50/50

När jag först hörde talas om 50/50 var jag inte riktigt säker på vad jag skulle tycka, det var ju en hel del talang inblandad, Anna Kendrick, Seth Rogen, Anjelica Houston och sist men inte minst T.W nominerade Joseph Gordon-Levitt. Storyn verkade en aning sliskig. världens trevligaste kille får cancer och hans vänner och familj hjälper honom genom pärsen och på vägen träffar han nya människor och lär han sig att leva.
Jag läste en intervju med manusförfattaren och han påstod att det inte skulle vara en klassisk feelgood film, utan en mer ärlig film som inte var så sockersöt, det lät ju bra men jag var fortfarande inte riktigt övertygad.

Så såg jag trailern och då blev jag orolig, söt indiemusik, Seth Rogen och Joseph Gordon-Levitt som skrattar i slow motion och folk som kramas "herre gud" tänkte jag "det är en supersmörig feelgood film" men jag kunde inte förneka att den verkade väldigt rolig så jag införskaffade en biljett och förberedde mig på det näst intill värsta.


innan vi gräver djupare i vad jag tyckte om hopkoket så ska vi gå igenom vad filmen faktiskt handlar om.
Adam Lerner är 27 år gammal, han röker inte, han dricker inte och han motionerar regelbundet, han har en underbar flickvän och en bästa vän som inte går av för hackor. Han har även ont i ryggen, han har haft det i flera veckor så han bestämmer sig för att gå till en doktor för att se vad det kan vara för nåt. Det visar sig vara (jag kan inte minnas namnet men det var något med Schwanoma) en svårartad cancer som sitter på ryggraden, Adam kan inte riktigt fatta hur han kan ha fått cancer. det är i stora drag storyn, efter denna punkt i filmen så blir det till en början ganska smörigt (hur många gånger kan man använda ordet smörig i samma text?)
Hans flickvän säger att hon ska ta hand om honom, hans mamma vill flytta in hos honom och hans bästa vän hjälper honom hitta glädjen i livet.

Ju längre filmen gick, desto mer insåg jag att detta faktiskt inte var en klassik tearjerker. Den försökte inte få dig att sitta och tycka synd om Adam, filmen behandlade cancern på ett väldigt objektivt sätt, det handlade aldrig om att han hade cancer, utan det handlade om hur han hanterade hur livet runtomkring honom förändrades, att han har cancer nämns faktiskt inte ens så ofta.

50/50 är en extremt välregisserad film, man känner att filmen är som en förlängning av Joseph Gordon-Levitts gestaltning av Adam, han vägrar inte acceptera att han har cancer men han försöker att inte tänka på det, det är inte förrän mot slutet som han faktiskt börjar inse att hans överlevnadschanser inte är så stora. Regin följer samma mönster, den är väldigt lättsinnig i början och man sitter där och tittar på filmen och tänker liksom inte på att killen på skärmen har cancer, det hela känns mer som en vanlig relationskomedi, men precis som för Adam så får vi hela tiden små påminnelser om vad som kommer att hända, som hans fruktlösa besök hos sjukhusets terapeut (en underbar Anna Kendrick) som är ett par år yngre än honom och som inte haft mer än ett par patienter innan honom, sen har vi cellgiftsbehandlingarna som dock inte är så hemska, han träffar två äldre patienter som han blir god vän med. En av de roligaste scenerna är när Phillip Baker Hall, en av de äldre patienterna, bjuder honom på en makron med marijuana i och han lämnar sjukhuset hög som ett hus. Han går förbi en död cancerpatient i en liksäck och kan inte låta bli att garva. Det finns många såna scener i filmen och det är det som gör filmen så annorlunda, den kan skämta om cancer eftersom Adam inte riktigt verkar bry sig att han har cancer,samtidigt så blir den väldigt allvarlig och riktigt sorglig ibland, men det görs med sådan finess att det aldrig blir smörigt. Alla känslor känns väldigt genuina, vare sig dem är glada eller sorgliga, och Jonathan Levine (regissören) hittar en perfekt balans mellan det glada och det sorgliga.

Filmens namn är därför så väldigt passande, det handlar inte bara om hans överlevnadschanser, det handlar som sagt också om hur filmen balanserar det positiva och det negativa men det handlar även om hur Adam inser att han inte riktigt lever fullt ut, det hadlar om att han inte klarar sig själv utan behöver allt det stöd han får av sin familj och vänner (mestadels Seth Rogens bästa kompis karaktär Kyle)

Så vad var dåligt med filmen då ? Kom igen ,det finns alltid något dåligt med en film (nästan alltid) och 50/50 har sina skavanker också. Bryce Dallas Howards flickväns karaktär känns en aning tunn och man insåg redan från första scenen hon var med i att hon var the main villain så att säga (mer säger jag inte, vill inte spoila) och något som jag hade sett fram emot extra mycket men som jag blev lite besviken på var musiken. Egentligen var det inget fel med musiken, lite för mycket soundtrack och för lite original score, men när Michael Giaccino står för noterna så förväntar man sig lite mer, musiken var bra men det var inte i klass med Giaccinos andra verk.

Men förutom det så fanns det inget att gnälla på, 50/50 var faktiskt en riktigt bra film, och helt klart en av de bästa komedierna jag sett på länge och helt klart den bästa filmen jag sett i år (vilket inte säger så mycket eftersom det fortfarande är Januari, men ändå) Det var verkligen en helt ny sorts feel good film som inte var så sockersöt som den kunde ha blivit, det var ett sant hantverk till film.




en film om en kräfta, en film utan tunghäfta, som "makes you feel good and you know you should"