The secret life of Walter Mitty

Jag har skrivit som fan på sistone. Recensioner på tv-serier, filmrecensioner och det har gått gått med en jävla fart. Men i och med det har jag märkt att kvaliteten har fått lida lite grann, speciellt det senaste jag skrev (True detective avsnitt 2. Läs den). Så när jag började peppa för den här recensionen så bestämde jag mig för att jag skulle ta tid på mig och inte kompromissa. Skriva allt som kom ur mig, så länge det handlade om filmen såklart.
Det visade sig vara lättare sagt än gjort.


The secret life of Walter Mitty är inte en knepig film. Den är inte subtil eller tillkonstlad, det du ser är det du får. Det är helt klart en av de ärligaste filmerna jag sett på länge, både på gott och ont.

Premissen är simpel. Walter Mitty är en lågmäld man. Han bor i sin lilla gråa lägenhet och jobbar i källaren på LIFE magasin där han tar hand om alla foto negativ (oldschool), men när tidningen ska omstruktureras till LIFE.com så tappar Walter bort negativet
Till bilden som ska bli det sista omslaget. Efter en del själasökande inser han att detta är hans chans att leva livet på riktigt, han måste nämligen ge sig ut på en resa för att hitta fotografen som tog fotot...

Det finns inte så mycket mer att säga om filmen. Det finns inga direkt dolda meningar, inget suggestivt foto. Ingenting som inte förklarar sig själv. Frågan är då, var den bra?

Ja det var den väl.

Ben Stiller är en regissör som kanske inte direkt utmärker sig när det gäller stil. Han har sin grej där han låter skådespelarna leva loppan lite grann och har gärna hellre kul än att filmen blir perfekt. Detta stilgrepp lånar dig själv väldigt bra till Walter Mitty dock, eftersom hela filmen egentligen bara följer Walter på sin resa runt jorden utan några krumelurer så behövs det inte mycket mer. Visst finns det stunder då filmen kanske inte är 100 % rättfram, jag talar om dagdrömmarna
Som Walter får stup i kvarten
, men även dessa är mestadels rättfram och fungerar som lätttolkade förlängningar av Walters tankar.

Det är egentligen hela filmen. Ett avskalat (men samtidigt effektfullt, konstigt nog) och ganska naket äventyr om en mans resa för att hitta sig själv. Fyllt med makalöst foto, underbara miljöer och härliga skådespelarprestationer. Och, icke att förglömma, ett majestätiskt soundtrack av Theodore Shakira och självaste José Gonzalez.


Så bad ska säga då om The secret life of Walter Mitty? Visst var det en vacker film, väldigt ärlig och opretentiös (tro det eller ej) men i slutändan var den ändå inte allt den kunde ha varit. Det hela blev ett klassiskt fall av "art imitation life imitation art"
Styckena som utspelade sig i Walters vardag var så extremt Gråa och tråkiga att filmen endast levde upp under dagdrömmarna och i regementen. Men en livstid av tråkighet kan inte suddas ut av en enda grym upplevelse. Hade vi själva upplevt Walters resa hade det varit en sån där upplevelse som förändrar ens liv, men eftersom filmen tar slut när Walter verkligen kommer underfund med sitt liv och börjar leva det så missar vi det bästa.

Men man kan ju inte få allt serverat på silverfat.