Live free or die hard (DIe hard 4)

Så efter trean verkade det som om McClanes eskapader skulle vara över, det hann gå typ tio år innan man ens började höra rykten om att det kanske var någon som började finurla på ett nytt manus. Ryktena var många, det var prat om att McClane skulle ut i Colombias djungler för att rädda sin dotter och stoppa en drogbaron från att...göra dumma saker du vet. Det gick ett tag och sedan så verkade det som om hans son skulle vara med istället (ekon från framtiden kanske ?) men det kändes mest som snack.

Men som från en klar himmel så dök filmen upp, Live free or die hard. John McClane var tillbaka på den stora skärmen och alla blev helt tokiga och köerna ringlade sig milslånga. Nej det gjorde dem inte, men en lång väntan var över för trogna Die Hard fans, det var dags för den fjärde delen i Die Hard sagan.




Livet är inte lika jobbigt som det brukade vara för McClane, Det är inte lätt, men det har varit svårare. Han är frånskild men nykter, han har tappat kontakten med sina barn men han har sitt jobb åtminstone och han har just fått ett nytt uppdrag, hans ska hämta en hacker som kan vara misstänkt för...nåt datorbrott. McClane bryr sig inte så mycket för enligt han så nådde teknologin sin topp med Micropizza (Bonnie Bedelia i Die Hard 2).

Men det skiter terroristerna i,McClane hinner knappt knacka på hos hackern innan lägenheten sprängs och folk börjar skjuta på både honom och hackern. McClane gör det han är bäst på, fucking dödar allihopa, nästan i alla fall och nu får han i uppdrag att eskortera hackern till Washington med terroristerna hack i häl, så resan blir i all fall inte långtråkig. Under resan (och även efter den borde ha varit slut) så får han spränga en helikopter med en bil, slåss mot en kung fu kärring och se ett helt gasverk flyga i luften...från insidan.


Ja, Live free or die hard är verkligen en actionspäckad film och även om den kanske inte har de mest intressanta karaktärerna och inte alltid följer logikens lagar till punkt och pricka så är det svårt att klaga för man har inte tid att fnysa mellan alla skottsalvor och explosioner och vitsiga kommentarer.
Om det är något som Live free or die hard saknar, och det kan verka lite trivialt men i en die hard film så har det definitivt relevans, så är det blod och svordomar. Ni förstår att på nittio och åttio- talet så kunde en mainstream action film komma undan med att spränga av ben och mörda folk med korkskruvar i huvudet och samtidigt säga "fuck" minst hundra gånger...i minuten, typ (se out for justice med Steven seagal).
Men sen så blev hela filmindustrin kastrerad någon gång i början på 2000-talet, kanske lite tidigare, och helt plötsligt var det inte ekonomiskt att släppa en film som inte var barntillåten eller åtminstone inte hade en åldersgräns på mer än 11 (PG-13 kallas det i USA), då föräldrar ville skydda sina barn från filmvåld,droger, alkohol, utomäktenskapligt sex och allt roligt, och det innebär att du inte får visa blod skvätta ut ur sår eller ens blod i några större mängder, du får inte svära mer än "shit" "damn" och "hell" och du får heller inte visa när en pistolkula, eller liknande penetrerar den mänskliga kroppen. Och all nakenhet som kan anses sexuell är strikt förbjuden.
Allt som gjorde de tidigare Die Hard filmerna intressanta (förutom de spännande plot twistarna och alla roliga bifigurer så klart) var nu förbjudet. Så man var ju lite orolig, men på nåt sätt så lyckades regissören Jonathan Liebsman ändå göra filmen mer actionfylld och spännande än de två senaste filmerna. Det enda som egentligen förstördes var att John McClane aldrig fick säga "Yippie kay yay, motherfucker" utan istället fick nöja sig med ett "Yippie kay yay motherf...och sen skjuter han en kille och "ucker" hörs inte.




Ja Live free or die hard hade de flesta oddsen emot sig, en åldrad Bruce Willlis som kanske int eskulle orka hålla tempot, moraltanter som vägrade låta filmen ha något övervåld alls, en komiker som McClane sidekick och en publik som hade gått vidare sen Die hard 3.
Ändå så lyckades de mot alla odds göra en riktigt bra film som kunde mäta sig med originalet och i vissa fall trumfade sin förfader.


Nu var väl ändå cirkeln sluten, de hade bevisat att McClane fortfarande var en av de coolaste snubbarna nånsin, de hade bevisat att det gick att göra en Die hard film utan ultravåld och att en uppföljare kan vara lika bra som originalet. Nog kunde de väl låta McClane ta en semester, på obestämd tid, så han fick vila upp sig ? Eller...

Die Hard with a vengeance

Så när man först räddat en kontorsbyggnad, och sen räddar en hel flygplats (och ett antal flygplan), hur toppar man sig själv ?John McClane vet, vet du ?



Det känns som att Die Hard filmerna hela tiden försöker vara bättre än sin föregångare. Först var det ett hus, sen en flygplats och i den tredje filmen så tar terroristerna hela Manhattan gisslan, och den här gången så är inte John McClane där för att rädda dagen, han ligger hemma och försöker komma över sin bakfylla. Ledaren för terroristerna har dock ingen medkänsla för alkoholiserade, frånskilda poliser, han vill ha McClane och tills han får vad han vill ha kommer han att fortsätta sprida skräck i stan, genom att spränga slumpmässiga byggnader i luften.


Men det är något speciellt med den här Simon som terroristen kallar sig, han är inte bara en vanlig terrorist, han är Hans Grubers bror. Om ni minns Die Hard 1 så antar jag att ni minns Hans Gruber, killen som låtsades vara terrorist bara för att kunna stjäla en massa pengar, killen som John McClane kastade ner från översta våningen. Man kan förstå att Simon är lite sur på McClane, men är det verkligen något att spränga en massa hus över ? Nej det är något annat som är i görningen, McClane och hans nya bästa vän Zeus (spelad av en extremt irriterad Samuel L. Jackson)
har dock inte tid att grubbla allt för länge, för att inte Simon ska bli för tjurig och fortsätta spränga saker så leker McClane och Zeus Simon säger och som ni hör på namnet så är det Simon som bestämmer...




Hela filmen är som en enda biljakt, fast ibland åker dem tåg och ibland så springer de runt hela stan och gör allt som Simon säger samtidigt som Simon sätter sin andra plan i verket, att råna guldreserverna som ligger djupt under ytan på New York.
Redan där så har Vengeance en mer invecklad plot är Die Harder och det är inte det enda som är bättre. fetare actionscener och helt klart ännu mer ambition än förra filmen...Men ändå är det något som inte gör att jag inte gillar Vengeance lika mycket som de två första filmerna, jag vet inte riktigt vad det är, det kanske handlar om att eftersom det är tredje filmen så börjar man bli lite trött på hela konceptet av en polis som måste rädda folk från terrorister. Det känns som om de har mjölkat grejen torr nu, vilket de nog också tänkte, eftersom Vengeance verkade vara den sista filmen i serien (det tog ju liksom 14 år innan det kom en till film).


Det går dock inte att förneka, det är ju Die Hard, non stop fucking action från början till slut, en rappkäftad Bruce Willis och en ännu mer rappkäftad Sam Jackson. Det går liksom inte att undvika det faktum att en Die Hard film är typ the apex of the vortex av actionfilmer och Die Hard with a vengeance är inget undantag, även om den kanske inte är lika bra som ettan och den är väl typ lika bra som tvåan (den kanske är lite bättre...Shit, jag vet inte...Det får bli ett senare samtalsämne) så är det fortfarande en riktigt bra actionrulle.

Det går inte att säga så mycket mer, det här blev en lite kortare recension, men att recensera alla Die Hard är lite som att recensera samma film fyra (snart fem) gånger.

Kanske vi kan få lite fräschare idéer imorrn som ger oss något annat att prata om än samma sak om och om igen...Nåväl

Die Hard 2: Die harder

Och på den andra dagen uppfann han en franchise utan dess like. Det är ju vida känt att få filmserier har lyckats undvika bottennapp lika väl som Die Hard...





Att Die Hard var en succé blev snabbt blev snabbt ett faktum, och ännu snabbare insåg 20:th Century Fox att de skulle kunna tjäna storkovan på att göra en uppföljare, men hur går man tillväga ? Det fanns inga fler böcker som handlade om John McClane (eller Joe Leland som karaktären egentligen hette) och att hitta på en helt ny idé själv har man inte tid med när man jobbar i Hollywood, så istället började man leta efter en annan bok som skulle gå att Die hardifiera. Efter ett tag hittade man 58 minutes av Walter Wager. Karaktärerna var inte riktigt rätt men situationen passade in på en Die Hard film så varför inte bara göra om det hela till just en sådan. Sagt och gjort, så fick Steven E. De souza uppdraget att förvandla en bok till ett manus och när det var klart (typ tio minuter senare) så behövde de en regissör, men de ville inte ha vilken som helst, de ville hitta en ung, oerfaren men passionerad och entusiastisk regissör som kunde göra något nytt. De hittade Renny Harlin.



Numera känd som mannen som gav oss Cliffhanger (bra äventyr) och Cutthroat island (the horror), Då var Renny Harlin endast en ung finsk regissör, vars enda stora projekt var A nightmare on Elm street 4 (AAAAAHHHHHH!!!!!) och som ansågs vara "on the cutting edge" så han fick jobbet att skapa Die Hard 2: Die harder.




Oj oj oj, John McClane har det inte lätt, och då har inte terroristerna anfallit än. Han är fast hos svärföräldrrna och måste hämta sin fru på flygplatsen, men innan dess så lyckas han få sin svärmors bil bortbogserad av världens vidrigaste snut. När han har det som värst (hans fru är en halvtimme sen och... som sagt, hans svärmors bil är borta) så ser han några skumma typer som pillar sig i örat och ger varandra julklappar under bordet. När de delar på sig bestämmer sig john för att två av dem, där ifrån eskalerar saker väldigt fort och det tar bara några minuter så har han hamnat i en skottlossning och lyckats döda en snubbe som enligt Interpol har varit död i två år. Någonting står inte rätt till på Dulles Airport (där hela filmen utspelar sig) men polischef Carmine vill inte lyssna på det örat (big mistake) inte långt där efter har terrorister tagit kontroll över hela flygplatsen och kräver att ett plan som bär på väldigt värdefull lat lämnas över till dem, annars så kommer flygplan att börja störta. McClane, vars fru sitter på ett av dessa flygplan, inser snabbt att han är den neda som kan rädda dagen. "I can't believe this. Another another elevator, another ventilation shaft. How van the same shit happen to the same guy twice". Ja det undrar vi också John.




Ok, så den andra Die Hard filmen kanske inte är lika bra som ettan. Lite dummare, lite för lik sin föregnångare och inte riktigt lika spännande, men det är ändå John McClane som spöar en jävla massa teroristarslen och det är ju alltid nåt. I den andra filmen valde dem att lämna realismen bakom sig, eller åtminsone tänja på reglerna när filmen krävde det. Explosionerna är gigantiska, poliserna är dummare än tåget och plotthålen är stora nog för att krascha en Jumbojet igenom (haha) men det går inte att förneka, Die Hard 2 har typ dubbelt så mycket action som ettan, den har till och med en biljakt (ok, en skoterjakt, men den funkar på samma sätt som vilken biljakt som helst), och om det är något man är ute efter när man tittar på die hard så är det John McClane som svär och käftar emot och action, och man får väldigt mycket av båda i Die Hard 2: Die Harder.
Man märker dock att Die Harder är lite väl krystad, dem väntade inte mer än ett år med att börja jobba på den efter att Die Hard hade blivit en succé och vad de egentligen var ute efter var en film som var så lik Die Hard som möjligt utan att folk hajjade att dem betalade pengar för att gå och se en film de redan hade betalat för att ha sett. En polis, en liten grupp terrorister som tar en byggnad gisslan, korkade poliser och en massa action, den formeln passar in lika väl på Die Hard som på Die Harder (och på de flesta actionfilmer från 80 och 90-talet, med vissa variationer) och filmskaparna gör sig inte mycket besvär att dölja det.


Men det gör inte så mycket, för man sätter sig inte ner och tittar på en film som heter Die hard utan att förvänta sig just en polis, en liten grupp terrorister som tar en byggnad gisslan, korkade poliser och en massa action, så det går ju inte att klaga direkt, förhoppningsvis så anstränger sig de lite mer om de får för sig att göra en tredje film, vilket jag känner på mig att de kommer att göra inom kort...

Die Hard

Visste ni att innan Bruce Willis fick rollen som John McClane så var 20:th Century Fox bundna enligt kontrakt att erbjuda Frank Sinatra rollen, fast han var 73 år gammal vid det tillfället ?
Inte ? Men nu vet ni det, och så kan vi faktiskt komma igång med det hära.










80-Talet var verkligen actionfilmens guldålder, inget annat årtionde hade haft så många ikoniska actionhjältar. Arnold Scwarzenegger, Sylvester Stallone och Jean-Claude Van Damme var kungar över the box office och även äldre, mer rutinerade skådespelare fick sin stund i rampljuset, så som Charles Bronson i Deathwish. Aldrig hade så många bilar, flygplan, båtar och hus exploderat som på 80-Talet, och nu i efterhand så räknas Die Hard till en av de mest legendariska av actionfilmer, men tro det eller ej, när ryktet spreds om att John McTiernan skulle regissera en actionfilm med Bruce Willis i huvudrollen så rynkade de flesta på näsan.


1988 så var det inte alla som ens visste vem Bruce Willis var, och de som visste vem han var kände igen honom från hans roll i TV serien Moonlighting, en en komediserie om en privatdeckare. Han var helt enkelt inte den som alla direkt kom att tänka på när man hörde ordet actionfilm, men filmen spelades in , blev en gigantisk succé, fick 4 Oscarsnomineringar och tre (fyra om man räknar den senaste) uppföljare, resten är historia, eller kommer att vara det nu på Torsdag åtminstone. Det är ju faktiskt premiär för den femte delen i Die Hard serien nu på Torsdag men, som är sedvanligt här på HIMTOI så kan vi inte bara recensera den utan vi måste även recensera de fyra första filmerna och som ni kanske förstår så ska vi börja med ettan.




New York polisen John McClane har det inte alltför lätt (och nu har inte terroristerna ens dykt upp än) Han sitter på ett flygplan från New York till Los Angeles och kallsvettas på grund av sin flygrädsla, när han sen ska åka limousin för första gången i sitt liv får han sitta bredvid en alltför pratglad och nyfiken (men samtidigt väldigt sympatisk) Chaufför. Väl framme vid sin slutdestination upptäcker han att hans fru har börjat använda sitt flicknamn (gamla, ogifta efternamn). Väl uppe på julfesten, där hans fru gömmer sig någonstans så får han en puss på kinden av en okänd man, i 80-talets (extremt homofobiska) Amerika. Än så länge har det gått typ tio minuter, och det kommer bara bli värre. Efter att ha hittat sin fru och hennes kokainsniffande arbetspartner så börjar John och Holly (hans fru) att bråka angående hennes namnbyte och hela separations situation, och det är nu som det blir jobbigt på riktigt. Från ingenstans så dyker det upp en massa fotogeniska, och några ganska fula, tyskar med automatvapen och tar över hela partajet. Deras ledare, en viss Hans Gruber (genialt spelad av allas favorit bad guy Severus Snape, nej jag menar Alan Rickman) förklarar snabbt läget och allt går enligt planen, men vad han inte räknat med är att i ett av kontoren sitter en hårdkokt, aningen irriterad snut som inte är särskilt pigg på att bli tagen gisslan.

Så hur ska man egentligen förklara Die Hard ? Det är ju inte den mest högoktaniga actionfilm som gjorts, den har inte flest explosioner eller störst vapen. Den har inte ens en biljakt, men den gör något lite annorlunda, istället för att gå over the top så valde John McTiernan att låta filmen vara lite mer realistisk än typ Cobra och First blood part 2, men för att folk inte skulle sitta och somna i salongen så gav han dem John McClane, en lättretlig, smågrining, påhittig och rappkäftad polis som kanske inte var den största och starkaste actionhjälten, men definitivt en snubbe som alla i salongen kunde identifiera sig med, John McClane är verkligen en kille man ville heja på.
Samtidigt så hade filmen inte bara en väldigt intressant hjälte, även skurkarna var något av ett orginal. Det här var inte en vanlig gammal arg terrorist som ville ta över världen, Hans Gruber var en man med en plan, lite som Bane var förra årets mest snillrika skurk var Gruber Den mest sluga av sluga 1988, han var egentligen bara en simpel tjuv som använde sitt rykte som terrorist för att få sin vilja igenom. Die Hard lade helt enkelt mer vikt på manuset än på explosionerna, men det betyder inte att filmen var tråkig för det.



Trots att det bara var tretton skurkar och en hjälte så lyckades varenda actionscen hitta på något nytt som gjorde dem intressanta, bara en sådan sak som att McClane springer runt utan skor i stort sett hela filmen, hjälper till att förvandla vissa helt vanliga scener till något nytt. Sen har vi det faktum att eftersom det bara fanns ett litet antal skurkar så fick dem alla lite av en personlighet, eller de flesta av dem fick lite av en personlighet och varje skurk finns egen fight med McClane och därför kändes det som att alla skurkar var minst lika farliga som den typiska "slutbossen" i vilken annan actionfilm som helst, kanske inte riktigt lika farligt men det fanns verkligen lite mer fara inbäddat i Die Hard än i andra actionfilmer.




Så vad kan mans säga om Die Hard ? Man ska inte döma en hund efter håren, inga biljakter, inga jätteexplosioner men om man grävde lite djupare hittade man intressanta karaktärer, mer trovärdiga "setpieces" och en extremt älskvärd hjälte spelad av något så ovanligt som en TV skådis som aldrig gjort action förut. Kan du tänka dig att man inte kopplade samman Bruce Willis med tokaction förr i tiden, dem måste ha varit tokiga...