandet så hade storyn lika gärna kunnat utspela sig nu.
Regin är nog den svagaste länken i denna kedja, Barry Levinson är ingen actionregissör, det märktes redan i ettan och det märks extra mycket nu när dem försöker slänga in några generiska actionscener bara för att höja tempot. Det funkar verkligen inte och filmen blir lidande, skämten funkar lika bra som förr men "pacingen" tappar en hel el och drar ner filmen lägre än vad den borde vara, men man bryr sig inte så mycket om det när man får se Will Smith i högform som Agent K (hans första film sen Seven pounds, 2008) och om det är något som verkligen får Men in black 3 att sticka ut så är det rollprestationerna. Smith är som sagt lika rolig som alltid och Tommy-Lee...är inte med så mycket, men istället får vi Josh Brolin som spelar den unga K och han är så underbar i sin roll. Det är läskigt hur lik han är Tommy-Lee Jones, allt från hur han ser ut till hur han rör sig och pratar, allt är Tommy-Lee på pricken. Josh Brolin spelar inte en ung K, han spelar en ung Tommy -Lee Jones som spelar en ung K. Självklart kommer han inte få en Oscar nominering eftersom det är en komedi, men det finns ju andra priser han kommer att bli nominerad för (vem sa T.W-Galan ? Inte jag).
Sen får man inte heller glömma Michael Sthulbarg som gör en makalös insats som en femdimensionell varelse som hjälper våra agenter genom deras resa. Om inte Josh Brolin får en oscar nominering så borde Michael Stuhlbarg få det men...som sagt så är det en komedi...
Så för att summera det hela innan jag drar ut på det för långt på det hela.
Men in Black 3 var en bra komedi, en bra tidsresefilm, faktiskt så var det, om inte den bästa tidsresefilmen (Tillbaka till framtiden hallå) så var det helt klart den coolaste tidsresan jag sett på film. Det är svårt att förklara hur den var cool men den innefattade så många olika element som gjorde den grym, en vitsig twist på uttrycket "tidshoppande", historiska referenser och en viss spricka i den fjärde väggen blandat med väldigt bra skådespeleri och kameraarbete. Allt det gjorde MIB 3 tidsresa till den coolaste någonsin...Men tillbaka till den "korta" Sammanfattningen, var var vi ? jo. bra komedi, grym tidsresa och grymt skådespeleri men allt som allt inte mycket mer än en ganska bra film med vissa gyllene stunder
Agent J: You gotta send me back to 1969...
Alien: First, we gotta get high.
Agent J: My man, for real!
Alien: No, I mean really high
Will Smith och Frank Amoruso Men in Black 3: 2012
Thursday, June 14, 2012
Dubbelrecension: The woman in black
)
Efter mycket om och men så får jag ge mig och skriva vad jag tycker om dessa två filmer (boken kunde jag inte hitta så ni får nöja er med filmerna).
Så, för att göra som man ska göra så börjar vi med att recensera den första filmen, The woman in black (1989)
Arthur Kidd är en livlig ung man, han har gift sig med kvinnan han älskar och tillsammans har dem två barn och ett vackert hus, men Arthur är även en karriärmänniska. Han jobbar som advokat på en av Londons finare firmor men hans familj kommer i vägen för hans avancemang. Hans chef ger honom en sista chans, antingen så ordnar han upp alla papper hos en av deras kunder som precis har dött och ser till att hennes hus kommer ut på marknaden eller så kan han börja leta nytt jobb. Arthur tar sig själv i kragen och beger sig ut på vischan för att rädda sitt leverne.
Väl framme i den lilla byn Crythin Gifford blir han inte direkt välkomnad,så fort han nämner för lokalbefolkningen att han är där för att ordna upp Eel Marsh house får han väldigt snea blickar kastade på sig. Alla säger åt honom att lämna huset i fred och bara åka hem igen (Dracula någon ?) men om han ska kunna ta hand om sin familj som han älskar så måste han fullfölja sitt uppdrag. Efter att ha deltagit i begravningen av den gamla tanten (som endast bevittnades av Arthur och den lokala advokaten) så ser Arthur en kvinna helt klädd i svart stå en bit bort på kyrkogården. Han frågar advokaten vem hon är men han låtsas som om han inte ser henne och vägrar titta åt hennes håll, Arthur blir en aning stött men glömmer det efter en stund. Stunden har nu kommit då han ska bege sig till Eel Marsh House, beläget ute i träskmarkerna, det finns endast en väg som leder ut till huset och under den mesta tiden på dygnet så är den vägen försvunnen på grund av tidvattnet, så när Arthur blir avlämnad är han nu helt själv där ute, med endast en hund som sällskap. Under en upptäcktsfärd runt husets marker får han syn på kvinnan från kyrkogården igen. Hon säger ingenting, hon bara står där och blänger på honom, en kall kår går genom Arthurs kropp och han blir livrädd. Han springer in i huset och reglar dörren.
Alltmedan tiden går så hittar Arthur mer och mer dokument angående husets forna ägare, han hittar även en diktafon med några väldigt kusliga inspelningar på. Det verkar som om den gamla kvinnan, änkan bör man också påpeka att hon var sen många år tillbaka, inte var ensam i huset. En kvinna helt klädd i svart brukade ta sig in i huset och detta skrämde damen något fruktansvärt.
När Arthur frågar runt i byn om vem den svartklädda kvinna är får han vaga svar som bäst, men en man, Sam Tovey, berättar för honom om förbannelsen som vilar över Eel Marsh House och den lilla byn (Crythin Gifford). Varje gång någon ser kvinnan i svart så dör ett barn, vart hon kommer ifrån eller varför hon vill att barn ska dö är det ingen som vet men byborna har gjort det till en rutin att aldrig prata om henne i hopp om att hon inte ska dyka upp igen.
Arthur kan inte släppa tanken på att Kvinnan har något med huset att göra, han ger sig ut i träsket igen och börjar leta efter svar på hans frågor, men när han väl förstår vad det var som hände här för så många år sedan önska r han nog att han inte ens hade hört talas om Eel Marsh House och kvinnan i svart...
The woman in black från 1989 är en två timmar lång deckarrysare om en mans sökande efter svar han inte vill ha, för att vara en rysare så är den förvånansvärt...oläskig om det är ett riktigt ord. Filmen spenderar alltför mycket tid med att introducera karaktärer som är onödiga för ploten och som sen inte dyker upp igen (eller åtminstone inte särskilt mycket). Sinnesstämningen är helt fel för en rysare, mestadels av filmen utspelar sig i fullt dagsljus eller i skenet av väl upplysta rum. Det känns inte som om regissören insåg att mycket av känslan ligger i de små detaljer na när det gäller skräckisar och rysare, till exempel så ser Eel Marsh House ut som vilket gods som helst. Inga mörka korridorer, inget spindelnät i hörnen, inga läskiga rum fyllda med kusliga byster och statyer, Det är bara ett tomt och något stökigt hus.
Sen så var filmen inte alls särskilt läskig, det fanns kanske tre eller fyra ordentliga "scares" och endast en av dessa var riktigt obehaglig och läskig (det fanns en till men den var endast måttligt kuslig). Detta hade ju varit ok om storyn hade varit kuslig, vilket den delvis är men den berättas så tafatt att när man är framme vid slutet så bryr man sig inte om vem som dör och inte dör, vem som lyckas driva undan forna dagars demoner och vilket straff som utdelas de som blandar sig i saker dem inte har med att göra. Filmen faller ganska platt på alla punkter, inte ens skådespelarna är något att hänga i granen, och jag måste erkänna att halvvägs genom filmen så blev jag så uttråkad att jag somnade. Jag vaknade dock med ett ryck och blev vettskrämd eftersom kvinnan i svart hade smugit sig på Arthur när han låg och sov och skrek rakt i ansiktet på honom i typ tio sekunder. Det var enda gången filmen faktiskt lyckades att skrämma mig, jag bytte byxor, spolade tillbaka filmen och såg färdigt den utan att ens rycka till en enda gång till.
Nej, dem försökte berätta en klassisk spökhistoria men glömde bort att sådana faktiskt ska vara läskiga.
Så vi får väl hoppas att den nya versionen klarar sig bättre, men först ska vi gå igenom storyn...igen.
Arthur Kips (Kidd ? Kips ? ok) har det tufft, han är en ung advokat, fader och änkling (men...hans fru ?...Ok) som inte har det så lätt (uppenbarligen) Hans chef ger honom en sista chans, Han ska bege sig till Crythin Gifford, en liten by ute på landet för att där träffa en Mr Jerome som ska ta med honom ut till huset av en nyligen framliden änka. Huset måste säljas, men varken Jerome eller resten av invånarna vill hjälpa honom eller ens prata om huset ute i träsket. En man är dock villig att hjälpa honom, en viss Sam Daily (inte Tovey ? Herregud) Som kör ut honom till Eel Marsh house. Väl där måste Kips samla ihop änkans alla papper och dokument och göra huset redo för att säljas på marknaden, men något stör hans planer, han börjar höra saker och se saker och husets hemligheter börjar klarna. Ju mer han rotar, desto värre blir det och när allt står klart är inte Arthur så säker på att han vill veta...
The woman in black var en riktig skräck film, den hade alla ingredienser som behövs för att verkligen skrämmas. Den fungerar både som en riktig terror film och en sann rysare och ibland även en kärlekshistoria. Stämningen, skådespelarna, miljöerna och storyn klickar så väl, allt "comes together" och gör The Woman in black (2012) till den läskigaste filmen jag någonsin sett.
När man går på bio för att se en skräckfilm, eller hyr en skräckfilm eller laddar ner en skräckfilm, hur man än ser på skräckfilm så är det sällan man förväntar sig att bli rädd eller ens skrämd, The woman in black var en helt annan femma. Från början till slut satt jag och tjöt, i slutet var det så illa att jag nästan började gråta, jag kved som ett djur och skrek nej (utan att ens titta på bioduken mind you).
Jag har aldrig varit så rädd på bio förut, jag har sällan varit så rädd på riktigt (förutom den gången då galna raggare jagade mig och min kompis utanför SF Saga för några år sen).
Så om jag var tvungen att välja vilken version av The woman in black jag gillar mest så är det ganska självklart. Den nya versionen är ett skräck-mästerverk och jag skulle bli väldigt snopen om den inte lever kvar som en av de läskigaste och mest välgjorda skräckisar i filmhistorien.
I'll never forgive, never forget... Kvinnan i svart (The woman in black 2012
Efter mycket om och men så får jag ge mig och skriva vad jag tycker om dessa två filmer (boken kunde jag inte hitta så ni får nöja er med filmerna).
Så, för att göra som man ska göra så börjar vi med att recensera den första filmen, The woman in black (1989)
Arthur Kidd är en livlig ung man, han har gift sig med kvinnan han älskar och tillsammans har dem två barn och ett vackert hus, men Arthur är även en karriärmänniska. Han jobbar som advokat på en av Londons finare firmor men hans familj kommer i vägen för hans avancemang. Hans chef ger honom en sista chans, antingen så ordnar han upp alla papper hos en av deras kunder som precis har dött och ser till att hennes hus kommer ut på marknaden eller så kan han börja leta nytt jobb. Arthur tar sig själv i kragen och beger sig ut på vischan för att rädda sitt leverne.
Väl framme i den lilla byn Crythin Gifford blir han inte direkt välkomnad,så fort han nämner för lokalbefolkningen att han är där för att ordna upp Eel Marsh house får han väldigt snea blickar kastade på sig. Alla säger åt honom att lämna huset i fred och bara åka hem igen (Dracula någon ?) men om han ska kunna ta hand om sin familj som han älskar så måste han fullfölja sitt uppdrag. Efter att ha deltagit i begravningen av den gamla tanten (som endast bevittnades av Arthur och den lokala advokaten) så ser Arthur en kvinna helt klädd i svart stå en bit bort på kyrkogården. Han frågar advokaten vem hon är men han låtsas som om han inte ser henne och vägrar titta åt hennes håll, Arthur blir en aning stött men glömmer det efter en stund. Stunden har nu kommit då han ska bege sig till Eel Marsh House, beläget ute i träskmarkerna, det finns endast en väg som leder ut till huset och under den mesta tiden på dygnet så är den vägen försvunnen på grund av tidvattnet, så när Arthur blir avlämnad är han nu helt själv där ute, med endast en hund som sällskap. Under en upptäcktsfärd runt husets marker får han syn på kvinnan från kyrkogården igen. Hon säger ingenting, hon bara står där och blänger på honom, en kall kår går genom Arthurs kropp och han blir livrädd. Han springer in i huset och reglar dörren.
Alltmedan tiden går så hittar Arthur mer och mer dokument angående husets forna ägare, han hittar även en diktafon med några väldigt kusliga inspelningar på. Det verkar som om den gamla kvinnan, änkan bör man också påpeka att hon var sen många år tillbaka, inte var ensam i huset. En kvinna helt klädd i svart brukade ta sig in i huset och detta skrämde damen något fruktansvärt.
När Arthur frågar runt i byn om vem den svartklädda kvinna är får han vaga svar som bäst, men en man, Sam Tovey, berättar för honom om förbannelsen som vilar över Eel Marsh House och den lilla byn (Crythin Gifford). Varje gång någon ser kvinnan i svart så dör ett barn, vart hon kommer ifrån eller varför hon vill att barn ska dö är det ingen som vet men byborna har gjort det till en rutin att aldrig prata om henne i hopp om att hon inte ska dyka upp igen.
Arthur kan inte släppa tanken på att Kvinnan har något med huset att göra, han ger sig ut i träsket igen och börjar leta efter svar på hans frågor, men när han väl förstår vad det var som hände här för så många år sedan önska r han nog att han inte ens hade hört talas om Eel Marsh House och kvinnan i svart...
The woman in black från 1989 är en två timmar lång deckarrysare om en mans sökande efter svar han inte vill ha, för att vara en rysare så är den förvånansvärt...oläskig om det är ett riktigt ord. Filmen spenderar alltför mycket tid med att introducera karaktärer som är onödiga för ploten och som sen inte dyker upp igen (eller åtminstone inte särskilt mycket). Sinnesstämningen är helt fel för en rysare, mestadels av filmen utspelar sig i fullt dagsljus eller i skenet av väl upplysta rum. Det känns inte som om regissören insåg att mycket av känslan ligger i de små detaljer na när det gäller skräckisar och rysare, till exempel så ser Eel Marsh House ut som vilket gods som helst. Inga mörka korridorer, inget spindelnät i hörnen, inga läskiga rum fyllda med kusliga byster och statyer, Det är bara ett tomt och något stökigt hus.
Sen så var filmen inte alls särskilt läskig, det fanns kanske tre eller fyra ordentliga "scares" och endast en av dessa var riktigt obehaglig och läskig (det fanns en till men den var endast måttligt kuslig). Detta hade ju varit ok om storyn hade varit kuslig, vilket den delvis är men den berättas så tafatt att när man är framme vid slutet så bryr man sig inte om vem som dör och inte dör, vem som lyckas driva undan forna dagars demoner och vilket straff som utdelas de som blandar sig i saker dem inte har med att göra. Filmen faller ganska platt på alla punkter, inte ens skådespelarna är något att hänga i granen, och jag måste erkänna att halvvägs genom filmen så blev jag så uttråkad att jag somnade. Jag vaknade dock med ett ryck och blev vettskrämd eftersom kvinnan i svart hade smugit sig på Arthur när han låg och sov och skrek rakt i ansiktet på honom i typ tio sekunder. Det var enda gången filmen faktiskt lyckades att skrämma mig, jag bytte byxor, spolade tillbaka filmen och såg färdigt den utan att ens rycka till en enda gång till.
Nej, dem försökte berätta en klassisk spökhistoria men glömde bort att sådana faktiskt ska vara läskiga.
Så vi får väl hoppas att den nya versionen klarar sig bättre, men först ska vi gå igenom storyn...igen.
Arthur Kips (Kidd ? Kips ? ok) har det tufft, han är en ung advokat, fader och änkling (men...hans fru ?...Ok) som inte har det så lätt (uppenbarligen) Hans chef ger honom en sista chans, Han ska bege sig till Crythin Gifford, en liten by ute på landet för att där träffa en Mr Jerome som ska ta med honom ut till huset av en nyligen framliden änka. Huset måste säljas, men varken Jerome eller resten av invånarna vill hjälpa honom eller ens prata om huset ute i träsket. En man är dock villig att hjälpa honom, en viss Sam Daily (inte Tovey ? Herregud) Som kör ut honom till Eel Marsh house. Väl där måste Kips samla ihop änkans alla papper och dokument och göra huset redo för att säljas på marknaden, men något stör hans planer, han börjar höra saker och se saker och husets hemligheter börjar klarna. Ju mer han rotar, desto värre blir det och när allt står klart är inte Arthur så säker på att han vill veta...
The woman in black var en riktig skräck film, den hade alla ingredienser som behövs för att verkligen skrämmas. Den fungerar både som en riktig terror film och en sann rysare och ibland även en kärlekshistoria. Stämningen, skådespelarna, miljöerna och storyn klickar så väl, allt "comes together" och gör The Woman in black (2012) till den läskigaste filmen jag någonsin sett.
När man går på bio för att se en skräckfilm, eller hyr en skräckfilm eller laddar ner en skräckfilm, hur man än ser på skräckfilm så är det sällan man förväntar sig att bli rädd eller ens skrämd, The woman in black var en helt annan femma. Från början till slut satt jag och tjöt, i slutet var det så illa att jag nästan började gråta, jag kved som ett djur och skrek nej (utan att ens titta på bioduken mind you).
Jag har aldrig varit så rädd på bio förut, jag har sällan varit så rädd på riktigt (förutom den gången då galna raggare jagade mig och min kompis utanför SF Saga för några år sen).
Så om jag var tvungen att välja vilken version av The woman in black jag gillar mest så är det ganska självklart. Den nya versionen är ett skräck-mästerverk och jag skulle bli väldigt snopen om den inte lever kvar som en av de läskigaste och mest välgjorda skräckisar i filmhistorien.
I'll never forgive, never forget... Kvinnan i svart (The woman in black 2012
Tuesday, June 5, 2012
Hereismypodcast 13: Saker som irriterar och inte är helt logiska
Det är ju inte något jag gör ofta, men nu tänker jag faktiskt recensera en film på podcasten, och till min hjälp har jag en vän och "fellow movielover" som oc
kså har ett och annat att säga om denna kosmiska skithög till film
Subscribe to:
Posts (Atom)