Nu var det riktigt länge sen jag skrev något, jag skulle kunna skriva om en hel del filmer som jag sett och spel jag spelat, till och med ny musik jag hört, men orken och lusten har bara inte varit närvarande. Dock finns det en film som jag verkligen vill skriva om, årets hittills bästa film. Den bästa bioupplevelsen jag haft sen The dark knight. Jag snackar om The one and only, The phnomenon, the modern action classic... A-team.
Film var bättre förr, ett utlåtande som inte alls stämmer, åtminstone inte till 100%, man borde istället säga "Actionfilm var bättre förr"
80 Talet var action genrens gyllene tid, det var på den tiden vi fick filmer som Terminator, Die hard, Commando, Cobra, Tango & Cash, Rambo och Miami connection. Det var en tid då actionfilm fortfarande var något man tog på allvar, en tid då actionfilm inte sågs som simpel cinema. Actionfilmen nu för tiden är inte samma sak, visst finns det undandtag som Tropic Thunder och Transformers, men för det mesta så är inte actionfilm nu samma sak som då. Exempel, jämför en film som Cobra (Sylvester stallone från 1986) med en modern film som The Bourne supremacy (Matt Damon från 2006) Cobra handlar om Sylvester Stallone som går runt i pilotbrillor och skjuter "bad guys" och slänger ur sig coola oneliners var och varannan minut. Det ör en simpel historia om en brutalt övervåldsam polis som ska hindra en tokig kultmedlem från att döda ett vittne.
The bourne supremacy handlar om Matt Damon som som måste lyckas pussla ihop sitt förflutna dör att kunna ta reda på vem han faktiskt är, samtidigt som han måste rentvå sitt namn från ett mord som begåtts på andra sidan jorden. Det är en realistisk, invecklad och seriös film som handlar om att Matt Damon går runt och slåss med folk och är förvirrad över vad som är sanning och lögn.
Båda två är bra filmer och båda är riktigt bra actionflmer, men vad som skiljer dem åt är känslan. Cobra försöker inte vara mer än vad den är, den vet att den är en simpel actionfilm och försöker därför inte göra något mer än att underhålla dig med grymma biljakter, häftiga actionscener och coola vapen. allt du behöver för att känna dig underhållen utan att behöva anstränga dig allt för mycket.
The Bourne supremacy är en acionfilm men eftersom den är en modern sådan räcker det inte med action och explosioner, man måste ha seriöst skådespeleri och en ordentlig story som till och med förvirrar dig ibland. Det är en riktig film och inte en dum actionfilm. Det är som om dagens filmindustri skäms över att göra actionfilmer som man brukade göra dem, man vill bli tagen på allvar och därför kan man inte bara göra en underhållande film, man måste ha en poäng med sin film, politisk åsikt eller en kommentar om våran sociala bortkoppling från etik och moral. Eller så gör man narr av gamla actionfilmer. Hela den här grejen med att spotta på actionfilmen började i mitten på 90 talet i samband med filmer som Heat och Mission impossible, efter det så gick det bara utför och nu för tiden är alla actionfilmer lika tillkrånglade och seriösa, jag har inget emot dem, dem flesta är riktigt bra filmer men ibland önskar jag att Hollywood kunde spotta ur sig en ny Andrei Conchalovsky. Vilken tur att jag inte är ensam om den önskan för actionfilmen har fått ett uppsving, en profet som ser sanningen bakom actiongenren och som vet hur man gör riktig action. Hans namn är Joe Carnahan och filmen är A-team...
A-team är allt vad man kan önska sig av en riktig actionfilm, den har allt. Coola karaktärer, feta vapen, häftiga explosioner och ett konstant flöde av vitsiga oneliners.
Storyn är ganska simpel, efter ett hemligt uppdrag i Irak blir Överste John"Hannibal"Smith och hans kompani förrådda och oskyldigt anklagade för mordet på deras överordnade. Dem blir satta i separata fängelser men det tar inte lång tid innan dem flyr och tillsammans ska dem hitta den riktiga mördaren och den som förrådde dem. Det blir en hisnande resa genom USA och Europa som kantas av rent ut sagt löjligt överdrivna actionscener. Det finns stunder då man bara stirrar på skärmen och tappar hakan av glädje, varje scen är en lektion i hur en riktig actionfilm ska se ut och bete sig. Här finns inga skakiga handkameror (inte så mycket åtminstone) eller subtila undertoner som ska få dig att förstå att kriget i Irak är fel. A-team handlar om action och humor, och den levererar gång på gång. Först gör dem loopar med helikoptrar, sen stjäl dem en container från en rusande lastbil, efter det är det dags att flyga med en stridsvagn samtidigt som dem skjuter ner stridsflygplan. Lite senare åker dem till Tyskland och hoppar ut från byggnader och fångar folk i luften med helikoptrar, sen så Spränger dem ett lastfartyg med en bazooka och så blir det lite hand to hand combat mitt i kalabaliken.
A-team är en modern actionfilm till utseendet men har en klassisk actionfilm som själ och ett hjärta av rent äventyr.
A-team tar aldrig sig själv på fullt allvar och kan därför gå tillräckligt over the top för att konstant underhålla, samtidigt har den anammat dem bra delarna av den moderna actionfilmen, grymt skådespeleri från så gott som hela ensemblen, välgjorda effekter och manus som inte är helt hjärndött.
När jag såg trailern till A-team för första gången (ungefär ett halvår sen nu) kunde jag inte sluta hoppas på att Hollywood tagit sitt förnuft till fånga och göra en riktig actionfilm. Samtidigt var jag orolig för att det skulle bli en halvtaskig produktion med ett välkänt namn, jag var rädd att jag skulle trappa upp mina förväntningar för högt och därför inte kunna njuta av filmen. Efter att ha sett filmen på bio två gånger nu (och planerar på att se den igen) Så kan jag med 100% säkerhet lova er att om ni går och ser A-team kommer ni att bli väldigt underhållna, så länge ni kan uppskatta sann action.
Att flyga med en stridsvagn är en omöjlighet så länge du är trogen realismens och allvarets skenhelighet.
My belief is the suspension of disbelief.
A-team is the ultimate action creamdream.
