Cannibal Ferox

Det finns många subgenrer inom skräckfilmen och jag har inte ens skrapat ytant på en av dem mest uppskattade...Zombiegenren. Därför presenterar jag stolt en kannibalgenrens finare exempel. The creepy countdown continues...




Egentligen skulle det här varit en recension på den senaste zombiesplatterfesten Zombieland men jag blev förråd av min vän som skulle gå och se den med, han valde sömn framför splatter. Så nu får ni kannibaler istället för zombier.

Kannibalgenren är en underlig historia, det gjordes en sjujävlans massa filmer om folk som åkte ut i djungeln och blev uppätna i Italien under 70-talet. Skälet var att Italien hade ett överskott av pengar i sin "filmbudget" och därför nästan gav bort pengarna till vem som än hade en idé till en film. Nån tog en bunt pengar och for ut i djungeln och filmade en massa människor som blev uppätna av kannibaler, detta gick väldigt hem väldigt lätt hos italienarna (undrar varför) så varje gång en regissör sa att han hade en idé till en kannibalfilm så fick han en massa pengar och fri lejd att göra vad han ville med dem så länge det hade med kannibaler att göra.

Sagt och gjort så far denne anonyma filmmakare iväg, men istället för att göra en vanlig splatterfilm om kannibalism utforskade han psykologin bakom människans onda natur och kom fram till att det är inte vildarna och kannibalerna som är onda och omänskliga. Det är den civiliserade människan som driver den simpla människan till att begå såna brott mot mänskligheten.

Detta var ju en väldigt intressant och intelligent twist på hela kannibalsplatterboomen, problemet var bara att helt plötsligt ville alla regissörer vara lika pretentiösa och seriösa i sina filmer, men istället för att hitta sin egen tolkning så gjorde alla sina filmer efter samma "vit man ond färgad man god" formel. Publiken insåg dock inte detta eftersom 90 % av dem som går och ser film på bio är inte alls på samma sofistikerade nivå som den som gör filmen. Så varje film som hade kannibaler blev en succé fast det i stort sett var samma film om och om igen.

Så kommer vi fram till Cannibal Ferox. Big surprise, den följer även den exakt samma formel. En ung kvinna åker ut djungeln tillsammans med sin bror och en kompis för att leta upp ett folkslag som varit isolerat sen urminnes tider och därför tros vara kannibaler. Den unga kvinnan skriver en doktorsavhandling i ämnet kannibalism och tror att hon ska kunna bevisa att det bara är en myt som skapats av fördomsfulla kolonisatörer på 1700-talet.
Väl ute i djungeln stöter trion på två amerikaner som påstår att dem precis flytt från byn som hon var på väg till och att dem där fick första parkett till fetaste jävla kannibalshowen. efter den här punkten i filmen slår formeln till och ni förstår nog vad som händer, det visar sig att de två amerikanerna hade kommit till byn i hopp om att hitta omtalade ädelstenar. När dem inte hittar nåt blir en av dem tokig och börjar ha ihjäl en massa infödingar. Så när dem kommer till byn är alla bybor fett förbannade och tar till ganska extrema medel för att hämnas sina vänners död, bland annat kannibalism.

Hade premissen varit unik för den här filmen hade den varit mycket mer intressant, men eftersom man sett samma historia i flera andra filmer blir man inte lika chockad när det inte är vildarna som är the bad guy. Något som är ännu mer synd är att det ofta i såna här filmer är storyn som räddar filmen eftersom resten oftast håller en låg kvalitet. Fotot är nästintill värdelöst och skådespelarna är ju inte värdelösa men regissören tror oftast för bra om både sig själv och dem och det blir helt enkelt inte en bra mix, överambitiösa, desillusionerade regissörer + dåliga skådisar= amatörteaternivå.

Det enda som oftast är bra är effekterna eftersom wannabe regissören vet att han inte har något nytt att komma med och vill därför chocka publiken med äckeleffekter. Detta ledde till en ny trend inom kannibalgenren, snuff. Ja, i många kannibalfilmer från den eran har mycket material som innefattar djur som blir dödade, ibland av andra djur men också av skådespelarna. Oftast fyller detta våld ingen funktion utöver just chockvalue.

Pratar man om en kannibalfilm så pratar man om hela genren, så det här blev mer en studie i kannibalfilm än en faktisk recension men det finns inte så mycket intressant att säga om den individuella filmen. det mest intressant ligger i hur en genre på så kort tid kunde bli så infekterad som den blev, man kan jämföra det med dagens hets runt dokusåpor och hur folk blir besatta av att få kändisstatus men inte orkar anstränga sig för att bli en.
Hela kannibaltrenden blev i slutändan det som den ville exploatera och därför dog den mer eller mindre ut under samma decennium som den kom till, för hur länge kan man egentligen gnaga på sin egen arm innan man dör av svält ?



Jag ser rött varje gång dem äter människokött.