Up in the air

Vad ska man säga ? Jag gillade inte Juno, därför hade jag inte mycket hopp för Jason Reitmans nya film Up in the air, men nu när jag sett den har jag ändrat mig, Up in the air var en riktigt bra film, jag är alldeles för trött för att göra något längre utlägg. Alla ingredienser var utomordentliga, förutom musiken, alldeles för mycket indiemusik för en sån här snyggt utförd film. Om man ska beskriva filmen med bara en mening blir det "som An education fast bra, riktigt bra"


Det kan vara årets film men jag vet inte, det känns som en lite väl lättviktig film för det, men det verkar ju vara lite av ett tema med årets nomineringar så vem vet. Om den vinner så blir jag inte besviken, ingen av kvinnorna som är nominerade för sina prestationer (Vera Farmiga och Anna Kendrick) lär vinna några priser. Geroge Clooney kan kanske ha en liten chans att vinna för åets bästa manliga, annars så vinner den nog inga priser. Fortfarande en väldigt bra film dock, man måste ju inte vinna "köpta" priser för att bevisa att man gjort en bra film eller hur ?

Inglorious basterds

Två och en halv timme kvalificerad...DYNGA !!!
Nej så farligt var det inte, den var faktiskt ganska bra, definitivt bättre än Death proof, vilket alla filmer är dock så det är inget speciellt. Jag kan inte göra det här objektivt, jag gillar inte Tarrantino, han är förbi,han har inte följt med i utvecklingen. Jag vet att det låter fett typ lame men vad ska man säga ?

Han vägrar släppa på gamla metoder, han kör på samma gamla stil varje gång han gör en ny film, folk vögrar inse det för att han var the shit för typ 12 år sedan och eftersom han inte gör filmer så ofta så känner folk att hans filmer alltid har en unik fräsch stil, men så är det inte. Han rehaschar sina idéer om och om igen och jag har upptäckt en sak till. Quentin Tarrantino kan inte göra en allvarlig film. Säg en scen i en Tarrantino film där någon uppriktigt gråter över en död vän, en förlorad fru/make eller som bara gråter för att livet är hårt.

Finns det någonsin en scen där folk pratar om allvarliga saker utan att dem subtilt hotar varann till livet, nej det finns inte något sånt,han kan bara göra en sorts film och det är vitsiga filmer med rapp dialog och "coola" finurliga homager till obskyra filmer från sextio-talets italien.


Det roliga är att jag just beskrev Inglorious basterds, men om ni tänker efter så nämner jag aldrig den filmen, förutom i inledningen. man kan alltså tillföra samma mall för alla Tarrantinos filmer. Med dessa ord vill jag dock inte säga att allt han gör är dåligt, och Inglorious basterds är det bästa han har gjort på drygt tio år, den innehåller dock alla skavanker jag just dragit upp och följer exakt samma mönster som alla hans tidigare filmer. tack och goodbye fan över and out.


Och för övrigt så tror jag inte att Inglorious basterds vinner för årets film, han Hans Landa kan ha en chans att vinna men han var inte så grym som alla säger. Ska jag vara helt ärlig så tyckte jag att Eli Roth gjorde bäst ifrån sig, mer säger jag inte.


Jag är alldeles för trött för att rimma, deal with it.

District 9

Som ni alla vet (eller åtminstone mina trognaste fans) så har jag redan recenserat District 9, men eftersom den är med bland nomineringarna så tänkte jag bara slänga iväg lite tankar angående filmens vinstodds.

Jag avgudar filmen, enligt mig ligger den på en delad andraplats bland dem nominerade, tyvärr har den inte en chans på dem nomineringar den har, men i en perfekt värld hade nomineringarna varit sådana




Bästa film, nominerad, ingen vinst

Bästa orginalmanus, vinst

bästa manliga skådespelare, vinst definitivt

Bästa make-up, vinst

Bästa musik, nominerad, ingen vinst


Så, det får räcka, vill ni veta mer så kan ni ju kolla i mitt arkiv efter min full längds recension av District 9, där får ni även mitt rim. hej då...

An education

Jag trodde att någonting var fel, men till slut så visste jag att jag hade rätt, det slår aldrig fel, jag har just sett den första nomineringen som inte var fenomenal.


An education handlar om 16 åriga Jenny som faller för den avsevärt äldre David, han tar med henne på konserter, fina restauranger och auktioner. Livet leker och den förr så flitiga Jenny får smak för livet, Men David är inte riktigt vem han utger sig för att vara, han bär på en hemlighet.



Det låter ju bra, dock har jag just beskrivit en typ thriller eller deckare men det är inte An education, det är ett stelt engelskt drama. Sånt brukar ju ofta vara bra, med en massa briljanta skådespelare och vackra kläder men allt sån fattas här, den enda skådespelaren som gjorde riktigt bra ifrån sig var Alfred Molina som Jennys pappa. Filmen var händelselös, färglös och faktiskt ganska meningslös. Jag säger inte att den var hemsk men den platsade absolut inte bland årets film nomineringarna, eller bland några nomineringar egentligen.

En medelmåttig dussinfilm helt enkelt.

En trist och händelselös verklighetsflykt, blev av mig inte särskilt omtyckt.

Precious

Nu går vi rakt på sak asså för man ska inte hålla på och dra ut på det, Precious var en riktigt bra film, vet ni inte vad den handlar om så är ni ignoranta, alla talar om den här filmen och den förtjänar det.

Frågan är dock om den förtjänar att vinna årets bästa film ? enligt mig, nej, den förtjänar alla skådespelar priser den nominerats till. För det är skådespelarna som gör den här filmen, inget lyser starkare än Gabourey Sidibe som Precious och Mo'Nique som hennes mor. Resten av ensemblem är riktigt bra men dem kan inte slå de två stjärnorna. Den här filmen handlar om skådespelarna och allt annat hamnar åt sidan liksom. Det betyder dock inte att resten inte är något bra men det gå liksom inte att jämföra med skådespelarna.

Life is hard, life is painful, life is rich, life is...precious.

(inget rim men det är en så bra tagline att det får duga)

UP

Ahhh, efter en uppfriskande paus är jag nu tillbaka med ännu en recension. Den här gången är det UP vi snackar om.


Carl hade en dröm när han var liten, att följa i sin idols fotspår och utforska världen, närmare bestämt Paradise falls i sydamerika. Han delade denna dröm med sin fru och under åren försökte dem gång på gång ta sig dit men verkligheten och dess problem kom alltid i vägen. Så nu på äldre dar har Carl blivit en ensam, bitter gammal man som är besviken på sig själv, besviken på att han aldrig fick några barn och besviken på att han aldrig kunde ta sin fru till Paradise falls. Men så får han e Idé, varför inte åka dit nu och ta med sig huset han och hans fru alltid bodde i, på så sätt kommer både han och hans fru dit.


Och vilket äventyr resan blev.


Jag tänker inte säga mer om historien, det har jag inte tid med (så många filmer, så lite tid)
Men jag tänker säga vad jag tycker om filmen. Den var GRYMT BRA!!!!1

Historien om en gammal man som mot alla odds tänker fullfölja sin livslånga dröm är en vi alla kan förstå och ta till oss, och det faktum att Pixar har gjort filmen gör den bara mer tilltalande, underbara animationer och en barnsligt lekfull...känsla som lägger sig över hela filmen. Blanda det med fenomenal musik och du har dem viktigaste ingredienserna för att bli årets bästa animerade film...

Ja för årets bästa film lär den inte bli om juryn får bestämma, en animerad film är inte en riktig film enligt dem, det är därför animerade filmer har sin egen kategori, varför är det så ? ibland är animerad film mycket bättre än vanlig film. Även om UP inte vinner (vilket den inte kommer göra, inte bara för att den är animerad, utan för att den tävlar mot alltför bra filmer) så tycker jag att det här är en trend som borde hålla i sig, animerad film förtjänar att tas på lika stort allvar som vanlig spelfilm.


Gammal som ung, pojke som fågel, ledsen som glad så gillar vi alla innerst inne choklad.

A serious man

Den andra filmen i min odyssé är bröderna Cohens senaste alster, och vad ska man säga ?
Jag har inte riktigt funnit deras filmer särskilt bra på senaste tiden, allt dem har gjort efter The big lebowski (förutom The man who wasn't there) har varit sådär.

Men A serious man bryter den olyckliga trenden. Historien om Lawrence Gopniks resa från gift, lycklig och en rättskaffens man tar snabbt en ovänlig vändning och den ena olycka efter den andra drabbar honom. Hans fru lämnar honom, hans ärlighet ställs på prov och hans granne försöker bygga ett båthus på hans tomt. Allt detta plus att hans son, som röker alldeles för mycket mariuana (är det ingen som tycker att han beter sig väldigt konstigt ? alla bara ignorerar hans röda ögon och slentrianmässiga...sätt som om dem inte fatta nånting liksom) skall ha sin Bar Mitzvah.

Larrys mer och mer labila livsstil skildras så vackert att man nästan kan tro att det var Herzog som regisserat filmen, men vad som gör den Cohensk och unik är dess urvattnade och aningen vridna verklighet och blandningen av nattsvart humor och det djupaste av allvar blandat med en gnutta melankoli, ofta hamnar filmens fokus på små saker, sådant som kan irritera en något väldigt, vilket förstärker känslan av ökande ilska och galenskap. Mot slutet av filmen kan man verkligen förstå varför Larry handlar som han gör. Nej jag får inte säga mer.

Frågan kvarstår dock, är det här årets film ? av dem jag har sett (av dem nominerade filmerna då) så måste jag ur en strikt objektiv syn säga ja. Regin är superb, fotot likaså, musiken är fenomenalt subtil och användandet av visuella metaforer gör mig alldeles varm i själen. A serious man är en riktig film, så ur en subjektiv synvinkel hamnar A serious man inte långt bakom min favoritfilm bland nomineringarna...vilken som är min personliga favorit ? det får ni se sen. Min professionella favorit är dock för stunden A serious man.

Att fånga känslan av en allvarlig man är något som bara Bröderna Cohen kan.

The blind side

Och så påbörjar vi våran resa mot den smutsiga, vedervärdiga, maffiastyrda, korrupta tillställning som är Oscarsgalan...och vi börjar med den sockersöta, supersmöriga, feelgoodfilmen The blind side.

The blind side behandlar den sanna historien om Michael Oher som växte upp i slummen men av en slump hamnade hos en välbärgad familj som tog in honom som deras egen son och genom den familjära värmen så lärde han sig att spela amerikansk fotboll och spelar numera på proffsnivå. Vist låter det to good to be true, men nu råkar det vara så att det faktiskt är sant. Vilket är tur för om någon hade skrivit det här manuset utifrån sin egna fantasi hade jag blivit mycket orolig för dennes mentala hälsa. Världen är inte så simpel, så varm och positiv, man kan inte gå igenom hela livet och bara ha det bra hela tiden, dock är fallet inte så i the blind side men till 90 % så ler man, och dem svåra delarna känns nästan förbispolade.

Jag ska försöka hålla mig kort så att jag hinner med så många filmer som möjligt.
Jag ska inte enbart klanka på The blind side, den hade många fina sidor också som man kanske inte såg med en gång (hajar ni ?) Regin var stundtals väldigt finstilt, hur John Lee Hankock får Michaels barndom att tyna bort i hans minne, på samma sätt får vi ta del av endast fragment vilket gör att vi hamnar på samma känslosamma nivå som Michael. En annan sak som utmärker The blind side är skådespeleriet. Sandra Bullock gör verkligen bra ifrån sig och jag kan förstå varför hon blivit nominerad för sin insats, jag har inte sett några av dem andra nominerade rollerna men jag kan inte tänka mig att hon skulle vinna. Det som saknas i hennes prestation är nyans. inte enbart hennes fel, mycket ligger i hennes karaktär som alltid tar livet med en klackspark på nåt sätt och det lämnar inte mycket utrymme för...nyans. Resten av ensemblen gör bra ifrån sig, inga tidlösa prestationer folk kommer prata om i åratal men dem spelar sin roll i att göra The blind side vad den är.

För mig är det här inte årets film, och jag tror inte att någon tycker att det här är årets film. Det är en bra film, en riktigt bra film men den faller lite på sin alltför positiva och verklighetsflyktiga aura, det är ju faktiskt en verklighetsbaserad historia så vart fanns alla svåra stunder ?

Allt som allt var The blind side en glorifierad och mycket välgjord TV-film...Nyckelordet är nyans, vad mer kan man säga ?



Livet är inte alltid laughter and sunshine, ibland måste man nöja sig med att livet bara är fine.