Mission impossible: Ghost protocol

Äntligen är väntan över!!! Efter all ångest och tillbakahållen aggression så har jag till slut sett den fjärde Mission impossible filmen. Var det värt väntan ? Var det värt all ilska och alla sömnlösa nätter av filmtittande och skrivande för att färdigställa detta uppdrag ?

Utan att avslöja för mycket, ja. Ja det var det verkligen, med råge.



Mission impossible: Ghost protocol börjar i Budapest där Agent Hannaway (briljant liten cameo av Josh Holloway) flyr för sitt liv, han tror sig kommit undan sina förföljare när han springer rakt i armarna på en lönnmördare. Hon skjuter honom och tar hans väska, vad den innehåller vet vi inte än.
Klipp till ett fängelse i Moskva där Ethan Hunt sitter fängslad av outgrundliga skäl, men fängelsevistelsen blir inte långvarig då IMF agenterna Carter och Dunn fritar honom, han hinner knappt sätta sig i flyktbilen innan han blir informerad av sina räddare om situationen i Budapest och att väskan som Hannaway hade innehöll avfyrningskoder till ryska kärnvapen missiler som en viss svensk, avskedad och tvärknäpp kärnvapen expert mer än gärna vill få tag på (Michael Nyqvist spelar en klassisk galning med storhetsvansinne i stil med Xander drax och Dr. Evil... fast en aning mer seriöst) dessa koder.

Hunt och hans team måste bryta sig in i Kreml och stjäla dennes personuppgifter men uppdraget misslyckas då arkiven har blivit länsade och när Hunt och Co är på väg därifrån flyger hela Kreml i luften, inte hela men en stor del av den. IMF får skulden och presidenten aktiverar Ghost protocol, en order som stänger ner hela IMF och förnekar varenda levande agents existens, men precis innan detta ger IMF:s chef Hunt hans sista uppdrag, hitta avfyrningskoderna och stoppa vem som än tänker använda dem.


Där har du Storyn i ett nötskal, men självklart ligger en hel delannat under ytan och pyr, som det faktum att Agent Carter var teamledaren för det misslyckade uppdraget i Budapest och att Ethans fru blivit mördad någonstans mellan tredje och fjärde filmen och detta påverkar helt klart Hunts utförande av uppdraget, han är inte längre denna självsäkra hunk som garvar sig igenom de mest hårresande situationer. Han är surmulen och väldigt allvarlig, ett nytt och väldigt välkommet karaktärsdrag hos en person som med åren blivit mindre och mindre omtyckt (av mig i alla fall, förutom slutet på trean så har han varit alldeles för självsäker för sitt eget bästa).
Det kan även ha att göra med vikten av deras uppdrag, nu är det inte några agenters täckmantel som hänger och dinglar eller ett virus som kan utplåna en hel stad. Nu snackar vi tredje världskriget, misslyckas dem den här gången så är det slut på riktigt.

Detta bidrar till att göra filmen extra spännande, som om den inte var spännande nog som det var, varje scen är så spänd och intensiv att man undrar hur dem lyckats. Det kan inte varit lätt för Brad Bird (som tidigare regisserat The incredibles, Järnjätten och Ratatouille) som här gör sin spelfilms debut, han är ju en lysande regissör men att gå från att regissera tecknade filmer till detta monstrum till film är ett väldigt modigt kliv att göra, och han gör det så väl. Om dem någonsin gör en film av Uncharted så anser jag att Brad Bird ska regissera den, han har total kontroll över varje scen och får skådespelarna att göra sitt yttersta för att verkligen sälja känslan av panik, och sekvensen utanpå Burj Khalifa tornet var en av de mest nagelbitande, hjärtpumpande actionscener jag sett sen snöborgs scenen i Inception. Man satt bokstavligt talat på kanten av stolen och drog efter andan både en och två gånger, mycket av berömmet ska även gå till Robert Elswit som fotat filmen. Elswit är ju ett välkänt namn i Hollywood som gjort sig känd med filmer så som Michael Clayton, The town och There will be blood, han är en mästare bakom kameran och med Ghost protocol bevisar han det bättre än någonsin. Kameran sveper över filmen och rör sig sömnlöst mellan bilar och explosioner som men annan Balettdansös av den ryska skolan, ett otippat favoritstycke är när Hunt lutar sig ut och tittar ner mot marken från Burj Khalifa tornet och kameran tittar ner på honom och marken, sen följer den honom, utan några klipp, ut från hotellrummet och upp på väggen, minimalistiskt, stillsamt och fantastiskt. Något annat som man inte får glömma är det faktum att de flesta stuntsen i filmen görs utan några tyngre specialeffekter, dem flyger fram på taket av en bil genom trånga gågator och dem störtar hundra meter ner genom ett garage i en bil och dem klättrar faktiskt på utsidan av världens högsta byggnad, Och det är inte Någon stuntman som gör detta, Cruisan är där i stort sett hela tiden. Karlen är verkligen ett unikum, han är 50 bast och kastar sig hejdlöst fram genom några av de mest dödsföraktade stunt jag sett på länge. plus att han i denna film nästan trumfar sig själv i ettan rent skådespelarmässigt, en naturlig utveckling av karaktären och en seriös, opretentiös tolkning av en numera klassisk karaktär ger filmen ett par extra poäng på "fan va grym den här filmen är" skalan. Hoppas han aldrig går i pension för så länge han gör actionfilmer kommer det aldrig att vara tråkigt.
Dock stjäl Jeremy Renner showen med sin William Brandt som till en början verkar rätt mesig men som visar sig ha dolda talanger och en personlig koppling till Ethan Hunts förflutna som gör honom väldigt nervös i hans närvaro. Renner är en skådespelare man sett mer och mer av och den här gången gör han sin bästa roll sen The hurtlocker (tråkig film men grym Renner)

Varenda actionsekvens i hela filmen kändes som om det var den sista avgörande actionsekvensen i en annan film, det var nästan ett överflöd av spänning och action. Då tänker man "då måste ju något saknas, så som karaktärsdrama och stillsamma, sorgliga scener" men såna får man också. varenda en av Hunts teammedlemmar får sin stund i rampljuset och ingen känns ditstoppad för fylla ut filmen. Jeremy Renners Brandt som halkar in på ett banaskal men som visar sig ha ett mörkt förflutet. Simon Pegg gör ett kärt återvändande som Benjamin Dunn från trean, nu full lärd fältagent som har en del att bevisa eftersom han är den nya killen i gänget och Paula Patton spelar Jane Carter som är ute efter hämnd efter sitt misslyckande i början av filmen. Dem har alla sin egna orsaker att vara där dem är och detta hjälper till att ge filmen det djup som nog lätt kunde ha saknats, Brad Bird ger dessa sidohistorier exakt rätt mängd utrymme för att dem inte ska kännas onödiga men samtidigt inte ta över och sakta ner filmen, för det är ju en actionfilm i grund och botten.
På grund av allt detta så blir filmen en aning lång och med 134 minuter så är det ju inte världens längsta film men man märker av att man suttit ner mycket längre än vad man brukar göra när man ser en actionfilm nu för tiden.


Allt som allt är Mission impossible: Ghost protocol en riktigt bra film, den är bättre än trean, definitivt bättre än tvåan och jag vill nästan säga att den är bättre än ettan...Men det är marginellt, dem hamnar på en delad första plats. Självklart är den inte perfekt, det finns en del plotholes och vissa cameos i slutet av filmen fick mig att himla med ögonen och gav mig en smak av bajs i munnen (kan ni gissa vem som dyker upp i typ sista fem minuterna).
Men utan att vara för petig så kan jag nog säga att Ghost protocol är så nära man kan komma en perfekt actionrökare utan att faktiskt vara det, bästa filmen i år ? Hittills nja, den ligger lika med förra veckans premiär (men så har jag ju inte sett The descendants än så jag ska inte uttala mig allt för mycket).

Men jag kan hålla huvudet högt när jag påstår att du har inte haft så här kul på bio på länge, om du får chansen att se Ghost protocol på bio så gör det, största skärmen med det fetaste ljudet så har du en helkväll. fylld av spänning, känslor, explosioner och dödsföraktande stunts, allt i klassiskt Mission impossible/Tom Cruise stuk.


Sen måste jag nämna något som jag inte tänkt på förut men som dök upp i mitt huvud när jag satt och såg trean som jag fick konfirmerat i kväll.
Varje Impossible film har ett spektakulärt stunt som involverar Cruise hängandes från ett rep, dansndes runt som värsta Justin Timberlake, och i varje film som vill dem One-appa sin föregångare. I ettan har du Serverrummet och Hunts lekamen hängades en bit ovanför marken för att inte utlösa larmet, ytterst spännande men inte så dödsföraktande. I tvåan har du Hunt som hoppar rakt ner genom ventilationen på ett höghus och faller 40 meter rakt ner innan han bromsar in och snurrar runt ett par varv och sedan landar fjäderlätt på taket till Biocyte labbet. I trean Hoppar Hunt från dryga 260 meter för att sedan svinga över till nästa höghus och falla handlöst ett dussin meter innan han landar och glider mot sin död samtisigt som han avverkar ett antal badguys. alla dessa stunt är grymma, men Ghost protocol tar priset. Hunt friklättrar på Världens högsta byggnad och för att komma ner måste han springa ner för byggnaden med endast en brandslang som säkerhet, självklart räcker inte slangen och han måste svinga sig ut från byggnaden och sedan släppa slangen och falla handlöst ungefär 400 meter ovanför marken och hoppas att han träffar det öppna fönstret han började ifrån, det var helt sjukt spännande, jag vet att jag har sagt att den sekvensen var vidrigt spännande allt för många gånger nu men det går liksom inte att förklara hur grym den var. Du måste se den för att fatta.

Och så var detta uppdrag slut, vilken resa det varit, det visade sig vara nästan omöjligt, men efter vissa förseningar så kan jag säga att det var värt det Mission impossible serien är helt klart värt att förlora grova mängder sömn över.


Hunt snackar inge strunt när han utför helt sjuka stunt och missiler flyger runt. Hotar världen som bara en svensk kan, då är Michael Nyqvist din man.

Mission impossible 3

Och så var vi framme vid det tredje uppdraget, och om det är något uppdrag som är omöjligt så är det detta uppdrag. Att följa upp tvåan måste ha känts tungt, inte nog med att dem var tvungna att matcha originalet, dem var även tvungna att övertyga världen att denna gång så skulle dem faktiskt göra något vettigt av franchisen...




Det har gått tio år sedan sist (sex i verkligheten men detta är ju bara en fantasi) och Ethan Hunt är inte längre en fältoperatör, han har dragit sig tillbaka och jobbar nu som träningsinstruktör till de nya agenterna. Han har stadgat sig och ska inom kort gifta sig, men när han blir ombedd att rädda en föredetta elev kan han inte säga nej. Uppdraget misslyckas och hans lärling dör, men hon lämnar ett spår efter sig, ledtrådar som leder Hunt till en av världens största vapenhandlare, Owen Davian.

En sak leder till en annan och, Davian lyckas fly undan och kidnappar Hunts fru (dem gifter sig strax innan uppdraget). Nu måste Hunt leta reda på något som kallas för Hartassen, han har bara 48 timmar på sig innan hans fru dör.



Mission impossible 3 är den uppföljare som tvåan ville vara, Den består egentligen av samma beståndsdelar som tvåan. En mer human Ethan Hunt med känslor utöver sitt arbete, men till skillnad från sist så är inte det här någon liten flört, utan hans nyblivna fru, men samtidigt så har han fått tillbaka lite av sin nevositet och ilska från första filmen, vilket känns skönt, nu känns det verkligen som en trovärd Ethan Hunt.
Sedan finns även där en hela tiden överhängande historia om att försöka få tag på denna Hartass. Det märks att det är en actionfilm man tittar på, till skillnad från tvåan (igen) så får man en hel del action här, var och varannan minut känns det som om något exploderar och pulsen får sällan en chans att sakta ner, och fast det är så mycket action så lyckas dem klämma in nog med drama och karaktärsutveckling för att man skabry sig om Ethan och hans fru, de andra karaktärerna får inte så mycket utrymme för utveckling men man förlåter det eftersom det har stått väldigt klart redan sen ettan att dessa filmer handlar om Ethan Hunt, alla andra är bara där för att det skulle bli väldigt tomt om det bara var Hunt som sprang runt i världen.

En annan sak som verkligen gör filmen mer sevärd än tvåan är dess filosofi, substans över stil. Där tvåan var ett svulstigt actionepos (eller ville vara det åtminstone) så väljer JJ Abrams (i sitt första försök som långfilmsregissör) att låta handlingen ha sin gång och kameran är där och observerar, ett väldigt objektivt sätt att regissera en film men det eliminerar risken att det hela blir för sliskigt, ett knep han fortsatt använda i sina senare filmer.


Att påstå att trean är bättre än ettan tänker jag inte göra, dem är så bra på så olika sätt, ettan har en listigare twist på slutet men trean har en mer trovärdig story, ettan har en mer intressant Hunt men trean har en mer realistisk hunt. Det är svårt att välja men ettan har en fördel, den var först och först är alltid störst så...

Sen har jag ett par funderingar som dykt upp medan jag tittat på filmen.
Vad gör Vingh Rames i Mission impossible egentligen ? Visst kräver varje film en ”tech guy” men varför återanvända just den karaktären i varje film ? Varför slösa en sådan talang på en sådan onödig roll, allt han gör är att dra dåliga one-liners och trycker lite på någon dator och sen är det slut för hans del. Mycket underligt tycker jag, dem gör en så stor grej av en så liten grej.

Den andra funderingen är, varför Laurence Fishburne går runt hela filmen och drar ännu sämre one-liners än Vingh Rames, och på helt fel ställen ? Under utredningen av det första misslyckade uppdraget jämför han deras oacceptabla beteende med choklad och hur det gör en tjock...Så jävla skumt.

Men förutom dessa småsaker så är Mission impossible helt klart den hitills bästa uppföljaren, den har allt en riktigt bra spionfilm ska ha, spänning, drama, action och en massa häftiga manicker och förklädnader och twistar som heter duga.


Så nu har vi bara ett uppdrag kvar. Förhoppningsvis så blir det en ny tre eller etta och inte en ny tvåa, IMDB.com har gett Ghost protocol bättre betyg än ettan så vi får väl se, kanske blir en ny kung av det omöjliga. Men tills dess ska jag undersöka urfadern av det omöjliga, Mission impossible, TV-serien, det ska bli intressant för jag har inte sett den sen jag var typ sju år gammal.




Man brukar ju säga tredje gången gillt och denna gång var det verkligen vilt, mission impossible 3 får mig att vilja böna och be, inte för att den är vidrig och inget att ha utan för att den är riktigt, riktigt bra.

Mission impossible 2

Så var vi framme vid den andra delen av mitt uppdrag, och jag tänker säga det rakt ut, den sämsta delen. Vi vet alla att uppföljare är en dålig idé, visst måste man göra en tvåa om ettan slutar med en cliffhanger, men att göra en uppföljare till en film som var en sådan uppenbar one-shot känns (för mig i alla fall) som en alltför stor risk. Tänk om du inte når upp till originalets standard. Mission impossible 2 är just en sådan uppföljare, den kommer inte ens i närheten av sin föregångares briljans, nog för att den försöker, Samma manusförfattare, samma producent och samma skådespelare, alla ingredienser fanns där, men något hade ändrats, något som skulle störta denna film i fördärvet. Utveckling.

När Mission impossible gjordes såg actionthrillers helt annorlunda ut än vad dem skulle göra bara några år senare, man kunde inte förlita sig på flådiga effekter och svulstiga ”setpieces” (dock ska man inte utesluta sådant helt, se på Die hard) utan man var tvungen att satsa mer på story och...innehåll helt enkelt, men så hände något, precis innan millennieskiftet dök det upp en film som för alltid skulle ändra på hur man gjorde actionfilmer, den filmen hette The Matrix.
The Matrix var ingen dum film, den var faktiskt väldigt intelligent men det som utmärkte den var dess stil. Aldrig förr hade det gjorts en film som var så stilren och banbrytande, actionscenerna var mer spektakulära än något vi någonsin tidigare skådat. Efter detta ville alla andra regissörer göra sin egen Matrix, många försökte, ingen lyckades men alla fortsatte, och när det var dags att göra en uppföljare så var det inge tal om saken, Mission impossible 2 måste lämna spiontjafset och bli en riktig actionrulle, och vem skulle kunna göra det bättre än John Woo.

John Woo är en underbar actionregissör, han har gjort några riktiga pärlor så som Hardboiled, Face off och The killer, men om det är något som genomsyrar alla hans filmer (förutom möjligtvis Face off) så är det en viss förkärlek för smöriga kärlekshistorier. Mission impossible handlar inte om känslor, eller rättare sagt inte om sådana känslor. Paranoia, rädsla, sådana känslor är vad det handlar om, men Mission impossible 2 väljer att ta den andra vägen. Istället för att göra en Mission impossible film så blir det James bond av det hela.






Efter att Ethan Hunt blivit kontaktad av sin gamla vän Nekhorvich, som vill att han hjälper honom komma från Sidney till Atlanta, med sig på resan har Nekhorvich ett nytt, livsfarligt virus, framställt endast för att få fram ett botemedel mot all influensa. Men Ethan Hunt är inte med på planet, en annan IMF agent (härligt överspelad av Doguray Scott) fick uppdraget att gestalta Hunt eftersom den Riktiga Hunt är på (hör och häpna) semester. Allt verkar gå enligt planerna tills denna andra IMF agent verkar ha insett de ekonomiska möjligheterna att ha världens farligaste virus och dess botemedel i sin ägo, han dödar Nekhorvich och tar viruset. Detta får inte hända så den riktiga Ethan Hunt får i uppdrag att ta tillbaka viruset, och till sin hjälp har han Doguray Scotts föredetta flickvän, en mästertjuv och objektet för Ethans åtrå. Detta skapar en extremt livsfarlig kärlekstriangel och mer än bara världens befolkning står på spel, Ethan Hunts ragg svävar i livsfara.
Detta är vad som stjälper filmen, istället för att följa samma mönster som sin föregångare och satsa på spänning så går halva filmen ut på Hunt som går runt och är svartsjuk på att hans flamma kråmar sig med en riktig skurk, och varenda ny vändning i filmen försätter henne i ytterligare fara. Allt detta hade funkat om man bara hade balanserat kärlekstriangeln med en faktisk handling, men all tid spenderas på att bygga upp känslor mellan de tre karaktärerna och det faktum att ett livsfarligt virus är på villovägar glöms nästan bort.
Så om man inte har en ordentlig story, vad har man då att se fram emot ? Jo actionscenerna såklart och det är här Mission impossible 2 kommer till sin rätt. Varenda actionscen i filmen är så välregisserad och underbart vacker att man nästan börjar gråta, men då dyker det helt plötsligt upp ett helt nytt problem, det är nästan inga actionscener med i filmen. Filmen är en timme och 58 minuter lång och det tar en dryg timme innan en riktig actionscen faktiskt tar plats, efter det så dyker dem upp då och då men inte alls lika ofta som man hoppats på.


Det som filmen egentligen är fylld med, förutom sliskigt kärleksslask är en massa inzoomningar i slowmotion på ansikten om är arga eller ledsna eller gravallvarlig.



Så vad ska man säga om Mission impossible 2 ? Som fristående actionfilm har den sina stunder men kommer inte upp i samma klass som dem bästa, och som uppföljare till Mission impossible har den inte en chans.
Den är sämre på alla punkter och är en i stora drag helt onödig film och nu har jag inte lust att diskutera den här filmen något mer.


Känsligt, ängsligt, mensigt. att beskriva MI:2 går att göra med många ord men få är bra och ännu färre får dig att vilja se den film och får dig att önska att den aldrig blivit gjord.

Mission impossible

Och så börjar vi denna veckan med den första recensionen i denna serie och som ni kanske förstår så är detta mission impossible, och vi börjar...nu




filmen börjar i Kiev. I ett mörkt kontrollrum sitter en man och observerar en konversation mellan två män. en av dem verkar upprörd, på en säng ligger en död kvinna, den andra mannen går fram och tillbaka. Den upprörda mannen försöker förklara för den andra mannen hur hon helt plötsligt hade dött och han visste inte hur det gått till. Den andra mannen verkar mer intresserad av att få reda på ett namn, mannen i kontrollrummet börjar bli otålig, kvinnan på sängen har varit nedsövd alldeles för länge. Till slut avslöjar den upprörda mannen namnet på informatören, den andra mannen ler och häller upp en drink åt den upprörda mannen, han dricker den och faller ihop död. Plötsligt så åker väggarna isär och vi inser fort att hela rummet var en studio, den andra mannen kliver in i kontrollrummet och sliter av sig sitt ansikte och avslöjar sig själv som Ethan Hunt...

Så börjar Mission impossible, pulsen är på topp redan från början och den lugnar aldrig ner sig, detta är vad som gör Mission impossible till en av de bästa spionfilmerna som någonsin gjorts, man vet aldrig vart filmen är på väg och varje avslöjande eller twist får dig att dra efter andan, lägg till ett par hiskeligt spännande actionscener och du har en näst intill perfekt film och det är inte ofta man stöter på en sådan.

Filmens briljans består av tre delar, Manuset, skådespelarna och regin.
Manuset, skrivet av David Koepp och Robert Towne är extremt väskrivet, det är intelligent och samtidigt väldigt överdrivet, fast med glimten i ögat, manuset är fyllt av mystiska män i förklädnader, förädare, regnrockar, spionmanicker och en fet dos paranoja. Samtidigt är varje scen fylld med oklanderlig dialog och runt varje hörn väntar ett nytt avslöjande som får dig att höja ögonbrynen eller dra på mungiporna. Det är svårt att hitta så välskrivna manus nu för tiden, jag påstår inte att inte att det är det mest fulländade manuset skrivet, det saknar personlighet och dramatiskt djupt. En hel del karaktärer utvecklas knappt och försvinner alldeles för fort, men det fyller sitt syfte, som ett thrillermanus får det MVG på alla punkter. Nuff said.

Sedan har vi skådespelarna, och ska jag vara helt ärlig så menar jag Tom Cruise. Han är alltid på topp, i varje film han gjort och Mission impossible är absolut inget undantag. I rollen som Ethan Hunt, en självsäker men hetlevrad agent som får hela sin värld omkastad när han förlorar hela sitt team och får skulden, så briljerar han. Han spelar rollen iskallt och även om han är på gränsen till överspel både en och två gånger så balanserar han det perfekt och istället för att springa runt och skrika som en nojig crack pundare tonar han ned karaktären en hel del, dock inte utan den klassiska Cruise flippen, att på en sekund kunna gå från helt lugn till att skrika ut i högan sky och bli rosenrasande. Dock passar det in väldigt bra på karaktären och situationen han är försatt i, det kan inte vara kul att bli utpekad som mördare och förärade och sedan för att fånga den riktiga förrädaren iklä sig denna roll som internationell badguy, och titt som tätt bli påmind om att någonstans runtomkring honom finns den sanna fienden. Paranoia är bara förnamnet.

Men allt detta skulle falla om man inte hade anställt rätt regissör, och denne var Brian DePalma.

DePalma är. precis som Mission impossible, något av en levande balansakt. Han kan regissera mästerverk så som Casualties of war, Carlitos way och ja Mission impossible. Sen kan han även regissera såna mediokra stycken som Scarface och The black dahlia murder. Som tur var så insåg han att Mission impossible var en film att satsa sin talang på. Han inser, precis som manuset, att filmen balanserar mellan den extremt intelligenta spionfilmen och den lite flamsiga 60-tals känslan som genomsyrade källmaterialet (filmen är ju baserad på en TV-serie). Han vet exakt när en scen kräver allvar och när filmen behöver en rejäl dos action, perfektion.



Det var ett tag sen jag såg Mission impossible och jag var faktiskt lite osäker på att jag skulle gilla den, men det var som om jag såg filmen för första gången, jag visste exakt vad som skulle hända (även om det här nog var första gången som jag faktiskt fattade hela plotten, skithäftigt) men ändå så satt jag och var helt till mig varje gång filmen gjorde en helvändning, det var som en helt ny film fast man visste exakt vad man skulle få.

Så allt som allt så kanske ni förstår att jag gillar filmen, och om ni inte förstår det så gillar jag verkligen den här filmen, den har allt en thriller bör ha, spänning, nojiga spioner, mörka gränder och dubbelagenter och ett par riktigt härliga actionscener.

Så detta var den första av fyra recensioner, om alla är lika br som den första kommer detta bli den bästa veckan på länge, hoppas tvåan är lika bra som ettan...



Hunt can punt, right through a windowfront, he is fast, smart and very good at a fiend, confront. He may not be perfect but he certainly isn’t blunt.