The fall: säsong 1

Jag är inte mycket för TV-deckare. Det finns alldeles för många och genren har blivit extremt urvattnad.
Beck, Irene Huss, Wallander, Maria Wern, Hassel, Höök, Johan Falk och så vidare och så vidare.
Det är bara de svenska TV-deckarna, sen har vi de brittiska. Ett fall för frost, miss Marple, morden i Midsommer och självklart den brittiska versionen av Wallander. Sen har vi de amerikanska. CSI (alla olika) Bones, law and order, cold case. Det finns säkert tusen till som jag inte kommer på för tillfället, Varg Veum, Bläckfisken, NCIS... nu får det vara nog.

Nu ska jag inte påstå att alla dessa serier är värdelösa, inte alls, några utav dem är faktiskt ganska bra, men det är det faktum att de är så många som tröttar ut mig. Det är ju spännande att se om alla poliser får fast mördarna, men efter 30-40 gånger så börjar det bli en aning enformigt.
Visst kan man påpeka i sådant fall att jag älskar att se Arnold Schwarzenegger spöa skiten ur terrorister, robotar och gangsters men det borde ju också bli enformigt efter de första 100 gångerna.

Du har en poäng där, men sån film kommer det kanske 3 av varje år inte tre i veckan.


Som ni märker så ogillar jag TV-deckare, men ibland så dyker det faktiskt upp ett guldkorn bland allt grus (när man är ute och vaskar i TV flödet). Och det guldkornet heter The fall.

Det hela började med att jag satt och zappade, det vill säga slösurfade på Netflix, och hittade en serie med Gillian Anderson i huvudrollen. Som ni kanske vet är jag ett mega fan av The X-files, där Gillian Anderson har en av huvudrollerna, så när jag fick se att hon hade hubudrollen i en ny serie så högg jag direkt. Även om en serie är keff så blir den se bra om Gillian Anderson är med.

Jag började titta och insåg väldigt snabbt att det var en deckare, men för Gillians skull höll jag ut hela första avsnittet. Efter det så tittade jag inget mer på ett par månader. Tills jag fick höra av en vän att jag borde titta vidare, så det gjorde jag och tur är väl det.

Till en början beter sig the fall som en helt ok dussin deckare, men Om man tar sig tid att se de första tre avsnitten så kommer man inte kunna sluta.
Det som verkligen fick mig att fastna var mördaren, man får redan från början veta vem han är och under hela serien får vi följa hans resa lika mycket som polisernas, men det mest intressanta och det som verkligen sticker ut är mördarens dubbelnatur.

Å ena sidan är han en ytterst makaber människa med försmak för detaljer och terrortaktik, å andra sidan är han en väldigt hängiven make och far som jobbar med sorgeterapi. Han är en så himla trevlig mördare att man inte vet om man ska heja på honom eller hoppas på att Scully...jag menar Stella lyckas fånga honon. Det tycker jag är ett väldigt starkt tecken på att manusförfattaren, Alan Cubitt, verkligen vet hur och vad han vill skapa med den här serien.

Förhoppningsvis så fortsätter han att föra historien framåt lika väl i säsong 2 (som börjar spelas in nästa månad) och att alla inblandade kan hålla lika hög standard som de gjort hittills. I sådant fall så kan det här bli en av de bästa deckarna...nånsin.


Hela första säsongen finns att streama på Netflix, och om du inte har något bättre för dig så råder jag dig att åsidosätta en helg åt att se The fall.