Oj oj oj, det tog ju bara Remedy, dem finska spelmästarna som skapade actioneposet Max Payne, typ sju år att följa upp sitt förra spel. Alan Wake vara värt den eviga väntan ? I klassisk HIMTOI (HereIsMyThoughtOnIt) anda så är jag före alla andra och kan ge min professionella åsikt först i Sverige.
Ladys and gentlemen, jag ger er Alan Wake.
Först och främst så ska vi använda Alan Wake som ett praktexempel på hype och dess dåliga inverkan på den TV-spelande människan.
Alan Wake annonserades för drygt fem-sex år sedan. det skulle släppas i samband Xboxens premiär, men istället sköt dem upp releasen för att dem (remedy) kände att spelet borde finputsas, ett fenomen som uppstår ofta hos remedy (se Max Payne 1) och som hitills varit något positivt, men i fallet Alan Wake så stämmer det inte riktigt lika bra. Dem bygger upp värsta mysteriet runt spelet, släpper inga detaljer om storyn, bara en massa kryptiska videos på berg och skog och mörka gator. Det var inte förrän förra året, typ, som dem började ge oss detaljer, och det verkade så häftigt. En mörk och skrämmande atmosfär med extremt kusliga miljöer, en Stephen King inpirerad story med inslag av Twin Peaks och så kunde man vänta sig lite homager till Max Payne eftersom ...Det är ju ändå Remedys stora grej.
Jag tänker förstöra för er med en gång. Spelet förtjänade inte all väntan, verkligen inte.
Alan Wake handlar om...Alan Wake, kan ni tänka er, han är en välkänd författare som inte kunnat skriva ett enda ord på två år. För att få tillbaka sin kreativitet så åker han och hans fru ut på landet, eller upp i bergen, för att få ett miljöombyte. Väl där tar det inte långt tid innan Alan (eller egentligen var det jag) får dåliga vibbar, vibbar som visar sig vara sanna. Alans fru drunknar och efter att Alan försökt rädda henne så däckar han och vaknar upp en vecka senare i en kvaddad bil utan att fatta nånting. Han ger sig ut och letar efter sin fru, som han vägrar förstå att hon dog...eller gjorde hon ? Under sin resa upptäcker Alan att väldigt få saker står rätt till i den lilla staden...
På pappret Så låter Alan Wake som en ganska vanlig, smått övernaturlig thriller. Och det är just vad det är, en ganska vanlig bok...men vänta Det här är ju ett spel, ja det har du rätt i och om man tänker på spelet som ett spel så är det en väldigt originell historia, men samtidigt är det ytterst få aspekter av historien man inte sett eller hört förut, självklart med sina egna små påhitt men i stora drag inget direkt nyskapande. Dock kan man ju säga så om dem flesta spel och filmer, jag har bara blivit lite kräsen nu på sista tiden. Sen var det en sak till som störde mig. Det var uppenbart ganska tidigt i spelet att manusförfattarna hade tagit vatten över huvudet, det är nämligen sällan en historia fungerar i ett spel om den är skriven för en bok.
I en bok är det lättare att hamna på lite sidospår då och då för att förklara vissa saker eller kanske berätta lite mer om alla sidokaraktärer, i ett spel (eller film för den delen) måste man hålla ett visst tempo, då går det inte att sidetracka för mycket och därför är dem flesta spelen nu för tiden ganska simpla. Sådant är inte fallet i Alan Wake, här har man en ytterst djup historia med många karaktärer inblandade och en rik bakgrundshistoria, men eftersom det inte går att ha ändlösa videoklipp som förklarar allt valde man att använda sig av en berättarröst för att förklara alla delar av handlingen som inte fick plats i själva spelet. Sedan har all annan viktig information tryckts in på små sidor ur en bok som man går omkring och måste leta efter om man vill förstå allt. Även efter allt detta kände manusförfattarna att dem inte riktigt lyckats förklara vad spelet faktiskt handlar om, och väljer därför att i två korta videosegment, förklara allt som spelaren borde veta, skam. Jag vill dock påpeka att allt som hade med spelets berättarstil var förgäves, regin var väldigt bra. Ett delikat balansspel mellan skräck, rysare, deckare och en gnutta komedi (Som alla filmer, böcker och spel bara mår bra av) plus ett galant foto på den mer eller mindre iögonfallande grafiken.
Vad var det mer då ? Jo just det, kontrollen, oj oj oj vilken härva. Nej nu överdriver jag men kontrollen var inte den bästa. Den påminde mycket om Silent Hill 2, något som ju Alan Wake borde tagit en hel del inspiration av men som jag inte märkte av i en enda detalj, men samtidigt så var ju det en kontroll för en mycket stelare generation spel...hur ska man förklara bättre ?
Tänk dig att du spelar ett spel, vilket som helst, och du är ute och springer i nån mörk stad. Plötsligt bombarderas du av fallande föremål och måste bromsa in för att inte bli träffad. Förr i tiden fungerade det, man släppte spaken och figuren stannade, men nu så gör det inte det. Saker som motion capture och realism har infekterat våran TV-spelkultur så grovt att den inte längre förgyller, utan fördärvar spel. Istället för att stanna, som en digital karaktär borde göra när man säger åt honom att stanna, så måste han bromsa in eller sakta ner eller bara ta ett extra steg, för i verkligheten kan man ju inte bara stanna på en femöring. Nej, men i verkligheten blir man inte attackerad av levande traktorer och sån skit. Fienderna i Alan Wake (som det finns för många av men det tar vi sen) är alltid minst en procent bättre än dig, dem springer snabbare än dig, dem tål mer stryk än dig, true story, och dem är verkligen fler än dig. Det är ett ännu större problem än kontrollen, mängden fiender.
I ett så kallat Survival horror spel brukar oftast fienden vara ett snudd på oövervinnligt hinder i en konfrontation, du är alltid svagare eller du har inte nog med ammunition för att kunna döda det, eller så är dem bara fler än du klarar av, precis som i Alan Wake. Men i andra Survival horror spel (till exempel resident evil serien) så har du alltid ett övertag, du kan undvika motståndet, antingen genom att bara ta en annan väg eller helt enkelt fly förbi dem i stridens hetta. Det handlar aldrig om att döda alla zombies, det handlar om att finna ett sätt att överleva länge nog för att kunna lösa nästa pussel. I Alan Wake är det tvärt om, istället för en massa krångliga pussel så har du typ två pussel...I hela spelet, och sen har du mängder (vi snackar MÄNGDER) av fiender. Runt varje hörn lurar ett dussin illasinnade skuggor med yxor och hackor och gud vet vad, och för att komma vidare i spelet måste du oftast slå ihjäl dem allihopa. Det var ytters sällan man kunde få syn på en fiende och sen lyckas fly till nästa säkra plats utan att ha ihjäl honom, detta i kombination med att varje fight är olidligt långdragen och enformig. Du stöter på en grupp med fiender, skjuter på dem och inser att dem inte tsar någon skada, du listar ut att man måste lysa på dem med ficklampan för att dem ska kunna bli skadade och sen skjuter man ihjäl dem. Är dem fem stycken tar det ungefär en minut att bli av med dem,
men oftast är dem kanske tio-femton stycken, och på vissa ställen så tar dem aldrig slut. såna här fighter stöter man på stup i kvarten och redan efter första timmen var jag trött på dem. Det känns som att Remedy har fyllt spelet med fiender för att hålla spelaren upptagen med att slåss så att han (eller hon) inte ska tänka så mycket på alla missar i manuset. Det funkar dock inte.
Jag tror att Alan Wake hade mått bra av att inte avslöjats så tidigt, om vi hade fått höra talas om spelet först förra året hade i alla fall jag gillat det mycket mer. För efter fem år förväntar man sig mer än bara ett vanligt spel. Det hade helt klart varit lättare att se dem bra aspekterna av spelet, så som dem väldigt väletablerade bifigurerna, det superba röstkådespeleriet, den kusligt anfallande och väldigt stämningsfulla musiken och ett av de mest invecklat intelligenta och välskrivna spelmanus sedan MGS4.
Jag ville så gärna gilla Alan Wake, men efter att ha spelat igenom det så måste jag säga att det inte höll hela vägen. Fyra år försenat och ändå inte riktigt slipat till perfektion. The dude does not abide.
Skulle jag betygsätta spel på en sifferskala (vilket jag inte gör,jag gör det helt enkelt inte, deal with it) så skulle Alan Wake få en sjua. Ett bra spel som gapar efter mycket men som inte klarar av allt den vill klara av.
Efter fem års nötande känns Alan Wake fortfarande ganska fake, men inte helt frånstötande
No comments:
Post a Comment