Die Hard 2: Die harder

Och på den andra dagen uppfann han en franchise utan dess like. Det är ju vida känt att få filmserier har lyckats undvika bottennapp lika väl som Die Hard...





Att Die Hard var en succé blev snabbt blev snabbt ett faktum, och ännu snabbare insåg 20:th Century Fox att de skulle kunna tjäna storkovan på att göra en uppföljare, men hur går man tillväga ? Det fanns inga fler böcker som handlade om John McClane (eller Joe Leland som karaktären egentligen hette) och att hitta på en helt ny idé själv har man inte tid med när man jobbar i Hollywood, så istället började man leta efter en annan bok som skulle gå att Die hardifiera. Efter ett tag hittade man 58 minutes av Walter Wager. Karaktärerna var inte riktigt rätt men situationen passade in på en Die Hard film så varför inte bara göra om det hela till just en sådan. Sagt och gjort, så fick Steven E. De souza uppdraget att förvandla en bok till ett manus och när det var klart (typ tio minuter senare) så behövde de en regissör, men de ville inte ha vilken som helst, de ville hitta en ung, oerfaren men passionerad och entusiastisk regissör som kunde göra något nytt. De hittade Renny Harlin.



Numera känd som mannen som gav oss Cliffhanger (bra äventyr) och Cutthroat island (the horror), Då var Renny Harlin endast en ung finsk regissör, vars enda stora projekt var A nightmare on Elm street 4 (AAAAAHHHHHH!!!!!) och som ansågs vara "on the cutting edge" så han fick jobbet att skapa Die Hard 2: Die harder.




Oj oj oj, John McClane har det inte lätt, och då har inte terroristerna anfallit än. Han är fast hos svärföräldrrna och måste hämta sin fru på flygplatsen, men innan dess så lyckas han få sin svärmors bil bortbogserad av världens vidrigaste snut. När han har det som värst (hans fru är en halvtimme sen och... som sagt, hans svärmors bil är borta) så ser han några skumma typer som pillar sig i örat och ger varandra julklappar under bordet. När de delar på sig bestämmer sig john för att två av dem, där ifrån eskalerar saker väldigt fort och det tar bara några minuter så har han hamnat i en skottlossning och lyckats döda en snubbe som enligt Interpol har varit död i två år. Någonting står inte rätt till på Dulles Airport (där hela filmen utspelar sig) men polischef Carmine vill inte lyssna på det örat (big mistake) inte långt där efter har terrorister tagit kontroll över hela flygplatsen och kräver att ett plan som bär på väldigt värdefull lat lämnas över till dem, annars så kommer flygplan att börja störta. McClane, vars fru sitter på ett av dessa flygplan, inser snabbt att han är den neda som kan rädda dagen. "I can't believe this. Another another elevator, another ventilation shaft. How van the same shit happen to the same guy twice". Ja det undrar vi också John.




Ok, så den andra Die Hard filmen kanske inte är lika bra som ettan. Lite dummare, lite för lik sin föregnångare och inte riktigt lika spännande, men det är ändå John McClane som spöar en jävla massa teroristarslen och det är ju alltid nåt. I den andra filmen valde dem att lämna realismen bakom sig, eller åtminsone tänja på reglerna när filmen krävde det. Explosionerna är gigantiska, poliserna är dummare än tåget och plotthålen är stora nog för att krascha en Jumbojet igenom (haha) men det går inte att förneka, Die Hard 2 har typ dubbelt så mycket action som ettan, den har till och med en biljakt (ok, en skoterjakt, men den funkar på samma sätt som vilken biljakt som helst), och om det är något man är ute efter när man tittar på die hard så är det John McClane som svär och käftar emot och action, och man får väldigt mycket av båda i Die Hard 2: Die Harder.
Man märker dock att Die Harder är lite väl krystad, dem väntade inte mer än ett år med att börja jobba på den efter att Die Hard hade blivit en succé och vad de egentligen var ute efter var en film som var så lik Die Hard som möjligt utan att folk hajjade att dem betalade pengar för att gå och se en film de redan hade betalat för att ha sett. En polis, en liten grupp terrorister som tar en byggnad gisslan, korkade poliser och en massa action, den formeln passar in lika väl på Die Hard som på Die Harder (och på de flesta actionfilmer från 80 och 90-talet, med vissa variationer) och filmskaparna gör sig inte mycket besvär att dölja det.


Men det gör inte så mycket, för man sätter sig inte ner och tittar på en film som heter Die hard utan att förvänta sig just en polis, en liten grupp terrorister som tar en byggnad gisslan, korkade poliser och en massa action, så det går ju inte att klaga direkt, förhoppningsvis så anstränger sig de lite mer om de får för sig att göra en tredje film, vilket jag känner på mig att de kommer att göra inom kort...