Drag me to hell

And the countdown continues...

Jag ångrar verkligen att jag inte såg den här filmen på bio. Vet ni varför ? För det här är den bästa moderna skräckfilmen sen Inside,och den bästa amerikanska skräckfilmen sen The hills have eyes (Re-maken från 2004)

Sam Raimi är tillbaka i regissörs stolen efter en massa filmer om nån spindel eller nåt sånt och nu har han verkligen gått tillbaka till sina rötter, nämligen skräck.
Men det här är ingen vanlig skräckfilm, det här är en skräckfilm signerad Sam Raimi (jag måste bara poängtera det lite till) det är nästan ett decennium sen som han sist gjorde en skräckfilm och då var det inte alls av samma kaliber som han var känd för då, vi pratar om killen som gjorde Evil dead trilogin. Så när jag läste recensionerna av den här filmen blev jag alldeles varm inombords. Dem sa att filmen hade samma nattsvarta humor som Evil dead, och att allt gore var tillbaka...det går inte att förklara hur pepp jag var på att se den här filmen, men så blev aldrig fallet. veckorna gick men jag gick aldrig och såg den, jag vet inte varför, det bara blev så. Till slut kunde jag inte hålla mig längre...Jag tankade den och såg den hemma istället, ja jag vet att det är hädelse men va fan då.

Hur som helst, tillbaka till filmen.

Drag me to hell är årets bästa skräckfilm. Det är den korta versionen av min recension, här kommer den långa.

Drag me to hell var ren lycka destillerad på celluloid, Drag me to hell var cineastisk orgasm på hög nivå, Drag me to hell var en riktig film som filmer ska vara. Nog för att jag gillar svåra filmer (Posession någon ?) men som jag sa i min Transformers recension, ibland vill man bara sitta ner och njuta av film på det sätt det är menat att avnjutas, som ren och skär underhållning, och det var vad Drag me to hell var.

Det fanns inga subtila meddelanden eller svårtolkade liknelser. Det var bara en film om en tjej som blir förbannad (cursed asså, inte arg) och måste bli av med förbannelsen inom tre dagar annars kommer demonen dra ner henne i helvetet. under dessa tre dagar får hon uppleva några av de mest goriga scenarion som skådats under 2000-talet. Bland annat spyr en gammal tant henne rakt i munnen, men det är inte bara spya som kommer ut utan även en massa jord och likmaskar. Hon får stå ut med några av de mest äckliga saker jag sett på film på länge och allt bara för att vi som tittar ska garva och säga "ååhh vad äckligt hahaha" och det är så Sam Raimis filmer ska vara, underhållning med en skräck-äckel twist.

Jag vet att jag svamlar men jag har svårt att behärska mig, Drag me to hell var bara så jävla bra, det fanns inget att klaga på, manuset var simpelt men välskrivet vilket bidrar till underhållningsfaktorn. Skådespelarna var utomordentliga, ja allihopa, även den allra minsta birollen gjorde riktigt bra ifrån sig. Musiken var underbar, även fast det inte var Joseph Do Luca som gjorde musiken kunde man ana en hel del av hans inspiratoriska (är det verkligen ett ord ?) kraft i Christopher Youngs underbart suggestiva score. Kameran var felfri, man behöver inte säga mer...Felfri. Det enda som man kunde bli lite sur på, tyckte jag, var slutet. Det var plågsamt uppenbart redan när filmen påbörjade sin fjärde och sista akt, så därifrån satt man mest och väntade på slutet. Skulle jag gissa så blev slutet så klyschigt för att man vet hur Raimi brukar sluta sina filmer men jag trodde inte att han skulle göra det så uppenbart, det var lite synd att en perfekt film ska tappa sin 100 % stämpel på grund av en sån sak. Ska man analysera vidare så kan man se det som att Sam Raimi börjar tappa stinget och bara återanvänder coola grejer från sina tidigare mästerverk...Nej så är det inte. Sam Raimi är ashäftig.

Så...Oj vad kort den här blev, men det är svårt att säga något mer. Jag vill inte spoila för mycket men eftersom filmen är så bra som den är finns det inget att tillägga. Det går inte att förklara det på något annat sätt än att saga att den är perfekt (förutom slutet, men det var ju fortfarande ett bra slut i bästa Raimi anda) så jag avslutar den här recensionen lite tidigare än vad jag brukar, Sitt inte här och sura nu utan gå och se Drag me to hell istället så hörs vi snart igen.


En besatt get går aldrig bet.