Mission impossible: Ghost protocol

Äntligen är väntan över!!! Efter all ångest och tillbakahållen aggression så har jag till slut sett den fjärde Mission impossible filmen. Var det värt väntan ? Var det värt all ilska och alla sömnlösa nätter av filmtittande och skrivande för att färdigställa detta uppdrag ?

Utan att avslöja för mycket, ja. Ja det var det verkligen, med råge.



Mission impossible: Ghost protocol börjar i Budapest där Agent Hannaway (briljant liten cameo av Josh Holloway) flyr för sitt liv, han tror sig kommit undan sina förföljare när han springer rakt i armarna på en lönnmördare. Hon skjuter honom och tar hans väska, vad den innehåller vet vi inte än.
Klipp till ett fängelse i Moskva där Ethan Hunt sitter fängslad av outgrundliga skäl, men fängelsevistelsen blir inte långvarig då IMF agenterna Carter och Dunn fritar honom, han hinner knappt sätta sig i flyktbilen innan han blir informerad av sina räddare om situationen i Budapest och att väskan som Hannaway hade innehöll avfyrningskoder till ryska kärnvapen missiler som en viss svensk, avskedad och tvärknäpp kärnvapen expert mer än gärna vill få tag på (Michael Nyqvist spelar en klassisk galning med storhetsvansinne i stil med Xander drax och Dr. Evil... fast en aning mer seriöst) dessa koder.

Hunt och hans team måste bryta sig in i Kreml och stjäla dennes personuppgifter men uppdraget misslyckas då arkiven har blivit länsade och när Hunt och Co är på väg därifrån flyger hela Kreml i luften, inte hela men en stor del av den. IMF får skulden och presidenten aktiverar Ghost protocol, en order som stänger ner hela IMF och förnekar varenda levande agents existens, men precis innan detta ger IMF:s chef Hunt hans sista uppdrag, hitta avfyrningskoderna och stoppa vem som än tänker använda dem.


Där har du Storyn i ett nötskal, men självklart ligger en hel delannat under ytan och pyr, som det faktum att Agent Carter var teamledaren för det misslyckade uppdraget i Budapest och att Ethans fru blivit mördad någonstans mellan tredje och fjärde filmen och detta påverkar helt klart Hunts utförande av uppdraget, han är inte längre denna självsäkra hunk som garvar sig igenom de mest hårresande situationer. Han är surmulen och väldigt allvarlig, ett nytt och väldigt välkommet karaktärsdrag hos en person som med åren blivit mindre och mindre omtyckt (av mig i alla fall, förutom slutet på trean så har han varit alldeles för självsäker för sitt eget bästa).
Det kan även ha att göra med vikten av deras uppdrag, nu är det inte några agenters täckmantel som hänger och dinglar eller ett virus som kan utplåna en hel stad. Nu snackar vi tredje världskriget, misslyckas dem den här gången så är det slut på riktigt.

Detta bidrar till att göra filmen extra spännande, som om den inte var spännande nog som det var, varje scen är så spänd och intensiv att man undrar hur dem lyckats. Det kan inte varit lätt för Brad Bird (som tidigare regisserat The incredibles, Järnjätten och Ratatouille) som här gör sin spelfilms debut, han är ju en lysande regissör men att gå från att regissera tecknade filmer till detta monstrum till film är ett väldigt modigt kliv att göra, och han gör det så väl. Om dem någonsin gör en film av Uncharted så anser jag att Brad Bird ska regissera den, han har total kontroll över varje scen och får skådespelarna att göra sitt yttersta för att verkligen sälja känslan av panik, och sekvensen utanpå Burj Khalifa tornet var en av de mest nagelbitande, hjärtpumpande actionscener jag sett sen snöborgs scenen i Inception. Man satt bokstavligt talat på kanten av stolen och drog efter andan både en och två gånger, mycket av berömmet ska även gå till Robert Elswit som fotat filmen. Elswit är ju ett välkänt namn i Hollywood som gjort sig känd med filmer så som Michael Clayton, The town och There will be blood, han är en mästare bakom kameran och med Ghost protocol bevisar han det bättre än någonsin. Kameran sveper över filmen och rör sig sömnlöst mellan bilar och explosioner som men annan Balettdansös av den ryska skolan, ett otippat favoritstycke är när Hunt lutar sig ut och tittar ner mot marken från Burj Khalifa tornet och kameran tittar ner på honom och marken, sen följer den honom, utan några klipp, ut från hotellrummet och upp på väggen, minimalistiskt, stillsamt och fantastiskt. Något annat som man inte får glömma är det faktum att de flesta stuntsen i filmen görs utan några tyngre specialeffekter, dem flyger fram på taket av en bil genom trånga gågator och dem störtar hundra meter ner genom ett garage i en bil och dem klättrar faktiskt på utsidan av världens högsta byggnad, Och det är inte Någon stuntman som gör detta, Cruisan är där i stort sett hela tiden. Karlen är verkligen ett unikum, han är 50 bast och kastar sig hejdlöst fram genom några av de mest dödsföraktade stunt jag sett på länge. plus att han i denna film nästan trumfar sig själv i ettan rent skådespelarmässigt, en naturlig utveckling av karaktären och en seriös, opretentiös tolkning av en numera klassisk karaktär ger filmen ett par extra poäng på "fan va grym den här filmen är" skalan. Hoppas han aldrig går i pension för så länge han gör actionfilmer kommer det aldrig att vara tråkigt.
Dock stjäl Jeremy Renner showen med sin William Brandt som till en början verkar rätt mesig men som visar sig ha dolda talanger och en personlig koppling till Ethan Hunts förflutna som gör honom väldigt nervös i hans närvaro. Renner är en skådespelare man sett mer och mer av och den här gången gör han sin bästa roll sen The hurtlocker (tråkig film men grym Renner)

Varenda actionsekvens i hela filmen kändes som om det var den sista avgörande actionsekvensen i en annan film, det var nästan ett överflöd av spänning och action. Då tänker man "då måste ju något saknas, så som karaktärsdrama och stillsamma, sorgliga scener" men såna får man också. varenda en av Hunts teammedlemmar får sin stund i rampljuset och ingen känns ditstoppad för fylla ut filmen. Jeremy Renners Brandt som halkar in på ett banaskal men som visar sig ha ett mörkt förflutet. Simon Pegg gör ett kärt återvändande som Benjamin Dunn från trean, nu full lärd fältagent som har en del att bevisa eftersom han är den nya killen i gänget och Paula Patton spelar Jane Carter som är ute efter hämnd efter sitt misslyckande i början av filmen. Dem har alla sin egna orsaker att vara där dem är och detta hjälper till att ge filmen det djup som nog lätt kunde ha saknats, Brad Bird ger dessa sidohistorier exakt rätt mängd utrymme för att dem inte ska kännas onödiga men samtidigt inte ta över och sakta ner filmen, för det är ju en actionfilm i grund och botten.
På grund av allt detta så blir filmen en aning lång och med 134 minuter så är det ju inte världens längsta film men man märker av att man suttit ner mycket längre än vad man brukar göra när man ser en actionfilm nu för tiden.


Allt som allt är Mission impossible: Ghost protocol en riktigt bra film, den är bättre än trean, definitivt bättre än tvåan och jag vill nästan säga att den är bättre än ettan...Men det är marginellt, dem hamnar på en delad första plats. Självklart är den inte perfekt, det finns en del plotholes och vissa cameos i slutet av filmen fick mig att himla med ögonen och gav mig en smak av bajs i munnen (kan ni gissa vem som dyker upp i typ sista fem minuterna).
Men utan att vara för petig så kan jag nog säga att Ghost protocol är så nära man kan komma en perfekt actionrökare utan att faktiskt vara det, bästa filmen i år ? Hittills nja, den ligger lika med förra veckans premiär (men så har jag ju inte sett The descendants än så jag ska inte uttala mig allt för mycket).

Men jag kan hålla huvudet högt när jag påstår att du har inte haft så här kul på bio på länge, om du får chansen att se Ghost protocol på bio så gör det, största skärmen med det fetaste ljudet så har du en helkväll. fylld av spänning, känslor, explosioner och dödsföraktande stunts, allt i klassiskt Mission impossible/Tom Cruise stuk.


Sen måste jag nämna något som jag inte tänkt på förut men som dök upp i mitt huvud när jag satt och såg trean som jag fick konfirmerat i kväll.
Varje Impossible film har ett spektakulärt stunt som involverar Cruise hängandes från ett rep, dansndes runt som värsta Justin Timberlake, och i varje film som vill dem One-appa sin föregångare. I ettan har du Serverrummet och Hunts lekamen hängades en bit ovanför marken för att inte utlösa larmet, ytterst spännande men inte så dödsföraktande. I tvåan har du Hunt som hoppar rakt ner genom ventilationen på ett höghus och faller 40 meter rakt ner innan han bromsar in och snurrar runt ett par varv och sedan landar fjäderlätt på taket till Biocyte labbet. I trean Hoppar Hunt från dryga 260 meter för att sedan svinga över till nästa höghus och falla handlöst ett dussin meter innan han landar och glider mot sin död samtisigt som han avverkar ett antal badguys. alla dessa stunt är grymma, men Ghost protocol tar priset. Hunt friklättrar på Världens högsta byggnad och för att komma ner måste han springa ner för byggnaden med endast en brandslang som säkerhet, självklart räcker inte slangen och han måste svinga sig ut från byggnaden och sedan släppa slangen och falla handlöst ungefär 400 meter ovanför marken och hoppas att han träffar det öppna fönstret han började ifrån, det var helt sjukt spännande, jag vet att jag har sagt att den sekvensen var vidrigt spännande allt för många gånger nu men det går liksom inte att förklara hur grym den var. Du måste se den för att fatta.

Och så var detta uppdrag slut, vilken resa det varit, det visade sig vara nästan omöjligt, men efter vissa förseningar så kan jag säga att det var värt det Mission impossible serien är helt klart värt att förlora grova mängder sömn över.


Hunt snackar inge strunt när han utför helt sjuka stunt och missiler flyger runt. Hotar världen som bara en svensk kan, då är Michael Nyqvist din man.