Ni får ursäkta förseningen, men jag är en rättskaffens man, jag lovade er resten av Arvika recensionen så nu får ni de två sista dagarna i en lång recension.
Steso songs.
Musik i sin simplaste form. En röst, ett piano (och lite gitarr ibland men det var så lite). Försiktiga sånger som med sina smått melankoliska pianoslingor lyckas vara mer känslosamma än alla jävla EMOband tillsammans, väldigt mycket mer äkta än dem också.
Det kanske är lättare att acceptera lite småtöntiga textrader när man vet att artisten inte bara hittar på en massa sorgliga saker utan faktisk tar inspiration från sitt egna liv.
Degradead.
Modern Hardcore är ju inget att hurra över. Jag är metalhead av den lite äldre skolan och tycker därför att dagens band som började ploppa upp i början på 2000-talet mer eller mindre förstörde metal genren, inte nog med det, den introducerade någon sorts... jag vet inte vad man ska kalla det. Så här, Headbangers förr i tiden hade långt stripigt hår, sitt favoritband på tröjan och levde för musiken. Sen dök den nya vågen metalband upp, det började med att EMOgenren blev stor i mainstreamen sen blev den för töntig för "diehardfansen" så kom screamo, sen grenade den ut sig i screamo band och något som dem själva kallade för hardcore, men om man ska vara helt sanningsenlig så är inte Bring me the horizon och The devil wears prada några hardcoreband, det är bara en massa snorungar som inte växte upp med Gamma ray utan lyssnade på my chemical romance och nu behöver nåt hårdare (gud vad jag känner mig gammal)
Sen finns det band som lyssnade på Black sabbath och Testament och alla dem där banden när dem var små, nu spelar dem i riktiga Hardcoreband som Degradead.
Sann Hardcore som inte spelar Allan utan vet vad metal och Harcore är (och även vad skillnaden där i mellan är).
Invasionen
Gladpunk av ex-anarkister som har insett att det inte funkar att vara arg hela tiden.
vill man sprida sitt meddelande är det bättre att ha lite humor än att vara gravallvarlig hela tiden, och ska man vara uppriktig så är det ju så det är. Invasionen var nog det bästa punkbandet jag hört sen Dead Kennedys, sen kan jag ju inte påstå att jag lyssnar särskilt mycket på punk. Det snarare så att Invasionen är det enda punkbandet jag faktiskt lyssnat på utöver Dead Kennedys, hur som helst så var det svängigt, energiskt och ibland riktigt rivigt.
sparzanza
Enformigt och låtsashårt, precis som alla andra aktuella "Rockband". Dem var inte ens bra live...Det finns inget mer att säga, blä helt enkelt.
The deportees
Musik är nästan alltid bättre live än vad det är på skiva, så när ett band är ok på scen kan man med största sannolikhet påstå att det inte är särskilt bra på skiva. Deportees var precis så, ok live och tråkiga på skiva, men om du gillar det så visst, kul för dig.
Amorphis
Fisnk progmetal skulle jag nog kalla det, festivalguiden sa typ "allt från death metal till melodisk rock" då kan man lika gärna skriva progmetal, det handlar nog bara om att man kan ha lite svårt att definiera prog. Dock är ju det hela poängen, så varför krångla till det ?
Hur som helst, Amorphis. Ok, inte världens bästa men Apolloscenens akustik fick dem episka gitarrerna och den mäktiga rösten att låta lite bättre än vad det egentligen är.
Dum dum girls
Dem såg ut som 15 åriga posers, dem spelade musik som var populär när deras föräldrar var unga, men fan om det inte var medryckande. David Lynch hade fetdiggat Dum dum girls (vem vet ? Han kanske gör det ?).
Tänk dig Beachboys blandat med siouxie and the banshees med en gnutta The 5.6.7.8's, då får du Dum dum girls.
Helt klart lyssningsbart men i längden blev dem lite enformiga.
Hypochrisy
Lite för lite death metal och lite för mycket Melodic death metal. Jag säger inte att melodic death är dåligt, men jag känner mig lite lurad.
Bandet lever verkligen upp till sitt namn om man säger så, dock så står det på Wikipedia att dem är Melodisk death metal, än en gång så har festivalguiden fel. Samtidigt så tycker man att med låtnamn som Let the knife do the talking så tycker man att det ska vara lite hårdare än vad det faktiskt var.
Volbeat
Första gången jag såg Volbeat var 2008 på Arvika festivalen, då var dem rätt nya och jag hade bara hört lite grann, det jag hade hört var inte så bra men på scen var dem ett helt annat band. Dem var energiska, roliga, vitsiga, ödmjuka och ena riktiga crowdpleasers, man kände sig delaktig i musiken, dem bjöd väldigt på sig själva.
Nu har det gått ett par år och Volbeat har blivit megastora, och med framgång följer fåfänga brukar man ju säga, så när Volbeat äntrade festivalens största scen var jag lite orolig. Dock gick det inte mer än fem minuter innan man man bara stod och log (och headbanga såklart) dem var precis samma band som för två år sen, lika roliga och ödmjuka. Dem fick hela publiken att krympa och centrera sig, när dem var färdiga kändes det som samma lilla intima spelning som förra gången. Volbeat levererade en av festivalens mest perfekta spelningar.
Att dem med hjälp av scenens storlek kunde ge musiken och framförandet en mer bombastisk känsla gjorde ju inte saken sämre. Det är lite svårt att minnas exakt men jag är rätt säker på att deras öppningslåt var den danska nationalsången, mer episkt blir det inte.
Babyshambles
Säg vad du vill om Pete Doherty och hans fula ovanor, men när han står på scenen med Babyshambles så går det inte att förneka att Dem är ett av de bästa rockbanden just nu. Eftersom det var live var man ju lite orolig att han skulle sjabbla bort det hela men han verkade ganska pigg och alert. Låtarna spelade dem utan problem och han var till och med vaken nog för att prata lite med publiken, och eftersom det var live och han har för vana att vara både full och ibland hög på scen så bjöds man först på spejsiga solon och sen efteråt kom han ut på scenen igen, fullkomligt rasande på att polisen väntade backstage och skulle ta blod prov på honom. i en hel kvart bara satt han och bandet där på scenen, när dem till slut började packa ihop scenen gav Babyshambles upp och gick av, vad som hände backstage vet bara dem själva.
Det var slutet på Arvika 2010, inte den bästa festivalen men helt klart inte den sämsta. Något som gör att känslorna svallar upp lite extra just i år är ju för att det här kanske är den sista Arvikafestivalen. jag har jobbat på festivalen fyra år i rad nu och det känns lite tungt att nästa år så kanske jag inte har något att se fram emot, självklart finns det andra festivaler men Arvika var min första och den kommer alltid ha en speciell parkeringsplats i mitt hjärta.
