After earth

Jag tänker säga det rakt ut, innan vi faktiskt kommer igång med den här recensionen. Shyamalan är ingen actionregissör, han borde hålla sig till twistiga thrillers, men vad ska man göra när man kastat sin karriär i smutsen en gång för mycket (jag tittar på dig Avatar: The last airbender) så får man gå efter det gamla ordspråket man "tager vad man haver" Och nu var det After earth som fanns tillgängligt så vad gör man ?...



Dryga tusen år i i framtiden har människorna flytt en döende jorden och bosatt sig på Nova prime, typ en stenigare version av jorden med lite lägre gravitation. Dock så är vi inte själva på Nova prime, en ondsint ras av utomjordingar vill också ha planeten. Utomjordingarna experimenterar fram ett biologiskt vapen i form av en blind supermutantkrigare som kan lukta sig till människors rädsla och på så sätt kan slåss trots sitt synfel, människorna börjar då utbilda speciella soldater som inte visar några känslor på krigsfältet. En av dessa soldater, den mest episka och mäktiga är Prime general Cypher Raige (BAD ASS MOTHERFUCKER!!!) spelad av Will smith. Hans son Kitai Raige försöker desperat få sin fars respekt men på grund av sina svallande känslor (han är för fan tonåring) lyckas inte bli en supersoldat själv.
I ett desperat försök att knyta lite far o son band så följer Kitai med sin far på vad som skulle vara ett vanligt träningsuppdrag, men som istället blir en kamp för livet när skeppet kraschar på den enda planeten som man inte får landa på. Jorden...


Innan kraschen så är filmen en helt ok far och son berättelse. Den är en aning klyschig med en kylig pappa som inte riktigt accepterar sin son för den han är och hela familjen försöker fortfarande återhämta sig efter en tragedi. Men när de två landar på jorden, då man tror att äventyret ska börja, så tappar filmen lite fart. Som jag sa i början så är Shyamalan ingen som kanske är den bäste när det gäller action och äventyr så när pojken måste traversera 100 km livsfarlig terräng fylld av en massa djur som inget hellre vill än att äta upp Kitai, så tror man att det ska vara en massa episka vyer och feta fighter mot jättedjur, men istället så går han mest omkring och är rädd, samtidigt som han är sur på sin pappa för att han till viss del anklagar Kitai för tragedin som inträffade Wy back when och som skapade denna klyfta mellan de två.
Det hela blir liksom en duglig dramarulle maskerad som ett äventyr, visst finns det stunder då adrenalinet pumpar på, men för det mesta så tragglar filmen på i ett ganska dött tempo och det är inte förrän sista 20 minuterna som takten höjs markant och filmen får den klassiska äventyrskänslan och då är filmen slut.


Visst har jag sett sämre Sci-Fi filmer, jag menar fotot var snuskigt vackert. istället för att hitta på en massa konstiga rymdmiljöer använder filmen den naturliga skönheten som är jordens regnskogar (med lite CGI såklart).
Jag har till och med sett sämre "riktiga" filmer och det är definitivt inte Shyamalans sämsta, men det känns som om han fortfarande är stressad av allas förväntningar att han ska vara nästa Spielberg (ett faktiskt citat när sjätte sinnet släpptes). Han borde ta det lugnt och sätta sig ned, ta sin tid och skriva en film eller snarare "den" filmen som han vill göra. Han måste införa mer personlighet i sina alster, som det var på den gamla goda tiden, way back when.