Dubbelrecension: The woman in black

) Efter mycket om och men så får jag ge mig och skriva vad jag tycker om dessa två filmer (boken kunde jag inte hitta så ni får nöja er med filmerna). Så, för att göra som man ska göra så börjar vi med att recensera den första filmen, The woman in black (1989) Arthur Kidd är en livlig ung man, han har gift sig med kvinnan han älskar och tillsammans har dem två barn och ett vackert hus, men Arthur är även en karriärmänniska. Han jobbar som advokat på en av Londons finare firmor men hans familj kommer i vägen för hans avancemang. Hans chef ger honom en sista chans, antingen så ordnar han upp alla papper hos en av deras kunder som precis har dött och ser till att hennes hus kommer ut på marknaden eller så kan han börja leta nytt jobb. Arthur tar sig själv i kragen och beger sig ut på vischan för att rädda sitt leverne. Väl framme i den lilla byn Crythin Gifford blir han inte direkt välkomnad,så fort han nämner för lokalbefolkningen att han är där för att ordna upp Eel Marsh house får han väldigt snea blickar kastade på sig. Alla säger åt honom att lämna huset i fred och bara åka hem igen (Dracula någon ?) men om han ska kunna ta hand om sin familj som han älskar så måste han fullfölja sitt uppdrag. Efter att ha deltagit i begravningen av den gamla tanten (som endast bevittnades av Arthur och den lokala advokaten) så ser Arthur en kvinna helt klädd i svart stå en bit bort på kyrkogården. Han frågar advokaten vem hon är men han låtsas som om han inte ser henne och vägrar titta åt hennes håll, Arthur blir en aning stött men glömmer det efter en stund. Stunden har nu kommit då han ska bege sig till Eel Marsh House, beläget ute i träskmarkerna, det finns endast en väg som leder ut till huset och under den mesta tiden på dygnet så är den vägen försvunnen på grund av tidvattnet, så när Arthur blir avlämnad är han nu helt själv där ute, med endast en hund som sällskap. Under en upptäcktsfärd runt husets marker får han syn på kvinnan från kyrkogården igen. Hon säger ingenting, hon bara står där och blänger på honom, en kall kår går genom Arthurs kropp och han blir livrädd. Han springer in i huset och reglar dörren. Alltmedan tiden går så hittar Arthur mer och mer dokument angående husets forna ägare, han hittar även en diktafon med några väldigt kusliga inspelningar på. Det verkar som om den gamla kvinnan, änkan bör man också påpeka att hon var sen många år tillbaka, inte var ensam i huset. En kvinna helt klädd i svart brukade ta sig in i huset och detta skrämde damen något fruktansvärt. När Arthur frågar runt i byn om vem den svartklädda kvinna är får han vaga svar som bäst, men en man, Sam Tovey, berättar för honom om förbannelsen som vilar över Eel Marsh House och den lilla byn (Crythin Gifford). Varje gång någon ser kvinnan i svart så dör ett barn, vart hon kommer ifrån eller varför hon vill att barn ska dö är det ingen som vet men byborna har gjort det till en rutin att aldrig prata om henne i hopp om att hon inte ska dyka upp igen. Arthur kan inte släppa tanken på att Kvinnan har något med huset att göra, han ger sig ut i träsket igen och börjar leta efter svar på hans frågor, men när han väl förstår vad det var som hände här för så många år sedan önska r han nog att han inte ens hade hört talas om Eel Marsh House och kvinnan i svart... The woman in black från 1989 är en två timmar lång deckarrysare om en mans sökande efter svar han inte vill ha, för att vara en rysare så är den förvånansvärt...oläskig om det är ett riktigt ord. Filmen spenderar alltför mycket tid med att introducera karaktärer som är onödiga för ploten och som sen inte dyker upp igen (eller åtminstone inte särskilt mycket). Sinnesstämningen är helt fel för en rysare, mestadels av filmen utspelar sig i fullt dagsljus eller i skenet av väl upplysta rum. Det känns inte som om regissören insåg att mycket av känslan ligger i de små detaljer na när det gäller skräckisar och rysare, till exempel så ser Eel Marsh House ut som vilket gods som helst. Inga mörka korridorer, inget spindelnät i hörnen, inga läskiga rum fyllda med kusliga byster och statyer, Det är bara ett tomt och något stökigt hus. Sen så var filmen inte alls särskilt läskig, det fanns kanske tre eller fyra ordentliga "scares" och endast en av dessa var riktigt obehaglig och läskig (det fanns en till men den var endast måttligt kuslig). Detta hade ju varit ok om storyn hade varit kuslig, vilket den delvis är men den berättas så tafatt att när man är framme vid slutet så bryr man sig inte om vem som dör och inte dör, vem som lyckas driva undan forna dagars demoner och vilket straff som utdelas de som blandar sig i saker dem inte har med att göra. Filmen faller ganska platt på alla punkter, inte ens skådespelarna är något att hänga i granen, och jag måste erkänna att halvvägs genom filmen så blev jag så uttråkad att jag somnade. Jag vaknade dock med ett ryck och blev vettskrämd eftersom kvinnan i svart hade smugit sig på Arthur när han låg och sov och skrek rakt i ansiktet på honom i typ tio sekunder. Det var enda gången filmen faktiskt lyckades att skrämma mig, jag bytte byxor, spolade tillbaka filmen och såg färdigt den utan att ens rycka till en enda gång till. Nej, dem försökte berätta en klassisk spökhistoria men glömde bort att sådana faktiskt ska vara läskiga. Så vi får väl hoppas att den nya versionen klarar sig bättre, men först ska vi gå igenom storyn...igen. Arthur Kips (Kidd ? Kips ? ok) har det tufft, han är en ung advokat, fader och änkling (men...hans fru ?...Ok) som inte har det så lätt (uppenbarligen) Hans chef ger honom en sista chans, Han ska bege sig till Crythin Gifford, en liten by ute på landet för att där träffa en Mr Jerome som ska ta med honom ut till huset av en nyligen framliden änka. Huset måste säljas, men varken Jerome eller resten av invånarna vill hjälpa honom eller ens prata om huset ute i träsket. En man är dock villig att hjälpa honom, en viss Sam Daily (inte Tovey ? Herregud) Som kör ut honom till Eel Marsh house. Väl där måste Kips samla ihop änkans alla papper och dokument och göra huset redo för att säljas på marknaden, men något stör hans planer, han börjar höra saker och se saker och husets hemligheter börjar klarna. Ju mer han rotar, desto värre blir det och när allt står klart är inte Arthur så säker på att han vill veta... The woman in black var en riktig skräck film, den hade alla ingredienser som behövs för att verkligen skrämmas. Den fungerar både som en riktig terror film och en sann rysare och ibland även en kärlekshistoria. Stämningen, skådespelarna, miljöerna och storyn klickar så väl, allt "comes together" och gör The Woman in black (2012) till den läskigaste filmen jag någonsin sett. När man går på bio för att se en skräckfilm, eller hyr en skräckfilm eller laddar ner en skräckfilm, hur man än ser på skräckfilm så är det sällan man förväntar sig att bli rädd eller ens skrämd, The woman in black var en helt annan femma. Från början till slut satt jag och tjöt, i slutet var det så illa att jag nästan började gråta, jag kved som ett djur och skrek nej (utan att ens titta på bioduken mind you). Jag har aldrig varit så rädd på bio förut, jag har sällan varit så rädd på riktigt (förutom den gången då galna raggare jagade mig och min kompis utanför SF Saga för några år sen). Så om jag var tvungen att välja vilken version av The woman in black jag gillar mest så är det ganska självklart. Den nya versionen är ett skräck-mästerverk och jag skulle bli väldigt snopen om den inte lever kvar som en av de läskigaste och mest välgjorda skräckisar i filmhistorien. I'll never forgive, never forget... Kvinnan i svart (The woman in black 2012