Det kan vara svårt för folk, som känner mig sen en längre tid tillbaka, att förstå att jag inte alltid varit ett metalhead. Jag hade en väldigt spridd musiksmak i början. Jag lyssnade på allt från John Lee Hooker till Backstreet boys. Jag hade svårt att hitta en stil som jag verkligen gillade, men så en dag hörde jag Marilyn Mansons "I don't like the drugs but the drugs like me" Jag var såld och inte långt därefter hade jag skaffat mig hela Mechanical animals skivan (Tack Martin för den finfina presenten) Och det var där det började. Mechnical animals är juinte den hårdaste skivan i världen direkt men den fick mig att börja lyssna på mer och mer Manson och jag upptäckte snart att den hårda musiken var något jag gillade, verkligen gillade. Det kändes rätt att slänga med huvudet upp och ner tills man fick ont i nacken och hoppa upp och ner, energin liksom flödade genom hela kroppen. Senare det året släppte Slipknot sin andra skiva Iowa, jag och min polare satt och lyssnade på den i sträck och jag insåg att det fanns mycket hårdare saker än Manson. Det här var extremt hårt, till och med hårdare än dem där Dark funeral jag hade hört tidigare, det var något speciellt med dem här Slipknot.
Jag köpte skivan själv och lyssnade på den om och igen, det fanns delar jag verkligen avgudade men samtidigt fanns det delar som jag inte riktigt fattade. Slipknot var ett namn som jag alltid skulle komma ihåg men jag var inte säker på att jag tänkte fortsätta lyssna på dem. Tiden gick och jag lyssnade mer och mer uteslutande på metal. Sepultura, Cannibal corpse (bloodthirst är ett mästerverk), Dimmu Borgir, Black sabbath, Iron maiden, Limp Bizkit, Judas priest. Jag blev mer och mer besatt av den speciella känslan som ingav sig när man hörde dem tunga riffen och dem exploderande trummorna, Slipknot hände det att jag lyssnade på tills jag hittade en till skiva med dem, deras självtitulerade debutskiva. Den här skivan gillade jag...inte bara som jag gillade Iowa, jag verkligen älskade den här skivan, den var så kaotisk, så brutal. Låtar som (sic) och Spit it out fick mig verkligen att tappa fattningen men samtidigt fanns dem där underliga spåren som jag aldrig riktigt förstod mig på, Scissors, me inside och tattered and torn. Varför var dem så slöa och bara rent underliga ? Ungefär samtidigt släppte Slipknot sin nya skiva Volume 3 the subliminal verses. Det var här det vände för mig.
Volume 3 kändes som ett helt nytt slipknot, borta var Coreys (Corey Taylor, bandets sångare) grova, mullrande röst, istället skrek han verkligen till rösten sprack, han lät nästan manisk, som om han verkligen led sig igenom texraderna. Dem hårda huggande gitarrerna hade bytts ut mot evigt tuggande oljud som ibland bröts av med ett sanslöst solo. Samtidigt så visade banet upp en mjukare sida och istället för att bara vara arga verkade dem nu ha gett upp och förklarade med sin musik att det inte längre funkade att bara skrika, men vad skulle dem i så fall göra? Det var ju det enda dem kunde. Volume 3 var bandets mest mogna och allvarliga skiva hittils och min favoritskiva (vilket den fortfarande är) Mycket av det handlar nog om att jag vid det här laget hade börjat lyssna mer på texterna i musiken jag lyssnade på.
Jag gick tillbaka och lyssnade igenom Debuten och Iowa igen och den här gången lyssnade jag verkligen på låtarna, texten lika mycket som musiken och jag insåg vad det var jag hade missat men samtidigt älskat med Slipknot. Många metalband spelar riktigt hård musik och du får den där känslan, den där man bara vill headbanga och hoppa in i folk och bara explodera, ytterst befriande, Men dem flesta av dem banden reflekterar inte detta i sina texter, Slipknot däremot personifierade denna frihetskänsla i både musik och text. Dem spelade inte bara för att göra bra musik, dem spelade för att själva känna den här känslan, och om dem inte gjorde det så skulle dem inte klara av att kontrollera sig. Musiken var terapi i ordets rätta bemärkelse, både för bandet och för lyssnarna och det märktes att bandet kände sina fans och kände sig nära till sina fans.
I intervjuer och livevideos fanns det något speciellt, dem sade inte att dem gillade sina fans bara för att, dem sade det med en allvarlig och övertygande ton. Flera av bandmedlemmarna förklarar även i dokumentären Inside the nine att musiken var deras sätt att ventilera sina känslor, ett sätt att inte falla samman av ilska och aggression och att fansen spelade en stor roll i detta, för utan fansen finns ju inte musiken, och utan musiken...ja.
Detta var 2003 och min passion för Slipknot nådde sin spets, jag kunde inte sluta lyssna på dem. Det var som en drog. Den mest underbara känslan jag någonsin känt spred sig varje gång jag hörde dem, vilket gjorde att det sved extra hårt när rykten började spridas om att Slipknot hade splittrats, och det verkade inte bättre eftersom åren gick och snaran hängde tom. Många av bandmedlemmarna startade sina egna band och sidoprojekt men inga av dem var ens i närheten av lika bra som Slipknot, det var något speciellt som hände när alla nio samlades och spelade tillsammans. Tiden gick och jag lyssnade stadigt på Slipknot fram till 2007 då jag nästan slutade, man kan bara lyssna så mycket på samma musik. Känslan avtog och jag hittade andra musikstilar som jag gillade, den pausen var dock en bra sak, det var under den hör tiden som Indietobbe föddes. Jag började lyssna på Tom Waits och tittade på svåra, smala filmer. Det var kul så länge det varade, men våren 2008 så hände nåt, jag satt framför datorn och slösurfa när jag råkade snegla på ett musikforum och såg att någon skrivit att ett spår från Slipknots nya skiva hade läckt och fanns att tanka. Inlägget var daterat dagen innan och jag blev lyrisk. det tog bokstavligen talat sekunder innan jag hade hittat låten och tankat den, låten var All hope is gone från skivan med samma namn. All hope is gone var en extrem brutal låt, den hade samma intensitet som tidigare Slipknot men hade samtidigt nästan en grindcoreisk känsla som hängde över den. Den var oförlåtande hård och den verkade aldrig ta slut. Slipknot var tillbaka.
Senare, under sommaren så släpptes äntligen den nya skivan. Jag var helt till mig, jag förbokade den, jag nöjde mig inte med den vanliga utgåvan utan betalade nästan 300 kr för den limiterade 2-disc utgåvan, min lycka var total. Jag kom hem och lyssnade igenom skivan och insåg något, Slipknot har blivit gamla, deras musik hade inte samma kraft längre, visst fanns känslan kvar men dem ny låtarna var inte riktigt...Dem hade inte den där grejen, den där Slipknot grejen. Det kändes inte personligt längre, dock får man inte glömma att dem trots detta fortfarande var det hårdaste bandet på marknaden, dem var fortfarande grymma. Även om All hope is gone är deras sämsta skiva så är det fortfarande en nia av tio. Slipknot var tillbaka och dem tog fortfarande inte skit av någon. Nu fanns det bara en ska kvar att göra och det var att se dem live. Med en ny skiva kommer nästan alltid en turné och jag väntade och väntade på att biljetterna skulle dyka upp på ticnet, Juli blev augusti och Augusti blev till september, då hände det. Som av en slump så såg jag en affisch på stan som uppfyllde min högsta dröm (just då) Slipknot skulle komma till Sverige. Datumet var den 12 November och jag tog mig hem så fort som jag kunde bara för att inse att jag aldrig skulle kunna se Slipknot live. Biljetterna var slut. Jag kunde inte fatta att jag inte skulle få se dem live, men så kom ett ljussken i form av fem vänner till mig som alla hade biljetter, en av dem hade dock ångrat sig och ville inte gå, jag kunde inte förstå varför men var lika glad för det, nu hade jag en chans, och kan du tänka dig ? jag fick hans biljett (tusen tack Robin) Nu var det bara att invänta D-dagen. Plötsligt var den här. Jag och mina vänner åkte in till stan tre timmar innan det började och laddade med mat och musik. Sen började det.
Jag är inte direkt religiös, jag tror på pastafarins lära mest för att hela den religionen är ett hån mot alla andra religioner, dock har jag under mitt liv haft några religiösa upplevelser. Första gången jag såg 300, första gången jag såg 2001 ett rymdäventyr, dagen då jag träffade Hideo Kojima, Rage against the Machine live på Hultsfred och Slipknot live på Hovet.
Jag var salig när vi kom ut därifrån, jag var säker på att jag aldrig skulle vara så uppspelt och lycklig igen (och faktiskt har jag nog inte varit det sen dess) Det går inte att förklara känslan. Precis som jag beskrev känslan jag får av att lyssna på metal, den känslan var det fast förstärkt i tusental, miljontal. Jag skakar bara jag tänker på det. I det ögonblicket insåg jag att Slipknot är mer än bara musikalisk terapi, Slipknot är ett tillstånd, ett sätt att vara. Slipknot är som en nära döden upplevelse, som sekunderna innan snaran dras åt runt halsen...
Därför smärtar det extra mycket att Paul Gray (slipknots bassist) inte längre är vid liv. Det finns inget som är så unikt som Slipknot och nu när dem är en mindre kommer dem aldrig mer låta likadant, om dem ens kommer att låta igen. Slipknot har mer än en gång sagt att dem inte bara är ett band utan att dem även är dem bästa vänner, och skulle en av dem lämna bandet eller dör skulle dem sluta göra musik för det skulle aldrig kunna bli samma sak. Därför sitter jag (och många tusentals andra fans) just nu och inte bara sörjer, vi undrar också om det här faktiskt är slutet på resan ? vad händer i så fall efter det här ? vad ska man göra nu ?
På ett sätt skulle det vara så synd om Slipknot nu splittras, men samtidigt måste man tänka på det jag sa tidigare, Slipknot skulle aldrig kunna låta likadant igen och är det då egentligen någon idé att dem fortsätter. Om dem inte kan leverera lika hårt, är det då kanske bäst att dem istället lägger av när dem är på topp ?
Time will tell
Till minnet av
Paul Gray #2 The pig
Du är saknad.
No comments:
Post a Comment