Die Hard

Visste ni att innan Bruce Willis fick rollen som John McClane så var 20:th Century Fox bundna enligt kontrakt att erbjuda Frank Sinatra rollen, fast han var 73 år gammal vid det tillfället ?
Inte ? Men nu vet ni det, och så kan vi faktiskt komma igång med det hära.










80-Talet var verkligen actionfilmens guldålder, inget annat årtionde hade haft så många ikoniska actionhjältar. Arnold Scwarzenegger, Sylvester Stallone och Jean-Claude Van Damme var kungar över the box office och även äldre, mer rutinerade skådespelare fick sin stund i rampljuset, så som Charles Bronson i Deathwish. Aldrig hade så många bilar, flygplan, båtar och hus exploderat som på 80-Talet, och nu i efterhand så räknas Die Hard till en av de mest legendariska av actionfilmer, men tro det eller ej, när ryktet spreds om att John McTiernan skulle regissera en actionfilm med Bruce Willis i huvudrollen så rynkade de flesta på näsan.


1988 så var det inte alla som ens visste vem Bruce Willis var, och de som visste vem han var kände igen honom från hans roll i TV serien Moonlighting, en en komediserie om en privatdeckare. Han var helt enkelt inte den som alla direkt kom att tänka på när man hörde ordet actionfilm, men filmen spelades in , blev en gigantisk succé, fick 4 Oscarsnomineringar och tre (fyra om man räknar den senaste) uppföljare, resten är historia, eller kommer att vara det nu på Torsdag åtminstone. Det är ju faktiskt premiär för den femte delen i Die Hard serien nu på Torsdag men, som är sedvanligt här på HIMTOI så kan vi inte bara recensera den utan vi måste även recensera de fyra första filmerna och som ni kanske förstår så ska vi börja med ettan.




New York polisen John McClane har det inte alltför lätt (och nu har inte terroristerna ens dykt upp än) Han sitter på ett flygplan från New York till Los Angeles och kallsvettas på grund av sin flygrädsla, när han sen ska åka limousin för första gången i sitt liv får han sitta bredvid en alltför pratglad och nyfiken (men samtidigt väldigt sympatisk) Chaufför. Väl framme vid sin slutdestination upptäcker han att hans fru har börjat använda sitt flicknamn (gamla, ogifta efternamn). Väl uppe på julfesten, där hans fru gömmer sig någonstans så får han en puss på kinden av en okänd man, i 80-talets (extremt homofobiska) Amerika. Än så länge har det gått typ tio minuter, och det kommer bara bli värre. Efter att ha hittat sin fru och hennes kokainsniffande arbetspartner så börjar John och Holly (hans fru) att bråka angående hennes namnbyte och hela separations situation, och det är nu som det blir jobbigt på riktigt. Från ingenstans så dyker det upp en massa fotogeniska, och några ganska fula, tyskar med automatvapen och tar över hela partajet. Deras ledare, en viss Hans Gruber (genialt spelad av allas favorit bad guy Severus Snape, nej jag menar Alan Rickman) förklarar snabbt läget och allt går enligt planen, men vad han inte räknat med är att i ett av kontoren sitter en hårdkokt, aningen irriterad snut som inte är särskilt pigg på att bli tagen gisslan.

Så hur ska man egentligen förklara Die Hard ? Det är ju inte den mest högoktaniga actionfilm som gjorts, den har inte flest explosioner eller störst vapen. Den har inte ens en biljakt, men den gör något lite annorlunda, istället för att gå over the top så valde John McTiernan att låta filmen vara lite mer realistisk än typ Cobra och First blood part 2, men för att folk inte skulle sitta och somna i salongen så gav han dem John McClane, en lättretlig, smågrining, påhittig och rappkäftad polis som kanske inte var den största och starkaste actionhjälten, men definitivt en snubbe som alla i salongen kunde identifiera sig med, John McClane är verkligen en kille man ville heja på.
Samtidigt så hade filmen inte bara en väldigt intressant hjälte, även skurkarna var något av ett orginal. Det här var inte en vanlig gammal arg terrorist som ville ta över världen, Hans Gruber var en man med en plan, lite som Bane var förra årets mest snillrika skurk var Gruber Den mest sluga av sluga 1988, han var egentligen bara en simpel tjuv som använde sitt rykte som terrorist för att få sin vilja igenom. Die Hard lade helt enkelt mer vikt på manuset än på explosionerna, men det betyder inte att filmen var tråkig för det.



Trots att det bara var tretton skurkar och en hjälte så lyckades varenda actionscen hitta på något nytt som gjorde dem intressanta, bara en sådan sak som att McClane springer runt utan skor i stort sett hela filmen, hjälper till att förvandla vissa helt vanliga scener till något nytt. Sen har vi det faktum att eftersom det bara fanns ett litet antal skurkar så fick dem alla lite av en personlighet, eller de flesta av dem fick lite av en personlighet och varje skurk finns egen fight med McClane och därför kändes det som att alla skurkar var minst lika farliga som den typiska "slutbossen" i vilken annan actionfilm som helst, kanske inte riktigt lika farligt men det fanns verkligen lite mer fara inbäddat i Die Hard än i andra actionfilmer.




Så vad kan mans säga om Die Hard ? Man ska inte döma en hund efter håren, inga biljakter, inga jätteexplosioner men om man grävde lite djupare hittade man intressanta karaktärer, mer trovärdiga "setpieces" och en extremt älskvärd hjälte spelad av något så ovanligt som en TV skådis som aldrig gjort action förut. Kan du tänka dig att man inte kopplade samman Bruce Willis med tokaction förr i tiden, dem måste ha varit tokiga...