Mission impossible

Och så börjar vi denna veckan med den första recensionen i denna serie och som ni kanske förstår så är detta mission impossible, och vi börjar...nu




filmen börjar i Kiev. I ett mörkt kontrollrum sitter en man och observerar en konversation mellan två män. en av dem verkar upprörd, på en säng ligger en död kvinna, den andra mannen går fram och tillbaka. Den upprörda mannen försöker förklara för den andra mannen hur hon helt plötsligt hade dött och han visste inte hur det gått till. Den andra mannen verkar mer intresserad av att få reda på ett namn, mannen i kontrollrummet börjar bli otålig, kvinnan på sängen har varit nedsövd alldeles för länge. Till slut avslöjar den upprörda mannen namnet på informatören, den andra mannen ler och häller upp en drink åt den upprörda mannen, han dricker den och faller ihop död. Plötsligt så åker väggarna isär och vi inser fort att hela rummet var en studio, den andra mannen kliver in i kontrollrummet och sliter av sig sitt ansikte och avslöjar sig själv som Ethan Hunt...

Så börjar Mission impossible, pulsen är på topp redan från början och den lugnar aldrig ner sig, detta är vad som gör Mission impossible till en av de bästa spionfilmerna som någonsin gjorts, man vet aldrig vart filmen är på väg och varje avslöjande eller twist får dig att dra efter andan, lägg till ett par hiskeligt spännande actionscener och du har en näst intill perfekt film och det är inte ofta man stöter på en sådan.

Filmens briljans består av tre delar, Manuset, skådespelarna och regin.
Manuset, skrivet av David Koepp och Robert Towne är extremt väskrivet, det är intelligent och samtidigt väldigt överdrivet, fast med glimten i ögat, manuset är fyllt av mystiska män i förklädnader, förädare, regnrockar, spionmanicker och en fet dos paranoja. Samtidigt är varje scen fylld med oklanderlig dialog och runt varje hörn väntar ett nytt avslöjande som får dig att höja ögonbrynen eller dra på mungiporna. Det är svårt att hitta så välskrivna manus nu för tiden, jag påstår inte att inte att det är det mest fulländade manuset skrivet, det saknar personlighet och dramatiskt djupt. En hel del karaktärer utvecklas knappt och försvinner alldeles för fort, men det fyller sitt syfte, som ett thrillermanus får det MVG på alla punkter. Nuff said.

Sedan har vi skådespelarna, och ska jag vara helt ärlig så menar jag Tom Cruise. Han är alltid på topp, i varje film han gjort och Mission impossible är absolut inget undantag. I rollen som Ethan Hunt, en självsäker men hetlevrad agent som får hela sin värld omkastad när han förlorar hela sitt team och får skulden, så briljerar han. Han spelar rollen iskallt och även om han är på gränsen till överspel både en och två gånger så balanserar han det perfekt och istället för att springa runt och skrika som en nojig crack pundare tonar han ned karaktären en hel del, dock inte utan den klassiska Cruise flippen, att på en sekund kunna gå från helt lugn till att skrika ut i högan sky och bli rosenrasande. Dock passar det in väldigt bra på karaktären och situationen han är försatt i, det kan inte vara kul att bli utpekad som mördare och förärade och sedan för att fånga den riktiga förrädaren iklä sig denna roll som internationell badguy, och titt som tätt bli påmind om att någonstans runtomkring honom finns den sanna fienden. Paranoia är bara förnamnet.

Men allt detta skulle falla om man inte hade anställt rätt regissör, och denne var Brian DePalma.

DePalma är. precis som Mission impossible, något av en levande balansakt. Han kan regissera mästerverk så som Casualties of war, Carlitos way och ja Mission impossible. Sen kan han även regissera såna mediokra stycken som Scarface och The black dahlia murder. Som tur var så insåg han att Mission impossible var en film att satsa sin talang på. Han inser, precis som manuset, att filmen balanserar mellan den extremt intelligenta spionfilmen och den lite flamsiga 60-tals känslan som genomsyrade källmaterialet (filmen är ju baserad på en TV-serie). Han vet exakt när en scen kräver allvar och när filmen behöver en rejäl dos action, perfektion.



Det var ett tag sen jag såg Mission impossible och jag var faktiskt lite osäker på att jag skulle gilla den, men det var som om jag såg filmen för första gången, jag visste exakt vad som skulle hända (även om det här nog var första gången som jag faktiskt fattade hela plotten, skithäftigt) men ändå så satt jag och var helt till mig varje gång filmen gjorde en helvändning, det var som en helt ny film fast man visste exakt vad man skulle få.

Så allt som allt så kanske ni förstår att jag gillar filmen, och om ni inte förstår det så gillar jag verkligen den här filmen, den har allt en thriller bör ha, spänning, nojiga spioner, mörka gränder och dubbelagenter och ett par riktigt härliga actionscener.

Så detta var den första av fyra recensioner, om alla är lika br som den första kommer detta bli den bästa veckan på länge, hoppas tvåan är lika bra som ettan...



Hunt can punt, right through a windowfront, he is fast, smart and very good at a fiend, confront. He may not be perfect but he certainly isn’t blunt.