Wolfmother Cosmic egg

Äntligen är väntan över för fyra år sedan släppte Wolfmother sitt första album, och nu...först nu ärar dem oss med ett nytt alster, frågan är om det kan slå den hyllade debuten.




Wolfmother är ett sånt där band som släppte ett par riktigt bra singlar och i stort sett levde på dem, första skivan var ju inte alls så bra som folk säger. Visst hade den sina stunder som Joker and the thief och Dimension men för det mesta satt man och väntade på singlarna, resten var ganska generiskt och väldigt tråkigt faktiskt. Så hur följer man upp en skiva som ficka allt sitt beröm endast för att den hade tre asgrymma låtar och tio halvbra ? man gör en skiva som knäcker rakt igenom.

Cosmic egg följer samma mönster som debuten men med lite mer lättillgängliga texter och ett sound som, kanske inte revolutionerar rockgenren eller konstant utvecklas under skivans gång, men som bygger vidare på det sound första skivan hade. Dock är ju bara Andrew Stockdale kvar av det tre originalmedlemmarna, resten är färskingar och jag tror att det kan bidra till varför musiken känns utvecklad. Här kommer tre killar som säkert gillade första skivan och ska ersätta dem som gjorde denna utspejsade och väldigt retroaktiga musiken, vad gör man då för att inte förstöra det man älskar ? man tar inspiration från orginalet och bygger vidare och blandar in lite personlighet i det.

Detta bidrar till att varje låt låter unik till skillnad från första skivan som drogs med det största problemet bland mainstreammusiker, upprepning, man har en bra hit och försöker klon a den till en hel skiva men det funkar inte. Därför är ny plattan en blandning av mer eller mindre allvarliga låtar som skiftar mellan slö tunggung rock och hetsiga AC/DC hyllningar och dem väldigt egna spacerockspåren som dyker upp mot slutet.

Cosmic egg är helt enkelt en mer mogen och genomtänkt skiva, bandet har hittat en skön stämning någonstans mellan det där kaxiga rockbandet som tog alla med storm och en återkommande modern klassiker som än en gång bedazzlar oss med låtar om kosmonauter, tinnar och torn och förbannelser men även mer lättillgängliga texter som behandlar det som all musik egentligen handlar om, kärlek. Det är även vad Wolfmother utstrålar med sin musik, passion för och kärlek till en genre som är på väg att dö ut. Tur då att band som Wolfmother finns.

Lägg ett kosmiskt ägg i mitt skägg.