Nu när Avatar finns på Blu-ray har jag haft chansen att se filmen ett antal gånger och ju mer jag ser den, desto mer får den mig att tänka efter. Den är fortfarande ett blixtrande äventyr av episka proportioner, men nya känslor och tankar dyker upp, tankar som hämmades av bioskärmens dominerande närvarande. Så nu presenterar jag. Avatar, a second thought.
Alla bör ju veta vad Avatar handlar om, men om ni inte gör det så går vi igenom det lite som hastigast.
Jake Sully var en marinsoldat som under "kriget" blev förlamad i båda benen, han fortsätter sitt liv men finner ingen direkt njutning i det längre. Tom Sully var en framstående forskare som, bara en vecka innan sitt viktigaste uppdrag, blev rånmördad. Lyckligtvis nog så var Tom och Jake enäggstvillingar och Jake kunde därför ta över sin brors uppdrag. Uppdraget handlade om att Tom skulle resa till en planet, eller faktiskt en måne till en planet, som kallas Pandora. Där skulle han, med hjälp av funky future science, byta kropp till en som liknade Pandoras ivnånare, för att kunna studera dem på närmare håll, och vinna deras tillit. Varför då ? Jo för att på Jorden råder det engergibrist, global uppvärming, förorening och allt som kan gå fel har gjort det liksom, men allt detta kan lösas med hjälp av ett ytterst användbart mineral, som kallas för Unobtanium, som det finns mängder av på Pandora. Kruxet är bara att Pandoras invånare (eller Na'vi som dem faktiskt heter) är extremt måna om sin natur, dem ser den som något heligt och därför inte nåt man bara kan skövla undan för att kunna gräva upp en massa sten.
Unobtanium är alltså väldigt svåråtkomligt (hajar ni ? Unobtanium...unobtainable, svåråtkomligt ?) Och därför vill man skicka in människor förklädda, so to speak, som Na'vi.
Jake tar sin brors roll som en av "förarna" till dessa avatarer eftersom varje avatar är anknuten till sin förare via DNA, tur att dem var enäggstvillingar, och så ger sig Jake iväg som en Na'vi tillsammans med några andra avatarer som ska iväg uti skogen för att studera naturen, och om dem har tur, få träffa på lite riktiga Na'vis. En sak leder till en annan och Jake separeras från dem andra och blir kvar ensam i djungeln över natten. Där blir han attackerad av djur men räddas av Neytiri, en Na'vi. Detta är början på Avatar, efter detta så blir Jake mer och mer tagen av Pandoras skönhet och dess invånare, speciellt den här Neytiri. Han spenderar mer och mer tid i sin avatar och allt mindre tid i sin riktiga kropp, samtidigt måste han vara lojal till sitt uppdrag som ju var att finna ett sätt för människorna att få tag på unobtanium och få bort Nav'visarna. Till slut klarar han av uppdraget men vid det laget har någonting hänt med Jake, han känner sig mer hemma i sin avatar än i sin kropp, han känner en större kärlek till Na'vi 'n till människorna.
Så när Människorna kommer för att skövla unobtaniumet så står Jake på Na'visarnas sida och slåss mot sina tidigare vänner. en strid som vi alla vet hur den kommer sluta, Avatar är ju inte den mest originella filmen direkt, åtminstone inte när det gäller story.
Vad vill jag då ha sagt med det här ? Jo, jag vill tala om Avatars extrema naivitet och oförklarligt ologiska manus, ni får missförstå mig rätt, jag älskar Avatar. Avatar är en av 2000-talets bästa filmer, men ju mer jag tittar på den, desto mer kan jag inte förstå hur Cameron tänkte när han skrev manuset. Premissen är det ju inget fel på. En man på uppdrag att spionera på fienden förälskar sig i fiendens sätt och livsstil, en undercover polis som blir ett med sin karaktär, en sorts warpad version av stockholmssyndromet. Storyn har dykt upp förr i filmhistorien. Pocahontas, Ferngully, Donnie Brasco och Dansar med vargar. Det som skiljer Avatar från dessa filmer (förutom Ferngully, men den kan vi bortse från för den är så dålig) är att I Pocahontas och dansar med vargar så är det en människa som vänder ryggen till sitt land och kanske sin religion, men i Avatar är det en människa som vänder sin ras ryggen. Ni få inte tro att jag är någon rasist nu, jag påpekar bara att det känns väldigt drastiskt att förråda hela mänskligheten. Det är ju faktiskt en del av dig. Du föddes ur din mamma, du växte upp på jorden, du levde bland en massa olika religioner, kulturer och ideologier. Alla var kanske inte bra men samtidigt måste man ju salutera mångfalden. Jorden var din födelseplats, den var ditt sköte och for better or worse så är den ditt hem.
Att bara vända ryggen till och förråda hela din planet är nog inte något som man gör, det spelar ingen roll att du kanske kunde springa igen, eller att Na'visarna är mer spirituella, dem är inte bättre än vissa urinvånare här på jorden. vill man uppleva fullständig harmoni behöver man inte åka till en annan planet. Det finns även risken att man till slut börjar vantrivas på en främmande planet, omringad av folk man inte känner (för hur länge man än lever med en annan ras så kan man aldrig bli en av dem, Grizzly man till exempel) och vem kan påstå att dem inte längtar tillbaka till sitt gamla liv, även om det kanske inte var perfekt. Att bara lämna bakom sig all sina vänner och hela sin släkt för att man hellre vill bo i en djungel...Jag kan inte få de att gå ihop.
Avatar är en barnslig, otrolig och naiv fantasi, en fantasi som inte är förankrad i verkligheten vilket slutligen gör den allt för fantastisk. Därför, ju mer man upplever den, desto mer ser man vart sömmarna spricker och man inser att till slut kommer verkligheten att komma ifatt en, och då kanske man inte vill vara blå och gå omkring i höftskynke...
Missförstå mig rätt när jag säger detta, jag älskar Avatar och jag håller fast vid att den är en av decenniets bästa filmer, jag grävde bara lite djupare och hittade till slut något negativt. Samtidigt var det intressant och jag ville därför dela med mig av mina tankar.
No comments:
Post a Comment