Aha!!!
Nu har dem gjort det igen, dem snikna ormarna i Hollywood har än en gång varit lata nog att, utan minsta tvekan, smutskasta en tidlös klassiker och göra en simpel och enformig re-make. Men precis som med Indiana Jones, kan våra minnen ha svärtats ned av nostalgins onda magi ? Kan det vara så att vi vägrar acceptera det nya och moderna för att värna om våra barndomsminnen ? Vväljer vi att blint offra kvalitet framför personlig affektion, eller är det här faktiskt en fråga om modern, ytlig skönhet mot mogen, sann underhållning ?
Detta är sannerligen The clash of the titans.
Den första filmen, från 1981, handlar om Perseus. Hans far är kungen av Olympus (Zeus om ni inte visste det) men hans mor var en vanlig dödlig. Perseus Morfar, kungen av landet Argos vägrade låta gudarna fläcka mänskligheten med en halvgud på jorden, så han fördömer både sin dotter och sitt barnbarn till döden. Han fängslar dem båda i en kista och kastar dem i havet, men Zeus tänker inte låta sitt barn gå förlorat så lätt. Han spolar iland kistan på en avlägsen ö och där vakar han över Perseus, sin son och låter honom växa upp i en bekymmerslös och bortskämd miljö.
Samtidigt råder det osämja på Olympus, gudinnan Thetis (spelad av en...yngre Maggie Smith) anser att Zeus särbehnadlar sin son. Samtidigt som han ger Perseus bara det bästa, kan han inte ha förbarmande över Thetis son Calibos. Hans brott, utrotningen av dem mytomspunna pegasus hästarna, straffas med ohygglig fulhet och förkastelse. Thetis ser därför till att Perseus får känna på hur det är att leva som en vanlig människa och tar honom från hans säkra tillvaro på ön till den, av Zeus, fördömda staden Jopae.
Där får han träffa Prinsessan Andromeda. Hon var tidigare menad att gifta sig med Calibos men efter hans straff så letar hon nu efter en ny make, men Calibos låter henne inte komma undan. Han tvingar henne att till varje lycksökande man ställa en gåta som han själv kommit på, kan dem inte svara på den så bränns dem på bål. Perseus får reda på detta och letar upp Calibos, tvingar honom att ge upp svaret på den senaste gåtan. Med denna vetskap lyckas Perseus vinna Andromedas hjärta och ett giftermål nalkas, Men Thetis tänker inte låta detta hända. Hon ger folket av Jopae 30 dagar på sig att välja, antingen så låter dem offra Andromeda till Kraken, Havsvidundret som fruktas av alla, både på jorden och på olympus, eller så kommer Jopae att utplånas. Perseus ger sig därför ut på en resa, en resa som förhoppningsvis kan ge honom det han mest vill ha här i världen, ett sätt att döda Kraken innan den dödar hans käresta Andromeda.
Clash of the titans (1981) är ett klassiskt äventyr i ordets sanna bemärkelse, det finns prinsessor, prinsar, gamla visa eremiter, ett ondskefullt monster och allsköns fantastiska varelser, både onda och goda. Men som de flesta (de FLESTA, inte alla) äventyrsfilmer så handlar Clash of the titans mer om snygg yta än om ett djupt innehåll. Storyn är så simpel och endimensionell och likaså karaktärerna. Dem finns bara där för att föra filmen framåt mellan effektscenerna. Värst är Harry Hamlin som spelar Perseus, jag har aldrig sett maken till horribel huvudrollskaraktär. Han är en bortskämd enfaldig snorunge som endast klarar sig igenom sina utmaningar för att han har huvudrollen. Aldrig sätts hans orimliga förmågor på prov, han börjar resan som ignorant, naiv snorunge men trots allt han får genomgå så växer han inte som människa. Han bara slaktar monster på rullande band, aldrig ett misslyckande, aldrig ett nederlag. Poängen med såna här historier är väl att hjälten ska lära sig vad det faktiskt krävs för att vara en hjälte, han måste lägga sitt pojkaktiga manér åt sidan och börja ta saker på allvar, men inte Perseus. Under hela filmen får han konstant hjälp av Zeus och dem andra gudarna, värre Curlingföräldrar får man leta efter. Jag vill inte berätta hur filmen slutar, men jag tror ni redan har förstått det så det spelar ju ingen roll
#SPOILERS#
Han lyckas självklart besegra Kraken med hjälp av Medusas huvud, Perseus och Andromeda gifter sig och allt slutar lyckligt och ingen har lärt sig någonting. Inga handlingar får någonsin några konsekvenser.
#SPOILERS#
Så nu kan ni börja läsa igen. Som sagt så är Manuset totalt värdelöst, men det var ju en äventyrsfilm så vi har ju fortfarande dem häftiga effekterna att falla tillbaka på. Det kanske inte är en bra film, men en awesome film.
Effekterna i Clash skapades av ingen annan än stop-motion mästaren Ray Harryhausen. Denne gigant bland giganter lyckas skapa häpnadsväckande vidunder som nästan kliver ut ur bilden och bländar publiken med sin briljanta verklighetskänsla...åtminstone publiken som såg filmen på 80-talet. Dagens publik skulle nog inte uppskatta de stela, ryckiga figurer som Ray skapat. Nog för att man måste ge hänsyn till att filmen är snart 30 år gammal men den har verkligen inte åldrats med stil. Endast ett fåtal av effekterna kan fortfarande klassas som ens OK, däribland Calibos make-up som i diverse närbilder är ganska övertygande, men utöver det så bryter monstrena gång på gång filmens förtrollning och man kan inte låta bli att tänka på hur mycket bättre effekterna är i dag.
Clash of the titans orginalet är en klassisk nostalgirulle, du måste ha upplevt den när den var ny för att fortfarande kunna uppskatta den, skulle man se den för fösta gången i år (Som jag gjorde) så är den inte i närheten lika bra. Den lider av kronisk stelhet, värdelöst skådespeleri och ett alltför simpelt manus, det finns helt enkelt inget som kan rädda den längre, förutom nostalgin. Tyvärr.
Så hur är det med den nya Clash of the titans ? följer den samma väg som så många andra moderna äventyrsfilmer, eller satsar den på att faktiskt vara en bra film, på alla punkter och inte bara på den visuella fronten ?
Så kommer vi till den nya filmen. Clash of the titans anno 2010. Hur kan man förbättra...nej rädda en fallen legend från att förloras totalt ?
Den nya Clashen är en snudd på helt ny film, Grundpelarna finns kvar men stora delar av storyn har putsats eller helt bytts ut, Perseus är fortfarande Zeus son, men hans mor är i den här historien Calibos fästmö. Calibos motsätter sig Zeus makt och därför väljer Zeus att förnedra honom genom att låta hans fru föda en demigud, hälften gud, hälften människa. Calibos måste såklart förneka detta barn och hans nerfläckade fru. Han fängslar dem båda i en kista och kastar ner dem i havet, men innan han gör det försöker Zeus stoppa honom. Han kastar ner en blixt på Calibos, den förvrider hans utseende men lyckas inte döda honom. Perseus mor dör men en fiskare (spelad av en ypperlig Pete Postlethwaite) plockar upp och fostrar Perseus som sin son. Lär honom att inte ge gudarna allt men samtidigt inte förkasta dem.
Många år senare när Perseus och hans familj är på väg till Argos för att bosätta sig (deras gamla ö typ sjönk ner i havet på grund av nån gud, dem utvecklar inte riktigt det) så får de se en massa soldater som välter ner en stor staty av Zeus i havet. Då dyker hades upp för att straffa dem, i tumultet råkar hades få Perseus båt att kantra och den sjunker med hela familjen i. Perseus försöker rädda dem men lyckas inte, han blir upplockad av ett krigskepp och dem tar med honom till Argos kung. Samtidigt på Olympus sprider sig paniken, gudarna märker att fler och fler människor frånsäger sig sin tro och till och med förkastar gudarna, Hades lyckas övertyga Zeus om att det enda sättet att få människorna att inte begå totalt myteri är att skrämma dem, riktigt ordentligt. Zeus går med på detta och Hades beger sig till Argos. Där tillkännager han sin plan, Om Argos kung och hans folk inte accepterar gudarna som sina överordnade inom tio dagar kommer Argos att förgöras av den fruktade Kraken. Perseus som vill utkräva hämnd på Hades tar på sig uppdraget att på något sätt ta reda på hur man kan stoppa Kraken, Han tar med sig ett gäng tappra soldater och två jägare och ger sig iväg på äventyr. Samtidigt smider Hades egna planer på att utnyttja situationen för att skapa ett maktspel på Olympus...
Efter den punkten smälter den gamla och den nya filmen samman och storyn är väldigt snarlik fram till slutet som ter sig ganska olikt originalet (den här gången tänker jag inte spoila).
Så, förutom storyn, vad skiljer de två filmerna åt ?
I stort sett ingenting. Nej ska jag vara helt ärlig så fanns det inte så många skillnader, den nya Clashen var inget mer än en upphottad version av den gamla. Jag lovar dig att m dem gör en till re-make om 29 år så kommer jag att se lika negativt på 2010 versionen som jag ser på 1981 versionen idag. För i grund och botten är båda filmerna helt vanliga äventyrsfilmer. Om jag var tvungen att välja en favorit skulle jag välja den nya, just för att den är mycket snyggare, det är ju som sagt räddaren i nöden för dem flesta äventyrs och actionfilmer och den nya är ju tusen gånger snyggare än den gamla. Sen så är den även en aning bättre när det gäller regi, Louis Leterrier är inget välkänt namn Och hans tidigare filmer är ju inget att hurra över (The incredible Hulk någon ?) Men han lyckas bättre än många andra nya, unga regissörer, han väljer verkligheten framför CGI. Nästan inga scener i filmen är Bluescreen, alla miljöer är riktiga eller åtminstone riktiga kulisser och även några av monstren är riktiga. Calibos kunde lätt ha byggts i en dator och blivit ett skrämmande vidunder, men istället väljer regissören att låta en skådespelare göra karaktären och två skådespelare som slåss är alltid häftigare än en skådepelare mot ett fantasifoster.
Sen så slänger han in en del hyllningar till en film som till stor del stått som mall för manuset till Clash 2010, nämligen Star wars Episod 4. Kom igen, likheterna finns där.
Föräldralös pojke som tas hand om av enkla människor som lär honom att leva av landet (farbror Owen, Postlethwaite). Pojken får sedan sina adoptivföräldrar dödade av en mörk, ond och övermäktig figur (Vader Hades). Pojken slår sig samman med "rebeller"(kungen av Argos, Rebellerna) som står inför sin största utmaning hittils, att böja sig för dem onda eller finna ett sätt att utplåna ett vidunderligt monster (kraken, Dödstjärnan) För att lyckas måste pojken komma underfund med sina vilande krafter (the force, halvgudomlighet). Det finns fler likheter men för att gå in så djup är både alltför tidskrävande och onödigt, det behövs inga fler exempel. Hur som helst, en av dem mest lätthittade hyllningarna är Perseus svärd, som bara är ett handtag tills han ska använda det, då blir det till ett fullt utvecklat (om man nu kan säga så om svärd) och lysande svärd som är mycket starkare än alla andra svärd som finns.
Så allt so allt måste jag till slut välja re-maken, det var ju inte så svårt egentligen för jag gillade verkligen inte orginalet men den nya är ju ingen pärka den heller. Filmerna delar som sagt många svagheter men den nya har bättre effekter och maffigare actionscener, den har även en mer mogen stil och ett manus med lite mer trovärdiga karaktärer, bättre spelade av Skådespelare man känner igen.
Harry Hamlin eller Sam Worthington ? valet är inte svårt, Worthington kan åtminstone skådespela och Hamlin suger hårt.
No comments:
Post a Comment