Sympathising with The last man on earth

If you Haven't been Watching the Last man on earth. Stop reading and go do it. If you have seen it, then this is my analysis of Phil Miller. and more specifically, the situation wich arises after episode three.

This was originally a piece I wrote on a forum, but I really liked what I wrote and thought I should share it with whom ever still reads my blog






Honestly, I understand Phil. He is stuck in a situation where all of us would be frustrated. Even so, he is not to good at handling it. Imagine yourself not having sex for two years, imagine yourself never having sex again... because you are alone on this planet. Then this woman appears. She is not the girl of your dreams, but she is a woman. At this point the reptile brain kicks in, this is his only chance to ever have sex again so he takes it. It turns out though that This woman is kind of obnoxious, but you go along with it because otherwise...no sex. After getting married (honestly, WTF) you are finally having sex, but there is absolutely no attraction from your end, because you're not really in to this girl but this is what you are stuck with.

Then, out of nowhere, this other woman appears from nowhere. She is beautiful, witty, laid back and just a really cool person. Here is your chance to be with someone you like (sure, it's mostly a physical attraction but the circumstances kin of forces it to be) but you are stuck with this other woman who you're only with because you thought she was the last one on earth.

So yeah. Phil is now in a situation where he has to spend the rest of his life with a person he doesn't really like, and just around the corner there is this amazing woman who, even if Phil divorced Carol, would never be with him because the three of them are forced to engage in each others company. This is a stalemate and Phil just wishes he would've held out for a few more days.

Because what if he never married Carol? what if they just hung out as friends when Melissa appeared. Phil then could have pursued Melissa and stayed friends with Carol. Would you call him creepy then? No you wouldn't, but because he is afraid of conflicts and knows that what ever he does Melissa will always be out of his reach, but he still tries to make a connection, that makes him a creep.

I am not saying his methods are just, but I understand him and I am not judging him. Because who are we to judge?

True detective: avsnitt 3

Om det inte hade varit för de fenomenala skådespelarinsatserna så hade jag nog varit så fräck att jag säger att True detective Inte hade varit värd att titta på. Det var min inställning sen förra avsnittet, då avsaknaden av samma mystik och mörker som piloten visade upp fick andra avsnittet att kännas mer som en vanlig deckare.

Det tredje avsnittet gjorde inte saken bättre, förrän de slutade jobba och deras privatliv (eller Cohles saknad av ett) hamnade i fokus. Hittills hade det varit ganska uppenbart att Hart var den "vanliga" av de båda och att Cohle var den excentriske och lite tokiga. Den här gången suddades linjen mellan galenskap och vanligt folket ut så till den grad att de båda "hjältarna" nästan bytte plats ett tag. Hart lever fortfarande i sin 50-tals dröm, fru och två barn, efter jobbet tar han några öl med sina polare. Sen tar han en sväng förbi sin älskarinna. Efter det så åker han hem till sin evigt trogna fru, tar ett glas och går och lägger sig.

Men en dröm måste ta slut och, precis som Cohle säger, och oftast så finns det ett monster i slutet på drömmen. Harts privatliv verkar spinna ur kontroll ju mer han försöker kontrollera det, och till slut så kan han inte hantera det. Han försöker lösa det, på ena fronten med våld och på den andra fronten genom att dölja sina lögner bakom sanningen.

Samtidigt har Cohle rotat så djupt i fallet att han börjar tappa bort sig i det, men hans besatthet verkar betala sig. En ledtråd dyker upp och det verkar som om de äntligen är något på spåren.
Veckans avsnitt började som sagt lite skakigt, Shea Whigham gör ett välkomnat gästspel som predikant för en kringresande kyrka. Annars har inte de första 20 minuterna så mycket att komma med, men så fort avsnittet lämnar polisväsendet så blir det intressant igen, vilket bara styrker min teori om att deckare inte är särskilt spännande, men som tur så är True detective Inte en deckare. Det är en rysare med ett mord som ryggrad men en studie på det mänskliga psyket som fyllning, inälvor för att följa temat.

Hittills är True detective helt klart en av de bästa deckare jag sett. Rent tekniskt och prestationsmässigt är det en cineasts dröm, men här och där lurar hela tiden någonting oroande. En kliché här, en dötråkig polis scen där. Jag hoppas personligen att Cohle har fel, att ett monster inte lurar i slutet på den här drömmen, och att vi i slutet av säsongen kommer vakna upp nöjda och belåtna.
Den som lever får se.

True detective: Avsnitt 2

Mysteriet tätnar i det andra avsnittet, men om det är något som verkligen nystas upp så är det våra två "hjältar".

I första avsnittet så hintade manusförfattaren om Cohle och Harts privatliv och personliga egenheter, men i det andra avsnittet får vi följa med på en lite djupare dykning ner i deras psyken och sinnen. Dessa två individer är inte utan sina ärr och de representerar två vitt skilda "versioner" av den trasiga mannen.

Den ene tamppas med en tidigare tragedi och år av psykisk och kemisk terror, den andre försöker desperat rädda sig själv från arbetets extremt, emotionella tyngd med hjälp av rusdrycker och äktenskapsbrott. Samtidigt så har de fått upp ett spår och det spåret leder de båda långt in i den frireligiösa södern och allt vad det innebär.

Avsnitt 2 känns definitivt mer som en vanlig deckare. De intervjuar torskar, prostituerade, bordellmammor och diverse knarkare. Ett dagsverke väl utfört, men utöver det så har vi utvecklandet av de båda polisernas personligheter. Både väntade och oväntade saker dyker upp och precis när man började oroa sig för en dipp i kvaliteten så vände avsnittet och räddade sig själv. Jag påstår inte att det slog piloten, men trots det håller avsnitt två fortfarande högre klass än de flesta andra deckare tillsammans.



Så nu måste vi vänta en hel vecka till, men om serien fortsätter såhär skulle inte en månad vara för lång väntetid. Vad är det man brukar säga, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge?

The fall: säsong 1

Jag är inte mycket för TV-deckare. Det finns alldeles för många och genren har blivit extremt urvattnad.
Beck, Irene Huss, Wallander, Maria Wern, Hassel, Höök, Johan Falk och så vidare och så vidare.
Det är bara de svenska TV-deckarna, sen har vi de brittiska. Ett fall för frost, miss Marple, morden i Midsommer och självklart den brittiska versionen av Wallander. Sen har vi de amerikanska. CSI (alla olika) Bones, law and order, cold case. Det finns säkert tusen till som jag inte kommer på för tillfället, Varg Veum, Bläckfisken, NCIS... nu får det vara nog.

Nu ska jag inte påstå att alla dessa serier är värdelösa, inte alls, några utav dem är faktiskt ganska bra, men det är det faktum att de är så många som tröttar ut mig. Det är ju spännande att se om alla poliser får fast mördarna, men efter 30-40 gånger så börjar det bli en aning enformigt.
Visst kan man påpeka i sådant fall att jag älskar att se Arnold Schwarzenegger spöa skiten ur terrorister, robotar och gangsters men det borde ju också bli enformigt efter de första 100 gångerna.

Du har en poäng där, men sån film kommer det kanske 3 av varje år inte tre i veckan.


Som ni märker så ogillar jag TV-deckare, men ibland så dyker det faktiskt upp ett guldkorn bland allt grus (när man är ute och vaskar i TV flödet). Och det guldkornet heter The fall.

Det hela började med att jag satt och zappade, det vill säga slösurfade på Netflix, och hittade en serie med Gillian Anderson i huvudrollen. Som ni kanske vet är jag ett mega fan av The X-files, där Gillian Anderson har en av huvudrollerna, så när jag fick se att hon hade hubudrollen i en ny serie så högg jag direkt. Även om en serie är keff så blir den se bra om Gillian Anderson är med.

Jag började titta och insåg väldigt snabbt att det var en deckare, men för Gillians skull höll jag ut hela första avsnittet. Efter det så tittade jag inget mer på ett par månader. Tills jag fick höra av en vän att jag borde titta vidare, så det gjorde jag och tur är väl det.

Till en början beter sig the fall som en helt ok dussin deckare, men Om man tar sig tid att se de första tre avsnitten så kommer man inte kunna sluta.
Det som verkligen fick mig att fastna var mördaren, man får redan från början veta vem han är och under hela serien får vi följa hans resa lika mycket som polisernas, men det mest intressanta och det som verkligen sticker ut är mördarens dubbelnatur.

Å ena sidan är han en ytterst makaber människa med försmak för detaljer och terrortaktik, å andra sidan är han en väldigt hängiven make och far som jobbar med sorgeterapi. Han är en så himla trevlig mördare att man inte vet om man ska heja på honom eller hoppas på att Scully...jag menar Stella lyckas fånga honon. Det tycker jag är ett väldigt starkt tecken på att manusförfattaren, Alan Cubitt, verkligen vet hur och vad han vill skapa med den här serien.

Förhoppningsvis så fortsätter han att föra historien framåt lika väl i säsong 2 (som börjar spelas in nästa månad) och att alla inblandade kan hålla lika hög standard som de gjort hittills. I sådant fall så kan det här bli en av de bästa deckarna...nånsin.


Hela första säsongen finns att streama på Netflix, och om du inte har något bättre för dig så råder jag dig att åsidosätta en helg åt att se The fall.

True detective: Avsnitt 1

It's not TV, it's HBO.

Dessa ord klingar färskt i mitt huvud efter att ha sett det första avsnittet av den nya serien True detective. Det här är ingen vanlig TV-deckare (snacka om att motbevisa mig själv), det här är något cäldigt speciellt. Allt från skådespelarna (Woddy Harrelson, Matthew McConnaughey, Michelle Monaghan och Kevin Dunn än så länge.) Och deras prestationer till fotot, regin, manuset och klippningen.
Detta är en väldigt lång film.

Men så är det väl med med det mesta som HBO producerar. Man får tycka vad man vill om serierna (inget stort fan av Game of thrones) men produktionskvalitén logger alltid på topp, och True detective är inget undantag.
Det hela börjar med att våra två "hjältar" blir intervjuade. Detta utspelar sig mer eller mindre i nutid (2012) de blir intervjuade angående ett mord de båda var med och löst 17 år tidigare.
Storyn hoppar sömlöst mellan 1995 och 2012 och det är det mest intressanta med serien (hittills i alla fall), att se hur mycket de båda männen har förändrats.

Martin Hart (Harrelson) har tappat håret, fått lite mage och ser allmänt trött ut. Han har åldrats men han har fortfarande sin hälsa.
Rust Cohle (McConnaughey) har härjats av pren sedan mordet. Hans kindben sticker ut, ögonen hänger, hans hår är långt och ovårdat och hans beteende har ändrats drastiskt.


Och där i ligger spänningen. Någonting hände med de båda männen under utredningen av det där mordet för 17 år sedan, och det är viljan att ta reda på vad som hänt med dem som driver både publiken och själva serien vidare.
Det må bara ha gått ett avsnitt, och det är bara Januari än, men jag är säker på att True detective kommer vara en av de bästa serierna under 2014,

men vad vet jag..?

Under the Dome. Säsong 1, avsnitt 1

"Why Chester's mill? Why us?" Det är fågan som konstapel Linda ställer i första avsnittet av den nya Tv-serien Under the dome och det finns ett väldigt simpelt svar på den frågan. Chester's mill är den enda sortens stad som någonsin råkar ut för detta. Varför då? jo det ska jag svara på, men en sak i taget.

Under the dome handlar om en typisk liten stad någonstans i "the heartland" i U.S.A (typ mitten av U.S.A). Det är en lugn stad med ett café, en liten kyrka, En liten polisstation och så vidare, inget speciellt. Det är en sådan där stad man bara vet gömmer mörka hemligheter, hemligheter som är det drivmedlet i en Thriller serie. Frågan är bara hur man gör det mer intressant än att det bara är en stad med hemligheter? Jo man tvingar upp dem till ytan med en utomstående kraft som inte går att förklara eller ens behöver förklaras. Entré, Kupolen. Från ingenstans, utan någon som helst förklaring så faller en massiv kupol ner över staden. Den fungerar som ett sorts kraftfält och stänger ute allt som försöker komma in i Chester's mill, samtidigt som den hindrar alla eventuella saker som försöker ta sig ut.

Så nu har vi en stad i en krissituation. Och vilka är personerna vi ska fokusera på i denna lilla stad? Det är borgmästaren som av någon anledning har börjat fylla på stadens reserver av Propan. Vi har Polischefen som försöker göra allt för att få den lilla staden att gå runt, till och med vänder bort blicken när borgmästaren börjar fylla stadens reserver med mer propan än nödvändigt. Vi har den nyinflyttade redaktören på den lokala tidiningen, en storstadskvinna som flyttade ut på landet för att vara med sin vänstrande make. Vi har de två ungdomssyskonen som blir föräldralösa när kupolen smäller ner (deras mamma skulle möta deras farbror/morbror i staden bredvid) och vi har den mystiske främlingen som bara är i stan på en snabbvisit.

Alla dessa karaktärer är de perfekta ingredienserna för ett klassiskt mysterium, och då har jag inte ens nämnt den tokiga Stalker pojkvännen, den lite tuffa självständiga poliskvinnan och flummisarna som driver en piratradiostation. Alla arketyper finns här och man känner igen de alla från andra serier och filmer. Det finns inte en enda originell karaktär och de existerar allihopa för att komplettera varandras funktion i serien, Och det faktum att Samma bildspråk, karaktärer och till och med samma musik som Lost (en serie som måste ha varit en stor influens på skaparna av Under the dome, kanske lite för stor) gör inte saken bättre.




Hur många gånger ska vi se en sån här serie på Tv? Varför envisas Tv bolagen med att försöka kopiera en och samma serie om och om igen bara för att försöka skapa samma succé? kan de inte försöka göra något eget? Visst finns det undantag (Breaking bad, Terriers och The walking dead för att nämna några stycken) men på varje bra och originell serie går det tio Cookie cutter thrillers och jag börjar tröttna.
Hela den här Tv-serie evolutionen som kom i början på 00-talet börjar lukta unket, det är dags för en revolution. Tyvärr är Under the dome inte just det, utan bara ännu en likmask som snaskar i sig av det ruttna liket.