The rum diary

Jag hade sett trailern, jag hade sett postern, jag hade läst artiklarna och jag hade förstått att det handlade om en film baserad på en bok av Hunter S. Thompson. Nu sjönk det in, allt man trodde om filmen skulle vara en illusion, en slöja av kappvändning och ett följande av strömmen.
Om man trodde att man skulle få se en vanlig film om en journalist i ett främmande land så trodde du helt fel, men samtidigt så tvivlar jag på att nån egentligen förväntade sig något ens i närheten av det vanliga...



Året är 1960. Journalisten Paul Kemp vaknar upp på ett hotellrum i Puerto rico, han är en aspirerande romanförfattare som efter 10 år av misslyckanden bestämmer sig för att pröva på att skriva för pengar. på den lilla tidningen San juan star som astrolog, även fast han aldrig ens har läst ett horoskop. Redan från början får jobbet ge vika för ett antal andra intressen, tuppfäktningar, rom, kvinnor, droger och korrupta landsägare och bankmän. ju mer tid han spenderar på ön desto mer förvandlas den från ett litet "land mittemellan" till en sorts miniatyr av hela den civiliserade världen, och för första gången i sitt liv känner Paul Kemp att han kan skriva som sig själv om något han bryr sig om, rättvisa blandat med en stor nypa ursinne.



Jag ska inte sitta här och påstå att jag är någon sorts expert när det gäller Hunter S. Thompson. Jag har läst en av hans böcker, sett tre filmer baserade på antingen han eller hans böcker (inkluderat The rum diary) och jag har lyssnat på en del intervjuer, mer än så har jag inte, så om ni tycker att jag är helt fel ut så får ni gärna kommentera här nedanför, men som alltid så är det här min version av sanningen.

Hunter S. Thompson var en väldigt egen människa, få författare kunde skriva som honom om såna saker som han skrev om, och jag tror det har att göra med det faktum att han hade en ful vana, han hittade på det mesta han skrev. Såväl artiklar som romaner, allt var en form av förhöjd verklighet, mycket till följd av att han nog hade svårt att hänga med i vad som faktiskt hände så han fick fylla i med vad som lät intressant. Det otroliga är att folk uppskattar det, eftersom fantasi oftast är mer intressant än verkligheten så är nog en fantastisk version av verkligheten den ultimata drömmen för de flesta, och detta är varför Mr. Thompsons verk har blivit så populär. Hans stil av journalism har till och med fått ett eget namn (påhittat av honom själv delvis men ändå) Gonzo och även om The rum diary skrevs innan han började utnyttja denna stil av författande så kan man känna av vissa tendenser av gonzo även här.

Historien vet aldrig riktigt vad den handlar om, är det ett triangeldrama, en historia om otyglad kärlek, en exploatering av korruptionen under 50 och 60-talet eller en historia om revolution ? Det vet varken Bruce Robinson (manus författaren) eller Thompson själv, eftersdom den baseras delvis på hans egna upplevelser i Puerto rico så får man lite av allt istället för om en aspekt av hela upplevelsen, precis som i allt annat han skapat, och jag tror inte att Manuset hade funkat om man hade försökt fokusera det mera, det skulle förstöra en stor del av charmen och det skulle bli en väldigt ointressant historia. Så vad man än tycker om manuset så får man acceptera det för vad det är, för det är vad det är och ingen kan ändra på det förutom Thompson själv (och han är död så...toguh asså) Det man istället får glädjas över är regin, skådespeleriet och allt annat som gör en bra film bra.

Johnny Depp har fått en del kritik för sitt porträtt av Paul Kemp, speciellt av Elin Larsson på Metro som till och med vågar gå så långt som att säga att Johnny Depp gjort ett dåligt jobb (något som han inte är känd för och som han verkligen inte gör sig förtjänt av här heller) Paul Kemp är observatören, han är den som ser allt som pågår och försöker förstå hur det kunde bli så här, vist är han en aning träig men det är hela poängen. Han är inte den man egentligen ska intressera sig för, han är inte protagonisten, han är hjälten, han är den som får dem andra att...hända liksom, jag vet inte på vilket annat sätt jag kan säga det. Dem som man ska intressera sig för är alla andra karaktärer som fyller upp filmen, färgstarka, mångfacetterade karaktärer som alla gestaltar en speciell sorts levnadssätt eller ideologi, vilket för oss tillbaka till teorin om att Puerto rico är en miniatyr av hela världen. Bäst är nog Giovanni Ribisi som Moberg, en konstant as packad religion och kriminal korrespondent som inte gör annat än skriker, röker, lyssan på inspelningar av Hitlers tal och dricker 470 % alkohol. Visst är han en uppenbar "comic sidekick" men han bidrar till några av dem största skratten i filmen.

Något annat som slog mig med häpnad var fotot, jag vet inte varför, det var ju inga spektakulära actionsekvenser eller mäktiga rymdmiljöer utan mest en massa folk som pratar eller dansar eller bara umgås i största allmänhet, men på nåt sätt lyckas Dariusz Wolski fånga det mest intressanta i nästan varje scen, han gör det tråkiga i ett drama till något av det mest intressanta i filmen, ta öppningsscenen som exempel, allt man ser är ett flygplan som flyger runt ovanför Puerto rico, men det är filmat så vackert att man inte kan slita blicken från skärmen för en sekund.


På det stora hela så är det nog en bra sak att manuset är så ofokuserat som det är, det ger många andra aspekter chansen att skina lite extra och man upptäcker saker i filmen som annars hade hamnat i skymundan, vilket ofta är fallet i en dialogdriven film. Vem bryr sig om fotot i en drama film, vem kan i ärlighetens namn säga att dem uppskattar miljöerna i en komedi, men i The rum diary får alla dessa mindre viktiga saker en större plats och man uppskattar filmen på ett helt annat sätt.



Här, när, där, är jag kär eller är det slugt maskerad misär ? I vilket fall så iväg det bär på en resa in i en sfär av figurer som inte riktigt leker, inte riktigt lär, utan mest är. En helt vanlig dag i livet, exakt som det (inte) i dagboken står skrivet...