Crossroads

Innan jag börjar med mitt smått neo-narcisistiska förord så tänkte jag bara påpeka att jag ju lovade den här recensionen till igår, men i bloggandets flyktiga (och extremt obetalda) värld så finns inga riktiga deadlines, så ni får den idag istället.

Och nu börjar jag då själva recensionen med att säga: Nej det här är inte crossroads starring Britney Spears. Det här är den riktiga crossorads med Karate kid (eller Ralph Macchio som han ju egentligen heter).



Låt mig öppna denna recension med att säga att jag inte gillar Bluesbrothers, jag gillar blues men inte filmen bluesbrothers. Jag har aldrig förstått varför den har blivit så populär ? Den tampas genom hela filmen med skådespelare som inte vet vad dem gör, jag syftar på John Belushi, han är som en robot hela tiden, bara levererar sina rader utan krusiduller. Sen har vi dem smått värdelösa physical gagsen. Inte nog med att dem överlever en expoderande gastank, dem står i en telefonkiosk som flyger upp en sådär 30 meter i luften när tanken exploderar (och så har ni mage att gnälla på Indiana Jones, den filmen hade i alla falla en poäng med sin gag). Men det som stör mig mest med Bluesbrothers är det faktum att dem utgör sig för att vara bluesmusiker men inte en enda gång hör jag någon blues i filmen, jo en gång, i en bilstereo, jag hör en hel del country, funk, jazz, rock men ingen blues. Det känns som om dem valde Blues just för att det kan vara roligt att se hur en nedstämd gitarrspelare skulle tolka hela situationen, men samtidigt så måste man väl på något sätt kunna leva upp till sitt namn.

Jag förstår att ni är lite fundersamma nu, skulle jag inte recensera Crossroads ? Jo men jag har haft lite problem med att hitta en vinkel, en speciell punkt att fokusera på, jag har inte lyckats hitta någon poäng som jag kan dra ut på för att föra recensionen intressant (och lång nog för att publiceras). Inte förrän i går kväll när jag såg filmen en andra gång kom jag på det. Crossroads borde egentligen heta Bluesbrothers och bluesbrothers...kunde dem lika gärna skitit i att göra från början.
Så varför gör jag såna drastiska och smått livsfarliga uttalanden ? Jo det ska jag berätta för er, och det börjar med hur jag kom att få se filmen crossroads (inte Britney Spears versionen).

Jag hade som sagt lovat er kära läsare att recensera en ny film innan måndag (fail) men jag har insett nu, något jag borde insett för länge sen, att varje gång jag ger mig själv en dead line eller ett ultimatum så blir det aldrig rätt. så jag gick runt och grubblade på vad jag skulle recensera, men när man försöker hitta ett recensionsämne så går det aldrig. Jag tänkte att jag skulle recensera en ny skiva men upptäckte fort att ingen intressant artist släppt något nyligen, en till bioaktuell film skulle bli svårt eftersom jag just recenserat den egentligen enda intressanta filmen på bio just då (dramafilmer är ganska tråkiga att recensera och jag vet inte hur intresserade ni skulle vara) så jag kände mig helt villråd.

Då kom min pappa och sade att han ville se en film som hette Crossroads. Precis som ni så tänkte, åh nej inte Britney Spears, men han förklarade fort att det var en film om blues och sånt. Så jag fick tag på filmen efter lite letande på internet och satte mig ner för att se den med min farsa. Jag hade ingen aning om vad filmen handlade om eller om den var något bra, men oftast blir det ju så mycket mer spännande.
Så, tyckte jag att filmen var bra då ? Ja läs själva

Eugene martone (Ralph Macchio) är en ung gitarrspelare, han går på Juilliard School där han studerar klassisk musik, men hans riktiga intresse ligger i bluesen. Han har alltid varit en sann Bluesfantast. När han får höra talas om den Legendariske robert Johnson och hans Texas sessions får han höra talas om myten, myten som påstår att en av låtarna som Robert Johnson skrev aldrig spelades in. Hans jakt på den glömda låten tar honom till ett pensionärshem i Harlem där en Blind dog fulton bor. Eugene får reda på att Blind dog var den sista som robert Johnson träffade innan han dog, och att han är den enda kvar i livet som har hört den glömda låten. blind dog lovar motvilligt att lära Eugene låten om han lyckas frita honom från hemmet och kan få honom ner till Missisippi, Bluesens födelseplats, bara där kan Eugene bli en riktig Bluesman. Men Blind dog har sina egna, privata, skäl till varför han vill åka ner till Missisippi, och om han inte kommer dit i tid kan det stå honom dyrt.

Det är i stort sett hela filmen, som ni kanske har förstått så är det en Roadmovie, och som alla roadmovies så är det inte målet som är det viktiga. Utan det är vad man lär sig på resan, och Crossroads är full av mer eller mindre kloka lärdomar om livet. Man får lära sig att Rasismen aldrig dog ut, att om man ska lifta ska man alltid ha en kvinna i sällskapet och att blues inte bara handlar om talang, det handlar om erfarenhet. Varje stopp dem gör är en sån här lärdom och eftersom filmen handlar om musik så följer alltid lite blues med livsläxan. Visst räcker inter konceptet hela vägen fram och när slutet börjar närma sig har dem upprepat samma scen ett par gånger, men så är det när man lever på vägen och spelar sig fram genom livet. det är inte alltid det mest ombytliga livet kanske, men eftersom det är en film kan man rädda situationen med några riktigt bra musikstycken.

Så lyckades ni snappa upp poängen med att jag kallade filmen för den riktiga bluesbrothers ? dem är två stycken, från början helt obekanta, män som har ett uppdrag, ett mål, en kallelse. att spela Blues, och på deras resa kommer dem varandra närmare och blir något som skulle kunna kallas bröder. Nämde jag att dem faktiskt spelar blues i den här filmen också ?

Allt som allt så är Crossroads en riktigt bra musikfilm, en bra roadmovie och en ok Film, med hjärtat på rätt ställe och slajdiga bluesriff så blir det en fullkomlig upplevelse man kan se om och om igen.


spelar ingen roll om det är Karatekid eller lightingboy, när Ralph Macchio är med blir det aldrig något ploj.