John Carpenters The fog

Ännu en recension, ännu en Carpenterfilm, hoppas att det är en bra Carpenterfilm den här gången. The creepy countdown continues.




Jag vet att det här börjar likna the Carpenter countdown mer än the creepy countdown men jag kan bara inte gå med på att mannen som gjorde the thing inte lyckats göra en film till som är lika bra (förutom Big trouble in little China men den räknas inte in här för det är ingen skräckis). Så den här gången har jag valt The fog, den här gången valde jag en film som jag hört mycket bra om men som jag inte velat se just för att re-maken var så dålig. Dock hade jag inget val eftersom det inte finns så många Carpenter skräckisar kvar att välja bland (hallå halowen då, säger ni och jag säger den som väntar på något gott) Så det fick bli den här.

The fog handlar om en liten stad som just ska fira sina första hundra år, det var öven hundra år sedan en liten skonare förliste utanför kusten och sjönk med all last och hela besättningen. Legenden säger att en vacker dag ska sjömännen komma tillbaka och hämnas på dem som hade tänt elden som lurade skeppet in på för grunt vatten så dem sjönk. Kan man tänka sig, dem valde att komma tillbaka exakt 100 år senare. Jag vet att det inte är den mest orginella storyn man hört talas om men den har en viss charm i sig som man inte hittar i dem flesta sjörövarspökfilmerna nu för tiden...Vänta nu, det finns ju typ inga filmer som har sjörövarspöken förutom Pirates of the Caribbean, så egentligen är det en ganska unik historia, men man kan samtidigt dra många paraleller till vilken spökhistoria som helst så den är väl bara någorlunda annorlunda...Nog för att den ska bli intressant, men Carpenter har lurat oss förut med intressant premisser, han brukar ju falla på själva genomförandet. Dock gör han det inte här, The fog börjar ganska långsamt med små hints om att något inte står rätt till i den lilla staden. Sakta men säkert smyger sig skräcken närmare tills den kulminerar i slutet, samtidigt försöker han inte berätta en alldeles för krånglig historia utan håller sig istället till simpla knep för att hålla sin publik nervös men samtidigt intresserad. OCh det är vad Carpenter gör bäst, gör folk nervösa genom att beräta en historia som inte är för komplicerad men fortfarande är mystisk nog för att man inte ska förstå riktigt vad som försigår. Kolla på The thing, man får aldrig riktigt veta vad monstret faktiskt är för något och man sitter alltid som på nålar eftersom man har ingen aning om vem som man kan lita på. Till skillnad från The thing så är historien i In the mouth of madness alldeles för invecklad och tillkonstlad för att man ska orka hålla intresset uppe, vilket även märktes på regin (har ni inte läst min recension av In the mouth of madness så gör det nu). The fog är mer som The thing än In the mouth of madness och därför är den bra, riktigt bra faktiskt. Carpenter kan, dock kan han simpla skräckisar bättre än intelligenta rysare. Jag skulle tro att han själv inte vill erkänna det och därför gör filmer som Prince of darkness. Men om han bara kunde släppa sitt pretentiösa alterego och omfamna sitt sanna, simpla, popcornskräcksgenialiska jag så skulle han bli en ofantligt mycket bättre regissör än vad han är just nu.

Nu blir det lite för mycket om Carpenter och lite för lite om filmen, men det är för att The fog Personifierar det bästa hos Carpenter, Spänning, bra skådespeleri, grym musik, väldigt vacker cinematografi och en fallenhet för simpla men fängslande historier. The fog är John Carpenter och John Carpenter är The fog.


Dimmiga spöken är ingen cineastisk öken och när Carpenter fösöker sitt bästa så slår han det mesta (the thing är dock hans bästa film, tro inget annat vad jag än säger).