Sympathising with The last man on earth

If you Haven't been Watching the Last man on earth. Stop reading and go do it. If you have seen it, then this is my analysis of Phil Miller. and more specifically, the situation wich arises after episode three.

This was originally a piece I wrote on a forum, but I really liked what I wrote and thought I should share it with whom ever still reads my blog






Honestly, I understand Phil. He is stuck in a situation where all of us would be frustrated. Even so, he is not to good at handling it. Imagine yourself not having sex for two years, imagine yourself never having sex again... because you are alone on this planet. Then this woman appears. She is not the girl of your dreams, but she is a woman. At this point the reptile brain kicks in, this is his only chance to ever have sex again so he takes it. It turns out though that This woman is kind of obnoxious, but you go along with it because otherwise...no sex. After getting married (honestly, WTF) you are finally having sex, but there is absolutely no attraction from your end, because you're not really in to this girl but this is what you are stuck with.

Then, out of nowhere, this other woman appears from nowhere. She is beautiful, witty, laid back and just a really cool person. Here is your chance to be with someone you like (sure, it's mostly a physical attraction but the circumstances kin of forces it to be) but you are stuck with this other woman who you're only with because you thought she was the last one on earth.

So yeah. Phil is now in a situation where he has to spend the rest of his life with a person he doesn't really like, and just around the corner there is this amazing woman who, even if Phil divorced Carol, would never be with him because the three of them are forced to engage in each others company. This is a stalemate and Phil just wishes he would've held out for a few more days.

Because what if he never married Carol? what if they just hung out as friends when Melissa appeared. Phil then could have pursued Melissa and stayed friends with Carol. Would you call him creepy then? No you wouldn't, but because he is afraid of conflicts and knows that what ever he does Melissa will always be out of his reach, but he still tries to make a connection, that makes him a creep.

I am not saying his methods are just, but I understand him and I am not judging him. Because who are we to judge?

Peer pressure: why peoples sexual preference should not matter

WARNING!!! I will be spoiling some details about The last of us and the last of us: Left behind



I am not a feminist. Feminism has become so twisted and mutated that most people who call themselves feminists (or at least the ones that I have met, not judging beyond my own knowledge) don't know what it's all about, and I won't go into it because that's not what this is about.

I am all for equality. I have spent my life treating everybody with the same amount of respect, or at least the amount of respect they deserved, not making any difference between man or woman.
I like to believe that most people think like me and from my experience I have never really encountered sexism or racism in my day to day life. Sure you hear some inappropriate jokes from time to time, but when the chips are down and things are being taken more seriously I have never met a person who is outright hateful in any way shape or form.
I guess some would call me sheltered because of this and I probably am to some degree, but this has given me the opportunity to develop along the right paths. I never had to scream my beliefs in someone else's face and never had other peoples beliefs screamed in my, until a couple of years ago.

It may sound unbelievable, but it was only recently that being gay became widely accepted. At the turn of the millenia, people would still be lynched if they came out. It was weird and wrong to be gay and people would be upset when someone told them they were gay, but the something happened. All of a sudden it was ok, great, we can finally start accepting people for who they are and people could finally be themselves. There was, and still is, a lot of resistance to the whole thing but over all the world said "it's ok to be gay" but then something else happened. Gay rights movements, Feminists and anti-racism groups started taking to the streets. they figured that since it was ok to be gay, it was also ok to start raising you voice about it. This is of course a good thing, spread the message, but they became so passionate and almost fanatic about it that they started hating people who, wasn't necessarily against gay people and feminists only not as vocal or involved in the discussion as they were.

If you weren't at the front of the Pride parade you were a gay basher, this was their philosophy, and that sounds so wrong to me. Why did the fact that it became acceptable to be gay turn so many gay people into militant advocates for their cause? there is no need for anger anymore, shouldn't we rejoice in the fact that the anti-gay community have shrunk tremendously over the last few years?
The situation has spiraled so far out of what it once was that straight people are actually scared not to voice their opinion even if they are positive towards homosexuality, because if they don't say that they are pro-gay they think people will believe the opposite.

A perfect example (and the reason why I wrote this) is the DLC for The critically acclaimed video game The last of us. in the DLC we get to play Ellie (one of the main protagonists of The last of us) before she appears in The last of us. We get to meet her best friend and see how their friendship develops. At the end of the game they have to go their separate ways and at that moment they share a kiss.
For me, that ruined the game. Not because they were gay, but because the issue of homosexuality was addressed so incredibly blunt and not to mention the fact that love ruins friendships. Sure, this was the last time they were going to see each other so their friendship was kind of getting ruined anyway but why did the writer, Neill Druckman who also directed it, feel the need to address homosexuality so abruptly?

The funny thing is, In the main game, homosexuality had been introduced but in a much smoother and better way. The character named bill Was gay, he lived in a town with his partner and it never got shoved in your face. Instead we got a incredibly touching scene where Bill finds his partner dead. His homosexuality had never been mentioned before but the second you saw that scene you knew Bill had loved that man more than as a friend. it was a perfect depiction of how un-spectacular it is to be gay in the world of today. Homosexuality has become such a ordinary thing that there is no longer a need for people to make a big deal about it. Instead of looking like a person who's fighting the good fight, they come of as ignorant for shouting out what we already know.

Of course, homosexuality is still not accepted everywhere. There are still countries where it is punishable with death to be gay. That is where the fight needs to be. I recently read about the first ever Pride parade in in Nigeria. That was a truly brave act, but to hold a gay pride parade in Sweden (where I live) seem like a wasted opportunity to me, instead take the fight where it needs to be fought.
Stop shouting in my ear about gay rights, I know all about it and I am all for it.

After reading some interviews with Neill Druckman it becomes clear that he is a victim of peer pressure. Before the game was released, there were never any mentions about homosexuality and Feminism (both subjects are expertly handled in The last of us). He had simply written characters who had a purpose for the story, not adding a bunch of female characters to make the game more appealing to women or shoving in Gay relationships for the sake of them being gay. This was simply a game filled with different, and very human in all manner of ways, characters.
After the discussions about Ellies sexuality started popping up on the Internet, Neill started to change his opinion. All of a sudden Ellie had always been gay but there was not a chance to explore that properly in the game, why did'nt he just say she was gay from the beginning? Why did he choose to reveal that first after people started speculating? because he was afraid people would be mad at him if he had said that she wasn't.


The point I am getting to, and have already mentioned but I'll do it again for the sake of things, is this. There shouldn't be such a big deal that a Video game protagonist is gay. We live in a world where it is as normal to be gay as it is to be straight. We should not emphasize the fact that She/he is gay, instead we should focus on the things that these two persons love about each other.
Focus on the love and the attraction rather than the sexual preference.

Like Seth Rogen said in Paul

"It's all about the pleasure thing"

The timeparadox, or why Days of future past didn't make sense

Before we begin, I would like to say that this article is just for the laughs. Do not take it to seriously since it will have some plotholes and inconsistensies.


X-men: Days of future past was a good movie. It was very entertaining and well made, except for one thing. The script.

Normally, if the script is as bad as it was here, I would hate the movie with every fibre of my being, but DoFP was so good I almost managed to look past the horrible plotholes.
Most people online agree that the movie was awesome, some of them acknowledge the plotholes, but no one has even mentioned the one thing that really perplexed me.

How can Trask be alive in 2006 if he died in 1973?

I can already hear people screaming obscenities about how ignorant I am, but just hear me out.

Let's begin in 1962. First class. Charles Xavier starts the school for gifted children. Erik Lensherr goes around the world killing nazis. Together they help the humans avert the Cuban missile crisis, but after that they go their separate ways.

1973. Having left Eriks band of mutant thugs, Mystique goes after a man called Bolivar Trask. He is building a robot that can target the mutant gene in anyone who has it. These "sentinels" are meant to help the humans against the mutant threat. Mystique finds Trask in Paris and shoots him dead. This fuels the anti-mutant movement and the sentinels are deployed in full force. For decades the sentinel hunt down almost every mutant on the planet, but then they start targeting humans who will give birth to a mutant.
By the year 2023 there is almost no humans or mutants left. Xavier, together with Lensherr, Logan, Ororo Monroe and a few other hatch a plan to end the sentinel threat and even undo all that has been. They send Logan back in time by projecting his 2023 concious into his 1973 body. There he has to find Xavier and together they will stop Mystique from sealing the fate of the world.

They manage to stop Mystique. Human-mutant relations are shaky but at least there won't be any sentinels. Xavier continues with the school for gifted children and soon forms the first X-men. All is relatively calm until the beginning of the second millenia. Senator Kelly, staunch anti-mutant, proposes that since the mutants are rapidly growing in numbers, a mutant registry should be put to use. This is not something that Lensherr is particularly fond of, given his time in the Nazi concentration camp. He decides that senator kelly should have a taste of hus own medicine, so he simply kodnaps the senator and...well you know the rest.

What I am getting at here is that the 2023 we see in Days of future past is actually the first timeline, the original if you will, that begins with first class and Trask being shot. When Xavier and Logan stops Mystique from killing Trask in 1973 Logan wakes up in a 2023 where the Sentinels never got activated and everything was peachy until 2000 when Senator Kelly...well you know.

All this time we have been watching the outcome of Logan timetraveling in Days of future past. We have been watching the alternate timeline ever since the first X-men movie.

Of course this isn't a 100% airtight theory. If it was then at least Jean Grey and Scott Summers should still be dead at the end of Days of future past, Xavier could be alive since we see someone talking with Xaviers voice in the end of The last stand.

Another plothole would be that we see glimpses of the "alternate" timeline when the 1973 Xavier reads Logans mind, but the only thing we actually see that could work against this theory is when he kills Phoenix.

What they should have done was to show the sentinels killing everybody throughout the years. It could have been a great montage set in the 70:s, 80:s and 90:s. That would have been the perfect way to set this movie apart from the first three but still not ereasing them from history. Xavier says to Logan that they have a lot of catching up to do at the end and that's when he tells Logan about the first three movies.

So there you have it, my interpretation of the Days of future past. It's not meant to be taken seriously, just as a fun excersise of your imagination.



I should point out that X-men Apocalypse is not accounted for in this theory, we'll have to wait another two years to see how that one fucks up everything by being set in the 80:s

Non-Stop. A review and a look at the birth of the modern retro action thriller

I like the Taken movies. No, scratch that, I fucking love those movies. Fastpaced action, condense storytelling and one of the best on screen action heroes of this millenia.

Bryan Mills is both the best and the worst dads in the world. He is overbearing and clingy, and he doesn't realise that his "little girl" is actually a grown up... oh well, a teenager. At the same time he travels the world, puts hus life in danger and kills over 30 people in cold blood, all for his "little girl".

So why am I talking about Taken when I should be talking about Non-stop?
Well, without Taken there wouldn't have been a Non-stop.

Taken is, on paper, nothing but yet another Van Damme or Segal movie. An ex-superagent wants to reconnect with his somewhat estranged daughter. Well, he's in luck (sort of), she gets kidnapped and he only have 48 hours to find her. With his superagent detective skills and a fair amount of excessive force, he battles his way through Paris and finally finds his daughter in the nick of time.

With a little imagination this could actually be mistaken for Schwarzeneggers classic Commando or Van Dammes Die hard wanna-be Sudden death (both very enjoyable action flicks) except for one major difference; Liam Neeson. Neeson is a major actor, I'm not saying JCVD or the terminator are not major actors, but we can all agree that Liam Neeson is in a whole other league.
Casting Liam Neeson as Bryan Mills transformed Taken from a silly but entertaining 90 minutes into a gritty, serious action thriller that portrays a crime that happens all the time in the real world that we might not be aware is that serious.

Neesons acting skills elevated the movie out of the B-action swamp and turned it into a world wide sensation, and thus a new genre of action movies was born.

In rapid sucsession, Liam Neeson appeared in several action and thrillers.
Unknown, The A-team, The grey and of course taken 2. They were all B-movie material (The grey is the exception. That movie is actually an amazing movie) that were graced by the presence of a great actor. This made the rest of the cast&crew work extra hard to make the movie better than it should have been.

I'm probably generalising a bit. A-team woild probably have been awesome even if Neeson didn't play Hannibal.

Of course, by becoming a household name among action fans, Neesons earlier movies have been somewhat over shadowed. Movies like Schindlers list and Kinsey that really made use of his acting skills. But can never forget that it was because of these earlier performances that we reacted the way we did when Taken came out. That a serious actor (with a somewhat tarnished rep after a certain Sci-fi epic) would take on a silly action movie and actually make it good.

Todays audience will always think of Bryan Mills when they hear the name Liam Neeson, while the somewhat older audience might think of Rob Roy, Oscar Schindler or even Qui-Gon Jinn. But some of us will remember how Liam Neeson transformed himself from actor to the greatest actionhero of the second millenia.


So what about Non-stop? Any good?

It's basicly taken 3 (that one is actually coming next year) and Neeson once again saves a kind of lackluster thriller and makes it enjoyable by simply being awesome at what he does. apart from a few silly twists and a way to over the top ending, both the writers and the director have made decent enough efforts to make a good movie.

Creepy countdown del 6: Galenskapens sista utpost

Jag vill bara påpeka att de tekniska problemen fortsätter. Av någon oförklarlig anledning så visa bara halva videofönstret här på bloggen. Det enda jag kan erbjuda är att ni kollar på klippet i fullscreen och läser texten efteråt, eller helt enkelt skiter i bilden och fokuserar på ljudet medan ni läser. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.


Så var vi framme vid det fjärde och sista spelet. Det var nu eller aldrig, det här var sista chansen att lista ut varför skräckspel inte skrämdes så mycket som de borde.

Spelet vi skulle spela var Outlast, ett tämligen nytt spel (4:de September i år), och det var lite av en chansing. Jag hade hört att spelet skulle vara läskigt men mer än så visste jag inte.
Nåväl, vi började spela och det stod klart ganska tidigt att det här var ett spel som visste hur man skrämdes.

Till skillnad från Slender så förlitade sig inte Outlast enbart på en enda överhängande skrämseleffekt. I Slender var det Slenderman och vetskapen om att Slenderman lurar nånstans i skuggorna som skrämde en,annat än det så var det inget. I Outlast var det flera faktorer som fick en att dra efter andan mer än en gång.
Först och främst så vet du inte vad du kan förvänta dig inne på Mount massive mental asylum, där spelet utspelar sig, du har ingen aning om det är övernaturliga fiender eller bara tokiga gubbar som hoppar runt. Sen har du en något mer definierad story (dock inte alls så utvecklad som den skulle kunna vart)
och ett överlag  mycket mer polerat och fullständigt spel.


Men det var en sak som verkligen skiljde Outlast från resten av drägget som kallas för skräckspel nu för tiden...Det var det faktum att Outlast var asläskigt från början till slut. Hur kunde det vara det? Vad var det speciella med det här spelet? Svaret är variation.

I Outlast så fanns det flera olika skräckfaktorer, det är inte bara ett monster, du har den store besten som ständigt dyker upp och skrämmer skiten ur dig. Du har diverse mentalpatienter som mer eller mindre förlorat all fattning och svamlar på om Wallriders, röster i deras huvuden och någon sorts Messias. Sen har du också det mystiska spöket som smyger runt och dödar folk till vänster och höger, så ni förstår...Det finns en hel del att vara rädd för. Ja just det, jag glömde bort den galna doktorn som fått för sig att det enda sättet att bota galenskap är att skära sönder och deformera sina patienter.

Även om vissa moment upprepas om och om igen och en del pussel känns ditpetade för att det hela ska vara mer...speligt liksom men utöver det så är Outlast ett praktexempel på mycket skräck, varierad skräck och väl nyanserad skräck.


Och däri ligger svaret på gåtan som ätit upp oss inifrån. skräck är bara läskigt en gång, kanske två om man inte mixar upp det lite. Det är som en riktigt bra boxningsmatch, mycket fram och tillbaka och högt tempo och varierat utbyte av träffar. Det är exakt det som gör ett skräckspel läskigt och det är det som ser till att det fortsätter vara läskigt efter att du spenderat fem eller fler timmar med det.
Det är ju annorlunda för filmer. De behöver bara var läskiga i 90 minuter eller som mest 120 kanske och därför behöver de inte vara lika varierade som skräckspel behöver vara, och sällan är.

Så nu när vi har förstått oss på skräckspel och vad som gör dem läskiga, vad ska vi nu göra? Fortsätta spela alla skräckspel som vi kommer över i hopp om att hitta ett som kan skrämma oss ordentligt. Outlast är ett bra exempel men jag tror att vi framtiden kan ge oss ännu bättre skräckspel...Den som lever får se.

The creepy countdown del 5:en evig mardröm

Så efter en resa ut i rymden och ner i helvetets djupaste skrymlsen…utan att ens rycka till, bestämde vi oss för att utforska det fantastiska.

Det gick ett rykte på internet när allt det här spelandet pågick. Ett rykte om ett hemligt labb där en ännu hemligare division av Amerikas försvarsmakt förvarade och experimenterade på oförklarliga och övernaturliga väsen…

Detta hade några personer läst på om väldigt utförligt och designat ett spel runt, spelet hette SCP: Containment breach.

I SCP så spelar du en testperson som ska vara med i ett experiment med ett väsen som kallas SCP 173. En två meter lång, humanoid, betongstaty som man aldrig får bryta ögonkontakten med om man är i samma rum som den, då kommer den att döda dig på mindre än ett ögonblick.

Självklart går något fel, och när och två andra testpersoner stängs in i samma rum som 173 så går strömmen. De två andra dör på… just det, ett ögonblick och när ljuset tänds igen så står 173 rakt framför dig. Dörren till resten av labbet är öppen och nu gäller det att ta sig ut.

SCP: Containment breach var väldigt snarlikt Slender. Simpel speldesign med fokus på ren och skär terror, men där Slender jobbade med hela popcorn scare grejen, så använde containment breach sig av försvarslöshet som ditt största hot. Man kunde ju faktiskt bara vända på klacken och springa rakt ut i skogen om Slender dök upp, men när 173 dyker upp blir du tvungen att möta din rädsla ansikte mot ansikte.

Det var helt enkelt en metod som fungerade och spelet var definitivt läskigt, mycket läskigare än Doom, men inte riktigt lika läskigt som Slender.

Så vad var det som gjorde att spelet inte var lika läskigt? Jo, och nu börjar vi komma hela ”skräckspel som inte är läskiga” grejen på spåren. Grafiken var inte top notch och det var mer än en gång som spelet buggade så grovt att vi fick börja om. Det gör ju att man tappar inlevelsekänslan och då åker skräcken ut också.

Detta var något vi upptäckt i tidigare spelsessioner också, det var alltid något med spelet som fick oss att tappa inlevelsen. Bandesign, buggar, loadingskärmar och fler såna småsaker som gjorde att skräcken lade sig.

Så nu började trasslet nysta upp sig, men vi hade ett spel kvar att spela, och det skulle bli en resa in i galenskapens mörka värld, eller var det galningarna som var de mest vettiga? 

The creepy countdown del 4: Ett oändligt mörker

Så efter att vi genomlidit Slender var det dags för nästa spel. I min jakt efter de läskigaste spelen kom jag att tänka på ett spel som hade skrämt mig så rejält att jag aldrig spelat klart det, jag var 13 år och spelet var Doom 3. En gammal klassiker tänkte jag och lade till det på min lista.

Så dagen kom då vi skulle spela och jag tänkte att eftersom jag hade spelat spelet flera gånger förut så skulle jag nog inte skrämmas så mycket av det, så istället gav jag kontrollerna till min syster och tänkte att nu jävlar kommer hon att flyga ur stolen.
För, alla ni som minns det, Doom 3 var ett spel som levde på jumpscares. Stämningen var aldrig det viktigaste. Doom 3 handlade alltid om stressen och vetskapen om att hundratals monster bara väntade på att få slita dig i stycken, och alla coola vapen såklart.

Grejen var ju dock den, precis som med Slender, att om man inte visste om att Doom 3 var läskigt så var det inte läskigt när du spelade det. Min syster satte sig ner och spelade en bra bit in på spelet och fick uppleva de första, och mest, genomarbetade scarsen som är precis i början av spelet. Men av någon anledning så ryckte hon knappt ens till...Det var som om hon inte var rädd för att spela Doom 3.


Så vad var det som hade gått fel? varför var hon inte rädd för spelet som fick min att skita knäck när jag var yngre? (känns så konstigt att skriva såna meningar)


För att det är just det som gör spelet läskigt...Nostalgi, kanske inte nostalgi i ordets fulla mening men det faktum att jag hade spelat spelet när jag var yngre, ännu yngre än vad min syster var vid detta tillfälle, och att jag vid den tiden i mitt liv aldrig hade upplevt något så läskigt förut.


Doom 3, precis som Doom 1 och Doom 2, lever nästan helt och hållet på svunna tider. En tid när det räckte med lite monster och väsande rör för att skrämmas och det är därför som jag fortfarande hoppar till när jag spelar det, och min syster knappt rör en min...


Så nu har vi kommit en bit på vägen med att förstå varför skräckspel är läskiga.
Nästa gång ska vi utföra ett experiment. Ett experiment som vinglar på gränsen mellan sanning och dikt, skratt och skräck, verklighet och mardrömslik fantasi...

The creepy countdown del 3: Den första besten

Som vi pratade om tidigare hade jag suttit och listat ut vilka spel som jag skulle spela. jag försökte dra ut på väntan och undvika spelen så mycket som möjligt, men till slut var det oundvikligt.
Jag och och min syster satte oss ner och tog tjuren vid hornen...eller snarare monstret vid tentakelarmarna.

Tanken är att ni nu ska snegla på videon medan ni läser resten av texten. Själva bilderna är inte det mest intressanta, utan ljudet som strömmar från min och min systers strupar




Slender: The arrival var det första spelet vi spelade. När jag tänker efter så var det nog inte rätt spel att börja med. Det satte standarden allt för högt, något vi ju inte kunde veta då...Men hur som helst så spelade vi det nu och det fanns ingen återvändo.


Jag ska inte sitta här och recensera spelet. För det första så klarade jag det inte, videon ni tittar på var från början ungefär 40 minuter lång och innehöll en del långsamma delar. Sen så är det så att poängen med denna creepy countdown är inte att recensera (som jag säkert sagt hundra gånger nu, använd orden bättre Tobbe) utan att analysera.


Så vad är det som får mig och min syrra att skrika i högan sky? Vad är det som förlamar mig till den punkt att jag inte längre kunde spela spelet utan bara satt där och skrek?

Slender: The arrival är inget utstuderat spel. Den lilla story som finns är egentligen ganska ovidkommande. Stämningen är, tro det eller ej faktiskt inte så skräckfylld som man kan tro. Det finns ingen läskig musik, inget övervåld och litervis med blod. Det finns inte ens ett ordentligt monster, så vad är det som är så förbannat läskigt då?
Skräcken finns inom oss. Vi skrämmer upp oss själva, och där i ligger det geniala med hela slender legenden (om man nu kan kalla det en legend). Vi har alla hört talas om The Slender man, eller bara Slender kort och gott, och vi har hört historierna om folk som spelat spelet och svimmat av ren förskräckelse. När vi sätter oss ner för att spela spelet så utgår vi ifrån att spelet kommer skrämma skiten ur oss. Det hjälper inte heller att majoriteten av spelet utspelar sig i en mörk och hotfull urskog, en plats som är genetiskt inpräntad som farlig i varje människas DNA.

Slender är också ett väldigt effektivt monster...väsen...eller...utomjording?... Vi vet inte vem eller vad han är för något och vi räds alltid det vi inte känner till, det är en försvarsmekanism (även den sitter djupt inne i DNA:n)


Sen är det också så att eftersom Slender man kan kringå universums lagar (teleportering, Morphing OSV) så lär vi, spelarna, oss snabbt att han är snudd på omöjlig att undkomma


Detta är varför Slender: The arrival är så överdjävulskt läskigt. Det vet vad som skrämmer människan som ras och kapitaliserar på detta. Det låter story och funktion hamna i skymundan för att skräcken ska få så mycket utrymme som möjligt.

Slender vet att det är läskigt, och det gillar det...




Nästa gång fortsätter historien och vi kommer att få följa med ut i rymden för att få stå ansikte mot ansikte med helvetets vidrigaste vidunder...

The creepy countdown 2013 del 2: little horn is born

Så varför gör jag det här? Varför sitta och analysera skräckspel istället för att uppleva dem? Jo, de senaste åren har skräckspel gått från att vara ett sidospår i industrin till att vara genren som bidrar med flest nyskapande spel. Om än fortfarande en doldis så är det skräckspel som (enligt mig) har revulotionerat TV-spel och datorspel. Skräck verkar var den genren som flest oberoende spelmakare leviterar mot, men även flera av de större företagen. EA slog på stort när de släppte Dead space, och succén var ett faktum.


Efter det så har skräckspelen bara blivit fler och fler, jag säger inte att Dead space var det första skräckspelet någonsin, det fanns självklart spel innan, spel som blivit klassiker så som resident evil och silent hill.
Dead space var dock den så kallade "renässansen". I och med Dead space så växkade genren om och skräckspel blev plötsligt mycket mer effektiva på att göra det som alla skräckspel genom tiderna försökt, vara läskiga.


Så vad är det som gör spel så mycket läskigare nu än förr? Ja, det är vad vi ska undersöka nu.
Först och främst så måste vi diskutera vad det är som faktiskt skrämmer oss, det här kommer inte att bli någon psykologisk studie (jag må vara bra på att snacka skit, men jag tänker inte sitta här och hitta på saker) utan jag tänkte utgå ifrån vad som skrämmer mig, och jag är ju en ganska normal person så det funkar väl som en någorlunda rättvis mätsticka.


Så vad är det som skrämmer mig? Jo, självklart så spritter jag till så fort mördaren/monstret/galningen hoppar fram runt ett hörn och sätter kniven/klorna/tänderna i det helt oanande offret. Men om det är något som verkligen får adrenalinet att pumpa så är det själva upptakten till "the jumpscare" den där tysta stunden precis innan, lugnet flre stormen liksom. Det är då som paniken slår till, jag klarar inte av spänningen. Ett perfekt exempel är scenen i Cloverfield när våra hjältar går ner i tunnelbanesystemet och TJ Miller onte vet hur man sätter igång mörkerseende på kameran. Det går flera minuter utan att man ser något alls, ibland hörs ett ljud och man vet att när som helst dyker monstret upp. Så till slut hitta han knappen och då ser man att hela tunneln är full av små ettriga monster, skräcken är total.


Det är denna känsla som de nyare spelen har anammat. De äldre spelen satsade mer på övervåld och utstuderade boss monster (ja, jag hänvisar till de tre första Resident evil spelen). Visst finns det undantag, så som Silent hill 1 och 2 och Eternal darkness...så vad är det jag försöker säga med allt det här svamlet?
Skräckspel nu för tiden är mycket läskigare än va dem var för bara några år sedan och det var därför jag tyckte att det skulle passa med den här djupdykningen just nu...


Så nu har vi listat ut varför tiden var rätt för den här artikelserien och vad det ör som faktiskt har ändrats sen gårdagens skräckspel.
I nästa artikel ska vi börja rota bland monstrena och ta reda på vilka som skrämde mig mest.

The Creepy countdown 2013

Välkommna till The Creepy countdown 2013. Der var ett tag sen och därför ska vi göra något riktigt speciellt den här gången. Tidigare har jag listat läskiga filmer och diskuterat olika känslor som olika skräckfilmer har väckt, men i år blir det annorlunda...



Vi vet alla att filmer kan vara extremt läskiga (läs min recension av The woman on black så får du veta exakt hur jävla läskig en film kan vara) men spel är någit som jag länge undrat över om de kan vara läskiga.
Visst finns det läskiga spel, det vi allihopa, men jag satte mig ner och börjad finurla på vilket spel som var det läskigaste. Jag började finkamma internet, vänner och min egen hjärna för att kunna göra en lista över de läskigaste spelen, sen skulle jag spela dem, recensera dem och utröna det läskigaste spelet av dem alla. Så efter att ha listat de 30 läskigaste spelen jag kunde hitta satte jag och min syster oss ner och började spela. För att göra det hela lite roligare så satte vi upp en kamera som filmade våra reaktioner, tanken var att själva videon av oss när vi sitter och skriker skulle vara recensionen.


Till en början gick det bra, vi spelade en del spel som verkligen fick oss att Hoppa till, men efter några veckors spelande (vi spelade bara på Tisdagar och Torsdagar eftersom jag har eftermiddagarna, och set är därför som det var tyst på bloghen umder en längre tid) så insåg vi att även många de läskigaste spelen inte var så skräckinjagande som de borde vara.

Projektet var nära på att falla sönder. Vi hade filmat 6-7 spelsessioner utan att det framkallat ett enda skrik. Vad skulle vi visa upp om vi inte hade material som var underhållande? Så jag började grubbla över varför spelen inte var läskiga. Hur kom det sig att några av de spel som världen över hyllats som de läskigaste genom tiderna inte ens fick oss att dra efter andan?


Då, plötsligt, förstod jag. Det var som om en dimma lättade från min hjärna och jag såg på skräckspel med helt nya ögon...




Och där avslutar vi för idag. Som ni kanske märker kommer det här bli väldigt annorlunda. Det kommer att bli en djupdykning ner i de mörkaste skrymslen av skräckspelens inre. Tillsammans kommer vi att ta reda på sanningen om skräckspel och deras förmåga (eller ska jag säga oförmåga) att skrämmas.

Och om ni undrar vart alla videos tagit vägen, som jag skulle ha använt egentligen, så kan jag försäkra er om att ni kommer att få se dem, i alla fall de bästa av dem. Som lite extra krydda på det här årets Creepy countdown...

200

Det här blir mitt 200:de blogg inlägg...och det tänkte jag fira med pompa och ståt, nej jag skojar, men det är ändå inte ingenting. Jag trodde faktiskt inte själv att jag skulle komma så här långt när jag började för nästan fyra år sedan (den nionde September är det exakt fyra år sedan). Jag hade sen något år tillbaka skrivit kortare recensioner på Gamereplay. Där hade dem en tävling varje månad, den som skrev flest recensioner på en månad fick ett presentkort på 500 spänn. Jag ville verkligen ha det där presentkortet (mest för att jag var arbetslös och inte kunde stilla mitt habegär).

Efter en månad så lyckades jag med nöd och näppe vinna och jag fick mitt presentkort. Grejen var var dock den att jag hade börjat tycka om att skriva recensioner så jag tänkte "varför fortsätter jag inte skriva recensioner?", men nu ville jag inte skriva om begagnade spel längre, nu ville jag skriva om min största passion här i livet...film


Till en början hade jag inga planer på att starta en blogg, jag hade haft en innan som jag gav upp på efter bara några veckor. På den bloggen hade jag haft ett mer klassiskt upplägg, med nyheter, tips på roliga saker på internet och en del egna tankar om saker. Det blev väldigt fort ett format jag inte kunde följa, mitt liv var inte händelserikt nog för att fylla en sådan blogg, så jag lade ner det ganska omgående. Nu visste jag dock vad jag ville skriva om, och det var just film. Jag började recensera alla filmer jag såg hemma eller på bio och jag använde mig av någon sorts anteckningsgrej på facebook som inte ens existerar länge.
Jag visste inte riktigt vad jag ville få ut av det hela, jag var inte ens säker på att folk kunde läsa det jag skrev, så den nionde september 2009 startade jag www.hereismythoughtonit.blogspot.com




Det första jag gjorde var att flytta över de recensioner jag skrivit på facebook, sen var ruljansen igång. Jag recenserade allt jag såg, spelade och hörde, entusiasmen var på topp och kreativiteten flödade.
Jag skrev för att det var roligt, jag skrev för att jag ville. Jag hade aldrig en tanke på att skriva för att bli känd eller få en massa tusen följare, det kom senare. Efter att ha hållit på ett tag aå började jag tröttna, jag hade hittat ett sätt att se hur många besökare bloggen hade varje dag, det var inga överväldigande siffror direkt. En genomsnittlig siffra var nio visningar i månaden vilket jag inte såg som tillräckligt många. Det här var i början på 2011 och där någonstans började jag tappa intresset. Inläggen blev färre och kreativiteten låg på noll. Detta berodde mestadels på falnande intresse och ytterst infekterade personliga problem, första halvan var därför i stort sett helt tom på någon sorts aktivitet. I ett desperat försök att hitta tillbaka till "fornstora dar" så skapade jag mitt mest ambitiösa projekt hittills, T.W Galan.


Visst hade jag gjort listor förut, några av mina favorit alster har varit listor (A list of "ape"ic proportions ligger nog på topp) men ingen lista har varit så ambitiös som T.W galan. För er som kanske inte känner mig så bra så avskyr jag Oscarsgalan. Inte nog med att de flesta filmerna som vinner en Oscar i stort sett har köpt statyetten med goodiebags och rövslickeri, det är nästan aldrig rätt film som vinner. Därför startade jag lin egen prisutdelning, en prisutdelning där jag valde vilka filmer som var mest förtjänta sitt pris. Visst kan det låta som om jag fått en släng av hybris, men bloggen heter ju faktiskt hereisMYthoughtonit.



Och så var vi framme vid nutiden, eller rättare sagt 2012, the year of the podcast. Till en början kändes 2012 som året då jag gjorde comeback, jag skrev flitigt i början och jag gjorde fler biobesök än någonsin förut, mest för att jag nu hade fast jobb men också för att man kan ju inte dela ut priser till filmer utan att ha sett alla. Året flöt på bra, jag startade till och med en podcast, den kom till som ett substitut för mitt skrivande då jag vid det här laget imte orkade skriva allt jag ville ha sagt. Nu har den blivit en förlängning av min blogg och även om det inte blivit en i veckan som det var tänkt så är jag väldigt stolt över att nu ha en blogg och en podcast. Dock höll podcasten på att bli mitt tillintetgörande.
Mitt skrivande började tappa sin kvalitet, och jag skrev mindre och mindre, men jag visste att om jag bara gjorde åtminstone en podcast i vecka så skulle jag inte svika mina läsare (och lyssnare, vi det här laget). Men precis som året innan föll jag ner i en depression, det låter väldigt dramatiskt och jag överdriver en aning, men jag var verkligen "nere" Under den perioden. Jag fortsatte hela tiden med podcasten, men till slut så orkade jag inte mer och jag bestämde mig för att lägga ner hela bloggen på obestämd tid.
Det gick tre månader innan jag ens började tänka på att blogga igen och då var jag fortfarande inte direkt pepp på att börja igen, så här efteråt så känner jag att jag borde ha väntat ett tag till, men jag kunde inte svika min lilla men trogna skara fans. Än en gång kunde jag falla tillbaka på mitt passionproject TW.Galan. så var vi äntligen framme vid 2013. Jag vet att den här artikeln blev en aning lång, men det var en historia jag ville berätta utan att korta ner den allt för mycket. 2013 är sannerligen året då jag kom tillbaka på riktigt. Efter några stapplande första månader så tycker jag själv att 2013 har varit ett väldigt bra år so far. Här näst ska jag återuppväcka en död tradition som kallas Creepy countdown och senare i år kommer den tredje T.W Galan, men där i mellan kommee ni kunna läsa nya recensioner och lyssna på mitt skitsnack i podcasten.


Hereismythoughtonit har inte blivit en legend och jag når kanske inte ut till så många som jag en gång hoppades på, men en sak vet jag. Nu precis som i början så skriver jag bara för att ha kul, det faktum att jag har dryga hundratalet läsare i månaden, läsare från all världens hörn (Tyskland, Polen och USA utgör en stor del av min läsarkrets) är bara en fet jävla bonus.

Nej, nu ska jag inte dra ut på det mer. Ha det bra och fortsätt läsa Sveriges just nu enda blogg som tycker att originstorys är överskattat och uttjatat...

Slutet på en modern legend

Innan du börjar läsa denna artikel. jag vet inte hur mycket jag kommer spoila, men jag vet att jag kommer diskutera plotten i alla tre filmer och om du inte har sett en eller alla filmer i trilogin så bör du vara försiktig när du läser detta. Jag ska försöka att inte spoila så mycket men jag lovar inget... I tisdags (den 24 Juli) 00:11 så reste jag mig ur biostolen efter dryga tre timmar. Det var en blandad stämning, alla applåderade men jublet höll på sig. Det kändes på något sätt inte rätt, var det här verkligen slutet på en av modern filmkonst mest utstuderade berättelse om brott, plikt, ära, hopp och ovillkorlig hängivenhet? Denna buffliga och högljudda actionrökare som lade mer krut på explosioner än på faktiskt innehåll kan väl inte vara fortsättningen och avslutningen på ett av de bäst skrivna manus under 2000-talet ? Men ju mer jag satt och tänkte på det, desto mer insåg jag vad det var jag hade bevittnat ett innerligt och ärligt slut, inte bara ett slut på historien utan även ett farväl, för hur mycket man än kan önska det så är det ju bekräftat, det här är den sista delen i Christopher Nolans filmsvit om den mörke riddaren. Men vad är det som gör dessa filmer så exceptionella ? Vad är det som göre dessa filmer så mycket bättre än de flesta andra som görs nu för tiden ? Jo det är många aspekter såväl dramaturgiska som tekniska och det började redan i första filmen, Batman begins.

2003 var Batman ganska så död, visst fanns han i tv-serier och i tidiningsform, men som filmkraktär hade det inte gjorts en riktigt bra Batman film sen 1993 (Batman: mask of phantasm). Batman forever och Batman & Robin var riktiga bottennapp, jag måste dock erkänna att jag gillade dem när jag var mindre men ju äldre jag blev desto mer insåg jag vilken skymf dem var. Så när rykten började cirkulera om att en ny Batmanfilm skulle göras och att den skulle handla om hur han blev Batman gick jag i taket. Jag minns fortfarande när jag först läste om det. Det var på nyårsdagen 2005. Jag var på väg hem från några bekanta (ok några bekanta till mina förlädrar) och jag hade med mig senaste numret av Bionytt. Jag hade inte läst hela på resan ner (jag tror vi var i Småland) så jag hade inte upptäckt artikeln om Batman än, men när jag satt där och läste rubriken "Christian Bale i rollen som ny cool Batman" Jag blev så paff att jag faktiskt sparade tidningen och läste om den då och då under året som gick fram tills filmen hade premiär, detta var inna jag var särskilt aktiv på internet (jag var en lat bloomer, jag hade inte ett propert internet förrän 2006 tro det eller ej) så jag hade inte mycket mer information än denna artikel på mjäkiga 12 rader och de bakom kulissen snuttar som visades på TV. Jag har faktiskt kvar tidningen fortfarande, i väldigt bra skick. Men så kom den ödesdigra dagen då jag skulle få se den första nya batman filmen på sju år. Tajmingen var vidrig, jag var hos min mormor och där hon bor har dem bara en lite biograf som typ visar en film i månaden, men tro det eller ej, dem visade faktiskt Batman begins, och det var en smygpremiär som grädde på moset. Jag, min syster och tre till satt alldeles ensamma i en av de minsta biosalonger jag någonsin varit i, och så började filmen. Drygt två timmar senare kom vi alla ut ur biografen och visste att vi sett den bästa Batmanfilmen någonsin, men sådana tankar har man nästan alltid så fort man kommer ut från visningen av en riktigt bra film, det tog inte lång tid innan jag började jämföra den med mina gamla favoriter; Batman (1989) och Batman returns (1992). Jag menar, första halvan av Batman begins så hade han ju inte ens fått idén om att klä ut sig till en lädrelapp, han ba hoppade runt i nåt tempel och tränade hollywoodkarate, men ju fler gånger man såg filmen och insåg hur mycket jobb regissören och skådespelarena tillsammans med manusförfattaren och inte minst scenografen så märkte man att detta var helt klart en mer vuxen och seriös tolkning av Batmanfenomenet, Det var som Peter Vass hade skrivit i den där artikeln i Bionytt. Batman var cool igen. Det handlade inte bara om det faktum att Batman begins var en mycket bättre Batmanfilm än De två senaste, det handlade om det faktum att det här inte var en larvig serietidningsfilm med en massa coola one-liners och explosioner. Det här var en riktig film med tredimensionella karaktärer (nästan alla i alla fall) och en story som inte involverade nedfrysta maktgalningar med isstrålar eller Jim carrey i grön spandexpyjamas. Detta var onda människor med väl förberedda planer och en batmandräkt som var mer pansar än maskeradkostym (plus att den inte hade bröstvårtor) Cristopher Nolan (regissören och medförfattaren) gjorde genidraget att förflytta hela filmen till den verkliga världen, allt var mer eller mindre verkligt, förutom Gotham city då, och han hanterade det hela som om det faktiskt hände på riktigt att en snubbe flög omkring som en jättefladdermus och spöade skurkar. Polisen ifrågasatte huruvida denna karaktär existerade, Alfred oroade sig för sin skyddsling mentala hälsa och till och med Ärkeskurken i filmen, han som fick Bruce Wayne att bli Batman, tyckte att han hade gått för långt. Batman begins vr en väldigt annorlunda Serietidningsfilm. den var liksom som en riktig film och alla andra serietidningsfilmer bleknade i jämförelse. Det skulle ta flera år innan det kom en film baserad på en serietidning som var bättre än Batman begins, och det var The Dark knight...

Internetkändisar...

Wow, det var ett tag sen, men jag har haft en del att göra de senaste typ året sen jag skrev sist (nej, sist jag skrev nåt var i somras eller hur ?) jag har jobbat...ibland. Jag har skrivit en del...ibland, jag har dock för det mesta gjort i stort sett ingenting, jag har helt enkelt varit för slö för att sätta mig ner och blogga nåt, men jag har en del idéer som jag fått under tiden och en del projekt som jag aldrig kom igång med som jag tänkte prova på nu (frågan är om jag kommer orka mer den här gången, vem vet inte du, vem vet inte jag) men innan jag påbörjar nånting alls måste jag prata ut om nåt som stört mig i flera år.

Internetkändisar

Ni vet vad jag pratar om, folk som, för det mesta, blivit kända genom sina bloggar eller sina Youtube kanaler. Folk som Lisanova, KassemG, Smosh, Michael Buckley (What the buck) och så vidare.

Det känns som om hela den här internetkändis grejen har blivit för mycket, förr i tiden (gud vad jag känner mig gammal) så gjorde folk videos på Youtube för att det var roligt. Dem gjorde det inte för att bli populära eller kända, men så råkade några bli det och helt plötsligt föddes en ny kultur. att göra videos på Youtube blev ett yrke, folk fick sponsorer, dem gjorde reklam för olika produkter och dem tjänade pengar på sina videos, vissa tjänade till och med nog för att leva på det (shit asså) sen började det spåra ur ordentligt. Nu är det inte bara lukrativt att vara en Youtube kändis, nu får man stjärnstatus.

Nu finns det "award shows" (streamy awards bland annat) där man kan vinna priser för sina videos men det hela har blivit ett sånt spektakel, Nyhetsprogram kommer dit och intervjuar "kändisarna" och dem får gå på röda mattan och...ja det känns lite överambitiöst för folk som blivit kända pga videos på internet där dem mimar till power rangers titelsången, fem år senare så lever dem på sina fortfarande lika dumma videos (fast med bättre productionvalue).
Fast det värsta med dessa "kändisar är den elitstatus som dem största uppnår, det är läskigt ibland asså, dem samlas, alla dessa unga intressanta människor, och dem umgås som vänner fast bara om man är superkänd på Youtube. Dem gör videos med varandra, åker på galor med varandra och bor på samma hotell så dem kan skoja med varandra och ha roligt tillsammans...Men för typ ett år sen så kände ni inte varandra, ni är bara bekanta med varandra för att ni jobbar med samma grejer, visst har jag arbetskamrater men jag umgås inte med dem utanför arbetet (men det är väl för att jag är så antisocial så skit samma) men ni jobbar ju inte ens med varandra liksom "on a daily basis" så liksom... what the fuck ?

Ni kan tycka att jag är negativ, att jag bara gnäller på detta nya och spännande arbetstillfälle (alla kan lyckas på internet)

och jag ska inte snacka så mycket, jag försökte själv en gång i tiden att lyckas på Youtube (vissa av er kanske har sett det) men eftersom jag inte fick mer än typ 1000 views på kanske två av mina videos så lade jag ner det projektet.
Så ja, jag är lite partisk kanske, men ändå, ibland måste ni väl tänka på samma sätt som jag gör just nu, att det hela har spårat ur lite grann ? Det har gått från ett fritidsnöje till ett heltidsarbete. Fast då kan man ju också se det som den ultimata drömmen, att få jobba och tjäna pengar på sin hobby/ fritidssyssla.

Hur man än ser på det så har detta fenomen snabbt växt till garguantiska proportioner och att det kanske börjar tappa charmen, fast det finns ju fortfarande kanaler på Youtube som inte gör det för pengar (dem flesta för fan, lägg ner nu Tobbe)utan som gör det för att det är kul och det är då som man får den där känslan som man hade första gången man satte sig framför en dator och skulle kolla in den där ny sidan med alla roliga videos, vad hette den ?...

Slipknot, varför jag sörjer

Det kan vara svårt för folk, som känner mig sen en längre tid tillbaka, att förstå att jag inte alltid varit ett metalhead. Jag hade en väldigt spridd musiksmak i början. Jag lyssnade på allt från John Lee Hooker till Backstreet boys. Jag hade svårt att hitta en stil som jag verkligen gillade, men så en dag hörde jag Marilyn Mansons "I don't like the drugs but the drugs like me" Jag var såld och inte långt därefter hade jag skaffat mig hela Mechanical animals skivan (Tack Martin för den finfina presenten) Och det var där det började. Mechnical animals är juinte den hårdaste skivan i världen direkt men den fick mig att börja lyssna på mer och mer Manson och jag upptäckte snart att den hårda musiken var något jag gillade, verkligen gillade. Det kändes rätt att slänga med huvudet upp och ner tills man fick ont i nacken och hoppa upp och ner, energin liksom flödade genom hela kroppen. Senare det året släppte Slipknot sin andra skiva Iowa, jag och min polare satt och lyssnade på den i sträck och jag insåg att det fanns mycket hårdare saker än Manson. Det här var extremt hårt, till och med hårdare än dem där Dark funeral jag hade hört tidigare, det var något speciellt med dem här Slipknot.

Jag köpte skivan själv och lyssnade på den om och igen, det fanns delar jag verkligen avgudade men samtidigt fanns det delar som jag inte riktigt fattade. Slipknot var ett namn som jag alltid skulle komma ihåg men jag var inte säker på att jag tänkte fortsätta lyssna på dem. Tiden gick och jag lyssnade mer och mer uteslutande på metal. Sepultura, Cannibal corpse (bloodthirst är ett mästerverk), Dimmu Borgir, Black sabbath, Iron maiden, Limp Bizkit, Judas priest. Jag blev mer och mer besatt av den speciella känslan som ingav sig när man hörde dem tunga riffen och dem exploderande trummorna, Slipknot hände det att jag lyssnade på tills jag hittade en till skiva med dem, deras självtitulerade debutskiva. Den här skivan gillade jag...inte bara som jag gillade Iowa, jag verkligen älskade den här skivan, den var så kaotisk, så brutal. Låtar som (sic) och Spit it out fick mig verkligen att tappa fattningen men samtidigt fanns dem där underliga spåren som jag aldrig riktigt förstod mig på, Scissors, me inside och tattered and torn. Varför var dem så slöa och bara rent underliga ? Ungefär samtidigt släppte Slipknot sin nya skiva Volume 3 the subliminal verses. Det var här det vände för mig.

Volume 3 kändes som ett helt nytt slipknot, borta var Coreys (Corey Taylor, bandets sångare) grova, mullrande röst, istället skrek han verkligen till rösten sprack, han lät nästan manisk, som om han verkligen led sig igenom texraderna. Dem hårda huggande gitarrerna hade bytts ut mot evigt tuggande oljud som ibland bröts av med ett sanslöst solo. Samtidigt så visade banet upp en mjukare sida och istället för att bara vara arga verkade dem nu ha gett upp och förklarade med sin musik att det inte längre funkade att bara skrika, men vad skulle dem i så fall göra? Det var ju det enda dem kunde. Volume 3 var bandets mest mogna och allvarliga skiva hittils och min favoritskiva (vilket den fortfarande är) Mycket av det handlar nog om att jag vid det här laget hade börjat lyssna mer på texterna i musiken jag lyssnade på.
Jag gick tillbaka och lyssnade igenom Debuten och Iowa igen och den här gången lyssnade jag verkligen på låtarna, texten lika mycket som musiken och jag insåg vad det var jag hade missat men samtidigt älskat med Slipknot. Många metalband spelar riktigt hård musik och du får den där känslan, den där man bara vill headbanga och hoppa in i folk och bara explodera, ytterst befriande, Men dem flesta av dem banden reflekterar inte detta i sina texter, Slipknot däremot personifierade denna frihetskänsla i både musik och text. Dem spelade inte bara för att göra bra musik, dem spelade för att själva känna den här känslan, och om dem inte gjorde det så skulle dem inte klara av att kontrollera sig. Musiken var terapi i ordets rätta bemärkelse, både för bandet och för lyssnarna och det märktes att bandet kände sina fans och kände sig nära till sina fans.
I intervjuer och livevideos fanns det något speciellt, dem sade inte att dem gillade sina fans bara för att, dem sade det med en allvarlig och övertygande ton. Flera av bandmedlemmarna förklarar även i dokumentären Inside the nine att musiken var deras sätt att ventilera sina känslor, ett sätt att inte falla samman av ilska och aggression och att fansen spelade en stor roll i detta, för utan fansen finns ju inte musiken, och utan musiken...ja.

Detta var 2003 och min passion för Slipknot nådde sin spets, jag kunde inte sluta lyssna på dem. Det var som en drog. Den mest underbara känslan jag någonsin känt spred sig varje gång jag hörde dem, vilket gjorde att det sved extra hårt när rykten började spridas om att Slipknot hade splittrats, och det verkade inte bättre eftersom åren gick och snaran hängde tom. Många av bandmedlemmarna startade sina egna band och sidoprojekt men inga av dem var ens i närheten av lika bra som Slipknot, det var något speciellt som hände när alla nio samlades och spelade tillsammans. Tiden gick och jag lyssnade stadigt på Slipknot fram till 2007 då jag nästan slutade, man kan bara lyssna så mycket på samma musik. Känslan avtog och jag hittade andra musikstilar som jag gillade, den pausen var dock en bra sak, det var under den hör tiden som Indietobbe föddes. Jag började lyssna på Tom Waits och tittade på svåra, smala filmer. Det var kul så länge det varade, men våren 2008 så hände nåt, jag satt framför datorn och slösurfa när jag råkade snegla på ett musikforum och såg att någon skrivit att ett spår från Slipknots nya skiva hade läckt och fanns att tanka. Inlägget var daterat dagen innan och jag blev lyrisk. det tog bokstavligen talat sekunder innan jag hade hittat låten och tankat den, låten var All hope is gone från skivan med samma namn. All hope is gone var en extrem brutal låt, den hade samma intensitet som tidigare Slipknot men hade samtidigt nästan en grindcoreisk känsla som hängde över den. Den var oförlåtande hård och den verkade aldrig ta slut. Slipknot var tillbaka.
Senare, under sommaren så släpptes äntligen den nya skivan. Jag var helt till mig, jag förbokade den, jag nöjde mig inte med den vanliga utgåvan utan betalade nästan 300 kr för den limiterade 2-disc utgåvan, min lycka var total. Jag kom hem och lyssnade igenom skivan och insåg något, Slipknot har blivit gamla, deras musik hade inte samma kraft längre, visst fanns känslan kvar men dem ny låtarna var inte riktigt...Dem hade inte den där grejen, den där Slipknot grejen. Det kändes inte personligt längre, dock får man inte glömma att dem trots detta fortfarande var det hårdaste bandet på marknaden, dem var fortfarande grymma. Även om All hope is gone är deras sämsta skiva så är det fortfarande en nia av tio. Slipknot var tillbaka och dem tog fortfarande inte skit av någon. Nu fanns det bara en ska kvar att göra och det var att se dem live. Med en ny skiva kommer nästan alltid en turné och jag väntade och väntade på att biljetterna skulle dyka upp på ticnet, Juli blev augusti och Augusti blev till september, då hände det. Som av en slump så såg jag en affisch på stan som uppfyllde min högsta dröm (just då) Slipknot skulle komma till Sverige. Datumet var den 12 November och jag tog mig hem så fort som jag kunde bara för att inse att jag aldrig skulle kunna se Slipknot live. Biljetterna var slut. Jag kunde inte fatta att jag inte skulle få se dem live, men så kom ett ljussken i form av fem vänner till mig som alla hade biljetter, en av dem hade dock ångrat sig och ville inte gå, jag kunde inte förstå varför men var lika glad för det, nu hade jag en chans, och kan du tänka dig ? jag fick hans biljett (tusen tack Robin) Nu var det bara att invänta D-dagen. Plötsligt var den här. Jag och mina vänner åkte in till stan tre timmar innan det började och laddade med mat och musik. Sen började det.

Jag är inte direkt religiös, jag tror på pastafarins lära mest för att hela den religionen är ett hån mot alla andra religioner, dock har jag under mitt liv haft några religiösa upplevelser. Första gången jag såg 300, första gången jag såg 2001 ett rymdäventyr, dagen då jag träffade Hideo Kojima, Rage against the Machine live på Hultsfred och Slipknot live på Hovet.
Jag var salig när vi kom ut därifrån, jag var säker på att jag aldrig skulle vara så uppspelt och lycklig igen (och faktiskt har jag nog inte varit det sen dess) Det går inte att förklara känslan. Precis som jag beskrev känslan jag får av att lyssna på metal, den känslan var det fast förstärkt i tusental, miljontal. Jag skakar bara jag tänker på det. I det ögonblicket insåg jag att Slipknot är mer än bara musikalisk terapi, Slipknot är ett tillstånd, ett sätt att vara. Slipknot är som en nära döden upplevelse, som sekunderna innan snaran dras åt runt halsen...


Därför smärtar det extra mycket att Paul Gray (slipknots bassist) inte längre är vid liv. Det finns inget som är så unikt som Slipknot och nu när dem är en mindre kommer dem aldrig mer låta likadant, om dem ens kommer att låta igen. Slipknot har mer än en gång sagt att dem inte bara är ett band utan att dem även är dem bästa vänner, och skulle en av dem lämna bandet eller dör skulle dem sluta göra musik för det skulle aldrig kunna bli samma sak. Därför sitter jag (och många tusentals andra fans) just nu och inte bara sörjer, vi undrar också om det här faktiskt är slutet på resan ? vad händer i så fall efter det här ? vad ska man göra nu ?

På ett sätt skulle det vara så synd om Slipknot nu splittras, men samtidigt måste man tänka på det jag sa tidigare, Slipknot skulle aldrig kunna låta likadant igen och är det då egentligen någon idé att dem fortsätter. Om dem inte kan leverera lika hårt, är det då kanske bäst att dem istället lägger av när dem är på topp ?
Time will tell


Till minnet av
Paul Gray #2 The pig
Du är saknad.

Avatar En djupdykning

Nu när Avatar finns på Blu-ray har jag haft chansen att se filmen ett antal gånger och ju mer jag ser den, desto mer får den mig att tänka efter. Den är fortfarande ett blixtrande äventyr av episka proportioner, men nya känslor och tankar dyker upp, tankar som hämmades av bioskärmens dominerande närvarande. Så nu presenterar jag. Avatar, a second thought.


Alla bör ju veta vad Avatar handlar om, men om ni inte gör det så går vi igenom det lite som hastigast.

Jake Sully var en marinsoldat som under "kriget" blev förlamad i båda benen, han fortsätter sitt liv men finner ingen direkt njutning i det längre. Tom Sully var en framstående forskare som, bara en vecka innan sitt viktigaste uppdrag, blev rånmördad. Lyckligtvis nog så var Tom och Jake enäggstvillingar och Jake kunde därför ta över sin brors uppdrag. Uppdraget handlade om att Tom skulle resa till en planet, eller faktiskt en måne till en planet, som kallas Pandora. Där skulle han, med hjälp av funky future science, byta kropp till en som liknade Pandoras ivnånare, för att kunna studera dem på närmare håll, och vinna deras tillit. Varför då ? Jo för att på Jorden råder det engergibrist, global uppvärming, förorening och allt som kan gå fel har gjort det liksom, men allt detta kan lösas med hjälp av ett ytterst användbart mineral, som kallas för Unobtanium, som det finns mängder av på Pandora. Kruxet är bara att Pandoras invånare (eller Na'vi som dem faktiskt heter) är extremt måna om sin natur, dem ser den som något heligt och därför inte nåt man bara kan skövla undan för att kunna gräva upp en massa sten.

Unobtanium är alltså väldigt svåråtkomligt (hajar ni ? Unobtanium...unobtainable, svåråtkomligt ?) Och därför vill man skicka in människor förklädda, so to speak, som Na'vi.
Jake tar sin brors roll som en av "förarna" till dessa avatarer eftersom varje avatar är anknuten till sin förare via DNA, tur att dem var enäggstvillingar, och så ger sig Jake iväg som en Na'vi tillsammans med några andra avatarer som ska iväg uti skogen för att studera naturen, och om dem har tur, få träffa på lite riktiga Na'vis. En sak leder till en annan och Jake separeras från dem andra och blir kvar ensam i djungeln över natten. Där blir han attackerad av djur men räddas av Neytiri, en Na'vi. Detta är början på Avatar, efter detta så blir Jake mer och mer tagen av Pandoras skönhet och dess invånare, speciellt den här Neytiri. Han spenderar mer och mer tid i sin avatar och allt mindre tid i sin riktiga kropp, samtidigt måste han vara lojal till sitt uppdrag som ju var att finna ett sätt för människorna att få tag på unobtanium och få bort Nav'visarna. Till slut klarar han av uppdraget men vid det laget har någonting hänt med Jake, han känner sig mer hemma i sin avatar än i sin kropp, han känner en större kärlek till Na'vi 'n till människorna.

Så när Människorna kommer för att skövla unobtaniumet så står Jake på Na'visarnas sida och slåss mot sina tidigare vänner. en strid som vi alla vet hur den kommer sluta, Avatar är ju inte den mest originella filmen direkt, åtminstone inte när det gäller story.

Vad vill jag då ha sagt med det här ? Jo, jag vill tala om Avatars extrema naivitet och oförklarligt ologiska manus, ni får missförstå mig rätt, jag älskar Avatar. Avatar är en av 2000-talets bästa filmer, men ju mer jag tittar på den, desto mer kan jag inte förstå hur Cameron tänkte när han skrev manuset. Premissen är det ju inget fel på. En man på uppdrag att spionera på fienden förälskar sig i fiendens sätt och livsstil, en undercover polis som blir ett med sin karaktär, en sorts warpad version av stockholmssyndromet. Storyn har dykt upp förr i filmhistorien. Pocahontas, Ferngully, Donnie Brasco och Dansar med vargar. Det som skiljer Avatar från dessa filmer (förutom Ferngully, men den kan vi bortse från för den är så dålig) är att I Pocahontas och dansar med vargar så är det en människa som vänder ryggen till sitt land och kanske sin religion, men i Avatar är det en människa som vänder sin ras ryggen. Ni få inte tro att jag är någon rasist nu, jag påpekar bara att det känns väldigt drastiskt att förråda hela mänskligheten. Det är ju faktiskt en del av dig. Du föddes ur din mamma, du växte upp på jorden, du levde bland en massa olika religioner, kulturer och ideologier. Alla var kanske inte bra men samtidigt måste man ju salutera mångfalden. Jorden var din födelseplats, den var ditt sköte och for better or worse så är den ditt hem.
Att bara vända ryggen till och förråda hela din planet är nog inte något som man gör, det spelar ingen roll att du kanske kunde springa igen, eller att Na'visarna är mer spirituella, dem är inte bättre än vissa urinvånare här på jorden. vill man uppleva fullständig harmoni behöver man inte åka till en annan planet. Det finns även risken att man till slut börjar vantrivas på en främmande planet, omringad av folk man inte känner (för hur länge man än lever med en annan ras så kan man aldrig bli en av dem, Grizzly man till exempel) och vem kan påstå att dem inte längtar tillbaka till sitt gamla liv, även om det kanske inte var perfekt. Att bara lämna bakom sig all sina vänner och hela sin släkt för att man hellre vill bo i en djungel...Jag kan inte få de att gå ihop.

Avatar är en barnslig, otrolig och naiv fantasi, en fantasi som inte är förankrad i verkligheten vilket slutligen gör den allt för fantastisk. Därför, ju mer man upplever den, desto mer ser man vart sömmarna spricker och man inser att till slut kommer verkligheten att komma ifatt en, och då kanske man inte vill vara blå och gå omkring i höftskynke...

Missförstå mig rätt när jag säger detta, jag älskar Avatar och jag håller fast vid att den är en av decenniets bästa filmer, jag grävde bara lite djupare och hittade till slut något negativt. Samtidigt var det intressant och jag ville därför dela med mig av mina tankar.