The creepy countdown del 3: Den första besten

Som vi pratade om tidigare hade jag suttit och listat ut vilka spel som jag skulle spela. jag försökte dra ut på väntan och undvika spelen så mycket som möjligt, men till slut var det oundvikligt.
Jag och och min syster satte oss ner och tog tjuren vid hornen...eller snarare monstret vid tentakelarmarna.

Tanken är att ni nu ska snegla på videon medan ni läser resten av texten. Själva bilderna är inte det mest intressanta, utan ljudet som strömmar från min och min systers strupar




Slender: The arrival var det första spelet vi spelade. När jag tänker efter så var det nog inte rätt spel att börja med. Det satte standarden allt för högt, något vi ju inte kunde veta då...Men hur som helst så spelade vi det nu och det fanns ingen återvändo.


Jag ska inte sitta här och recensera spelet. För det första så klarade jag det inte, videon ni tittar på var från början ungefär 40 minuter lång och innehöll en del långsamma delar. Sen så är det så att poängen med denna creepy countdown är inte att recensera (som jag säkert sagt hundra gånger nu, använd orden bättre Tobbe) utan att analysera.


Så vad är det som får mig och min syrra att skrika i högan sky? Vad är det som förlamar mig till den punkt att jag inte längre kunde spela spelet utan bara satt där och skrek?

Slender: The arrival är inget utstuderat spel. Den lilla story som finns är egentligen ganska ovidkommande. Stämningen är, tro det eller ej faktiskt inte så skräckfylld som man kan tro. Det finns ingen läskig musik, inget övervåld och litervis med blod. Det finns inte ens ett ordentligt monster, så vad är det som är så förbannat läskigt då?
Skräcken finns inom oss. Vi skrämmer upp oss själva, och där i ligger det geniala med hela slender legenden (om man nu kan kalla det en legend). Vi har alla hört talas om The Slender man, eller bara Slender kort och gott, och vi har hört historierna om folk som spelat spelet och svimmat av ren förskräckelse. När vi sätter oss ner för att spela spelet så utgår vi ifrån att spelet kommer skrämma skiten ur oss. Det hjälper inte heller att majoriteten av spelet utspelar sig i en mörk och hotfull urskog, en plats som är genetiskt inpräntad som farlig i varje människas DNA.

Slender är också ett väldigt effektivt monster...väsen...eller...utomjording?... Vi vet inte vem eller vad han är för något och vi räds alltid det vi inte känner till, det är en försvarsmekanism (även den sitter djupt inne i DNA:n)


Sen är det också så att eftersom Slender man kan kringå universums lagar (teleportering, Morphing OSV) så lär vi, spelarna, oss snabbt att han är snudd på omöjlig att undkomma


Detta är varför Slender: The arrival är så överdjävulskt läskigt. Det vet vad som skrämmer människan som ras och kapitaliserar på detta. Det låter story och funktion hamna i skymundan för att skräcken ska få så mycket utrymme som möjligt.

Slender vet att det är läskigt, och det gillar det...




Nästa gång fortsätter historien och vi kommer att få följa med ut i rymden för att få stå ansikte mot ansikte med helvetets vidrigaste vidunder...