När jag kom ut från biografen så visste jag inte riktigt vad jag tyckte om filmen, jag visste att jag inte var övertygad i alla fall. Matrix är fortfarande den bästa filmen som Wachowski bröde...Syskonen har gjort, men det betyder ju inte att Cloud Atlas var dålig, eller hur? Nej men det var inte frågan...Fanns det ens en fråga ? Det hela blev lite förvirrat, och då är det lite svårt att uppskatta vad man sett till fullo liksom.
Jag trodde att Cloud Atlas skulle vara en svår, djup och en aning introvert film (om man kan säga det om en film). Jag trodde att jag skulle ha svårt att förstå alla olika historier och inte riktigt få alltihop att klicka som alla posters påstår att filmen handlar om (everything is connected). Ett tag så satt jag som ett frågetecken, det ska jag inte sticka under stol med, men det var inte för att jag inte fattade (eller det kanske var därför) utan för att jag inte riktigt fattade (skit också) hur alla historier klaffade med varandra.
Självklart fanns det ju de mest uppenbara kopplingarna, och jag ska försöka göra det här utan att spoila för mycket men jag varnar i förväg här, som att Frihet är värt att slåss, dö och om det behövs, döda för att uppnå.
Kärlek kan övervinna allt, till och med döden (så redan där har vi en koppling mellan det två centrala teman som filmen följer).
Vi är inte en individ, utan vi är alltid knutna till andra personer.
Detta är de tre mest upprepade teman i filmen och alla historier har gemensamt, men när man lägger så mycket vikt på att allt är kopplat och att människor genom tiderna träffas om och om igen (som en sorts tidsresande Deja vu) så känns det som om alla historier borde vara lite mer sammankopplade än va de var.
Sex olika historier som utspelas under sex olika tidsåldrar, från mitten på 1800-talet, fram till 2300 typ nånstans. Från en handelsresande man som bara längtar hem till sin fru ända fram till ett postapokalyptiskt land där alla pratar lite konstigt. Alla historier är sin egen (med en början och ett slut och som funkar som en historia i sig) men den påverkar även historien som kommer efteråt, på ett eller annat sätt. Dessa människor, som historierna handlar om, och deras öden är bundna till varandra (vi är inte en individ, vi är alltid knutna till andra personer) och allt leder fram till ett och samma slut. Det hela låter väldigt klyftigt och "fint" men när man sitter där och tittar på filmen så märker man att de flesta kopplingarna känns väldigt triviala, man får känslan att även om sakerna som hände i den förra historien inte hade hänt så hade nästa historia ändå sett i stort sett likadan ut, detta blir mest uppenbart i de tre första historierna... Jag vill så gärna förklara mer men då riskerar jag att spoila, och även om jag inte tycker om filmen så mycket så kanske nån av er som läser det här vill se filmen och då har jag ju pajat allt.
Vi säger så här, den handelsresande mannen från 1800-talet (den första historien) för dagbok under sin resa hem, han insjuknar och befarar att han kommer dö så han skriver ner sina tankar i dagoken i hopp om att den ska nå fram till hans fru efter hans död.
ungefär 100 år senare så läser en ung kompositör denna dagbok (då tryckt som en roman) och den ger honom ork att vara ifrån sin älskade Sixsmith medan han skriver musik åt en av sina idoler, samtidigt som han skriver ett eget stycke som han döper till Cloud atlas.
Typ 40 år efter det så träffar den här Sixsmith en journalist och han (Sixsmith alltså) känner att han borde avslöja sitt företags mörka hemligheter om kärnkraft för denna journalist, men innan han hinner göra det blir han mördad. Journalisten gräver vidare i detta och efter att hemligheterna kommit fram skriver hon en deckarroman baserat på detta. 2012 så har en smått misslyckad förläggare på ett bokförlag läst manuskriptet till den boken (innan historien börjar vill jag påpeka) och efter en mindre succé blir han skyldig några gangsters pengar som han inte har och hans bror lurar honom att gömma sig på ett ställe som visar sig vara ett fängelse, mer eller mindre. Historien om hans liv där och hans flykt därifrån blir till en bok (skriven av honom) och senare en film. Den filmen får en förslavad klon, Sonmi 451, i Neo Seoul år 2144 att inse sitt värde som människa och tillsammans med en grupp rebeller försöker de få kloner och människor att vara lika värda. 200 år senare har jorden gått under, varför vet vi inte, men de som fortfarande lever i de nu grönskande dalarna som tidigare var våra städer förljer Sonmis "budord" och ser upp till henne som en gud.
Så som ni ser finns det helt klart kopplingar mellan alla karaktärer och historier, även om de ibland är väldigt tunna, men det är inte mitt största problem. Det som stör mig är det faktum att vissa av historierna påverkar inte nästa historia, de nämns bara i förbifarten och det finns ingen riktig poäng med varför till exempel historien om journalisten och historien om förläggaren har någon relevans. Det är bra stycken i sig (Förläggarens historia var helt klart min favorit. Jim Broadbent i sitt esse, och en varm och mänsklig historia fylld med underbara karaktärer och såväl komik som stor sorg) men dem faller lite i och med det faktum att deras kopplingar till de senare historierna saknar någon direkt relevans, de finns där, men varför är det så viktigt att berätta dessa två historier ?
Det är det största problemet med Cloud atlas. Den känns lite poänglös. När man hörde talas om en film som skulle utspela sig under nästan fem hundra år med en stor skådespelarensemble och att alla historier under dessa 500 år skulle vara kopplade till varandras öde. Det kändes då som om man skulle se en gnista tändas på 1800-talet som skulle växa sig starkare och starkare och att alla dessa människor skulle föra elden vidare till nästa och att det hela skulle sluta med ett slut som binder ihop alla människors öden till ett. Det man fick var sex olika historier om alla hade sitt eget slut men som alla delade samma teman och ideologier (i måttlig mängd åtminstone).
Så det är ju ganska häftigt att de lyckas binda ihop allt detta och få allt att handla om kärlek, frihet och hopp, men behövdes det verkligen ett så brett spektrum för att berätta något så sublimt och skört om människans natur ? Finns det verkligen inte rum i våran egen tid för en sådan berättelse ?
Att regissörerna och manusförfattarna väljer att göra hela grejen så bombastisk och pompös får hela filmen att motsäga det den försöker avbilda och filmen blir en aning kortfattad (men ändå tre timmar lång, tro det eller ej) och de känslor vi är menade att känna för karaktärerna infinner sig inte alltid.
Jag måste erkänna dock att filmen var nästintill tekniskt fulländad, det märks att Wachowski syskonen är inblandade och om det är något som filmen lyckas med så är det att blända oss med en kraftfull färg palett och och finfina skådespelarprestationer, bara det faktum att man får se Hugh Grant spela en kannibal hövding i full Warpaint var värt pengarna.
Resten av filmen dock...Nja, den var väl ok.
Så om ni vill se en film som handlar om kärlek som aldrig tar slut, inte ens efter döden. Om kärlek som överskrider tid och rum, verklighet och fantasi och som kan röra dig till tårar, se The fountain.
Everything is connected ? More like, everything is accidental
No comments:
Post a Comment