Så, tanken var att jag skulle dela med mig av min och min systers resa genom det sista spelet i våran countdown. Men på grund av tekniska problem så kommer jag inte hinna göra det idag...Det blir imorrn istället. Så idag, som plåster på såren, tänkte jag bjuda på en recension av spelet som kallats "det läskigaste spelet någonsin" (Citat av www.Wordsthatwontsell.com. En annan blogg med ett väldigt långt namn).
Amnesia: The dark Descent.
Väldigt tidigt i min preparation för The creepy countdown 2013 så bestämde jag mig för att försöka spela igenom ett spel som jag påbörjat för några år sedan, men inte hade nerver nog för att klara, nämligen Amnesia.
Youtubar man Amnesia får man upp hundratals så kallade "reaction videos". Videos där folk sitter och skriker i en mick medan dem spelar Amnesia (känner ni igen konceptet?)
Innan jag ens visste vad Amnesia var så hade jag sett ett flertal sådana videos, det här var sent 2009 när spelet hade funnits ute några månader redan. sen så fick jag för mig, nån gång runt sommaren året därpå, att jag är mycket bättre än alla de där töntarna på internet...
Jag spelade ungefär en timme, sen scarequittade och såg mig aldrig om, förrän för ett par månader sen. Då bestämde jag mig för att jag måste spela spelet, om inte för att klara det så för att kunna filma några riktigt bra skrikscener för The creepy countdown. Så jag satte mig ner, med min syster, och 40 minuter senare hade varken jag eller hon skrikit en enda gång.
What the fack liksom, vi sitter här och blir inte ens nervösa av "världens läskigaste spel", vilket jävla lurendrejeri. Vi slutar filma (jag kommer inte ladda upp den videon eftersom det inte finns nåt intressant i den alls) och min syster går, men jag bestämmer mig för att jag ska spela vidare. Kanske om man spelar länge nog så blir det läskigt, men när jag stod i slutet och begrundade mitt öde hade jag fortfarande inte ens hoppat till en gång. Visst finns det stycken som gör en lite nervös och ibland så går andningen väldigt snabbt, men att kalla det det läskigaste spelet någonsin är bara fusk och båg.
Dock så visade det sig att bakom fasaden av fejkskräck fanns en makaber och stundtals väldigt omtumlande historia om förbannelser, rätt och fel, svek och vissa riktigt hemska scener.
Även om storyn känns en aning outvecklad, eftersom du enbart får exposition genom gamla lappar och dagbokssidor som ligger utspridda i slottet, så kan du pussla ihop en riktigt spännande resa om du bara tar dig tiden. Och det är storyn som får en att vilja fortsätta spela, för det faktum att efter ett specifikt stycke i spelet så är det i stort sett omöjligt att bli rädd, och en stor del av dragkraften i Amnesia har ju med skräcken att göra, gör att man nästan vill ge upp. Men då finns mysteriet om vem du är och vad du gör i det här slottet kvar, och du bara måste fortsätta spela.
Och det är Amnesia i ett nötskal. ett skräckspel som inte är läskigt, men jävligt spännande.
Att skräcken inte är läskig är ett störningsmoment, men det är inte det värsta med spelet dock. Den mekaniska bandesignen är vad som verkligen fick mig att vilja sluta spela. Precis som med de flesta andra skräckspel (hint...HINT) och spel över lag, så är Amnesia uppbyggt runt ett specifikt spelsätt, och när man väl introducerat detta spelsätt är det svårt att bryta mönstret eftersom spelarna skulle bli förvirrade (no disrespect) och det skulle kännas som om man helt plötsligt spelade ett annat spel. På grund av detta så blir det efter ett tag väldigt lätt att förutse all skräck och istället för att bli rädd så börjar man analysera det hela som ett pussel...Tyvärr
Så i slutändan har du ett väldigt bipolärt spel. å ena sidan så är det väldigt stämningsfyllt, obehagligt och stundtals halvläskigt. å andra sidan så har du ett väldigt typiskt och vanligt förstapersons äventyrsspel som dock har en del överraskningsmoment.
Skulle jag betygsätta spel, vilket jag inte gör, så skulle jag ge Amnesia: The dark descent 7,8/10
No comments:
Post a Comment