The creepy countdown del 5:en evig mardröm

Så efter en resa ut i rymden och ner i helvetets djupaste skrymlsen…utan att ens rycka till, bestämde vi oss för att utforska det fantastiska.

Det gick ett rykte på internet när allt det här spelandet pågick. Ett rykte om ett hemligt labb där en ännu hemligare division av Amerikas försvarsmakt förvarade och experimenterade på oförklarliga och övernaturliga väsen…

Detta hade några personer läst på om väldigt utförligt och designat ett spel runt, spelet hette SCP: Containment breach.

I SCP så spelar du en testperson som ska vara med i ett experiment med ett väsen som kallas SCP 173. En två meter lång, humanoid, betongstaty som man aldrig får bryta ögonkontakten med om man är i samma rum som den, då kommer den att döda dig på mindre än ett ögonblick.

Självklart går något fel, och när och två andra testpersoner stängs in i samma rum som 173 så går strömmen. De två andra dör på… just det, ett ögonblick och när ljuset tänds igen så står 173 rakt framför dig. Dörren till resten av labbet är öppen och nu gäller det att ta sig ut.

SCP: Containment breach var väldigt snarlikt Slender. Simpel speldesign med fokus på ren och skär terror, men där Slender jobbade med hela popcorn scare grejen, så använde containment breach sig av försvarslöshet som ditt största hot. Man kunde ju faktiskt bara vända på klacken och springa rakt ut i skogen om Slender dök upp, men när 173 dyker upp blir du tvungen att möta din rädsla ansikte mot ansikte.

Det var helt enkelt en metod som fungerade och spelet var definitivt läskigt, mycket läskigare än Doom, men inte riktigt lika läskigt som Slender.

Så vad var det som gjorde att spelet inte var lika läskigt? Jo, och nu börjar vi komma hela ”skräckspel som inte är läskiga” grejen på spåren. Grafiken var inte top notch och det var mer än en gång som spelet buggade så grovt att vi fick börja om. Det gör ju att man tappar inlevelsekänslan och då åker skräcken ut också.

Detta var något vi upptäckt i tidigare spelsessioner också, det var alltid något med spelet som fick oss att tappa inlevelsen. Bandesign, buggar, loadingskärmar och fler såna småsaker som gjorde att skräcken lade sig.

Så nu började trasslet nysta upp sig, men vi hade ett spel kvar att spela, och det skulle bli en resa in i galenskapens mörka värld, eller var det galningarna som var de mest vettiga?