The creepy countdown nr 2. Hat

Den här listan handlar bara om avsky...hat, allmänt ogillande av både hela filmer och vissa delar av filmer. Saker man inte (jag alltså) gillar.



1. Orphan

Barn, helst så oskyldiga som möjligt är alltid läskiga när dem visar sig vara besatta eller bara mordlystna, och även om inte Orphan kanske är den bästa "läskiga barn" filmen så är Esther, som ungen kallas, helt klart en av de mest motbjudande och rentav vridna filmgalningen på många år. Mot slutet satt jag bara och skrek mot skärmen "döda snorungen nu för fan!!!" och varje gång man trodde det var över så dök hon upp igen (bokstavligt talat) och man bara suckade och fortsatte skrika.
Orphan var kanske inte den bästa skräckisen, den var lite för kliché på många ställen och redan från början, utan att ha sett trailern kunde man gissa sig till hur det skulle sluta. Men as far as vidriga antagonister goes så var den väldigt bra, det är sällan man hatar en person i en film så mycket.


2. The hills have eyes (2006)

Re-makes är ju något man ofta rynkar på näsan åt, men i fallet The hills have eyes måste jag säga att re-maken faktiskt är bättre än orginalet. Regin, musiken, skådespelarna, effekterna...Allt var bara bättre, men speciellt så var kannibalerna mycket mer skräckinjagande i re-maken. Istället för att bara vara hillbilly kannibaler så är dem den här gången muterade gruvarbetare som inte bara förlorat sitt utseende, utan också sin mänsklighet. Dem hyser ingen som helst skam, rädsla eller moral. Dem är ute efter ditt kött och dem skyr inga medel för att få tag på det, vilket leder till allt från våldtäkt, bålbränning, barnarov och massmord (sen dödar dem hundar också och där sätter jag gränsen asså).
Det finns ingen sympati för kannibalerna, man hejar bara på den stackars familjen som för en gångs skull inte består av en massa blåsta bimbos brända "dudes" vilket hjälper till och bygger på medkänslan för dem. Dem är helt vanliga människor som inte alls förtjänar att bli uppätna, och det är inte ofta.


3. House of a 1000 corpses

Om det finns någon familj som är värre än kannibalerna i The hills have eyes, så är det familjen Firefly i House of a 1000 corpses. Dem är inte muterade, eller isolerade eller egentligen annorlunda (vid första anblick) förutom det att dem är helt igenom onda.
dem lurar till sig ett gäng ungdomar (Åh dessa ungdomar) genom att punktera deras bildäck och så fort dem har fått in dem i sitt hus väntar dem inte mer än ett par minuter innan dem börjar tortera och lemlästa dem stackars ungdomarna. Processen är utdragen och så smärtsam den bara kan vara, det är inte bara fysisk smärta det handlar om, the Fireflys låter aldrig sina offer slappna av, dem torterar dem både mentalt och fysiskt, det tar aldrig slut och när deras offer till slut ber om att få dö...så fortsätter tortyren. Man vill inget hellre än att the Fireflys ska få smaka sin egen medicin men, utan att avslöja slutet på filmen kan jag i alla fall säga så här, det kom en uppföljare, den avsevärt mycket sämre The devils rejects.
House of a 1000 corpses är en bra film som vill hylla den gamla skolan, vilket den lyckas med, men framför allt lyckas den med att vara riktigt obehaglig, på gränsen till motbjudande.


4. Hellraiser IV Bloodline

Hellraiser serien var alltid lite av en favorit för mig. Den var mycket mer seriös i sin framtoning än andra skräckserier på 80-talet, den handlade inte bara om nån snubbe i mask som gick runt och dödade folk helt random. Det hela var lite mer invecklat och djupare än så, i alla fall i de två första filmerna, sen kom den tredje och för dummade det hela, men det var inte det värsta som kunde hända, dumma skräckfilmer kan också vara bra även om dem förstör en annars så mycket smartare serie, nej det som verkligen pajade Hellraiser var nästa film. I och med fyran så försökte dem förklara bakgrundshistorien till Pinhead och hans ursprung, men inte egentligen, istället la dem till en annan story som aldrig nämnts innan men som enligt fyran har varit vad allt handlat om innan, och inte nog med det. typ hälften av filmen utspelar sig på en rymdstation...Det liksom bara inte funkar (SVENSKA!!!) när pinhead står och tittar på jorden får man känslan av att helvetet, som han kommer ifrån, inte riktigt kan existera eftersom utanför jordens gränser är det ju rymd så var kommer han ifrån ? Om det inte var nog så lider hela filmen av MTV sjukan, varenda scen känns som något ur en musikvideo och filmen känns inte som att den riktigt sitter ihop eftersom den hoppar mellan 1800, 1900 och ...framtiden eller nåt. Hellraiser IV förstörde verkligen Hellraiser serien och därför platsar den på den här listan.


5. Den nya skolans skräckfilmer

Det här handlar inte om någon specifik film utan mer om hela den nya rörelsen inom skräckgenren. Vi snackar tortyrporr (Hostel, Saw och så vidare) helt humorlös ultraterror som inte låter dig slappna av en enda sekund (Human centipede, The texas chainsaw massacre re-maken och så vidare).

Förr i tiden var skräckfilmer något man inte riktigt tog på allvar, visst fanns det undantag men för det mesta var skräckfilmer ren underhållning som bara handlade om att man skulle hoppa till och känna adrenalinet rusa i en sekund sen kunde man skratta åt det och fortsätta titta. Nu för tiden handlar det om att man ska sitta och orolig hela tiden och offrena är från första sekunden fast i det värsta tänkbara situationen och man kan aldrig vänta sig ett lyckligt slut, mycket av det har nog att göra med att Hollywood upptäckte att japan gjorde riktigt läskiga filmer, som alla följde den här formeln.
Skräckfilmer handlar inte längre om underhållning, det handlar om att totalt skrämma skiten ur publiken och sen inte låta dem andas ut. Det finns självklart undantag, som är både humoristiska och ibland till och med intelligenta men för det mesta är skräckgenren idag helt nersölad av skit, men det är väl den naturlig utvecklingen, filmer som evil dead är inte läskiga lägre så filmmakarna tar till alltmer extrema metoder för att skrämma skiten ur folk och i och med det har filmen tappat lite av sin själ.
Jag kan inte förklara helt och hållet vad jag menar i text, det skulle vara lättare i muntlig form, men tillsvidare får det här duga...

Det var den andra listan och på Onsdag kommer den tredje och näst sista (konstanta ändringar kommer att följa precis som alltid) och den kommer behandla något mycket roligare om ni hajjar vad jag menar.

Creepy countdown nr 1. Fascination

Om än en sula sent, men som ni vet så kan man inte lita på nån här i världen, speciellt inte mig när det gäller min blogg och datum...Men vi släpper det för tillfället och sätter igång med den första listan, och känslan vi ska diskutera är...Fascination.

Notera att filmerna inte kommer hamna i någon speciell ordning, ettan är inte bättre än femman punkt slut.


1. The Poughkeepsie tapes

Det finns många mördare i filmvärlden, det finns många som är väldigt bra på vad dem gör, det finns dem som man nästan sitter och hejar på, men i slutändan vill man ju att mördaren ska dö och det lyckliga paret ska komma undan. så ser det för det mesta ut, även i verkligheten, sällan läser man ju om en seriemördare som inte åker fast. Så om det är något man (eller som jag i alla fall) velat se i en film är en mördare som terroriserar sina offer i åratal och (SPOILERS) kommer undan i slutet.
Poughkeepsie tapes är just en sådan film. Det är en mokumentär om en man som under tio år mördade en ängd människor i ett och samma område men som aldrig åkte fast, just för att han gjorde det som alla andra seriemördare i världen (den riktiga och filmvärlden) misslyckats med, att inte följa ett mönster. Varför åste en seriemrdare alltid följa ett mönster när dem mördar ? Antagligen för att psykopater oftast är väldigt pedantiska av sig och därför inte klarar av att bryta en cykel, men mördaren i Poughkeepsie tapes känner inte för att åka fast så han bryter sitt mönster konstant och åker därför aldrig fast, man kan inte låta bli att fascineras av hans tillvägagångssätt. samtidigt som han är en av de vidrigaste människor man någonsin stött på så är han samtidigt en av de smartaste och mest innovativa mördare på film, därför så blir det lätt så att man sitter och drar på smilbanden varje gång han lurar sina offer eller polisen.

2. Behind the mask

Ännu en mokumentär, men den här gången inte lika seriös. Behind the mask är en seriöst orginell film, för hur många andra filmer utspelar sig i ett universum där alla de kända filmmördarna existerar (freddy, jason, michael och så vidare) och ett filmteam ska dokumentera när en person ger sig in på samma bana som dem, han vill helt enkelt bli en klassiskt maskerad massmördare som bara ger sig på tonåringar i läskiga hus. Med en blandning av skräck och humor och en gnutta samhällskritik så är Behind the mask en riktigt bra film men framförallt så är det en fascinerande inblick i en teatralisk mördares privatliv och förberedelser.

3. The shining

Behöver jag ens förklara varför jag tycker att the shining är fascinerande. Det är en historia om en man som sakta men säkert tappar förståndet, i ett gigantiskt tomt hotell. Filmen är egentligen ett kammarspel mellan Jack och hans fru och barn och hur dem alla tampas med galenskapen som verkar sitta i väggarna på hotellet, men vad är det egentligen som hänt tidigare i lokalerna ? regissören låter dig aldrig veta rakt ut, eftersom karaktärerna inte vet vad som pågår, varför ska du då få veta ?
Det som fascinerar mig är hur Filmen använder sig av subtila och minimala effekter som försiktigt smyger sig på och innan man anar det så har galenskapen tagit över. Det finns många filmer om folk som blir skogstokiga, men The shining gör det med sådan briljans att den får alla andra att blekna i dess närvaro.

4. The day of the dead

Om det finns ett genomgående tema i alla Zombiefilmer så är det ju att det inte är zombierna som är onda, dem går ju bara på instinkt, utan att det är männsikorna som så fort dem blir pressade blir maniska nervvrak med gudkomplex, vilket i de flesta fall stämmer. Men av alla zombiefilmer (och det finns en hel del av dem) vilken är den mest konkreta när det gäller den här idén om människans
sinne ? i mina ögon är det The day of the dead. Uppföljaren till den mest omtalade och kanske mest omtyckta zombiefilmer (Dawn of the dead), Day of the dead blev kanske lite förbisedd på grund av att den inte var sin föregångare, och det är nog allt egentligen, för om man jämför dawn och day så anser jag att day är coolare. Bättre effekter, en mer to the point story och bättre karaktärer med mer "flair" till sina personligheter.
Jag vågar till och med säga att Day of the dead är den bästa Zombiefilmen som någonsin gjorts...Väldigt fascinerande.

5. The strangers

Vad är mest läskigt ? en mördare som innan han ska döda sitt sista offer avslöjar sin onda men någorlunda logiska onda plan, eller en mördare som jagar dig och vill döda dig...för att du var tillgänglig. En sådan mördare är den mest galna och helt klart den läskigaste sortens mördare, och i The strangers är det just så det är (jag vet inte hur jag just formulerade allt det här men det blir säkert bra) The strangers är en av de läskigaste filmerna i modern tid och helt klart en av de bästa skräckisarna i modern tid, den är en perfekt blandning av dagens tortyrporrs skräck och den gamla skolans "ensam kvinna i läskigt hus med maskerad mördare som vill komma in" formula.
Det som är mest fascinerande är hur man med så små medel kan skapa en så skrämmande film, läskig nog för att få mig att skrika i högan sky. The strangers är en briljant och mycket effektiv skräckfilm...väldigt effektiv.


Och det var den första av de fem listor som i år kommer att vara the creepy countdown, imorgon får ni den andra, då blir temat avsky, klura på den så länge så går jag och ser på mer skräckfilm.

Återkommande update

Hej du, det var ett tag sedan jag skrev något på bloggen. Har varit ganska upptagen sen sist, inte bara med jobb utan också med att lista ut nya och spännande saker att göra på bloggen. Bland annat har jag börjat skriva på årets julkalender, men så kom jag att tänka på att det ju är Oktober snart och Creepy countdown var ju mitt första stora projekt, Så det var ju självklart att jag skulle följa upp det det här året.

The creepy countdown blir lite annorlunda i år, Istället för en film om dagen (eller ja...typ) så tänker jag göra listor med filmer som alla väcker en och samma känsla.

Fem listor, varav tre huvudlistor och två sublistor, den första kommer i morgon och kommer innehålla fem filmer, vilken känsla den handlar om ?
Den som lever får se...


En katt, en hatt, en tratt, tvär fnatt, god natt

Arvika, en festival, tre recensioner, en massa upplevelser. Dag 2 och 3

Ni får ursäkta förseningen, men jag är en rättskaffens man, jag lovade er resten av Arvika recensionen så nu får ni de två sista dagarna i en lång recension.





Steso songs.

Musik i sin simplaste form. En röst, ett piano (och lite gitarr ibland men det var så lite). Försiktiga sånger som med sina smått melankoliska pianoslingor lyckas vara mer känslosamma än alla jävla EMOband tillsammans, väldigt mycket mer äkta än dem också.
Det kanske är lättare att acceptera lite småtöntiga textrader när man vet att artisten inte bara hittar på en massa sorgliga saker utan faktisk tar inspiration från sitt egna liv.


Degradead.


Modern Hardcore är ju inget att hurra över. Jag är metalhead av den lite äldre skolan och tycker därför att dagens band som började ploppa upp i början på 2000-talet mer eller mindre förstörde metal genren, inte nog med det, den introducerade någon sorts... jag vet inte vad man ska kalla det. Så här, Headbangers förr i tiden hade långt stripigt hår, sitt favoritband på tröjan och levde för musiken. Sen dök den nya vågen metalband upp, det började med att EMOgenren blev stor i mainstreamen sen blev den för töntig för "diehardfansen" så kom screamo, sen grenade den ut sig i screamo band och något som dem själva kallade för hardcore, men om man ska vara helt sanningsenlig så är inte Bring me the horizon och The devil wears prada några hardcoreband, det är bara en massa snorungar som inte växte upp med Gamma ray utan lyssnade på my chemical romance och nu behöver nåt hårdare (gud vad jag känner mig gammal)

Sen finns det band som lyssnade på Black sabbath och Testament och alla dem där banden när dem var små, nu spelar dem i riktiga Hardcoreband som Degradead.
Sann Hardcore som inte spelar Allan utan vet vad metal och Harcore är (och även vad skillnaden där i mellan är).



Invasionen

Gladpunk av ex-anarkister som har insett att det inte funkar att vara arg hela tiden.
vill man sprida sitt meddelande är det bättre att ha lite humor än att vara gravallvarlig hela tiden, och ska man vara uppriktig så är det ju så det är. Invasionen var nog det bästa punkbandet jag hört sen Dead Kennedys, sen kan jag ju inte påstå att jag lyssnar särskilt mycket på punk. Det snarare så att Invasionen är det enda punkbandet jag faktiskt lyssnat på utöver Dead Kennedys, hur som helst så var det svängigt, energiskt och ibland riktigt rivigt.



sparzanza

Enformigt och låtsashårt, precis som alla andra aktuella "Rockband". Dem var inte ens bra live...Det finns inget mer att säga, blä helt enkelt.



The deportees

Musik är nästan alltid bättre live än vad det är på skiva, så när ett band är ok på scen kan man med största sannolikhet påstå att det inte är särskilt bra på skiva. Deportees var precis så, ok live och tråkiga på skiva, men om du gillar det så visst, kul för dig.



Amorphis

Fisnk progmetal skulle jag nog kalla det, festivalguiden sa typ "allt från death metal till melodisk rock" då kan man lika gärna skriva progmetal, det handlar nog bara om att man kan ha lite svårt att definiera prog. Dock är ju det hela poängen, så varför krångla till det ?
Hur som helst, Amorphis. Ok, inte världens bästa men Apolloscenens akustik fick dem episka gitarrerna och den mäktiga rösten att låta lite bättre än vad det egentligen är.



Dum dum girls

Dem såg ut som 15 åriga posers, dem spelade musik som var populär när deras föräldrar var unga, men fan om det inte var medryckande. David Lynch hade fetdiggat Dum dum girls (vem vet ? Han kanske gör det ?).
Tänk dig Beachboys blandat med siouxie and the banshees med en gnutta The 5.6.7.8's, då får du Dum dum girls.
Helt klart lyssningsbart men i längden blev dem lite enformiga.



Hypochrisy

Lite för lite death metal och lite för mycket Melodic death metal. Jag säger inte att melodic death är dåligt, men jag känner mig lite lurad.
Bandet lever verkligen upp till sitt namn om man säger så, dock så står det på Wikipedia att dem är Melodisk death metal, än en gång så har festivalguiden fel. Samtidigt så tycker man att med låtnamn som Let the knife do the talking så tycker man att det ska vara lite hårdare än vad det faktiskt var.



Volbeat

Första gången jag såg Volbeat var 2008 på Arvika festivalen, då var dem rätt nya och jag hade bara hört lite grann, det jag hade hört var inte så bra men på scen var dem ett helt annat band. Dem var energiska, roliga, vitsiga, ödmjuka och ena riktiga crowdpleasers, man kände sig delaktig i musiken, dem bjöd väldigt på sig själva.
Nu har det gått ett par år och Volbeat har blivit megastora, och med framgång följer fåfänga brukar man ju säga, så när Volbeat äntrade festivalens största scen var jag lite orolig. Dock gick det inte mer än fem minuter innan man man bara stod och log (och headbanga såklart) dem var precis samma band som för två år sen, lika roliga och ödmjuka. Dem fick hela publiken att krympa och centrera sig, när dem var färdiga kändes det som samma lilla intima spelning som förra gången. Volbeat levererade en av festivalens mest perfekta spelningar.
Att dem med hjälp av scenens storlek kunde ge musiken och framförandet en mer bombastisk känsla gjorde ju inte saken sämre. Det är lite svårt att minnas exakt men jag är rätt säker på att deras öppningslåt var den danska nationalsången, mer episkt blir det inte.



Babyshambles

Säg vad du vill om Pete Doherty och hans fula ovanor, men när han står på scenen med Babyshambles så går det inte att förneka att Dem är ett av de bästa rockbanden just nu. Eftersom det var live var man ju lite orolig att han skulle sjabbla bort det hela men han verkade ganska pigg och alert. Låtarna spelade dem utan problem och han var till och med vaken nog för att prata lite med publiken, och eftersom det var live och han har för vana att vara både full och ibland hög på scen så bjöds man först på spejsiga solon och sen efteråt kom han ut på scenen igen, fullkomligt rasande på att polisen väntade backstage och skulle ta blod prov på honom. i en hel kvart bara satt han och bandet där på scenen, när dem till slut började packa ihop scenen gav Babyshambles upp och gick av, vad som hände backstage vet bara dem själva.


Det var slutet på Arvika 2010, inte den bästa festivalen men helt klart inte den sämsta. Något som gör att känslorna svallar upp lite extra just i år är ju för att det här kanske är den sista Arvikafestivalen. jag har jobbat på festivalen fyra år i rad nu och det känns lite tungt att nästa år så kanske jag inte har något att se fram emot, självklart finns det andra festivaler men Arvika var min första och den kommer alltid ha en speciell parkeringsplats i mitt hjärta.

uppvärmande uppdate

Och så helt plötsligt började det ösregna ba, vafan hände med värmen ?
Hur som helst så vet jag att jag lovade del två och tre av min Arvika recension igår och idag, men på grund av min mormorsvistelse (jag är hos min mormor) så kommer jag ha begränsad tillgång till en dator, men jag är hemma om en vecka och då ska ni få den rafflande avslutningen på Arvika festivalen och en (ganska, vid det laget) purfärsk filmrecension.

Så tills dess får ni bläddra igenom gamla favoriter eller kanske hitta nya. eller kanske göra något vettigt med din tid, det är helt upp till dig.

Satans väder, du tvingar mig att att ta på mig varma kläder.

Arvika, en festival, tre recensioner, en massa upplevelser. Dag 1

Åh festival, sicken upplevelse. Musik, fulla glada människor, varma kladdiga tält, illaluktande gegga och allmänt olidlig kroppsodör.

Nu råkade jag ha ett jobb på festivalen (inte som journalist...jag vet, crazy asså) Jag fick ta hand om alla journalisters packning och sitta i en varm jävla lada och bara sukta efter festivalyrans mustiga frihet. Dock slapp man alla fulla människor (som inte är så roliga om man inte själv är lite berusad) Sen så eftersom jag jobbade på festivalområdet så hade jag aldrig långt till alla scener och man kan ju alltid smita undan lite grann så ja såg en hel del spelningar asså, så nu tänkte jag säga vad jag tycker om alla saker jag såg, från början till slut.


Universal poplab
Ganska så generisk och snudd på barnslig synthpop med ljudslingor som gärna vill vara Depeche mode men som istället låter mer som Freezepop, inte för att Freezepop är dåliga, men dem är ju inte Depeche mode direkt, jag menar...kom igen.


Verkstan
Trallvänlig pop-rock med bombastiska tendenser, lite för generiskt och låtarna håller inte till 100%. Melodierna är ibland alldeles för snarlika mellan två låtar så man förstår varför dem får spela på (lyran) den minsta scenen.


Palpitation
Självklar och underbart melankolisk pop som smittar av sig på såväl inbitna fans som nya lyssnare. Den här gången (fjärde gången jag ser dem live) var dock ljudnivåerna lite off, Sångerskans raspiga men samtidigt mjuka stämma drunknade en aning i bas och artificiell rundgång, synd på ett sy grymt band.


Juliette Lewis
Ren energi, ren glädje,rent adrenalin, stundtals ren perfektion och en sann jävla musikupplevelse. Juliette Lewis var inte min favorit när hon spelade med the licks men nu på sin första soloplatta låter hon skithäftigt, allt från soul ballader till Sleazerock. Juliette Lewis levererade den mest fulländade konsertupplevelsen sen Andrew W.K på Stagedive 2009.


Wolf
Heavy metal är alltid Heavy metal och när bandet vet att dem inte är mer än ett riktigt grymt Heavy metal band och därför beter sig som ett då vet man att det är Heavy metal när den är som bäst.
Lyran var inte stor nog för ett band som Wolf, nästa gång så ge dem en större scen.


Robyn
När Robyn spelar live är det något speciellt, det är inte bara en vanlig livespelning, inte bara liveversioner av studioinspelningar.
Hon använder sina låtar, hon mixar och har sig för att skapa en upplevelse, en känsla, ett spektakel utan dess like. Dock kommer hon nog aldrig kunna toppa sin spelning på Hultsfred 2008. Hon avslutade den i soluppgången med bara sig själv och en kille på xylofon, så jävla häftigt.

Det var första dagen på Arvika 2010, en dag som gradvis bara blev bättre och bättre.

Tune in tomorrow för dag två och om ni verkligen känner att något fattas i den här recensionen...Du vet så håll ut till Fredag då jag ska avsluta detta spektakel.

Predators

Så var vi framme vid den tredje och sista Predator filmen, (AvP filmerna räknas inte för att dem utspelar sig i Alien universumet, inte Predator universumet) som ännu inte har haft premiär, men jag har självklart sett den, på bio, inte nedladdad mind you. Det må ha varit dyrt, det var ganska drygt att inte få sova och det var väldigt svettigt (låter som något helt annat, haha...jävla skit!!!) men vad gör man inte för sina trogna läsare.
Mina damer och herrar, låt mig presentera...
Predators




Filmen öppnar väldigt lovande med att Adrien Brody vaknar upp och inser att han faller igenom luften, jag gillar när filmer börjar utan att visa för mycket credits liksom, Predators börjar med den vanliga 20:th century fox loggan och sen en blå text där det står "20:th century fox presents" och sen börjar filmen som jag sa förut, hur som helst så lyckas han till slut fälla ut sin fallskärm men eftersom han är så nära marken landar han fortfarande ganska hårt och tuppar av klipp till filmens titel och sen tillbaka till filmen. Inom ett par minuter har fler fallskärmar dykt upp med tillhörande förvirrade passagerare, dem känner inte alls varandra, dem kommer alla från olika länder (dem flesta åtminstone) och det enda som dem alla har gemensamt är att dem alla är beväpnade till tänderna, alla förutom Topher"That 70:s show" Grace som inte alls passar in bland gangsters, legosoldater och yrkesmördare.
Efter en kortare introduktion så börjar gruppen att vandra, dem bestämmer sig fort för att ta sig högre upp men deras planer fallerar ganska snabbt när dem inser att dem inte är ensamma på planeten, någon har uppenbarligen skickat hit dem för att jaga dem. Alla spår tyder på en grym, omänsklig, jakt utan något skäl annat än underhållning för jägaren.

Efter det så händer inte mycket mer storymässigt, resten av filmen handlar om att dem alla försöker hitta en väg av den här planeten. Visst händer en del grejer som mixar upp det hela, en blodsfejd mellan olika Predator klaner, en tokig överlevare sen en tidigare jakt, ett kort men intensivt och välspelat stycke av Laurence Fishburne, men förutom det handlar filmen bara om att dem blir mördade en efter en.
Storyn är vad man skulle kalla för klassisk actionfilmnivå, inget tillkrånglat men en del twists and turns för att du inte ska tröttna. Samtidigt inser man efter att ha sett alla Predator filmer att det är väldigt svårt att göra något annorlunda med en så enformig antagonist, allt vi vet om dessa Predators är ju att dem jagar andra arter, det blir ju därför lite svårt att ändra på konceptet mer än att byta miljö.

Dock så vägde skådespeleriet upp den spartanska storyn, alla spelade i spektrat bra till riktigt bra, Laurence Fishburne måste nämnas fler gånger, han var en riktigt intressant karaktär som på en sekund kunde skifta mellan smått komiskt, galen strandsatt till mörk och hänsynslös överlevare/jägare.
Oturligt nog lyckas Skådespeleriet inte rädda filmen från sina andra skavanker, något som jag inte trodde var ett problem för...vilken film som helst egentligen, visade sig verkligen paja Predators, ljudet. Man kanske inte tänker på det förrän man upplever det, men om ljudet inte ackompanjerar bilden till hundra procent så dras man lätt ur illusionen av att vara i filmen, för att vara en actionfilm så var Predators väldigt tyst, axelkanonerna lät som om dem hade ljuddämpare på sig, explosionerna pyste mer än vad dem exploderade och det klassiska ljudet från Predatorns värmekamera (ni vet, det dära womchiggichoggachoggachumwomchiggiwom) var inte med, musiken var bra men fortfarande, ljudet, man vet inte vad man har förrän man blir av med det. Dem dåliga ljudeffekterna förstörde faktiskt mer än vad den otajta regin gjorde...ja just det, Nimrod Antal, som regissören hette, var helt klart fel val. Han kunde regissera skådespelarna och han han hade en viss respekt för originalet(dock nämns inte tvåan någon gång i filmen, varför gör dem flesta moderna uppförljare så ? hyllar första filmen men dissar dem gamla uppföljarna ? underligt) men han kunde inte regissera action. Actionscenerna var dem tråkigaste i filmen, vissa var bra, men i en film med så många actionscener som den här, typ en var femte minut, så måste alla vara top notch, det räcker inte med att var fjärde scen är cool, alla scener måste hålla samma standard, annars pajar man the flow liksom. Något som var väldigt positivt var att Predators, till skillnad från Predator 2, hade insett vad ettan ville säga om människans våldsamma natur (vet du inte vad jag pratar om så läs min recension av första Predator filmen) och om man är lite uppmärksam så inser man efter ett tag att filmens titel, Predators, har en dubbel mening och att det finns en poäng med varför just dessa personer har valts ut till jakten, men jag vill inte säga för mycket.

Jag vet att det låter hårt när jag kritiserar så hårt, men vad jag egentligen vill säga är att Predators var en ok actionfilm, men eftersom det på senaste tiden kommit så många grymt mycket bättre actionfilmer (A-team någon ?) så har ens förväntningar och standard stigit en del och Predators orkar helt enkelt inte hålla samma fart som andra filmer, åtminstone inte hela vägen. Det finns dock stunder då man drar efter andan av spänning, scener då man skrattar rakt ut (inte åt filmen utan med filmen) och scener när man sitter och smilar åt coolhetsfaktorn, speciellt slutet som verkligen hyllar orginalet, mer än så säger jag inte, ni får se filmen själva när den har premiär om en knapp månad. För sevärd är den absolut, jag ångrar inte att jag gick och såg den, den var bara inte så bra som den kunde ha varit.

Hade jag betygsatt filmerna jag recenserade hade predators fått en trea av fem...Men sånt gör jag inte.


Adrien Brody deffar och Topher Grace överaskar dig, men i slutändan så lyckas inte predators med det som ettan och tvåan gjorde, hävda sig

Predator 2

Än en gång möter människan sin överman (snarare överutomjording, haha...ha...skit samma) och än en gång så bjuds vi på nervpirrande thrilleraction, men den här gången är allt annorlunda...typ.
Jag ger er Predator 2




Tre år efter dundersuccén så bestämmer sig Hollywood att producera en uppföljare, underlig tidsram, vänta tre år med att göra en tvåa, dem måste haft idétorka eller nåt.
Idétorka är ett ledande ord i den här recensionen, för även om de två filmerna skiljer sig en hel del så följer tvåan den exakt samma mönster som ettan.

Danny Glover spelar Mike Harrigan, en råbarkad Polis som har en förkärlek för övervåld, tillsammans med sina minst lika skjutgalna kompanjoner (bland annat en väldigt överspelad men underhållande Bill Paxton) så springer han runt och försöker förhindra att framtidens, 1997, Los Angeles inte går under av värmeböljor och gängkrig, men det finns något annat som hotar freden. En mystisk jägare som alltid verkar ligga ett steg före Harrigan i hans jakt på kriminella, någon som precis som han älskar att utföra sina dåd så våldsamt som möjligt. HArrigan vet inte hur han ska hantera situationen, ska han hylla eller hata denna "osynliga" (hahaha...fan också) mördare, det han gör är ju olagligt men dem han dödar är ju öven dem lagbrytare. Det hela blir dock väldigt personligt när jägaren dödar en av Harrigans partners, Harrigan inser sakta men säkert att jägaren är ute efter honom och tänker döda alla som står i hans väg, en blodstänkt katt och råtta lek tar vid och innan slutet kommer bara en att gå levande därifrån.

Känns det igen ? Kan vara för att det är exakt samma story som i ettan, det finns små skillnader, så som att det utspelar sig i en betongdjungel och att den här gången så vet "the man" om att predatorn finns, det blev uppenbart efter det som hände i ettan att den här varelsen är något som armén skulle kunna utnyttja, kanske det också känns igen ? kan vara för att det är exakt samma premiss som i första Alien, och detta är inte den enda hyllningen till Alienfilmerna, det finns ett par till men jag vill inte avslöja dem, ni får hitta dem själva. Ja för att även om jag inte riktigt gillar Predator 2 lika mycket som ettan så är det fortfarande en bra film, den levererar vad den lovar, action,blod och en gnutta skräck. Dock känns ettan mer själlös än ettan, det är en klassisk moneymaker. Regissören, en då väldigt ung och oerfaren Stephen Hopkins, har ingen emotionell koppling till den första filmen och han väljer därför att stolpa upp en mängs kopior av klassiska scener från ettan, med sin egna lilla urbana twist, men det känns bara inte lika häftigt som i ettan.

Predator 2 är en stilsäker, väldigt temporär och ytterst ytlig actionfilm, den ger nog för att du ska stanna kvar till slutet, inte minst alla nya coola grejer dem gjort med Predatorn. Nya vapen, snyggare effekter och mer screentime men när du stirrar på eftertexterna får du samma känsla som när du ser The sphere "en och en halv timme jag kunde ha spenderat bättre, men skit samma, det var ju en cool film" Det var nog lite den inställningen dem hade när dem bestämde sig för att göra filmen.


Snyggaste filmen 1990 ? Ja, predator 2 är väldigt "gritty" men något mästerverk är det ej, den piss ljumma känslan av oengagemang istället omfamnar dig.

Predator

För att fira premiären av den nya Predator filmen (Predators) så kommer jag först recensera ettan, efter det tvåan och i morgon kommer jag avsluta det hela med en recension av den senaste filmen. Men hur kan jag göra det, den har ju inte premiär förrän om en knapp månad ?

Ja klura på den ett tag, medan ni gör det så läs min recension av Predator.




Predator var en annorlunda film för sin tid. Den blandade råbarkad action med isande skräck, det var något som inte gjorts förut.
Man tar en vanlig Schwarzenegger film och blandar den med den första Alien filmen och så har du något som skulle kunna vara Predator, låt mig förklara vad den handlar om.


Arnold Schwarzenegger spelar Dutch, en grov, orakad men samtidigt smått pacifistisk överste som får i uppdrag att ta sig in i (Insert third world country):s djungler för att hitta en kraschad helikopter innehållande "viktigt folk". Det tar inte långt tid innan Dutch och hans team av specialister, en spårare, en technörd, en språkexpert, en second in command och en vapengalning, inser att allt inte står rätt till. Dem hittar spår av en annan amerikansk patrull och helikoptern var ingen vanlig transport utan en spaningshelikopter. Efter ett tag hittar dem vad dem tror sig vara den andra amerikanska gruppen men dem är inte längre vid liv, dem är flådda och upphängda som halalslaktade kor. En av de döda är en gammal vän till Dutch och uppdraget blev just väldigt personligt. Efter detta så följer ren och skär mass slakt. Arnold slaktar terrorister som bara ett muskelberg från Österrike kan, femton explosioner, sju hundratusen kulor och ett dussin vitsiga one-liners, det blir inte bättre än såhär.

Men så plötsligt händer något, bilden får en mystisk blå ton och alla karaktärer blir värmeutslag som på en värmekamera. Någonting verkar övervaka dem. Inget händer på ett tag, dem fortsätter gå mot sitt mål och den mystiska värmekameran fortsätter spionera på dem. Så plötsligt händer det, från ingenstans anfaller...något, något dem andra inte kan se, det är som om djungeln kommer till liv och dödar dem en efter en. Till slut har detta "rovdjur" dödat dem alla förutom Arnie (och nån oviktig sidokaraktär, men det är inte viktigt, haha) och Nu är det upp till Arnold att antingen försvara sig med alla tillgängliga medel...eller dö.

Predator är en klassisk action film med en lite twist, den slänger som sagt in skräckelement, den gör även något väldigt annorlunda som jag inte insett förrän nu. Den målar upp en intressant spegelbild av människans grymma natur, Hela första halvan sitter man och hejar på när Arnold och kompani slaktar folk på rullande band, men när dem själva blir dödade så är det helt plötsligt hemskt, fel och den som gör det måste straffas. Man tänker inte på att man egentligen ser första halvan av filmen igen fast åt andra hållet och att Predatorn egentligen inte är så annorlunda än oss människor. Det är väldigt subtilt och det kan vara svårt att haja hela subplotten om att det inte finns gott eller ont, det handlar bara om på vilken sida man är på, men två ledtrådar är det ironiska musikstycket som spelas så fort nån i teamet dör. Det är en sån kontrast till den kalla, okänsliga musik som spelas i resten av filmen, samtidigt som den är snudd på för sorglig och på nåt sätt patriotisk. Den andra ledtråden är något så simpelt som en mening, uttalad av två personer, Dutch och Predatorn. Dutch börjar med att fråga Predatorn "what the hell are you ?"
Predatorn svarar då med att ställa honom exakt samma fråga, vad han egentligen försöker säga är att han inte är det farligaste rovdjuret, det är människan. Eftersom Dutch vann, det blir mycket lättare att förstå om man ser det i filmen, har ni inte sett den så borde ni verkligen göra det med en gång. Inte bara för att det är en intelligent film som maskerar sig som en dum actionfilm, utan även för att den är en asgrym, actionspäckad, våldsfest med Arnold Schwarzenegger, HELL YEAH!!!!


Så, nu har jag överanalyserat så mycket det bara går utan att bli för nördig (jo då, den gränsen passerade vi när vi började diskutera filmens ironiska musikstycken)
Så jag avslutar här men var beredda. i morgon kommer min recension av tvåan och på Söndag får ni min rykande färska recension av den ännu opremierade Predators.

Arnold sparkar intergalaktisk röv och spränger så mycket skog att du blir döv, men vi bugar oss alla för hans briljans, och hans ständiga komedi/seriositet balans.

A-team

Nu var det riktigt länge sen jag skrev något, jag skulle kunna skriva om en hel del filmer som jag sett och spel jag spelat, till och med ny musik jag hört, men orken och lusten har bara inte varit närvarande. Dock finns det en film som jag verkligen vill skriva om, årets hittills bästa film. Den bästa bioupplevelsen jag haft sen The dark knight. Jag snackar om The one and only, The phnomenon, the modern action classic... A-team.



Film var bättre förr, ett utlåtande som inte alls stämmer, åtminstone inte till 100%, man borde istället säga "Actionfilm var bättre förr"
80 Talet var action genrens gyllene tid, det var på den tiden vi fick filmer som Terminator, Die hard, Commando, Cobra, Tango & Cash, Rambo och Miami connection. Det var en tid då actionfilm fortfarande var något man tog på allvar, en tid då actionfilm inte sågs som simpel cinema. Actionfilmen nu för tiden är inte samma sak, visst finns det undandtag som Tropic Thunder och Transformers, men för det mesta så är inte actionfilm nu samma sak som då. Exempel, jämför en film som Cobra (Sylvester stallone från 1986) med en modern film som The Bourne supremacy (Matt Damon från 2006) Cobra handlar om Sylvester Stallone som går runt i pilotbrillor och skjuter "bad guys" och slänger ur sig coola oneliners var och varannan minut. Det ör en simpel historia om en brutalt övervåldsam polis som ska hindra en tokig kultmedlem från att döda ett vittne.

The bourne supremacy handlar om Matt Damon som som måste lyckas pussla ihop sitt förflutna dör att kunna ta reda på vem han faktiskt är, samtidigt som han måste rentvå sitt namn från ett mord som begåtts på andra sidan jorden. Det är en realistisk, invecklad och seriös film som handlar om att Matt Damon går runt och slåss med folk och är förvirrad över vad som är sanning och lögn.

Båda två är bra filmer och båda är riktigt bra actionflmer, men vad som skiljer dem åt är känslan. Cobra försöker inte vara mer än vad den är, den vet att den är en simpel actionfilm och försöker därför inte göra något mer än att underhålla dig med grymma biljakter, häftiga actionscener och coola vapen. allt du behöver för att känna dig underhållen utan att behöva anstränga dig allt för mycket.

The Bourne supremacy är en acionfilm men eftersom den är en modern sådan räcker det inte med action och explosioner, man måste ha seriöst skådespeleri och en ordentlig story som till och med förvirrar dig ibland. Det är en riktig film och inte en dum actionfilm. Det är som om dagens filmindustri skäms över att göra actionfilmer som man brukade göra dem, man vill bli tagen på allvar och därför kan man inte bara göra en underhållande film, man måste ha en poäng med sin film, politisk åsikt eller en kommentar om våran sociala bortkoppling från etik och moral. Eller så gör man narr av gamla actionfilmer. Hela den här grejen med att spotta på actionfilmen började i mitten på 90 talet i samband med filmer som Heat och Mission impossible, efter det så gick det bara utför och nu för tiden är alla actionfilmer lika tillkrånglade och seriösa, jag har inget emot dem, dem flesta är riktigt bra filmer men ibland önskar jag att Hollywood kunde spotta ur sig en ny Andrei Conchalovsky. Vilken tur att jag inte är ensam om den önskan för actionfilmen har fått ett uppsving, en profet som ser sanningen bakom actiongenren och som vet hur man gör riktig action. Hans namn är Joe Carnahan och filmen är A-team...

A-team är allt vad man kan önska sig av en riktig actionfilm, den har allt. Coola karaktärer, feta vapen, häftiga explosioner och ett konstant flöde av vitsiga oneliners.
Storyn är ganska simpel, efter ett hemligt uppdrag i Irak blir Överste John"Hannibal"Smith och hans kompani förrådda och oskyldigt anklagade för mordet på deras överordnade. Dem blir satta i separata fängelser men det tar inte lång tid innan dem flyr och tillsammans ska dem hitta den riktiga mördaren och den som förrådde dem. Det blir en hisnande resa genom USA och Europa som kantas av rent ut sagt löjligt överdrivna actionscener. Det finns stunder då man bara stirrar på skärmen och tappar hakan av glädje, varje scen är en lektion i hur en riktig actionfilm ska se ut och bete sig. Här finns inga skakiga handkameror (inte så mycket åtminstone) eller subtila undertoner som ska få dig att förstå att kriget i Irak är fel. A-team handlar om action och humor, och den levererar gång på gång. Först gör dem loopar med helikoptrar, sen stjäl dem en container från en rusande lastbil, efter det är det dags att flyga med en stridsvagn samtidigt som dem skjuter ner stridsflygplan. Lite senare åker dem till Tyskland och hoppar ut från byggnader och fångar folk i luften med helikoptrar, sen så Spränger dem ett lastfartyg med en bazooka och så blir det lite hand to hand combat mitt i kalabaliken.

A-team är en modern actionfilm till utseendet men har en klassisk actionfilm som själ och ett hjärta av rent äventyr.
A-team tar aldrig sig själv på fullt allvar och kan därför gå tillräckligt over the top för att konstant underhålla, samtidigt har den anammat dem bra delarna av den moderna actionfilmen, grymt skådespeleri från så gott som hela ensemblen, välgjorda effekter och manus som inte är helt hjärndött.
När jag såg trailern till A-team för första gången (ungefär ett halvår sen nu) kunde jag inte sluta hoppas på att Hollywood tagit sitt förnuft till fånga och göra en riktig actionfilm. Samtidigt var jag orolig för att det skulle bli en halvtaskig produktion med ett välkänt namn, jag var rädd att jag skulle trappa upp mina förväntningar för högt och därför inte kunna njuta av filmen. Efter att ha sett filmen på bio två gånger nu (och planerar på att se den igen) Så kan jag med 100% säkerhet lova er att om ni går och ser A-team kommer ni att bli väldigt underhållna, så länge ni kan uppskatta sann action.


Att flyga med en stridsvagn är en omöjlighet så länge du är trogen realismens och allvarets skenhelighet.
My belief is the suspension of disbelief.
A-team is the ultimate action creamdream.

Slipknot, varför jag sörjer

Det kan vara svårt för folk, som känner mig sen en längre tid tillbaka, att förstå att jag inte alltid varit ett metalhead. Jag hade en väldigt spridd musiksmak i början. Jag lyssnade på allt från John Lee Hooker till Backstreet boys. Jag hade svårt att hitta en stil som jag verkligen gillade, men så en dag hörde jag Marilyn Mansons "I don't like the drugs but the drugs like me" Jag var såld och inte långt därefter hade jag skaffat mig hela Mechanical animals skivan (Tack Martin för den finfina presenten) Och det var där det började. Mechnical animals är juinte den hårdaste skivan i världen direkt men den fick mig att börja lyssna på mer och mer Manson och jag upptäckte snart att den hårda musiken var något jag gillade, verkligen gillade. Det kändes rätt att slänga med huvudet upp och ner tills man fick ont i nacken och hoppa upp och ner, energin liksom flödade genom hela kroppen. Senare det året släppte Slipknot sin andra skiva Iowa, jag och min polare satt och lyssnade på den i sträck och jag insåg att det fanns mycket hårdare saker än Manson. Det här var extremt hårt, till och med hårdare än dem där Dark funeral jag hade hört tidigare, det var något speciellt med dem här Slipknot.

Jag köpte skivan själv och lyssnade på den om och igen, det fanns delar jag verkligen avgudade men samtidigt fanns det delar som jag inte riktigt fattade. Slipknot var ett namn som jag alltid skulle komma ihåg men jag var inte säker på att jag tänkte fortsätta lyssna på dem. Tiden gick och jag lyssnade mer och mer uteslutande på metal. Sepultura, Cannibal corpse (bloodthirst är ett mästerverk), Dimmu Borgir, Black sabbath, Iron maiden, Limp Bizkit, Judas priest. Jag blev mer och mer besatt av den speciella känslan som ingav sig när man hörde dem tunga riffen och dem exploderande trummorna, Slipknot hände det att jag lyssnade på tills jag hittade en till skiva med dem, deras självtitulerade debutskiva. Den här skivan gillade jag...inte bara som jag gillade Iowa, jag verkligen älskade den här skivan, den var så kaotisk, så brutal. Låtar som (sic) och Spit it out fick mig verkligen att tappa fattningen men samtidigt fanns dem där underliga spåren som jag aldrig riktigt förstod mig på, Scissors, me inside och tattered and torn. Varför var dem så slöa och bara rent underliga ? Ungefär samtidigt släppte Slipknot sin nya skiva Volume 3 the subliminal verses. Det var här det vände för mig.

Volume 3 kändes som ett helt nytt slipknot, borta var Coreys (Corey Taylor, bandets sångare) grova, mullrande röst, istället skrek han verkligen till rösten sprack, han lät nästan manisk, som om han verkligen led sig igenom texraderna. Dem hårda huggande gitarrerna hade bytts ut mot evigt tuggande oljud som ibland bröts av med ett sanslöst solo. Samtidigt så visade banet upp en mjukare sida och istället för att bara vara arga verkade dem nu ha gett upp och förklarade med sin musik att det inte längre funkade att bara skrika, men vad skulle dem i så fall göra? Det var ju det enda dem kunde. Volume 3 var bandets mest mogna och allvarliga skiva hittils och min favoritskiva (vilket den fortfarande är) Mycket av det handlar nog om att jag vid det här laget hade börjat lyssna mer på texterna i musiken jag lyssnade på.
Jag gick tillbaka och lyssnade igenom Debuten och Iowa igen och den här gången lyssnade jag verkligen på låtarna, texten lika mycket som musiken och jag insåg vad det var jag hade missat men samtidigt älskat med Slipknot. Många metalband spelar riktigt hård musik och du får den där känslan, den där man bara vill headbanga och hoppa in i folk och bara explodera, ytterst befriande, Men dem flesta av dem banden reflekterar inte detta i sina texter, Slipknot däremot personifierade denna frihetskänsla i både musik och text. Dem spelade inte bara för att göra bra musik, dem spelade för att själva känna den här känslan, och om dem inte gjorde det så skulle dem inte klara av att kontrollera sig. Musiken var terapi i ordets rätta bemärkelse, både för bandet och för lyssnarna och det märktes att bandet kände sina fans och kände sig nära till sina fans.
I intervjuer och livevideos fanns det något speciellt, dem sade inte att dem gillade sina fans bara för att, dem sade det med en allvarlig och övertygande ton. Flera av bandmedlemmarna förklarar även i dokumentären Inside the nine att musiken var deras sätt att ventilera sina känslor, ett sätt att inte falla samman av ilska och aggression och att fansen spelade en stor roll i detta, för utan fansen finns ju inte musiken, och utan musiken...ja.

Detta var 2003 och min passion för Slipknot nådde sin spets, jag kunde inte sluta lyssna på dem. Det var som en drog. Den mest underbara känslan jag någonsin känt spred sig varje gång jag hörde dem, vilket gjorde att det sved extra hårt när rykten började spridas om att Slipknot hade splittrats, och det verkade inte bättre eftersom åren gick och snaran hängde tom. Många av bandmedlemmarna startade sina egna band och sidoprojekt men inga av dem var ens i närheten av lika bra som Slipknot, det var något speciellt som hände när alla nio samlades och spelade tillsammans. Tiden gick och jag lyssnade stadigt på Slipknot fram till 2007 då jag nästan slutade, man kan bara lyssna så mycket på samma musik. Känslan avtog och jag hittade andra musikstilar som jag gillade, den pausen var dock en bra sak, det var under den hör tiden som Indietobbe föddes. Jag började lyssna på Tom Waits och tittade på svåra, smala filmer. Det var kul så länge det varade, men våren 2008 så hände nåt, jag satt framför datorn och slösurfa när jag råkade snegla på ett musikforum och såg att någon skrivit att ett spår från Slipknots nya skiva hade läckt och fanns att tanka. Inlägget var daterat dagen innan och jag blev lyrisk. det tog bokstavligen talat sekunder innan jag hade hittat låten och tankat den, låten var All hope is gone från skivan med samma namn. All hope is gone var en extrem brutal låt, den hade samma intensitet som tidigare Slipknot men hade samtidigt nästan en grindcoreisk känsla som hängde över den. Den var oförlåtande hård och den verkade aldrig ta slut. Slipknot var tillbaka.
Senare, under sommaren så släpptes äntligen den nya skivan. Jag var helt till mig, jag förbokade den, jag nöjde mig inte med den vanliga utgåvan utan betalade nästan 300 kr för den limiterade 2-disc utgåvan, min lycka var total. Jag kom hem och lyssnade igenom skivan och insåg något, Slipknot har blivit gamla, deras musik hade inte samma kraft längre, visst fanns känslan kvar men dem ny låtarna var inte riktigt...Dem hade inte den där grejen, den där Slipknot grejen. Det kändes inte personligt längre, dock får man inte glömma att dem trots detta fortfarande var det hårdaste bandet på marknaden, dem var fortfarande grymma. Även om All hope is gone är deras sämsta skiva så är det fortfarande en nia av tio. Slipknot var tillbaka och dem tog fortfarande inte skit av någon. Nu fanns det bara en ska kvar att göra och det var att se dem live. Med en ny skiva kommer nästan alltid en turné och jag väntade och väntade på att biljetterna skulle dyka upp på ticnet, Juli blev augusti och Augusti blev till september, då hände det. Som av en slump så såg jag en affisch på stan som uppfyllde min högsta dröm (just då) Slipknot skulle komma till Sverige. Datumet var den 12 November och jag tog mig hem så fort som jag kunde bara för att inse att jag aldrig skulle kunna se Slipknot live. Biljetterna var slut. Jag kunde inte fatta att jag inte skulle få se dem live, men så kom ett ljussken i form av fem vänner till mig som alla hade biljetter, en av dem hade dock ångrat sig och ville inte gå, jag kunde inte förstå varför men var lika glad för det, nu hade jag en chans, och kan du tänka dig ? jag fick hans biljett (tusen tack Robin) Nu var det bara att invänta D-dagen. Plötsligt var den här. Jag och mina vänner åkte in till stan tre timmar innan det började och laddade med mat och musik. Sen började det.

Jag är inte direkt religiös, jag tror på pastafarins lära mest för att hela den religionen är ett hån mot alla andra religioner, dock har jag under mitt liv haft några religiösa upplevelser. Första gången jag såg 300, första gången jag såg 2001 ett rymdäventyr, dagen då jag träffade Hideo Kojima, Rage against the Machine live på Hultsfred och Slipknot live på Hovet.
Jag var salig när vi kom ut därifrån, jag var säker på att jag aldrig skulle vara så uppspelt och lycklig igen (och faktiskt har jag nog inte varit det sen dess) Det går inte att förklara känslan. Precis som jag beskrev känslan jag får av att lyssna på metal, den känslan var det fast förstärkt i tusental, miljontal. Jag skakar bara jag tänker på det. I det ögonblicket insåg jag att Slipknot är mer än bara musikalisk terapi, Slipknot är ett tillstånd, ett sätt att vara. Slipknot är som en nära döden upplevelse, som sekunderna innan snaran dras åt runt halsen...


Därför smärtar det extra mycket att Paul Gray (slipknots bassist) inte längre är vid liv. Det finns inget som är så unikt som Slipknot och nu när dem är en mindre kommer dem aldrig mer låta likadant, om dem ens kommer att låta igen. Slipknot har mer än en gång sagt att dem inte bara är ett band utan att dem även är dem bästa vänner, och skulle en av dem lämna bandet eller dör skulle dem sluta göra musik för det skulle aldrig kunna bli samma sak. Därför sitter jag (och många tusentals andra fans) just nu och inte bara sörjer, vi undrar också om det här faktiskt är slutet på resan ? vad händer i så fall efter det här ? vad ska man göra nu ?

På ett sätt skulle det vara så synd om Slipknot nu splittras, men samtidigt måste man tänka på det jag sa tidigare, Slipknot skulle aldrig kunna låta likadant igen och är det då egentligen någon idé att dem fortsätter. Om dem inte kan leverera lika hårt, är det då kanske bäst att dem istället lägger av när dem är på topp ?
Time will tell


Till minnet av
Paul Gray #2 The pig
Du är saknad.

Red dead redemption

Ni får ursäkta att jag är lite sen med recensionen, vanligtvis ska ni ju kunna läsa om nya spel ett par dagar innan releasen här på HIMTOI, men komplikationer under spelandet ledde till en viss fördröjning. Nåväl, får jag presentera Red dead redemption the recension...



Först och främst vill jag bara säga att jag är ett stort fan av västernfilmer, men att säga så är egentligen en lögn för egentligen gillar jag bara Spaghettivästerns...Nu ljög jag igen, vad jag egentligen vill säga är att jag gillar Sergio Leones Spaghettivästerns. Fyra filmer som tillsammans är hundra gånger bättre än alla andra Västernfilmer tillsammans. Fotot, musiken, skådespelarnas unika utseende och beteende, dem religiösa parodierna och undertonerna. Inga filmer innan eller efter liknar Leones Dollar trilogi och Once upon a time in the west. För en handfull dollar var en första västernfilmen jag kan minnas och den satte djupa spår som ni kanske märker, och det är både bra och dåligt. Det positiva är att jag fick möjligheten att se det bästa som en genre har att erbjuda innan jag såg resten, på det viset kunde jag alltid jämföra och mäta. Det negativa är att jag redan innan jag ens hunnit bli introducerad ordentligt till en genre, sett det bästa den har att erbjuda, vilket ju automatiskt gör att jag förkastar allt annat som kallas västernfilm.


Jag tror att detta kan vara skälet till varför jag hatar Red dead redemption, eller det är ett av skälen, ett av många...Väldigt många.

Red dead redemption är den spirituella uppföljaren till Red dead revolver, ett måttligt misslyckat spel som överglänstes av det samtida spelet GUN (mycket bra, mycket bra)
Det var ett snedsteg i Rockstar games fram tills dess fläckfria resumé och därför ville dem göra rätt för sig (på engelska redeem oneself...a redemption...hajar ni ?) och jobbade därför som fan på RDR och det...blev som det blev

I RDR spelar man John Marston, en före detta laglös somsadlat om till landägare, skaffat familj och lever i frid, tills den dagen då han tillfångatas av lagen. Han blir tvungen att leta upp sina tidigare kumpaner och fånga dem, Dead or alive. det är storyn i sin mesta basala form, vilket ju är lite tråkigt att det inte finns mer djup. Många skulle nog säga ifrån och påstå att det händer ju mängder av andra saker under spelets gång som som fläskar ut storyns omfång, men eftersom jag inte gillar spelet är det lättare för mig att se bristerna. Allt du gör i spelet handlar om att hitta dina kumpaner eller tjäna pengar, det händer aldrig att du hjälper någon för att du har några känslomässiga relationer med denna person, den enda gången man kan vara snudd på altruistisk är precis i början men då hjälper man en viss person endast för att man är skyldig den pengar. John Marston, huvudkaraktären, är inte heller han någon direkt ljuspunkt i spelet. Först och främst så har man svårt att dela hans oro för sin familj, som ju tillfångatagits av "lagen" som en försäkring att han utför sitt uppdrag, i och med att spelet börjar när han redan blivit av med sin familj och påbörjat sitt uppdrag, ett stilgrepp som Rockstar använt sig av tidigare för att kunna skapa en väldigt bombastisk premiss (man kan tänka sig att "lagen stormade in sent en natt, band hans familj, satte eld på huset och knockade John. Han vaknar upp i ett rum utan fönster där han får veta att hans familj kommer dö eller hamna i fängelse eller så om han inte gör som han blir tillsagd. John skeppas därifrån vidare till spelets början, som ter sig väldigt tamt) men samtidigt inte behöver göra början till spelet höjdpunkt, klassiskt manusmisstag av folk som inte faktiskt vet hur man bygger upp en dramaturgiskt korrekt, och därför väldigt spännande, historia.

Sen är John Marston även en ytterst endimensionell karaktär, han uttrycker aldrig några riktiga känslor, förutom en mild irritation över sin situation. Tomma hot utdelas till de många sidokaraktärerna men han blir aldrig riktigt arg utan går snällt med på allt dem ber honom att göra. Detta är dock ett nödvändigt ont eftersom Rockstar envisas med att göra sandlådespel, en spelform som (tycker jag i alla fall) snabbt blivit trött och "slentrian" eftersom du inte behöver bygga upp en sammanhållande historia utan kan gå tillbaka till NES erans uppdragsbaserade spelform.
Att göra huvudkaraktären så grå och ointressant och istället lägga vikt på sidokaraktärerna är något som dykt upp mer och mer i spel nu för tiden, det härstammar ju från FPS:spelens födelse där du aldrig såg vem du spelade, det var meningen att man skulle sugas in mer i spelet och känna sig mer delaktig om du själv uttryckte dina egna känslor gentemot spelets händelser. Det funkar så länge man inte ser vem man är, så länge du inte har en huvudkaraktär som har ett namn, ett ansikte, egna åsikter. Då blir det så att man istället för att projicera sig själv på karaktären, förväntar sig att karaktären i spelet ska uttrycka sig, bete sig som en människa. Det händer aldrig i RDR, Allt John gör är att grymta något om hur sur han är och sen så gör han som han blir tillsagd. Varför kan man inte göra huvudpersonerna lika intressanta som bifigurerna ? Det finns ju mängder av spel som lyckas med det, och banne mig om dem spelen inte mycket roligare att spela.


Så, nu har jag gnällt länge nog på de teoretiska bristerna i spelet...Dags att gnälla på de tekniska aspekterna.

RDR är ett så kallat sandlådespel, vilket innebär att du har en gigantisk yta som är helt öppen till ditt förfogande, typ som i verkligheten fast inte lika stort. Med sådana proportioner och friheter kommer oftast komplikationer i form av buggar. Folk som fastnar i marken, saker som clipar in och ut ur bilden och en del oslipade detaljer. Hittills har Rockstar inte haft något problem med sådana saker, men kan du tänka dig, RDR har alla dem problemen.
Missförstå mig rätt, spelet är väldigt vackert och välgjort för att vara så stort och multiplattform (släpps till både 360 och PS3 vilket ofta tvingar spelet att vara fulare) att bara rida genom landskapet kan variera från ganska långtråkigt, det är ju bara en massa sand, sten, buskar och smådjur, det är inte särskilt varierat. Samtidigt kan man, vid rätt tid på dygnet(i spelets dygn alltså) uppleva något som endast kan beskrivas som en religiös upplevelse. Du rider över ett öde landskap mot horisonten där solen just håller på att gå ner, samtidigt hör man en ensam visslande ton från soundtracket, kusligt. MEn detta väger inte upp hur trasigt spelet är, jag har inte varit med om ett spel som frusit så här mycket sen Asassins creed, och inte ens det frös lika mycket som RDR. Under dem 13 timmar jag spelade innan jag gav upp frös spelet mer än fem gånger, och när det inte frös så fick man sitta och vänta medan spelet skulle ladda ett nytt uppdrag. Laddningsskärmar känns som något som bara existerade förr, nu för tiden så laddar spel medan du spelar och du märker aldrig av det. Men i RDR så är det laddningsskärmar var och varannan minut och dem är långa, ibland över trettio sekunder. Utöver allt detta måste man stå ut med karaktärer som fastnar i sina animationer (vilket vid ett tillfälle tvingade mig att starta om spelet för att kunna fortsätta) delar av miljön som lossnar och flyter runt (eller fastnar i John Marstons huvud, jag fick en del av en ladudörr att fastna i hans huvud en gång. Han såg ut som nåt monster från Silent Hill fan).
Gång på gång irriterar även kontrollen mig, dock är detta inget unikt problem hos RDR utan snarare ett problem det delar med de flesta moderna tredjepersonsspel, krångligt cover system. Det finns i mina ögon bara ett spel som faktiskt har lyckats med ett coversystem och det är Army of Two. Där behövde man inte trycka på någon knapp och karaktären limmades inte fasst vid skyddet, han råkade heller aldrig sätta sig på fel sida av skyddet. I Army of Two gick du fram till en mur, vägg eller vad fan som helst och hukade dig, vips så kände spelet av att en skyddande yta var i närheten och karaktären utnyttjade skyddet till max. RDR använder sig av det andra, mycket sämre systemet, där bara vissa föremål går att ta skydd bakom, och för att göra det måste man stå rätt och trycka på en knapp som klistrar fast dig vid föremålet. Lyckas en fiende ta sig runt så hinner han skjuta dig ett par gånger innan du kommit loss och oftast räcker det för att du ska dö.
RDR har även tagit ett steg tillbaka i utvecklingen när det gäller game over faktorn. Dem flesta sandlådespel nu för tiden gör så att när du dör så återuppstår du någon annanstans, ett sjukhus eller ett högkvarter, fast allt du gjorde innan du dog är fortfarande gjort, om du plockade upp en ny pistol precis innan du dog så har du kvar den och på så sätt kan man fortsätta direkt efter att man återuppstått. I RDR så revertar spelet tillbaka till sist du sparade, vilket innebär att allt du gjort mellan det att du sparade och det att du dog är som bortblåst. Tur är väl att spelet autosparar efter näst intill allt du gör, dock så kommer allt du plockat upp att försvinna. Ett perfekt exempel var en gång då jag red runt och letade efter en speciell blomma (ja, i vilda västern plockade alla Cowboys blommor ju...snogens) och så hade jag hittat tre av dem fyra jag behövde. Plötsligt från ingenstans hoppade en puma på mig bakifrån, jag hinner precis dra mitt gevär innan den hoppar på mig igen och jag är död. Jag vaknar upp någon helt annan stans och alla mina blommor är försvunna, jag ger mig ut efter blommorna igen och exakt samma sak händer igen. Puman är ju kvar där den var sist vilket innebär att när jag kommer dit igen för att hitta den där jävla blomman så kommer puman att attackera mig igen...IDIOTI!!!


Det finns mycket mer att gnälla på. Så som att kortspelsmekaniken i spelet är helt paj, jag lyckas efter många om och men vinna ett parti Black jack, något som ju ska ta lång tid, men till min förskräckelse så lämnar jag bordet och inser att alla mina marker är som bortblåsta så fort jag ställer mig upp, jag sätter mig ner för att spela igen och för att se om jag har alla mina marker men jag har blivit av med hela min vinst och har på kuppen blivit av med ingångsavgiften. Samma sak hände när jag spelade poker. Jag undrar om det är meningen att man inte ska kunna casha in sina vinster eller om spelet bara är helt otestat på den punkten, det kan inte vara en bugg när det händer varje gång, nån av speltestarna måste ju ha upptäckt detta. Så det enda som återstår är att spelet är programmerat så...Än en gång, IDIOTI!!!!!

Sen har vi hela historien med dem olika kläderna man kan ha på sig. Istället för att du kan köpa vilka kläder du vill, som i GTA 4 (och som i verkligheten mind you) så måste man i RDR klara av en massa utmaningar för att till slut få möjligheten att köpa, köpa kläderna. Jag kan förstå att man måste bevisa sig om man ska köpa ett kriminellt gängs speciella outfit, men varför måste jag springa runt och skjuta en massa djur, plocka ett ton blommor och ranta runt hela jävla spelytan för att hitta skatter och sen efter allt detta kunna än en gång betala för en speciell kostym ? så var det kanske förr i tiden när en ny kostym var en sorts belöning eller typ ett gömt påskägg eller så. Men nu för tiden, när man ska kunna byta kläder i 90% av alla spel som finns bara för att spelet ska ha mer valfrihet, varför kan jag inte bara köpa kläderna när jag har samlat ihop tillräckligt mycket deg... ...IDIOTIIIIIII!!!!!!

Precis som med spelet så har jag fått nog av den här recensionen.

Att göra ett västernspel är aldrig en bra idé, för hur man än vrider och vänder på det så baserar man spelet på filmvärldens västern och inte den riktiga västern. OCh hur bra man än lyckas göra spelet så kan man aldrig slå Sergio Leones västernfilmer, dem andra kanske man kan matcha, men leonefilmerna förblir den ultimata västernupplevelsen.
Sen kan man ju fråga sig varför spelet har fått så kalasbra recensioner av typ alla. Min teori är att
1. Tv-spelare kommer aldrig fullt ut förstå sig på cineasm och cineaster kommer nog aldrig att förstå sig på TV-spel. Där du(TV-spelaren) ser en cool eldstrid mellan dig och hundra banditer, ser jag(cineasten) en urvattnad, odramatisk och alltför upprepad actionscen.
2. Rockstar förblindade alla journalister med att själva skapa denna hype som ledde upp till releasen, Jag är ingen hype människa direkt, det händer att jag blir alldeles lyrisk över ett spel innan releasen men det finns en sak som jag inte köper. När spelföretaget själva försöker starta en hype, jag är för smart för sånt, just därför var jag inte så exalterad när jag först fick möjligheten att spela spelet och kunde därför se objektivt på spelet.


Ett trasigt verk som får känslan att hämmas. Rockstar, ni borde skämmas.

Mega man (the movie)

Nu ska vi göra något annorlunda, vi ska inte recensera en stor hollywood blockbuster, eller en mästerligt, prisvinnande, indiedrama. Nej, idag ska vi gå underground och recensera något så uddda och ovanligt som en riktigt ambitiös Fan film. Jag presenterar
Mega man: The movie Filmen som förkroppsligar mitt största hat men samtidigt lyckas med det som alla Nintendospel skiter i att ens bry sig om, innehåll.


Mega man Handlar om Dr. Light, en framgångsrik robotforskare som tillsammans med sin kollega, Dr Wily, byggt en grupp med robotar som ska hjälpa Människorna i deras vanliga arbete, samtidigt så har Dr. Light andra planer, han håller på med en helt annorlunda robot, en som liknar en människa, pratar som en människa och beter sig som en. Dr. Wily ser dock inte poängen med att göra robotar som liknar människor, han anser att robotar ska utnyttjas till sin fulla potential.

Sent en natt så stjäl Wily Lights robotar och amvänder dem till det han anser dem ska användas till, världsherravälde. Dr. Light känner sig tvungen att gör något, eftersom det är hans robotar som förstör hela staden. Han använder sin senaste robot, Rock, även kallad Mega man!!!


Det är storyn i NES spelet, spelet som bara går ut på att springa rakt fram och hoppa upp och ner och skjuta på en massa monster och robotar. Bana efter bana, boss efter boss, du gör inget annat och hela spelet är likadant från början till slut, precis som alla NES spel, och då undrar man ju hur bra en film kan vara som handlar om en blå snubbe som hoppar upp och ner och slåss (Avatar ?) Därför undrade jag hur en film om Mega man kunde ens vara snudd på vedervärdig. Dock blev jag positivt överraskad, Filmen gick lite längre än vad spelet gjorde, den tog upp alla problem som finns med artificiell intelligens, vad ska en robot utan syfte göra här i världen ? Hur ska en "människa" utan känslor kunna passa in i världen ? Hur ska en vuxen man kunna förstå sig på hur man beter sig bland folk när han föddes vuxen ? Det som regissören och manusförfattaren (Eddie LeBron) lyckades med var att ta något helt hjärndött och fyllde det med intelligens, kanske inte på den högsta universitetsnivån men ändå. Samtidigt så fick han till en hel del action och en bra film, vilket ju inte skadar, det är även ytterst underbart att se ett så välgjort independent projekt.

Även fast jag hyser ett urgammalt hat mot Nintendo och deras pengakåta inställning till underhållning och konst, så måste jag böja mig för Mega man den här enda gången, för Mega man the movie lyckades där Nintendo misslyckades.

Jag vet att den här recensionen blev väldigt kort, men när man viker sig för sina principer så får man inte ta i för mycket, det kan bli farligt om fel personer får reda på det.



Jag är inget fan av Mega man, men när kvalitet över kvantitet till slut blir verklighet måste man ge sig hän.

fabulös update

Hallå där ute i etern...eller ja. Hursomhelst så ville jag bara påpeka att jag har haft planer på att plastikpoerera bloggen lite grann, till helgen tänkte jag börja och på måndag kommer det första inlägget med den fina ansiktslyftningen, sen ska ni få en update angående framtiden fast lite längre än nästa vecka. Jag har börjat jobba på manuset till årets julkalender. I år blir det lite mer av en följetång, plus att det faktiskt kommer att bli 24 avsnitt den här gången.
Så där ja, nu ska jag se på svår rysk film och vara pretentiös.

Hej och hå ljuungman Jansson, sa Marylin Manson

Alan Wake

Oj oj oj, det tog ju bara Remedy, dem finska spelmästarna som skapade actioneposet Max Payne, typ sju år att följa upp sitt förra spel. Alan Wake vara värt den eviga väntan ? I klassisk HIMTOI (HereIsMyThoughtOnIt) anda så är jag före alla andra och kan ge min professionella åsikt först i Sverige.
Ladys and gentlemen, jag ger er Alan Wake.


Först och främst så ska vi använda Alan Wake som ett praktexempel på hype och dess dåliga inverkan på den TV-spelande människan.
Alan Wake annonserades för drygt fem-sex år sedan. det skulle släppas i samband Xboxens premiär, men istället sköt dem upp releasen för att dem (remedy) kände att spelet borde finputsas, ett fenomen som uppstår ofta hos remedy (se Max Payne 1) och som hitills varit något positivt, men i fallet Alan Wake så stämmer det inte riktigt lika bra. Dem bygger upp värsta mysteriet runt spelet, släpper inga detaljer om storyn, bara en massa kryptiska videos på berg och skog och mörka gator. Det var inte förrän förra året, typ, som dem började ge oss detaljer, och det verkade så häftigt. En mörk och skrämmande atmosfär med extremt kusliga miljöer, en Stephen King inpirerad story med inslag av Twin Peaks och så kunde man vänta sig lite homager till Max Payne eftersom ...Det är ju ändå Remedys stora grej.

Jag tänker förstöra för er med en gång. Spelet förtjänade inte all väntan, verkligen inte.


Alan Wake handlar om...Alan Wake, kan ni tänka er, han är en välkänd författare som inte kunnat skriva ett enda ord på två år. För att få tillbaka sin kreativitet så åker han och hans fru ut på landet, eller upp i bergen, för att få ett miljöombyte. Väl där tar det inte långt tid innan Alan (eller egentligen var det jag) får dåliga vibbar, vibbar som visar sig vara sanna. Alans fru drunknar och efter att Alan försökt rädda henne så däckar han och vaknar upp en vecka senare i en kvaddad bil utan att fatta nånting. Han ger sig ut och letar efter sin fru, som han vägrar förstå att hon dog...eller gjorde hon ? Under sin resa upptäcker Alan att väldigt få saker står rätt till i den lilla staden...

På pappret Så låter Alan Wake som en ganska vanlig, smått övernaturlig thriller. Och det är just vad det är, en ganska vanlig bok...men vänta Det här är ju ett spel, ja det har du rätt i och om man tänker på spelet som ett spel så är det en väldigt originell historia, men samtidigt är det ytterst få aspekter av historien man inte sett eller hört förut, självklart med sina egna små påhitt men i stora drag inget direkt nyskapande. Dock kan man ju säga så om dem flesta spel och filmer, jag har bara blivit lite kräsen nu på sista tiden. Sen var det en sak till som störde mig. Det var uppenbart ganska tidigt i spelet att manusförfattarna hade tagit vatten över huvudet, det är nämligen sällan en historia fungerar i ett spel om den är skriven för en bok.

I en bok är det lättare att hamna på lite sidospår då och då för att förklara vissa saker eller kanske berätta lite mer om alla sidokaraktärer, i ett spel (eller film för den delen) måste man hålla ett visst tempo, då går det inte att sidetracka för mycket och därför är dem flesta spelen nu för tiden ganska simpla. Sådant är inte fallet i Alan Wake, här har man en ytterst djup historia med många karaktärer inblandade och en rik bakgrundshistoria, men eftersom det inte går att ha ändlösa videoklipp som förklarar allt valde man att använda sig av en berättarröst för att förklara alla delar av handlingen som inte fick plats i själva spelet. Sedan har all annan viktig information tryckts in på små sidor ur en bok som man går omkring och måste leta efter om man vill förstå allt. Även efter allt detta kände manusförfattarna att dem inte riktigt lyckats förklara vad spelet faktiskt handlar om, och väljer därför att i två korta videosegment, förklara allt som spelaren borde veta, skam. Jag vill dock påpeka att allt som hade med spelets berättarstil var förgäves, regin var väldigt bra. Ett delikat balansspel mellan skräck, rysare, deckare och en gnutta komedi (Som alla filmer, böcker och spel bara mår bra av) plus ett galant foto på den mer eller mindre iögonfallande grafiken.


Vad var det mer då ? Jo just det, kontrollen, oj oj oj vilken härva. Nej nu överdriver jag men kontrollen var inte den bästa. Den påminde mycket om Silent Hill 2, något som ju Alan Wake borde tagit en hel del inspiration av men som jag inte märkte av i en enda detalj, men samtidigt så var ju det en kontroll för en mycket stelare generation spel...hur ska man förklara bättre ?
Tänk dig att du spelar ett spel, vilket som helst, och du är ute och springer i nån mörk stad. Plötsligt bombarderas du av fallande föremål och måste bromsa in för att inte bli träffad. Förr i tiden fungerade det, man släppte spaken och figuren stannade, men nu så gör det inte det. Saker som motion capture och realism har infekterat våran TV-spelkultur så grovt att den inte längre förgyller, utan fördärvar spel. Istället för att stanna, som en digital karaktär borde göra när man säger åt honom att stanna, så måste han bromsa in eller sakta ner eller bara ta ett extra steg, för i verkligheten kan man ju inte bara stanna på en femöring. Nej, men i verkligheten blir man inte attackerad av levande traktorer och sån skit. Fienderna i Alan Wake (som det finns för många av men det tar vi sen) är alltid minst en procent bättre än dig, dem springer snabbare än dig, dem tål mer stryk än dig, true story, och dem är verkligen fler än dig. Det är ett ännu större problem än kontrollen, mängden fiender.

I ett så kallat Survival horror spel brukar oftast fienden vara ett snudd på oövervinnligt hinder i en konfrontation, du är alltid svagare eller du har inte nog med ammunition för att kunna döda det, eller så är dem bara fler än du klarar av, precis som i Alan Wake. Men i andra Survival horror spel (till exempel resident evil serien) så har du alltid ett övertag, du kan undvika motståndet, antingen genom att bara ta en annan väg eller helt enkelt fly förbi dem i stridens hetta. Det handlar aldrig om att döda alla zombies, det handlar om att finna ett sätt att överleva länge nog för att kunna lösa nästa pussel. I Alan Wake är det tvärt om, istället för en massa krångliga pussel så har du typ två pussel...I hela spelet, och sen har du mängder (vi snackar MÄNGDER) av fiender. Runt varje hörn lurar ett dussin illasinnade skuggor med yxor och hackor och gud vet vad, och för att komma vidare i spelet måste du oftast slå ihjäl dem allihopa. Det var ytters sällan man kunde få syn på en fiende och sen lyckas fly till nästa säkra plats utan att ha ihjäl honom, detta i kombination med att varje fight är olidligt långdragen och enformig. Du stöter på en grupp med fiender, skjuter på dem och inser att dem inte tsar någon skada, du listar ut att man måste lysa på dem med ficklampan för att dem ska kunna bli skadade och sen skjuter man ihjäl dem. Är dem fem stycken tar det ungefär en minut att bli av med dem,
men oftast är dem kanske tio-femton stycken, och på vissa ställen så tar dem aldrig slut. såna här fighter stöter man på stup i kvarten och redan efter första timmen var jag trött på dem. Det känns som att Remedy har fyllt spelet med fiender för att hålla spelaren upptagen med att slåss så att han (eller hon) inte ska tänka så mycket på alla missar i manuset. Det funkar dock inte.

Jag tror att Alan Wake hade mått bra av att inte avslöjats så tidigt, om vi hade fått höra talas om spelet först förra året hade i alla fall jag gillat det mycket mer. För efter fem år förväntar man sig mer än bara ett vanligt spel. Det hade helt klart varit lättare att se dem bra aspekterna av spelet, så som dem väldigt väletablerade bifigurerna, det superba röstkådespeleriet, den kusligt anfallande och väldigt stämningsfulla musiken och ett av de mest invecklat intelligenta och välskrivna spelmanus sedan MGS4.
Jag ville så gärna gilla Alan Wake, men efter att ha spelat igenom det så måste jag säga att det inte höll hela vägen. Fyra år försenat och ändå inte riktigt slipat till perfektion. The dude does not abide.
Skulle jag betygsätta spel på en sifferskala (vilket jag inte gör,jag gör det helt enkelt inte, deal with it) så skulle Alan Wake få en sjua. Ett bra spel som gapar efter mycket men som inte klarar av allt den vill klara av.


Efter fem års nötande känns Alan Wake fortfarande ganska fake, men inte helt frånstötande

Avatar En djupdykning

Nu när Avatar finns på Blu-ray har jag haft chansen att se filmen ett antal gånger och ju mer jag ser den, desto mer får den mig att tänka efter. Den är fortfarande ett blixtrande äventyr av episka proportioner, men nya känslor och tankar dyker upp, tankar som hämmades av bioskärmens dominerande närvarande. Så nu presenterar jag. Avatar, a second thought.


Alla bör ju veta vad Avatar handlar om, men om ni inte gör det så går vi igenom det lite som hastigast.

Jake Sully var en marinsoldat som under "kriget" blev förlamad i båda benen, han fortsätter sitt liv men finner ingen direkt njutning i det längre. Tom Sully var en framstående forskare som, bara en vecka innan sitt viktigaste uppdrag, blev rånmördad. Lyckligtvis nog så var Tom och Jake enäggstvillingar och Jake kunde därför ta över sin brors uppdrag. Uppdraget handlade om att Tom skulle resa till en planet, eller faktiskt en måne till en planet, som kallas Pandora. Där skulle han, med hjälp av funky future science, byta kropp till en som liknade Pandoras ivnånare, för att kunna studera dem på närmare håll, och vinna deras tillit. Varför då ? Jo för att på Jorden råder det engergibrist, global uppvärming, förorening och allt som kan gå fel har gjort det liksom, men allt detta kan lösas med hjälp av ett ytterst användbart mineral, som kallas för Unobtanium, som det finns mängder av på Pandora. Kruxet är bara att Pandoras invånare (eller Na'vi som dem faktiskt heter) är extremt måna om sin natur, dem ser den som något heligt och därför inte nåt man bara kan skövla undan för att kunna gräva upp en massa sten.

Unobtanium är alltså väldigt svåråtkomligt (hajar ni ? Unobtanium...unobtainable, svåråtkomligt ?) Och därför vill man skicka in människor förklädda, so to speak, som Na'vi.
Jake tar sin brors roll som en av "förarna" till dessa avatarer eftersom varje avatar är anknuten till sin förare via DNA, tur att dem var enäggstvillingar, och så ger sig Jake iväg som en Na'vi tillsammans med några andra avatarer som ska iväg uti skogen för att studera naturen, och om dem har tur, få träffa på lite riktiga Na'vis. En sak leder till en annan och Jake separeras från dem andra och blir kvar ensam i djungeln över natten. Där blir han attackerad av djur men räddas av Neytiri, en Na'vi. Detta är början på Avatar, efter detta så blir Jake mer och mer tagen av Pandoras skönhet och dess invånare, speciellt den här Neytiri. Han spenderar mer och mer tid i sin avatar och allt mindre tid i sin riktiga kropp, samtidigt måste han vara lojal till sitt uppdrag som ju var att finna ett sätt för människorna att få tag på unobtanium och få bort Nav'visarna. Till slut klarar han av uppdraget men vid det laget har någonting hänt med Jake, han känner sig mer hemma i sin avatar än i sin kropp, han känner en större kärlek till Na'vi 'n till människorna.

Så när Människorna kommer för att skövla unobtaniumet så står Jake på Na'visarnas sida och slåss mot sina tidigare vänner. en strid som vi alla vet hur den kommer sluta, Avatar är ju inte den mest originella filmen direkt, åtminstone inte när det gäller story.

Vad vill jag då ha sagt med det här ? Jo, jag vill tala om Avatars extrema naivitet och oförklarligt ologiska manus, ni får missförstå mig rätt, jag älskar Avatar. Avatar är en av 2000-talets bästa filmer, men ju mer jag tittar på den, desto mer kan jag inte förstå hur Cameron tänkte när han skrev manuset. Premissen är det ju inget fel på. En man på uppdrag att spionera på fienden förälskar sig i fiendens sätt och livsstil, en undercover polis som blir ett med sin karaktär, en sorts warpad version av stockholmssyndromet. Storyn har dykt upp förr i filmhistorien. Pocahontas, Ferngully, Donnie Brasco och Dansar med vargar. Det som skiljer Avatar från dessa filmer (förutom Ferngully, men den kan vi bortse från för den är så dålig) är att I Pocahontas och dansar med vargar så är det en människa som vänder ryggen till sitt land och kanske sin religion, men i Avatar är det en människa som vänder sin ras ryggen. Ni få inte tro att jag är någon rasist nu, jag påpekar bara att det känns väldigt drastiskt att förråda hela mänskligheten. Det är ju faktiskt en del av dig. Du föddes ur din mamma, du växte upp på jorden, du levde bland en massa olika religioner, kulturer och ideologier. Alla var kanske inte bra men samtidigt måste man ju salutera mångfalden. Jorden var din födelseplats, den var ditt sköte och for better or worse så är den ditt hem.
Att bara vända ryggen till och förråda hela din planet är nog inte något som man gör, det spelar ingen roll att du kanske kunde springa igen, eller att Na'visarna är mer spirituella, dem är inte bättre än vissa urinvånare här på jorden. vill man uppleva fullständig harmoni behöver man inte åka till en annan planet. Det finns även risken att man till slut börjar vantrivas på en främmande planet, omringad av folk man inte känner (för hur länge man än lever med en annan ras så kan man aldrig bli en av dem, Grizzly man till exempel) och vem kan påstå att dem inte längtar tillbaka till sitt gamla liv, även om det kanske inte var perfekt. Att bara lämna bakom sig all sina vänner och hela sin släkt för att man hellre vill bo i en djungel...Jag kan inte få de att gå ihop.

Avatar är en barnslig, otrolig och naiv fantasi, en fantasi som inte är förankrad i verkligheten vilket slutligen gör den allt för fantastisk. Därför, ju mer man upplever den, desto mer ser man vart sömmarna spricker och man inser att till slut kommer verkligheten att komma ifatt en, och då kanske man inte vill vara blå och gå omkring i höftskynke...

Missförstå mig rätt när jag säger detta, jag älskar Avatar och jag håller fast vid att den är en av decenniets bästa filmer, jag grävde bara lite djupare och hittade till slut något negativt. Samtidigt var det intressant och jag ville därför dela med mig av mina tankar.

Crossroads

Innan jag börjar med mitt smått neo-narcisistiska förord så tänkte jag bara påpeka att jag ju lovade den här recensionen till igår, men i bloggandets flyktiga (och extremt obetalda) värld så finns inga riktiga deadlines, så ni får den idag istället.

Och nu börjar jag då själva recensionen med att säga: Nej det här är inte crossroads starring Britney Spears. Det här är den riktiga crossorads med Karate kid (eller Ralph Macchio som han ju egentligen heter).



Låt mig öppna denna recension med att säga att jag inte gillar Bluesbrothers, jag gillar blues men inte filmen bluesbrothers. Jag har aldrig förstått varför den har blivit så populär ? Den tampas genom hela filmen med skådespelare som inte vet vad dem gör, jag syftar på John Belushi, han är som en robot hela tiden, bara levererar sina rader utan krusiduller. Sen har vi dem smått värdelösa physical gagsen. Inte nog med att dem överlever en expoderande gastank, dem står i en telefonkiosk som flyger upp en sådär 30 meter i luften när tanken exploderar (och så har ni mage att gnälla på Indiana Jones, den filmen hade i alla falla en poäng med sin gag). Men det som stör mig mest med Bluesbrothers är det faktum att dem utgör sig för att vara bluesmusiker men inte en enda gång hör jag någon blues i filmen, jo en gång, i en bilstereo, jag hör en hel del country, funk, jazz, rock men ingen blues. Det känns som om dem valde Blues just för att det kan vara roligt att se hur en nedstämd gitarrspelare skulle tolka hela situationen, men samtidigt så måste man väl på något sätt kunna leva upp till sitt namn.

Jag förstår att ni är lite fundersamma nu, skulle jag inte recensera Crossroads ? Jo men jag har haft lite problem med att hitta en vinkel, en speciell punkt att fokusera på, jag har inte lyckats hitta någon poäng som jag kan dra ut på för att föra recensionen intressant (och lång nog för att publiceras). Inte förrän i går kväll när jag såg filmen en andra gång kom jag på det. Crossroads borde egentligen heta Bluesbrothers och bluesbrothers...kunde dem lika gärna skitit i att göra från början.
Så varför gör jag såna drastiska och smått livsfarliga uttalanden ? Jo det ska jag berätta för er, och det börjar med hur jag kom att få se filmen crossroads (inte Britney Spears versionen).

Jag hade som sagt lovat er kära läsare att recensera en ny film innan måndag (fail) men jag har insett nu, något jag borde insett för länge sen, att varje gång jag ger mig själv en dead line eller ett ultimatum så blir det aldrig rätt. så jag gick runt och grubblade på vad jag skulle recensera, men när man försöker hitta ett recensionsämne så går det aldrig. Jag tänkte att jag skulle recensera en ny skiva men upptäckte fort att ingen intressant artist släppt något nyligen, en till bioaktuell film skulle bli svårt eftersom jag just recenserat den egentligen enda intressanta filmen på bio just då (dramafilmer är ganska tråkiga att recensera och jag vet inte hur intresserade ni skulle vara) så jag kände mig helt villråd.

Då kom min pappa och sade att han ville se en film som hette Crossroads. Precis som ni så tänkte, åh nej inte Britney Spears, men han förklarade fort att det var en film om blues och sånt. Så jag fick tag på filmen efter lite letande på internet och satte mig ner för att se den med min farsa. Jag hade ingen aning om vad filmen handlade om eller om den var något bra, men oftast blir det ju så mycket mer spännande.
Så, tyckte jag att filmen var bra då ? Ja läs själva

Eugene martone (Ralph Macchio) är en ung gitarrspelare, han går på Juilliard School där han studerar klassisk musik, men hans riktiga intresse ligger i bluesen. Han har alltid varit en sann Bluesfantast. När han får höra talas om den Legendariske robert Johnson och hans Texas sessions får han höra talas om myten, myten som påstår att en av låtarna som Robert Johnson skrev aldrig spelades in. Hans jakt på den glömda låten tar honom till ett pensionärshem i Harlem där en Blind dog fulton bor. Eugene får reda på att Blind dog var den sista som robert Johnson träffade innan han dog, och att han är den enda kvar i livet som har hört den glömda låten. blind dog lovar motvilligt att lära Eugene låten om han lyckas frita honom från hemmet och kan få honom ner till Missisippi, Bluesens födelseplats, bara där kan Eugene bli en riktig Bluesman. Men Blind dog har sina egna, privata, skäl till varför han vill åka ner till Missisippi, och om han inte kommer dit i tid kan det stå honom dyrt.

Det är i stort sett hela filmen, som ni kanske har förstått så är det en Roadmovie, och som alla roadmovies så är det inte målet som är det viktiga. Utan det är vad man lär sig på resan, och Crossroads är full av mer eller mindre kloka lärdomar om livet. Man får lära sig att Rasismen aldrig dog ut, att om man ska lifta ska man alltid ha en kvinna i sällskapet och att blues inte bara handlar om talang, det handlar om erfarenhet. Varje stopp dem gör är en sån här lärdom och eftersom filmen handlar om musik så följer alltid lite blues med livsläxan. Visst räcker inter konceptet hela vägen fram och när slutet börjar närma sig har dem upprepat samma scen ett par gånger, men så är det när man lever på vägen och spelar sig fram genom livet. det är inte alltid det mest ombytliga livet kanske, men eftersom det är en film kan man rädda situationen med några riktigt bra musikstycken.

Så lyckades ni snappa upp poängen med att jag kallade filmen för den riktiga bluesbrothers ? dem är två stycken, från början helt obekanta, män som har ett uppdrag, ett mål, en kallelse. att spela Blues, och på deras resa kommer dem varandra närmare och blir något som skulle kunna kallas bröder. Nämde jag att dem faktiskt spelar blues i den här filmen också ?

Allt som allt så är Crossroads en riktigt bra musikfilm, en bra roadmovie och en ok Film, med hjärtat på rätt ställe och slajdiga bluesriff så blir det en fullkomlig upplevelse man kan se om och om igen.


spelar ingen roll om det är Karatekid eller lightingboy, när Ralph Macchio är med blir det aldrig något ploj.

Återupplivande update 2

Hej hallå igen, jag ville bara skriva av mig lite. och tänkte yttra lite tankar och känslor.

Så nu när jag har kommit igång med mitt skrivande igen så är det alltid kul att se att man får lite fler besökare än tidigare i år. Dock så har vi ännu inte nått upp till dem gastronomiska summorna som var under November och December förra året, så jag tänkte återuppliva ett ganska gammalt experiment.

Jag kommer att lägga upp en ny recension någonstans mellan idag och måndag och när den har dykt upp så skulle jag vilja att alla ni som läser den tipsar en kompis som inte läser min blogg om att jag finns. Sist jag prövade det här så funkade det ganska OK så varför inte göra samma sak igen ?


Ha det så kul, du är inte ful