Så efter trean verkade det som om McClanes eskapader skulle vara över, det hann gå typ tio år innan man ens började höra rykten om att det kanske var någon som började finurla på ett nytt manus. Ryktena var många, det var prat om att McClane skulle ut i Colombias djungler för att rädda sin dotter och stoppa en drogbaron från att...göra dumma saker du vet. Det gick ett tag och sedan så verkade det som om hans son skulle vara med istället (ekon från framtiden kanske ?) men det kändes mest som snack.
Men som från en klar himmel så dök filmen upp, Live free or die hard. John McClane var tillbaka på den stora skärmen och alla blev helt tokiga och köerna ringlade sig milslånga. Nej det gjorde dem inte, men en lång väntan var över för trogna Die Hard fans, det var dags för den fjärde delen i Die Hard sagan.
Livet är inte lika jobbigt som det brukade vara för McClane, Det är inte lätt, men det har varit svårare. Han är frånskild men nykter, han har tappat kontakten med sina barn men han har sitt jobb åtminstone och han har just fått ett nytt uppdrag, hans ska hämta en hacker som kan vara misstänkt för...nåt datorbrott. McClane bryr sig inte så mycket för enligt han så nådde teknologin sin topp med Micropizza (Bonnie Bedelia i Die Hard 2).
Men det skiter terroristerna i,McClane hinner knappt knacka på hos hackern innan lägenheten sprängs och folk börjar skjuta på både honom och hackern. McClane gör det han är bäst på, fucking dödar allihopa, nästan i alla fall och nu får han i uppdrag att eskortera hackern till Washington med terroristerna hack i häl, så resan blir i all fall inte långtråkig. Under resan (och även efter den borde ha varit slut) så får han spränga en helikopter med en bil, slåss mot en kung fu kärring och se ett helt gasverk flyga i luften...från insidan.
Ja, Live free or die hard är verkligen en actionspäckad film och även om den kanske inte har de mest intressanta karaktärerna och inte alltid följer logikens lagar till punkt och pricka så är det svårt att klaga för man har inte tid att fnysa mellan alla skottsalvor och explosioner och vitsiga kommentarer.
Om det är något som Live free or die hard saknar, och det kan verka lite trivialt men i en die hard film så har det definitivt relevans, så är det blod och svordomar. Ni förstår att på nittio och åttio- talet så kunde en mainstream action film komma undan med att spränga av ben och mörda folk med korkskruvar i huvudet och samtidigt säga "fuck" minst hundra gånger...i minuten, typ (se out for justice med Steven seagal).
Men sen så blev hela filmindustrin kastrerad någon gång i början på 2000-talet, kanske lite tidigare, och helt plötsligt var det inte ekonomiskt att släppa en film som inte var barntillåten eller åtminstone inte hade en åldersgräns på mer än 11 (PG-13 kallas det i USA), då föräldrar ville skydda sina barn från filmvåld,droger, alkohol, utomäktenskapligt sex och allt roligt, och det innebär att du inte får visa blod skvätta ut ur sår eller ens blod i några större mängder, du får inte svära mer än "shit" "damn" och "hell" och du får heller inte visa när en pistolkula, eller liknande penetrerar den mänskliga kroppen. Och all nakenhet som kan anses sexuell är strikt förbjuden.
Allt som gjorde de tidigare Die Hard filmerna intressanta (förutom de spännande plot twistarna och alla roliga bifigurer så klart) var nu förbjudet. Så man var ju lite orolig, men på nåt sätt så lyckades regissören Jonathan Liebsman ändå göra filmen mer actionfylld och spännande än de två senaste filmerna. Det enda som egentligen förstördes var att John McClane aldrig fick säga "Yippie kay yay, motherfucker" utan istället fick nöja sig med ett "Yippie kay yay motherf...och sen skjuter han en kille och "ucker" hörs inte.
Ja Live free or die hard hade de flesta oddsen emot sig, en åldrad Bruce Willlis som kanske int eskulle orka hålla tempot, moraltanter som vägrade låta filmen ha något övervåld alls, en komiker som McClane sidekick och en publik som hade gått vidare sen Die hard 3.
Ändå så lyckades de mot alla odds göra en riktigt bra film som kunde mäta sig med originalet och i vissa fall trumfade sin förfader.
Nu var väl ändå cirkeln sluten, de hade bevisat att McClane fortfarande var en av de coolaste snubbarna nånsin, de hade bevisat att det gick att göra en Die hard film utan ultravåld och att en uppföljare kan vara lika bra som originalet. Nog kunde de väl låta McClane ta en semester, på obestämd tid, så han fick vila upp sig ? Eller...
No comments:
Post a Comment