Arvika, en festival, tre recensioner, en massa upplevelser. Dag 1

Åh festival, sicken upplevelse. Musik, fulla glada människor, varma kladdiga tält, illaluktande gegga och allmänt olidlig kroppsodör.

Nu råkade jag ha ett jobb på festivalen (inte som journalist...jag vet, crazy asså) Jag fick ta hand om alla journalisters packning och sitta i en varm jävla lada och bara sukta efter festivalyrans mustiga frihet. Dock slapp man alla fulla människor (som inte är så roliga om man inte själv är lite berusad) Sen så eftersom jag jobbade på festivalområdet så hade jag aldrig långt till alla scener och man kan ju alltid smita undan lite grann så ja såg en hel del spelningar asså, så nu tänkte jag säga vad jag tycker om alla saker jag såg, från början till slut.


Universal poplab
Ganska så generisk och snudd på barnslig synthpop med ljudslingor som gärna vill vara Depeche mode men som istället låter mer som Freezepop, inte för att Freezepop är dåliga, men dem är ju inte Depeche mode direkt, jag menar...kom igen.


Verkstan
Trallvänlig pop-rock med bombastiska tendenser, lite för generiskt och låtarna håller inte till 100%. Melodierna är ibland alldeles för snarlika mellan två låtar så man förstår varför dem får spela på (lyran) den minsta scenen.


Palpitation
Självklar och underbart melankolisk pop som smittar av sig på såväl inbitna fans som nya lyssnare. Den här gången (fjärde gången jag ser dem live) var dock ljudnivåerna lite off, Sångerskans raspiga men samtidigt mjuka stämma drunknade en aning i bas och artificiell rundgång, synd på ett sy grymt band.


Juliette Lewis
Ren energi, ren glädje,rent adrenalin, stundtals ren perfektion och en sann jävla musikupplevelse. Juliette Lewis var inte min favorit när hon spelade med the licks men nu på sin första soloplatta låter hon skithäftigt, allt från soul ballader till Sleazerock. Juliette Lewis levererade den mest fulländade konsertupplevelsen sen Andrew W.K på Stagedive 2009.


Wolf
Heavy metal är alltid Heavy metal och när bandet vet att dem inte är mer än ett riktigt grymt Heavy metal band och därför beter sig som ett då vet man att det är Heavy metal när den är som bäst.
Lyran var inte stor nog för ett band som Wolf, nästa gång så ge dem en större scen.


Robyn
När Robyn spelar live är det något speciellt, det är inte bara en vanlig livespelning, inte bara liveversioner av studioinspelningar.
Hon använder sina låtar, hon mixar och har sig för att skapa en upplevelse, en känsla, ett spektakel utan dess like. Dock kommer hon nog aldrig kunna toppa sin spelning på Hultsfred 2008. Hon avslutade den i soluppgången med bara sig själv och en kille på xylofon, så jävla häftigt.

Det var första dagen på Arvika 2010, en dag som gradvis bara blev bättre och bättre.

Tune in tomorrow för dag två och om ni verkligen känner att något fattas i den här recensionen...Du vet så håll ut till Fredag då jag ska avsluta detta spektakel.