När man har väntat i fyra år så kan jag förstå att man är lite ivrig, därför tänkte jag att jag skulle tjuvstarta lite grann, så utan vidare dröjsmål så ger jag er.
Splinter cell conviction.
Smygspel, eller Sneak 'em up som det egentligen heter, Är en genre som på sina dryga 20 år inte har utvecklats direkt mycket. Visst kan man ju se en markant skillnad på Metal gear från 1987 och Metal gear solid 4 Guns of the patriots från 2008. Istället för att bara gömma dig från fienden så kan du nu smälta in i omgivningen och istället för att du bara har en sketen pistol har du nu allt från bedövningspilar till laserkanoner. Du har gått från en vanlig karta till en interaktiv 3D GPS med liveuppdatering på fiendens positioner. Det finns en hel del mer att leka med nu för tiden men det är bara skönhetsmoddar, alla Sneak 'em up handlar fortfarande om samma sak. Att ta dig förbi fienden utan att dom vet om det. Så har det alltid var, så kommer det alltid att vara...
Den filosofin sprack just, i och med Splinter cell Conviction har genren helt förändrats. Att smyga är inte längre det enda sättet att överleva på, att bara smyga förbi din fiende är inte rätt nu, nu handlar det om att utnyttja det faktum att dina fiender inte kan gömma sig som du och, utnyttja det så du kan göra dig av med allt motstånd. Smyga är inte längre din enda strategi utan bara ett av dina verktyg.
Men nog med predikan, nu ska vi prata lite om själva spelet, storyn, gameplayen och diverse plus och minus med denna revolution till spel.
Först och främst, storyn. Detta är ju det femte Splinter cell spelet och därför kan ju många tänka att det är svårt att förstå vad som försiggår, så är det inte. Dem tre första spelen i serien var bara enskilda uppdrag, en vanlig dag på jobbet liksom. Fyran däremot vågade lite mer och introducerade lite känslor i spelet och även en del händelser som följer med och påverkar storyn i femman, dock får man en kort men koncis recap i början så även om du inte spelat fyran kommer du förstå vad det handlar om (not. Jag har inte spelat fyran eller trean, eller ens tvåan. Det enda jag spelat förutom det här är ettan) Samtidigt så skulle du kunna spela det här utan att ens veta vad ett splinter cell spel är för något, delvis för att storyn är löjligt simpel och ytlig. Och dels för att det finns väldigt få likheter gameplaymässigt mellan dem första fyra och det här.
Du har en mängd ny finurliga tricks. istället för att bara kunna smyga skjuta och knocka folk. Nu kan du flankera dina fiender genom att utnyttja det faktum att dem inte alltid ser dig, där dem sist såg sig behöver inte alltid vara den plats du är på.
Du kan smyga runt fienden, ta reda på deras positioner och märka dem, och med ett snabbt knapptryck,avrätta upp till fyra stycken utan att dem ens hinner fatta att dem är döda.
Du kan tillfälligt slå ut dina fienders vapen, och samtidigt förvirra dem (vem skulle inte bli lite nervig när ens vapen helt plötsligt bara kajkar) med hjälp av en elektromagnetisk puls. Sen kan du antingen utnyttja uppståndelsen till att fly, eller ta tillfället i akt och skjuta allihop. Just nu kan jag nästan höra hur tusentals Splinter cell fans bara skriker ut i raseri, jag förstår att ni blir arga när jag säger att man ska döda alla, jag vet lika väl som ni att man aldrig (förutom i extrema nödsituationer) dödar folk i Splinter cell, men det här är ett nytt spel, en förändrad Sam Fisher och en mycket hårdare värld, en värld där död och övervåld är vardagsmat.
I conviction handlar det så gott som aldrig om att bara smyga förbi din fiende, du har inte ens något ickedödligt alternativ, inga sömnpilar, inga knockouts. Här handlar det bara om skott i nacken eller att man bryter av den direkt. Dock är det sällan man tvingas slåss mot goodguys oftast är det terrorister, vanliga underhuggare eller korrupta poliser. Den enda banan där man inte får döda någon så kan man bara knocka fienden. Spelet manar alltid på dig att döda, som för att verkligen få dig att förstå att det här är ett nytt spel, ett nytt sorts spel.
till en början tyckte jag att det var lite surt, jag kände mig aldrig lika sneaky som i ettan. Då fick man inte bli upptäckt en enda gång för då var man så gott som död. Om du blir upptäckt i Conviction så har du så många dödliga möjligheter att ett rum fullt med beväpnade militärer bara tar ett par sekunder att röja. Njutningen av att veta att man lyckats smyga sig från parkeringshuset, in i kontoret på översta våningen, hacka datorn och fly från scenen utan att nån ens visste att du var där, är borta. Dock så ju längre man spelar desto mer inser man att den njutningen ersatts med den man får av att lyckas slakta en hel hangar med vakter utan att dem förstår att dem blir avrättade,en efter en. Mer än en gång kom jag på mig själv med skrika och hoppa av glädje efter en väl utförd skottlossning. Conviction är på alla plan, ett mycket mer adrenalinfyllt spel än dem tidigare, både vad det gäller karaktärerna, fienderna och gameplayet.
Allt detta gör spelet väldigt revolutionerande, men är det kul att spela då ?
Till en början tyckte jag inte det, allt var så annorlunda, det kändes som allt man lärt sig från tidigare spel gick inte att utnyttja i det här. Du var tvungen att lära dig allt på nytt, och samtidigt kändes det inte alls som ett Splinter cell spel. Men ju mer man spelade och ju längre man kom så insåg man att detta nya hippa spel var mycket bättre än sina föregångare. Det kändes mer rätt, mer övertygande. Samtidigt så saknade man ibland den totala tystnaden när man satt i ett hörn och väntade på att en hel pluton med fiender bara gick förbi dig och du kunde smita in igenom en lufttrumma.
Men som sagt så var det något man vande sig vid och till slut lärde sig att älska, till och med mer än den gamla spelstilen. Samtidigt så var ju grafiken, musiken och berättarstilen så mycket bättre än förr, du kände verkligen som om du var med i en spionthriller på internationell nivå. Kluriga små videoklipp som projiceras på väggar för att berätta historien och ett tungt, hetsigt och ibland episkt soundtrack som perfekt blandar elektronisk musik med klassiks orkestermusik.
Allt som allt var Splinter cell Conviction en väldigt positiv upplevelse och hamnar helt klart på topp tre listan över det här årets releaser. Självklart hade det sina failmoments. Buggig AI, några underliga kontrollval (att man ska behöva hålla in en knapp för att kunna stanna i cover är bara rena dumheter) och en något urvattnad story, men samtidigt kan man inte förneka att det var ett förbannat underhållande och välgjort spel att spela.
I gamla splinter cell var man tvungen att vara snäll. I det nya Splinter cell är det mycket lättare att bara göra slut på allihopa med en fet smäll. Kul säger vissa, surt säger andra, men när man mäter rent underhållsmässigt går det inte att spelet klandra.
No comments:
Post a Comment