Session 9

Nu är det oficiellt prettodags på riktigt asså, prettotobbe har invaderat bloggen och han avgudar dagens film. The creepy countdown continues...




Så nu var vi där igen, 2000-talet, skräckens nemesis. Allvarligt, hur många bra skräcksiar har det gjorts dem senaste 10 åren ? Visst finns det en del men väg det emot hur många dåliga det har gjorts...oj då.

Ett undantag är dock Session 9, jag säger det rakt ut, Session 9 är GRYM!!!Det finns få filmer som är så välskrivna och välregisserade som Session 9 och då snackar vi inte bara skräckfilmer utan film över huvud taget.


Ett saneringsteam får ett jobb som innefattar en total sanering av ett gammalt mentalsjukhus. Det verkar vara ett drömjobb i början men allt eftersom dagarna går börjar känslor bubbla upp inom vissa av arbetarna och konstiga saker händer. Mer vill jag absolut inte säga, det här är en sån film som inte är vad den verkar vara och därför måste den upplevas ur ett blankt stadium av den som tittar.

Så vad kan jag ta upp utan att spoila då ? Vi kan börja med skådespeleriet,Det finns en del skådisar man känner igen. David Caruso (CSI Miami) och Josh Lucas(Hulk, Stealth) och sen har man en bunt som man inte känner igen, alla gör riktigt bra ifrån sig och man blir riktigt överraskad att Josh Lucas faktiskt kan skådespela och att David Caruso kan annat än att ta av sig sina solglasögon snyggt och säga en ostig oneliner.Dock är det Brendan Sexton III som stjäl showen med sin unga och oerfarne Jeff, jag vet inte varför jag gillar honom bäst. Det är något med hans karaktär som man bara inte kan ogilla, samtidigt så spelas han superbt av Sexton Som verkligen spelar en ung kille som precis har fått sitt första riktiga jobb, han vill passa in men känner att han inte riktigt kan det på grund av vissa förhinder. Det är ett så perfekt poträtt av en osäker tonåring så man bara smälter av njutning, sällan man ser sån talang. För dem svåraste rollerna är ju inte dem mest flamboyanta karaktärerna, kan man spela en vanlig kille och lyckas övertyga publiken, då har man lyckats, jag tror jag har nämnt det någon annanstans.

Sen har vi regin...Fy fan, det verkar vara något speciellt med regissörer som heter Anderson i efternamn för precis som Paul Anderson så har Brad Anderson (regissören till Session 9) en speciell förmåga att få dig att sugas in i alla karaktärers egna liv, hur lite av dem som man änser så får man känslan av att deras liv har betydelse, att deras existens inte bara begränsas till filmens universum utan även utanför det som pågår på skärmen. Det ger filmen en tredimensionell känsla och man tror på vad som händer, något som väldigt få regissörer förstår sig på nu för tiden. Samtidigt så vet Anderson hur man med hjälp av enkla metoder verkligen häjer pulsen i en scen, små saker som otydliga ljud, annorlunda vinklar eller bara det faktum att han inte bara kastar läsningen i ansiktet på dig så fort filmen är slut.

Session 9 är något så sällsynt som en intelligent film, Det tog mig hela filmen att faktiskt förstå vad som pågick och när sista meningen var sagd och eftertexterna började rulla så passade alla bitar. Anderson använder sig även av en subplot för att lättare förklara vad som faktiskt hände, den här historien handlar om en tidigare patient och dennes samtal med sin doktor som spelade in allt på band. Sättet som Anderson binder samman dessa två väldigt olika historier är ren och skär cinemagi, nu finns det tre saker i mitt liv som fått mig att tappa hakan på riktigt, Uncharted 1 Drakes fortune, 300 och nu slutet på Session 9

Det här är en film som tåls att se om bara för att man ska hitta alla subtila kopplingar mellan de två historierna nu när man vet vad det faktiskt handlar om, samtidigt så finns det inget direkt shockvalue om man ser om den igen eftersom man vet vad som kommer hända och det helt oväntade slutet är inte längre så oväntat eftersom...du redan sett det en gång, typ som med Det sjätte sinnet (jävligt bra film, se den om du inte redan gjort så) Det är det enda negativa med Session 9, har man en gång sett den så kommer den aldrig vara lika bra igen. Ser man den igen kommer det vara ur ett rent utforskande syfte för att förstå bättre.


Men för alla er som inte sett Session 9, vilket jag gissar är dem flesta här i världen, så rekomenderar jag den starkt. Den kan vara lite svår att haja, men samtidigt gör det ju filmen lite läskigare eftersom det människan räds mest är ju det hon inte förstår...


Vanligt folk kan även dem ha problem, om man gräver upp deras solk är det lätt att man även gräver upp deras men.