Tenacious D på Gröna lund

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Så är ju ordspråket skrivet, frågan är om det verkligen stämmer.


För 12 år sedan hörde jag Tenacious D för första gången, det var på MTV (på den tiden då det fortfarande handlade om musik) och de spelade Tribute. Jag tror de flesta i min ålder känner igen sig i den lilla historien, den videon var ju verkligen "the shit" på den tiden. Sen hörde man ju inte så mycket mer, det var först ett par år senare som jag hörde resten av skivan, då såg jag även TV serien och då blev jag ett jättefan.

Dock så är Tenacious D ett band som inte bara är ett band, de har en massa andra saker för sig och musiken är inte alltid i centrum, därför har skivsläppen varit då och sporadiska. Den senaste skivan var den första på sex år (då den fenomenala skiva The pick of destiny släpptes med tillhörande långfilm, den också fenomenal ) och på grund av detta är de inte ute och turnerar allt för mycket. De har faktiskt bara varit i Sverige en gång förut och det var 2002. Så det här var den första chansen jag haft att se dem live. Det är något jag väntat på sen typ 2007.

Så då återstår frågan, var det värt all väntan?
Det korta svaret är ja.

Det långa svaret är, självklart!!!


Det var inte så mycket en konsert som det var...en föreställning. Tenacious D är ju som sagt inte bara musiker, de är underhållare. Det faktum att Jack Black har en väldigt stark och mångfacetterad röst och att Kyle Gass är en av de bästa och mest tekniskt fulländade gitarrister som lever idag är bara ett stort plus eftersom de, utöver sin musik, bjuder på någon sorts blandning av Stand up, teater och musikal.
Tenacious D är helt enkelt en upplevelse utöver det mesta. Är det den bästa konsert jag någonsin varit på? Nja...topp 10 helt klart,. Var det den mest underhållande...föreställningen jag någonsin varit på? utan tvekan, jag hoppas bara inte att det tar 12 år till innan de kommer tillbaka. Den som väntar på något gott kan faktiskt vänta för länge.

Mastodon Live

Igår var dagen D, som jag har väntat, enda sen jag såg Mastodon i somras (Sonisphere) så har jag väntat på att få se dem igen, och igår gick min dröm i uppfyllelse. Innan jag börjar pladdra på om hur spelningen var och ord som fantastisk och gudomlig börjar hagla vill jag bara säga en sak, jag har en ful ovana, jag tycker alla konserter är världens bästa. När jag var på väg hem igår så kunde jag inte sluta tänka på hur den här konserten var den bästa jag någonsin varit på, men efter att jag sovit på saken och låtit hela upplevelsen smälta lite grann kan jag nog vara mer objektiv i mitt utlåtande.


Det här var en av de grymmaste spelningarna jag varit på nånsin!!!






typiskt


Jag har inte varit ett fan av Mastodon så länge (ett drygt år om man ska vara brutalt ärlig, innan dess så hade jag bara hört ett par låtar och tyckte väl att det var ganska bra)
jag anser inte mig vara ett die hard fan heller, men jag lyssnar en hel del på dem och har hört det mesta dem gjort, förutom de tidigaste demosarna då, och jag kan ärligen säga att jag inte gillar allt dem har gjort, hela första skivan är...sådär, några låtar är asbra men resten är ok. Det jag gillar allra mest är de två senaste skivorna, Crack the skye och the hunter, så därför var jag lite nervös inför konserten.
Tänk om dem kör en massa gamla låtar bara, klassiker och crowdpleasers liksom, för Mastodon är ett sånt band som har väldigt hängivna fans, för det mesta, och som kanske mest uppskattar det äldre låtarna, men jag blev positivt överraskad när dem öppnade med två låtar från senaste skivan och sen fortsatte med lite äldre låtar.

Det var en perfekt blandning av nytt och gammalt material, ganska ovanligt faktiskt, när jag går på såna här konserter brukar jag oftast tycka att bandet missade en massa låtar som man hade velat höra, men så var inte fallet här, visst saknade jag låtar som Oblivion, Island, Naked burn och the last baron men för det mesta spelade dem de låtar man hade hoppats på.

Någonting som saknades var mellansnack, dem sade aldrig nåt emellan låtarna, förutom ett snabbt tack efter Sleeping giant tror jag (vilket röj det var) annars var dem väldigt tysta, men det gjorde inget, dem hade en underbar kontakt med publiken ändå. Troy Sanders blev alldeles när hela publiken sjöng hela första stycket i Black tounge och han fick publiken att sjunga med i blasteroid, det var magiskt.

Det fanns många såna "magiska" stunder under konserten, inte minst när dem spelade Crack the Skye (beyond mäktigt) men det var två gånger som det bara var för häftigt för att förstå om man inte var där.
Det första var när dem spelade Iron tusk och March of the fire-ants back to back. När Iron tusk var slut lät Bill Kelliher sista slaget på gitarren ringa på en bra stund och Brann dailor fick publiken att klappa takten, sen satte trummorna igång och gitarren gnällde fortfarande. Publiken klappade febrilt och trummorna dundrade på och så kom det första riffet från March of the fire-ants och publiken blev eld och lågor...

Den andra extra magiska stunden var encore låten som den här gången var Creature lives (den är visst den oficiella avslutningen på den här turnén, väldigt passande)
Det är en riktig mastodont till låt (no pun intended,typ) och när körstycket satte igång kom red fang in (förbandet, riktigt bra, så bra att dem förtjänar en egen recension) och sjöng med, tillsammans med mastodon, teknikerna bakom scenen (som också kom upp på scenen) red fang och publiken så fylldes hela annexet av en så härlig stämning att man aldrig ville att det skulle ta slut...




Men som alla goda ting så gick bandet av efter detta och avslutade med det klassiska, tacktalet (ni har varit en underbar publik, vi älskar er, ge red fang lite kärlek och vi ses snart igen. Om man tänker på hur ofta dem har varit här på senaste tiden så kan det nog stämma) och sen var det slut och alla gick hem.



Nu låter det ändå som att jag var på "världens bästa spelning" men det är inte helt fel, visst finns det en del saker att gnälla på och jag har varit på bättre konserter men bara det faktum att man får se ett av sina favoritband live är en sån grym känsla att man lätt ser förbi såna saker som att ingen i bandet kan sjunga lika bra live som dem gör på skivorna (delvis för att dem spelar sina respektive instrument och sjunger samtidigt när de spelar live) och att en del låtar saknades. Sånt spelar liksom ingen roll utan det som spelar roll är att man är där i samma rum som dem när dem spelar upp sina låtar, och känslan blir bara bättre när dem spelar på en sån liten scen som annexet. Jag hade helt missuppfattat det hela och trodde att dem skulle spela på hovet, vilket kändes som en alldeles för stor scen för dem så det var en väldigt välkommen överraskning.



Nu får man bara hoppas att dem kommer tillbaka snart (som dem ju lovade) och ryktet går ju att dem redan har börjat spela in nytt material (ett rykte som dem själva startade med bilder från studion på sin facebooksida) Så vem vet? inte du, vem vet? inte jag, tack för idag.

Arvika, en festival, tre recensioner, en massa upplevelser. Dag 2 och 3

Ni får ursäkta förseningen, men jag är en rättskaffens man, jag lovade er resten av Arvika recensionen så nu får ni de två sista dagarna i en lång recension.





Steso songs.

Musik i sin simplaste form. En röst, ett piano (och lite gitarr ibland men det var så lite). Försiktiga sånger som med sina smått melankoliska pianoslingor lyckas vara mer känslosamma än alla jävla EMOband tillsammans, väldigt mycket mer äkta än dem också.
Det kanske är lättare att acceptera lite småtöntiga textrader när man vet att artisten inte bara hittar på en massa sorgliga saker utan faktisk tar inspiration från sitt egna liv.


Degradead.


Modern Hardcore är ju inget att hurra över. Jag är metalhead av den lite äldre skolan och tycker därför att dagens band som började ploppa upp i början på 2000-talet mer eller mindre förstörde metal genren, inte nog med det, den introducerade någon sorts... jag vet inte vad man ska kalla det. Så här, Headbangers förr i tiden hade långt stripigt hår, sitt favoritband på tröjan och levde för musiken. Sen dök den nya vågen metalband upp, det började med att EMOgenren blev stor i mainstreamen sen blev den för töntig för "diehardfansen" så kom screamo, sen grenade den ut sig i screamo band och något som dem själva kallade för hardcore, men om man ska vara helt sanningsenlig så är inte Bring me the horizon och The devil wears prada några hardcoreband, det är bara en massa snorungar som inte växte upp med Gamma ray utan lyssnade på my chemical romance och nu behöver nåt hårdare (gud vad jag känner mig gammal)

Sen finns det band som lyssnade på Black sabbath och Testament och alla dem där banden när dem var små, nu spelar dem i riktiga Hardcoreband som Degradead.
Sann Hardcore som inte spelar Allan utan vet vad metal och Harcore är (och även vad skillnaden där i mellan är).



Invasionen

Gladpunk av ex-anarkister som har insett att det inte funkar att vara arg hela tiden.
vill man sprida sitt meddelande är det bättre att ha lite humor än att vara gravallvarlig hela tiden, och ska man vara uppriktig så är det ju så det är. Invasionen var nog det bästa punkbandet jag hört sen Dead Kennedys, sen kan jag ju inte påstå att jag lyssnar särskilt mycket på punk. Det snarare så att Invasionen är det enda punkbandet jag faktiskt lyssnat på utöver Dead Kennedys, hur som helst så var det svängigt, energiskt och ibland riktigt rivigt.



sparzanza

Enformigt och låtsashårt, precis som alla andra aktuella "Rockband". Dem var inte ens bra live...Det finns inget mer att säga, blä helt enkelt.



The deportees

Musik är nästan alltid bättre live än vad det är på skiva, så när ett band är ok på scen kan man med största sannolikhet påstå att det inte är särskilt bra på skiva. Deportees var precis så, ok live och tråkiga på skiva, men om du gillar det så visst, kul för dig.



Amorphis

Fisnk progmetal skulle jag nog kalla det, festivalguiden sa typ "allt från death metal till melodisk rock" då kan man lika gärna skriva progmetal, det handlar nog bara om att man kan ha lite svårt att definiera prog. Dock är ju det hela poängen, så varför krångla till det ?
Hur som helst, Amorphis. Ok, inte världens bästa men Apolloscenens akustik fick dem episka gitarrerna och den mäktiga rösten att låta lite bättre än vad det egentligen är.



Dum dum girls

Dem såg ut som 15 åriga posers, dem spelade musik som var populär när deras föräldrar var unga, men fan om det inte var medryckande. David Lynch hade fetdiggat Dum dum girls (vem vet ? Han kanske gör det ?).
Tänk dig Beachboys blandat med siouxie and the banshees med en gnutta The 5.6.7.8's, då får du Dum dum girls.
Helt klart lyssningsbart men i längden blev dem lite enformiga.



Hypochrisy

Lite för lite death metal och lite för mycket Melodic death metal. Jag säger inte att melodic death är dåligt, men jag känner mig lite lurad.
Bandet lever verkligen upp till sitt namn om man säger så, dock så står det på Wikipedia att dem är Melodisk death metal, än en gång så har festivalguiden fel. Samtidigt så tycker man att med låtnamn som Let the knife do the talking så tycker man att det ska vara lite hårdare än vad det faktiskt var.



Volbeat

Första gången jag såg Volbeat var 2008 på Arvika festivalen, då var dem rätt nya och jag hade bara hört lite grann, det jag hade hört var inte så bra men på scen var dem ett helt annat band. Dem var energiska, roliga, vitsiga, ödmjuka och ena riktiga crowdpleasers, man kände sig delaktig i musiken, dem bjöd väldigt på sig själva.
Nu har det gått ett par år och Volbeat har blivit megastora, och med framgång följer fåfänga brukar man ju säga, så när Volbeat äntrade festivalens största scen var jag lite orolig. Dock gick det inte mer än fem minuter innan man man bara stod och log (och headbanga såklart) dem var precis samma band som för två år sen, lika roliga och ödmjuka. Dem fick hela publiken att krympa och centrera sig, när dem var färdiga kändes det som samma lilla intima spelning som förra gången. Volbeat levererade en av festivalens mest perfekta spelningar.
Att dem med hjälp av scenens storlek kunde ge musiken och framförandet en mer bombastisk känsla gjorde ju inte saken sämre. Det är lite svårt att minnas exakt men jag är rätt säker på att deras öppningslåt var den danska nationalsången, mer episkt blir det inte.



Babyshambles

Säg vad du vill om Pete Doherty och hans fula ovanor, men när han står på scenen med Babyshambles så går det inte att förneka att Dem är ett av de bästa rockbanden just nu. Eftersom det var live var man ju lite orolig att han skulle sjabbla bort det hela men han verkade ganska pigg och alert. Låtarna spelade dem utan problem och han var till och med vaken nog för att prata lite med publiken, och eftersom det var live och han har för vana att vara både full och ibland hög på scen så bjöds man först på spejsiga solon och sen efteråt kom han ut på scenen igen, fullkomligt rasande på att polisen väntade backstage och skulle ta blod prov på honom. i en hel kvart bara satt han och bandet där på scenen, när dem till slut började packa ihop scenen gav Babyshambles upp och gick av, vad som hände backstage vet bara dem själva.


Det var slutet på Arvika 2010, inte den bästa festivalen men helt klart inte den sämsta. Något som gör att känslorna svallar upp lite extra just i år är ju för att det här kanske är den sista Arvikafestivalen. jag har jobbat på festivalen fyra år i rad nu och det känns lite tungt att nästa år så kanske jag inte har något att se fram emot, självklart finns det andra festivaler men Arvika var min första och den kommer alltid ha en speciell parkeringsplats i mitt hjärta.

Arvika, en festival, tre recensioner, en massa upplevelser. Dag 1

Åh festival, sicken upplevelse. Musik, fulla glada människor, varma kladdiga tält, illaluktande gegga och allmänt olidlig kroppsodör.

Nu råkade jag ha ett jobb på festivalen (inte som journalist...jag vet, crazy asså) Jag fick ta hand om alla journalisters packning och sitta i en varm jävla lada och bara sukta efter festivalyrans mustiga frihet. Dock slapp man alla fulla människor (som inte är så roliga om man inte själv är lite berusad) Sen så eftersom jag jobbade på festivalområdet så hade jag aldrig långt till alla scener och man kan ju alltid smita undan lite grann så ja såg en hel del spelningar asså, så nu tänkte jag säga vad jag tycker om alla saker jag såg, från början till slut.


Universal poplab
Ganska så generisk och snudd på barnslig synthpop med ljudslingor som gärna vill vara Depeche mode men som istället låter mer som Freezepop, inte för att Freezepop är dåliga, men dem är ju inte Depeche mode direkt, jag menar...kom igen.


Verkstan
Trallvänlig pop-rock med bombastiska tendenser, lite för generiskt och låtarna håller inte till 100%. Melodierna är ibland alldeles för snarlika mellan två låtar så man förstår varför dem får spela på (lyran) den minsta scenen.


Palpitation
Självklar och underbart melankolisk pop som smittar av sig på såväl inbitna fans som nya lyssnare. Den här gången (fjärde gången jag ser dem live) var dock ljudnivåerna lite off, Sångerskans raspiga men samtidigt mjuka stämma drunknade en aning i bas och artificiell rundgång, synd på ett sy grymt band.


Juliette Lewis
Ren energi, ren glädje,rent adrenalin, stundtals ren perfektion och en sann jävla musikupplevelse. Juliette Lewis var inte min favorit när hon spelade med the licks men nu på sin första soloplatta låter hon skithäftigt, allt från soul ballader till Sleazerock. Juliette Lewis levererade den mest fulländade konsertupplevelsen sen Andrew W.K på Stagedive 2009.


Wolf
Heavy metal är alltid Heavy metal och när bandet vet att dem inte är mer än ett riktigt grymt Heavy metal band och därför beter sig som ett då vet man att det är Heavy metal när den är som bäst.
Lyran var inte stor nog för ett band som Wolf, nästa gång så ge dem en större scen.


Robyn
När Robyn spelar live är det något speciellt, det är inte bara en vanlig livespelning, inte bara liveversioner av studioinspelningar.
Hon använder sina låtar, hon mixar och har sig för att skapa en upplevelse, en känsla, ett spektakel utan dess like. Dock kommer hon nog aldrig kunna toppa sin spelning på Hultsfred 2008. Hon avslutade den i soluppgången med bara sig själv och en kille på xylofon, så jävla häftigt.

Det var första dagen på Arvika 2010, en dag som gradvis bara blev bättre och bättre.

Tune in tomorrow för dag två och om ni verkligen känner att något fattas i den här recensionen...Du vet så håll ut till Fredag då jag ska avsluta detta spektakel.

Slipknot, varför jag sörjer

Det kan vara svårt för folk, som känner mig sen en längre tid tillbaka, att förstå att jag inte alltid varit ett metalhead. Jag hade en väldigt spridd musiksmak i början. Jag lyssnade på allt från John Lee Hooker till Backstreet boys. Jag hade svårt att hitta en stil som jag verkligen gillade, men så en dag hörde jag Marilyn Mansons "I don't like the drugs but the drugs like me" Jag var såld och inte långt därefter hade jag skaffat mig hela Mechanical animals skivan (Tack Martin för den finfina presenten) Och det var där det började. Mechnical animals är juinte den hårdaste skivan i världen direkt men den fick mig att börja lyssna på mer och mer Manson och jag upptäckte snart att den hårda musiken var något jag gillade, verkligen gillade. Det kändes rätt att slänga med huvudet upp och ner tills man fick ont i nacken och hoppa upp och ner, energin liksom flödade genom hela kroppen. Senare det året släppte Slipknot sin andra skiva Iowa, jag och min polare satt och lyssnade på den i sträck och jag insåg att det fanns mycket hårdare saker än Manson. Det här var extremt hårt, till och med hårdare än dem där Dark funeral jag hade hört tidigare, det var något speciellt med dem här Slipknot.

Jag köpte skivan själv och lyssnade på den om och igen, det fanns delar jag verkligen avgudade men samtidigt fanns det delar som jag inte riktigt fattade. Slipknot var ett namn som jag alltid skulle komma ihåg men jag var inte säker på att jag tänkte fortsätta lyssna på dem. Tiden gick och jag lyssnade mer och mer uteslutande på metal. Sepultura, Cannibal corpse (bloodthirst är ett mästerverk), Dimmu Borgir, Black sabbath, Iron maiden, Limp Bizkit, Judas priest. Jag blev mer och mer besatt av den speciella känslan som ingav sig när man hörde dem tunga riffen och dem exploderande trummorna, Slipknot hände det att jag lyssnade på tills jag hittade en till skiva med dem, deras självtitulerade debutskiva. Den här skivan gillade jag...inte bara som jag gillade Iowa, jag verkligen älskade den här skivan, den var så kaotisk, så brutal. Låtar som (sic) och Spit it out fick mig verkligen att tappa fattningen men samtidigt fanns dem där underliga spåren som jag aldrig riktigt förstod mig på, Scissors, me inside och tattered and torn. Varför var dem så slöa och bara rent underliga ? Ungefär samtidigt släppte Slipknot sin nya skiva Volume 3 the subliminal verses. Det var här det vände för mig.

Volume 3 kändes som ett helt nytt slipknot, borta var Coreys (Corey Taylor, bandets sångare) grova, mullrande röst, istället skrek han verkligen till rösten sprack, han lät nästan manisk, som om han verkligen led sig igenom texraderna. Dem hårda huggande gitarrerna hade bytts ut mot evigt tuggande oljud som ibland bröts av med ett sanslöst solo. Samtidigt så visade banet upp en mjukare sida och istället för att bara vara arga verkade dem nu ha gett upp och förklarade med sin musik att det inte längre funkade att bara skrika, men vad skulle dem i så fall göra? Det var ju det enda dem kunde. Volume 3 var bandets mest mogna och allvarliga skiva hittils och min favoritskiva (vilket den fortfarande är) Mycket av det handlar nog om att jag vid det här laget hade börjat lyssna mer på texterna i musiken jag lyssnade på.
Jag gick tillbaka och lyssnade igenom Debuten och Iowa igen och den här gången lyssnade jag verkligen på låtarna, texten lika mycket som musiken och jag insåg vad det var jag hade missat men samtidigt älskat med Slipknot. Många metalband spelar riktigt hård musik och du får den där känslan, den där man bara vill headbanga och hoppa in i folk och bara explodera, ytterst befriande, Men dem flesta av dem banden reflekterar inte detta i sina texter, Slipknot däremot personifierade denna frihetskänsla i både musik och text. Dem spelade inte bara för att göra bra musik, dem spelade för att själva känna den här känslan, och om dem inte gjorde det så skulle dem inte klara av att kontrollera sig. Musiken var terapi i ordets rätta bemärkelse, både för bandet och för lyssnarna och det märktes att bandet kände sina fans och kände sig nära till sina fans.
I intervjuer och livevideos fanns det något speciellt, dem sade inte att dem gillade sina fans bara för att, dem sade det med en allvarlig och övertygande ton. Flera av bandmedlemmarna förklarar även i dokumentären Inside the nine att musiken var deras sätt att ventilera sina känslor, ett sätt att inte falla samman av ilska och aggression och att fansen spelade en stor roll i detta, för utan fansen finns ju inte musiken, och utan musiken...ja.

Detta var 2003 och min passion för Slipknot nådde sin spets, jag kunde inte sluta lyssna på dem. Det var som en drog. Den mest underbara känslan jag någonsin känt spred sig varje gång jag hörde dem, vilket gjorde att det sved extra hårt när rykten började spridas om att Slipknot hade splittrats, och det verkade inte bättre eftersom åren gick och snaran hängde tom. Många av bandmedlemmarna startade sina egna band och sidoprojekt men inga av dem var ens i närheten av lika bra som Slipknot, det var något speciellt som hände när alla nio samlades och spelade tillsammans. Tiden gick och jag lyssnade stadigt på Slipknot fram till 2007 då jag nästan slutade, man kan bara lyssna så mycket på samma musik. Känslan avtog och jag hittade andra musikstilar som jag gillade, den pausen var dock en bra sak, det var under den hör tiden som Indietobbe föddes. Jag började lyssna på Tom Waits och tittade på svåra, smala filmer. Det var kul så länge det varade, men våren 2008 så hände nåt, jag satt framför datorn och slösurfa när jag råkade snegla på ett musikforum och såg att någon skrivit att ett spår från Slipknots nya skiva hade läckt och fanns att tanka. Inlägget var daterat dagen innan och jag blev lyrisk. det tog bokstavligen talat sekunder innan jag hade hittat låten och tankat den, låten var All hope is gone från skivan med samma namn. All hope is gone var en extrem brutal låt, den hade samma intensitet som tidigare Slipknot men hade samtidigt nästan en grindcoreisk känsla som hängde över den. Den var oförlåtande hård och den verkade aldrig ta slut. Slipknot var tillbaka.
Senare, under sommaren så släpptes äntligen den nya skivan. Jag var helt till mig, jag förbokade den, jag nöjde mig inte med den vanliga utgåvan utan betalade nästan 300 kr för den limiterade 2-disc utgåvan, min lycka var total. Jag kom hem och lyssnade igenom skivan och insåg något, Slipknot har blivit gamla, deras musik hade inte samma kraft längre, visst fanns känslan kvar men dem ny låtarna var inte riktigt...Dem hade inte den där grejen, den där Slipknot grejen. Det kändes inte personligt längre, dock får man inte glömma att dem trots detta fortfarande var det hårdaste bandet på marknaden, dem var fortfarande grymma. Även om All hope is gone är deras sämsta skiva så är det fortfarande en nia av tio. Slipknot var tillbaka och dem tog fortfarande inte skit av någon. Nu fanns det bara en ska kvar att göra och det var att se dem live. Med en ny skiva kommer nästan alltid en turné och jag väntade och väntade på att biljetterna skulle dyka upp på ticnet, Juli blev augusti och Augusti blev till september, då hände det. Som av en slump så såg jag en affisch på stan som uppfyllde min högsta dröm (just då) Slipknot skulle komma till Sverige. Datumet var den 12 November och jag tog mig hem så fort som jag kunde bara för att inse att jag aldrig skulle kunna se Slipknot live. Biljetterna var slut. Jag kunde inte fatta att jag inte skulle få se dem live, men så kom ett ljussken i form av fem vänner till mig som alla hade biljetter, en av dem hade dock ångrat sig och ville inte gå, jag kunde inte förstå varför men var lika glad för det, nu hade jag en chans, och kan du tänka dig ? jag fick hans biljett (tusen tack Robin) Nu var det bara att invänta D-dagen. Plötsligt var den här. Jag och mina vänner åkte in till stan tre timmar innan det började och laddade med mat och musik. Sen började det.

Jag är inte direkt religiös, jag tror på pastafarins lära mest för att hela den religionen är ett hån mot alla andra religioner, dock har jag under mitt liv haft några religiösa upplevelser. Första gången jag såg 300, första gången jag såg 2001 ett rymdäventyr, dagen då jag träffade Hideo Kojima, Rage against the Machine live på Hultsfred och Slipknot live på Hovet.
Jag var salig när vi kom ut därifrån, jag var säker på att jag aldrig skulle vara så uppspelt och lycklig igen (och faktiskt har jag nog inte varit det sen dess) Det går inte att förklara känslan. Precis som jag beskrev känslan jag får av att lyssna på metal, den känslan var det fast förstärkt i tusental, miljontal. Jag skakar bara jag tänker på det. I det ögonblicket insåg jag att Slipknot är mer än bara musikalisk terapi, Slipknot är ett tillstånd, ett sätt att vara. Slipknot är som en nära döden upplevelse, som sekunderna innan snaran dras åt runt halsen...


Därför smärtar det extra mycket att Paul Gray (slipknots bassist) inte längre är vid liv. Det finns inget som är så unikt som Slipknot och nu när dem är en mindre kommer dem aldrig mer låta likadant, om dem ens kommer att låta igen. Slipknot har mer än en gång sagt att dem inte bara är ett band utan att dem även är dem bästa vänner, och skulle en av dem lämna bandet eller dör skulle dem sluta göra musik för det skulle aldrig kunna bli samma sak. Därför sitter jag (och många tusentals andra fans) just nu och inte bara sörjer, vi undrar också om det här faktiskt är slutet på resan ? vad händer i så fall efter det här ? vad ska man göra nu ?

På ett sätt skulle det vara så synd om Slipknot nu splittras, men samtidigt måste man tänka på det jag sa tidigare, Slipknot skulle aldrig kunna låta likadant igen och är det då egentligen någon idé att dem fortsätter. Om dem inte kan leverera lika hårt, är det då kanske bäst att dem istället lägger av när dem är på topp ?
Time will tell


Till minnet av
Paul Gray #2 The pig
Du är saknad.

Spinnerette

Jag har lyssnat på den här skivan non stop i tre dagar nu, varför är det först nu jag hajar att jag måste sprida ryktet om den coolaste debutplattan sen Beiruts Gulag orkestar.
Spinnerette med sin skiva Spinnerette.




Hjärnan bakom Spinnerette är Brody Dalle, ni vet inte vem det är ? det kan jag förstå, vi gör så här. Hur många minns The distillers ? ja just det, det där punkbandet med den där tjejen med en röst som stank cigaretter och Jack Daniels. Dem var ju inte så långlivade och kanske inte ett band man tänker alltför ofta på nu för tiden men hon är det I alla fall som har startat ett nytt band med basisten från The distillers.


Soundet är inte alls det samma, istället för neopunk med Ska influenser så låter det mer som en mix mellan The strokes och... ja jag vet inte vad, men bra är det, det är ett väldigt annorlunda sound, lite rock, lite pop, lite industrial nästan, blandat med smått ironiska texter om allt möjligt mer eller mindre allvarligt.

Men det absolut bästa med Spinnerette är Brody Dalle, hennes röst är så kraftfull och det är sällan en kvinna kan sjunga med sån pondus. Dock ska man inte tro att hon låter som på Distillers tiden. Hennes röst är mycket mjukare nu och man kan bara ana hennes tidigare stil i vissa låtar då hon tar i lite extra. Bland kvinnliga sångare hamnar hon helt klart på top tre listan, en perfekt mix av ömhet och ilska blandat med nån sorts glimten i ögat känsla. Det skadar ju inte heller att hon är smokin' hot heller.


nu vidare till själva musiken. Som sagt är det här mycket poppigare än Distillers och därför kan det vara lite svårt att acceptera musiken i början för det var inte alls vad man väntade sig från Brody men efter att man hört den första singeln var åtminstone jag såld. Ghetto love är enligt mig årets bästa låt och helt klart det bästa spåret på skivan tätt följt av Distorting a code och geeking.


Om det är nåt som saknas så är det lite...hur ska man säga...själ. Eftersom det här är Brody Dalles första popexperiment så låter musiken ibland lite för autonom, korta riff som upprepas till beatet av distade trummor som låter mer som en trummaskin än en faktisk trummis. Visst kan sån musik vara bra, men i Spinnerettes fall blir det ibland lite för opersonligt och det skär sig mot Brodys röst.

Så hur kan man summera det hela ?
Gillade du The distillers kan du nog lära dig att lyssna på det här också för man kan ana en viss bismak av The distillers i Brody Dalles väldigt speciella röst om inte annat. Har du å andra sidan aldrig hört talats om The distillers så är det här bara en riktigt bra poprockskiva som du borde ge en chans för det är sällan man har hört något liknande.


en udda blandning av pop och rock med en röst som är mer än unik, fyller ditt huvud med tokig musik.

Neckbreakers ball

Devildriver är ju grymma och att dem kommer till sverige är ju grymmare, men vet du vad som är grymmast ? Att Behemoth spelar på samma spelning. Devildriver OCH Behemoth på samma kväll, stockholm will melt.




För två år sedan var jag funktionär på Arvikafestivalen, det var liksom gratis inträde och mat så varför inte. Det var inte så många band jag ville se det året, vilket ju är bra för det är meningen att jag ska jobba och inte springa på konserter, men ett band ville jag verkligen se, och det var Behemoth. Jag har de aldrig hör dem förut eller ens hört talas om dem förut men när jag läste festivalguiden stod det följande "Behemoth har, i snart tjugo år, varit det mest prominenta och helt klart tyngsta blackmetal i Polen. Så tunga att dem faktiskt inte ens får spela i sitt hemland" Den lilla texten tillsammans med namnet Behemoth gjorde mig alldeles knäsvag. Den fetivalen såg jag vartenda band jag ville se...förutom ett, kan ni gissa vilket ?

Senare på natten så fick jag höra av en journalist från en metaltidning att jag missade festivalens bästa spelning, det kunde jag verkligen tänka mig.
Sen dess har jag lyssnat en hel del på Behemoth och insett vad det är jag missat och journalisten hade rätt. Om dem låter hälften så bra live som dem gör på skiva så är det helt klart värt att dö för. Igår natt fick jag reda på det, Igår natt var det Neckbreakers ball !!!

Det var fyra band som skulle spela, först ut var ett Amerikanskt band vid namn Arsis. Är det bara jag som tänker Arsis ? Arses ? Asses ? arses är ju det brittiska uttrycket för asses och Arsis låter väldigt mycket som just arses. En väldigt slående beskrivning eftersom bandet var skitdåligt, nej så farligt var det inte, det var ett Ok band, ett sånt där som försvinner i mängden och därför aldrig blir större än att få spela på fryshuset, det var den vanliga uppsättningen, två gitarrister varav en "sjöng" också. En basist som aldrig hördes och en trummis som var...bra. Jag kan inte direkt uttala mig om låtarna eftersom jag aldrig hört dem förut men dem var...ok, hela deras grej var att vara ok, till och med arrangörerna förstod det och satte dem därför först på kvällens agenda, så man blev av med dem.

Därefter var det dags för Sverige att ta i för kung och fosterland, Scar symmetry, en In flames klon skulle man väl kunna kalla dem men eftersom jag aldrig varit ett fan av Bandet som kom från Sveriges rövhål så tyckte jag att Scar symmetry var bättre. Dem var ganska så otajta live dock, trummisen missade här och där, det hördes, till och med jag som inte hört bandet förut kunde höra att han missade så det var ju synd och sen så träffade inte deras clean vocals sångare alla noter, ibland låg dem bara för högt upp och hans röst räckte inte till helt enkelt. Som jag när jag brölar på Rockband. Dock hade dem en väldigt skön stagepresence, dem pratade mycket med publiken och basisten lät till och med en i publiken plinka på slutet av en av låtarna, EPIC.

så, nu var vi äntligen av med förbanden, bring on the metal. Nu var det dags att börja headbanga på riktigt. Först ut var Devildriver. Ett svårt band att förklara, dem verkar ju vara ett vanligt dödsmetall band om man tänker på namnet och vissa låt titlar, men på secenen ger dem oss en bild som mer liknar en gangsterhiphop grupp, missförstå mig rätt nu, dem är ju fortfarande metal men istället för att gasta om drakar eller zombbier så säger Dez Fafara att Weed and pussy and being on the road is what it's all about, you can go to the same fucking job every day and I'll be doing this shit. Dem gör inte musik för att sprida ett meddelande eller för att säga något med musiken, dem gör musik för att det är fucking awesome och dem ÄR fucking awesome, lite för självgoda on stage kanske men dem vet hur man får igång publiken. Till och med jag var med i piten, men om man är på Devidriverspelning måste man ju vara med i the fucking circlepit. Det är ju deras grej liksom. men även om jag gillar Devidriver så var det inte därför jag var där, jag var där för att se Behemoth, och nu var det dags. Äntligen.


Det går inte att beskriva deras storhet, dem var helt fenomenala live, dem hade inget att jobba med, inge scenshow (det var en väldigt lite scen) eller nånting, allt dem hade var lite lampor, lite props och sin egen närvaro, och det räckte. Dem är verkligen hur hårda som helst, det var så jävla häftigt att se dem live till slut. Dem spelade alla låtar man ville höra. Conquer all, At the left hand ov god, LAM, Lucifer, och Ov fire and the void. Det var helt klart en perfekt spelning, inte den bästa jag vart på men helt klart en perfekt spelning, kan ni tänka er hur min favoritspelning var, mmm.

satan i gatan vad det svänger när Devildriver och Behemoth river av sina bästa slagdänger

Wolfmother Cosmic egg

Äntligen är väntan över för fyra år sedan släppte Wolfmother sitt första album, och nu...först nu ärar dem oss med ett nytt alster, frågan är om det kan slå den hyllade debuten.




Wolfmother är ett sånt där band som släppte ett par riktigt bra singlar och i stort sett levde på dem, första skivan var ju inte alls så bra som folk säger. Visst hade den sina stunder som Joker and the thief och Dimension men för det mesta satt man och väntade på singlarna, resten var ganska generiskt och väldigt tråkigt faktiskt. Så hur följer man upp en skiva som ficka allt sitt beröm endast för att den hade tre asgrymma låtar och tio halvbra ? man gör en skiva som knäcker rakt igenom.

Cosmic egg följer samma mönster som debuten men med lite mer lättillgängliga texter och ett sound som, kanske inte revolutionerar rockgenren eller konstant utvecklas under skivans gång, men som bygger vidare på det sound första skivan hade. Dock är ju bara Andrew Stockdale kvar av det tre originalmedlemmarna, resten är färskingar och jag tror att det kan bidra till varför musiken känns utvecklad. Här kommer tre killar som säkert gillade första skivan och ska ersätta dem som gjorde denna utspejsade och väldigt retroaktiga musiken, vad gör man då för att inte förstöra det man älskar ? man tar inspiration från orginalet och bygger vidare och blandar in lite personlighet i det.

Detta bidrar till att varje låt låter unik till skillnad från första skivan som drogs med det största problemet bland mainstreammusiker, upprepning, man har en bra hit och försöker klon a den till en hel skiva men det funkar inte. Därför är ny plattan en blandning av mer eller mindre allvarliga låtar som skiftar mellan slö tunggung rock och hetsiga AC/DC hyllningar och dem väldigt egna spacerockspåren som dyker upp mot slutet.

Cosmic egg är helt enkelt en mer mogen och genomtänkt skiva, bandet har hittat en skön stämning någonstans mellan det där kaxiga rockbandet som tog alla med storm och en återkommande modern klassiker som än en gång bedazzlar oss med låtar om kosmonauter, tinnar och torn och förbannelser men även mer lättillgängliga texter som behandlar det som all musik egentligen handlar om, kärlek. Det är även vad Wolfmother utstrålar med sin musik, passion för och kärlek till en genre som är på väg att dö ut. Tur då att band som Wolfmother finns.

Lägg ett kosmiskt ägg i mitt skägg.

Marylin Manson Antichrist superstar

Det här blir en väldigt speciell recension, jag satt nämligen och glodde lite på mina egna verk och insåg att jag knappt gjort några musikrecensioner. Så jag tänkte om jag recenserar en skiva som är läskig kan jag ju lägga den under både musik och Creepy countdown. So without further babbling...I bring you the Antichrist superstar. The creepy countdown continues...




Marylin Manson, mannen som det gick att skylla på när det gällde det mesta negativa i slutet på 90-talet men som nu verkar ha glömts bort, det går ju att kreditera till hans falnande kvalitet i det han skapar, tvinga mig inte att dra upp Eat me, drink me.

Dock har han med sin senaste skiva The high end of low gjort sitt bästa verk på 2000-talet och helt klart sin bästa skiva sen Antichrist superstar, och det är den vi ska ta upp nu.


Manson startade verkligen på riktigt med sin musik i samband med den första skivan som hette bara Marylin Manson, innan dess hette dem ju Marylin Manson and the spooky kids och det dem gjorde som the spooky kids är inte riktigt lika bra som...nej, det är inge bra alls egentligen, det är mest en massa covers och dåliga demoinspelningar som han gjort mycket bättre senare i sin karriär. Dock var det inte förän Antichrist superstar som han verkligen blev världskänd. Den skivan var så mycket bättre producerad än hans tidigare verk och den myntade även den musikaliska stilen han behöll och fortfarande kör på för det mesta, och det var vad musikkritiker såg i materialet, vad som gjorde skivan ökänd var de ämnen den tog upp. Som Amerikan finns det vissa saker man bara inte gör (i alla fall inte på den tiden, nuförtiden gör alla det och jag tänker hävda att det var Manson som gav folk modet att säga ifrån ordentligt) en av dem sakerna är att man snackar inte skit om sin nation, då kan man lika gärna sluta raka sig och vira en handuk runt huvudet. Är du inte med oss så är du emot oss, exakt detta hände med Antichrist superstar. Manson tog upp det värsta med Amerika och dess stolta invånare, han sade upp sitt (teoretiska) medborgarskap och tog en titt på U.S.A från utsidan och det han såg fick han att kräkas.

Nu säger ni säkert "men vafan, han var ju kritisk mot sitt land redan innan Antichrist" jo jo visst men han har aldrig varit så arg innan som han är på Antichrist. innan den skivan gjorde han sin musik för att skrämmas, det var mer Alice Cooper över musiken och det var mest en show, i och med Antichrist så tog han sin musik mer på allvar och använde skräckelementen för att få dem mer naiva lyssnarna att förstå. Så vad är det för något han sjunger om som är så antiamerikanskt ?

Folkets ökande verklighetflykt in i kändisars mycket mer intressanta liv och den förvridna verkligheten i dokusåpor och medias konstanta vinklanden emot allt som kan verka farligt, vilket kan vara allt från terrorism som ju är dåligt, men samtidigt är medierna rädda för sina tittare så dem manipulerar dem genom att även vinkla vissa viktiga och positiva saker. Sen får man ju inte glömma hans konstanta hat mot allt vad religion betyder, det behövs ju inte ens förklaras.
Amerikaners blinda stolthet, dem vägrar förstå att dem faktiskt inte bor i paradiset, deras land är ett av dem mest förstörda i världen. Sen finns det en viss känsla av misantropi i vissa av låtarna, det kan ju verka lite väl ostigt och påklistrat men det går att skylla på att samtidigt som han spelade in Antichrist så blev han lämnad av sin dåvarande flickvän. Hon var även den han älskade så mycket att han friade till henne, hon sa nej och det mer eller mindre gjorde honom till den person han blev i och med Antichrist. Arg, bitter och kritisk, något han själv säger att han inte lyckats släppa förän nu. Man hör även det om man lyssnar på hans senaste skiva.

Så nu undrar ni säkert vad det här har att göra med The creepy countdown, det var ju inte direkt läskigt det här, nej men det kommer jag till nu. Texterna ansågs vara mycket skrämmande och fientliga när dem var moderna, många amerikaner blev genuint rädda på den tiden när dem hörde namnet Marylin Manson. Kombinerar man detta med en väldigt inhuman, hotfull och ondskefull, med inslag av rent läskiga vocodes och oljud, ljudmatta så får man en skiva som på fler än ett sätt skrämmer folk av alla olika nationaliteter.

Antichrist superstar tillsammans med Mechanical animals och The high end of low Marylin Mansons ultimata treenighet, gillar man Manson bör man lyssna på dessa skivor extra mycket för det finns en hel del mycket smarta, intelligenta och viktiga saker att hämta hos dessa tre. Gillar man inte Manson bör man ändå lyssna på dessa skivor, tänk inte för mycket på själva musiken utan lägg märke till vad han faktiskt försöker säga.än presidenten, jesus och till och med gud. När han inser detta förstår han vad han har skapat och önskar därför inget hellre än att dö vilket dock inte går eftersom han alltid kommer leva kvar i folks minnen. Det går även att jämföra denna historia med den om hur satan blir utkastad från himmlen och tar över jorden och skapar en egen himmel i form av helvetet. Dessa synonymer är dock väldigt vaga med avsikt att få folk att associera skivan med det dem själva finner i texterna. Historien ompojken är ju en klassisk American dream come true saga och därför kopplar jag den direkt till det antiamerikanska spåret, men som sagt, lyssna på skivan och avgör detta själv.

P.S Det finns även en historia som binder samman alla låtar, en handlar om i stora drag om en pojke som växer upp och blir en rockstjärna som mot slutet av sin karriär blir så mäktig att han är större


Antigay and antidope, I am the faggot antipope.


Det är inget jag hittat på själv utan jag lånar dagens rim från Manson just för att det är så jävla genialt.

Oxygen overload Live på Battle Royale

Jag skriver den här recensionen precis efter att spelningen är över för att jag ska kunna uttrycka mina sanna känslor, sanna som i en aning berusade. Det blir även den första musikrelaterade recensionen jag gör så det är ju bra.

Nåväl, Så det här är den sjätte gången jag såg Oxygen overload live på 18 månader, man skulle kunna tro att jag avgudar han och hans musik men det gör jag inte, jag har faktiskt mest varit där för att filma hans performance och sen klippa ihop en live DVD. Den gick ju i stöpet och nu spelade han för första gången utan att vara signad till en label efetrsom pink and green gick i stöpet, hursomhelst, så var jag här nu endast för att supporta min gode vän Oxygen.

Han gick på till ett tomt golv eftersom dem flesta inte vet vem han är, men efter ett par låtar så var det en del som faktiskt dansade. Och vi var inte så många där som kände han så det var ju folk där som faktiskt tyckte det var bra. Jag minns inte vad alla låtarna heter eftersom jag faktiskt aldrig brytt mig om att faktiskt lyssna på Oxygens musik, dock är det nästan alltid kul att se honom Live. Det är som med Volbeat, man kan avsky dem när man hör dem på radio men när man ser dem på scen kan man inte låta bli att slå sig på bröstet och bröla för allt vad lungorna tål.

Nåväl, publiken precis som musiken var nästintill perfekt, det enda som inte riktigt stämde var Oxygen han själv. Till skillnad från tidigare spelningar då han med mjuk stämma talar kärleksfullt till sin publik om hur underbara dem är och ur hans musik poppar fram ur all kärlek han känner i livet, så var han här lite av en Gestapo. tänk dig att Hitler skulle spela elektronisk musik på en liten klubb i en källare nånstans i gamla stan, än bättre, tänk dig att Hitler dog (haha) och att hans själ vandrar planlöst genom gamla stan i jakt på nån stackars pojke som bara vill uttrycka sin kärlek och besätter honom, så på scen står han mest och skriker om att dem ska göra som han säger. DANSAAAAA!!!! STÄLL ER I LED!!!!!! HOPPA UPP OCH ER !!!!!! PÅ MITT KOMMANDO SÅ KRAMAS NIIIIIIII!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1, det gick liksom inte hem lika hårt som det brukade, det kan dock vara hans entourages fel eftersom vi har sagt till han tidigare att han är för snäll med sin publik, så nu när han druckit en del så kanske han tog vårat förslag på lite för mycket allvar.

Hursomhelst, det här var inte hans bästa spelning, den var extremt tunn på mellansnacket, men samtidigt så var det långt ifrån hans sämsta, i framtiden tror jag att Oxygen overload kan bli något inom genren han själv skapat (Lovetronica) men innan folk inser vad det är för nåt han spelar måste han hjälpa publiken att förstå, och inte bara skrika åt dem.

Sluta öla och sluta bröla, för annars kommer publiken inte att föla.


(vet ni inte vad föla är få ni skylla er själva, för det är ett riktigt ord och det funkar i det här rimmet om man tänker utanför lådan)