District 9 var en film som dök upp lite som ett sidoprojekt efter att Halofilmen lades på is, så ni kan förstå varför jag inte riktigt brydde mig om den, men när detaljer och och bilder och diverse började dyka upp så blev jag en aning mer intresserad. Tiden gick och filmen dök upp på bio, det var en sleeper hit och inte så många såg den, sen kom recensionerna...och priserna. Vi ska inte sitta här och prata om gamla filmer, jag ville bara fräscha upp era minnen om en av de bästa Sci-fi filmerna genom tiderna, kanske till och med en av de bästa filmerna någonsin...Äntligen, efter nästan fyra års väntan så kommer "uppföljaren" alltså Neill Blomkamps andra film och förväntningarna har varit skyhöga och igår så fick världen äntligen chansen att uppleva Elysium...
Om 140 år så har världen gått under...igen (hur många gånger har den inte gått under på de senaste åren?) Jorden är överbefolkad och full av sjukdomar. De rika bestämde sig ganska tidigt för att de inte behövde leva så här, så de byggde en rymdstation precis utanför jordens atmosfär. Där lever de nu en stilla existens fylld av alla som livet har att bjuda på (om man har tillräckligt mycket pengar) vilket innefattar omänskligt långa liv då alla hushåll har tillgång till regenererande sjukvård som kan bota allt.
Entré, Max DaCosta. 38 år, före detta biltjuv och allmän småbrottsling som lagt sina oärliga år bakom sig och nu jobbar med att bygga polisrobotar. Efter en olycka på fabriken har Max helt plötsligt bara fem dagar kvar att leva. Hans enda chans att överleva är att åka till Elysium, men han har knappt nog med pengar för att betala räkningar så hur ska han göra?
Ja, storyn är inte Elysiums starka sida. Det är en klassisk Sci-fi historia fulla av coola framtidsmanicker, tatuerade hackers och ett dystopiskt samhälle där segregationen är extrem. efter det briljanta manuset i District 9 så blir man en aning besviken på Blomkamp när han gör något så generiskt för sin andra film. Man ska dock ha i tanken att de flesta "vettiga" Sci-fi filmer är ju en avspegling av vårat samhälle, eller en varning om vart vi är på väg, och eftersom vi vägrar bättra oss, trots ett okristligt antal tillrättavisningar, så kommer de flesta "vettiga" Sci-fi filmer att följa ungefär samma mönster.
Så vad är det då som skiljer Elysium från pöbeln som utgör 99% av Sci-fi nu för tiden? Jo, stenhård kvalitetskontroll. Istället för att chansa halvhjärtat på en film om robotar och rymdskepp har Tristar (i sin första multimegamiljonsatsning sen The mask of Zorro) spenderat duktiga pengar på att attrahera branschens främsta inom alla fält. Inte nog med att effekterna briljerar och är de bästa på film sen...Jurassic park (en film som än idag har mer övertygande dinosaurier än någon annan film), de har dessutom lyckats snärja några av Hollywoods fetaste begåvningar. Matt Damon, som spelar Huvudrollen Max, gör en av sina bästa rolltolkningar tro det eller ej. Hans smärta (både fysisk och psykisk), hans uppgivenhet och hans ilska blöder rakt igenom bioduken och man lider med honom hela filmen igenom. I rollen som ärkeskurken Jessica Delacourt, säkerhetschef och aspirerande president på Elysium, ser vi Jodie Foster. Även om hon aldrig kommer att toppa Sin prestation i När lammen tystnar så gör hon här en ytterst kall och omänskligt ambitiös badguy, som till en början känns lite för stoisk och överdrivet snorkig, men som i takt med händelserna i filmen visar sina rätta färger.
Dock så bleknar dessa jättar i jämförelse med den unika "acting tour de force" som är Sharlto Copley. I sin första roll sen H.M Murdock i A-Team (en annan film i vilken han brädade sådana talanger som Liam Neeson och Bradley Cooper) och i sin tredje roll någonsin, i en storproduktion (kortfilmer, TV och Europa report ej inräknat) spelar han en legosoldat som lever för att döda, våldta och ställa till med allmän oreda. efter en väldigt tyst och tillbakadragen introduktion så exploderar han över hela filmen och äger den från början till slut. Först så tyckte jag att han tog i lite för mycket och att alla kritiker, som höjt honom till skyarna, mest gick på hans gamla meriter, men sen insåg jag vad han höll på med. Han gick in i rollen till 100% och det var inte Sharlto Copley som spelade över, det var hans rollkaraktär, Kruger, som är överdrivet dramatisk och excentrisk.
Nu låter jag som en värsta fanboy som försöker försvara en dålig rolltolkning, men jag är helt objektiv i min åsikt. Det svär jag på. Sharlto Copley vågade något som få skådespelare vågat sig på, spela över och förstöra för sig själv, enbart för att karaktären kräver det (ett exempel är Willem Dafoe i Boondock saints).
Det här må vara Neill Blomkamps andra film, men det märks redan att han är en regissör som i framtiden kommer att bli ihågkommen som en av de främsta. Jag förutspår inga Oscarsnomineringar i de tyngre kategorierna, men Elysium bevisar att han är en regissör som har full kontroll inom alla fält och som vet hur man bygger en grym film från botten till toppen. Det faktum att han kan jobba sig runt ett aningen för simpelt manus och ändå briljera bevisar bara än en gång att han är en av de bästa.
Så vi får hoppas på en ny film från Neill Blomkamp, och förhoppningsvis tar det inte fyra år, men tills dess kan man ju alltid se om District 9 och nu också elysium.
No comments:
Post a Comment