Mission impossible 2

Så var vi framme vid den andra delen av mitt uppdrag, och jag tänker säga det rakt ut, den sämsta delen. Vi vet alla att uppföljare är en dålig idé, visst måste man göra en tvåa om ettan slutar med en cliffhanger, men att göra en uppföljare till en film som var en sådan uppenbar one-shot känns (för mig i alla fall) som en alltför stor risk. Tänk om du inte når upp till originalets standard. Mission impossible 2 är just en sådan uppföljare, den kommer inte ens i närheten av sin föregångares briljans, nog för att den försöker, Samma manusförfattare, samma producent och samma skådespelare, alla ingredienser fanns där, men något hade ändrats, något som skulle störta denna film i fördärvet. Utveckling.

När Mission impossible gjordes såg actionthrillers helt annorlunda ut än vad dem skulle göra bara några år senare, man kunde inte förlita sig på flådiga effekter och svulstiga ”setpieces” (dock ska man inte utesluta sådant helt, se på Die hard) utan man var tvungen att satsa mer på story och...innehåll helt enkelt, men så hände något, precis innan millennieskiftet dök det upp en film som för alltid skulle ändra på hur man gjorde actionfilmer, den filmen hette The Matrix.
The Matrix var ingen dum film, den var faktiskt väldigt intelligent men det som utmärkte den var dess stil. Aldrig förr hade det gjorts en film som var så stilren och banbrytande, actionscenerna var mer spektakulära än något vi någonsin tidigare skådat. Efter detta ville alla andra regissörer göra sin egen Matrix, många försökte, ingen lyckades men alla fortsatte, och när det var dags att göra en uppföljare så var det inge tal om saken, Mission impossible 2 måste lämna spiontjafset och bli en riktig actionrulle, och vem skulle kunna göra det bättre än John Woo.

John Woo är en underbar actionregissör, han har gjort några riktiga pärlor så som Hardboiled, Face off och The killer, men om det är något som genomsyrar alla hans filmer (förutom möjligtvis Face off) så är det en viss förkärlek för smöriga kärlekshistorier. Mission impossible handlar inte om känslor, eller rättare sagt inte om sådana känslor. Paranoia, rädsla, sådana känslor är vad det handlar om, men Mission impossible 2 väljer att ta den andra vägen. Istället för att göra en Mission impossible film så blir det James bond av det hela.






Efter att Ethan Hunt blivit kontaktad av sin gamla vän Nekhorvich, som vill att han hjälper honom komma från Sidney till Atlanta, med sig på resan har Nekhorvich ett nytt, livsfarligt virus, framställt endast för att få fram ett botemedel mot all influensa. Men Ethan Hunt är inte med på planet, en annan IMF agent (härligt överspelad av Doguray Scott) fick uppdraget att gestalta Hunt eftersom den Riktiga Hunt är på (hör och häpna) semester. Allt verkar gå enligt planerna tills denna andra IMF agent verkar ha insett de ekonomiska möjligheterna att ha världens farligaste virus och dess botemedel i sin ägo, han dödar Nekhorvich och tar viruset. Detta får inte hända så den riktiga Ethan Hunt får i uppdrag att ta tillbaka viruset, och till sin hjälp har han Doguray Scotts föredetta flickvän, en mästertjuv och objektet för Ethans åtrå. Detta skapar en extremt livsfarlig kärlekstriangel och mer än bara världens befolkning står på spel, Ethan Hunts ragg svävar i livsfara.
Detta är vad som stjälper filmen, istället för att följa samma mönster som sin föregångare och satsa på spänning så går halva filmen ut på Hunt som går runt och är svartsjuk på att hans flamma kråmar sig med en riktig skurk, och varenda ny vändning i filmen försätter henne i ytterligare fara. Allt detta hade funkat om man bara hade balanserat kärlekstriangeln med en faktisk handling, men all tid spenderas på att bygga upp känslor mellan de tre karaktärerna och det faktum att ett livsfarligt virus är på villovägar glöms nästan bort.
Så om man inte har en ordentlig story, vad har man då att se fram emot ? Jo actionscenerna såklart och det är här Mission impossible 2 kommer till sin rätt. Varenda actionscen i filmen är så välregisserad och underbart vacker att man nästan börjar gråta, men då dyker det helt plötsligt upp ett helt nytt problem, det är nästan inga actionscener med i filmen. Filmen är en timme och 58 minuter lång och det tar en dryg timme innan en riktig actionscen faktiskt tar plats, efter det så dyker dem upp då och då men inte alls lika ofta som man hoppats på.


Det som filmen egentligen är fylld med, förutom sliskigt kärleksslask är en massa inzoomningar i slowmotion på ansikten om är arga eller ledsna eller gravallvarlig.



Så vad ska man säga om Mission impossible 2 ? Som fristående actionfilm har den sina stunder men kommer inte upp i samma klass som dem bästa, och som uppföljare till Mission impossible har den inte en chans.
Den är sämre på alla punkter och är en i stora drag helt onödig film och nu har jag inte lust att diskutera den här filmen något mer.


Känsligt, ängsligt, mensigt. att beskriva MI:2 går att göra med många ord men få är bra och ännu färre får dig att vilja se den film och får dig att önska att den aldrig blivit gjord.