The wolf of Wallstreet

Efter att ha suttit still i tre timmar, och eftertexterna började rulla och folk reste på sig och ville gå hem, så hade jag bara en tanke i huvudet, jag vill ha mer.
Den första tanken som brukar ploppa upp i mitt huvud efter att jag har rest mig upp ur biostolen är antingen "den här filmen var ju astung".

Eller så brukar det låta typ så här "jävla skitfilm. Jag vill ha min tid tillbaka".

Men den här gången kunde jag bara få upp ordet mer i huvudet, och nu ska jag förklara varför.


Som ni alla vet vid det här laget så handlar The wolf of Wallstreet om Jordan Belfort. En man som på väldigt kort gick från att ha i stort sett ingenting, till att ha allt. Hur gjorde han? Han rånade inte banker, han sålde inte knark och han var inte juveltjuv. Han var den värsta sortens avskum som finns, han var aktiemäklare.

Han listade ut ett sätt att sälja såkallade frimärksaktier i enorma summor till vanliga medelinkomsttagare men eftersomdet var just frimärksaktier och inte NASDAQ listade aktier kkunde han ta ut 50% kommission istället för den normala procenten på 1. Men för att få folk att köpa möngder av skit så behövde han först sälja idén om att aktien egntligen var mer värd än den faktiskt var, och det gjorde han med hjälp av... vet du vad, jag säger som Jordan Belfort sa "Det spelar ingen roll hur jag gjorde det. Det viktiga var att det funkade, och att jag blev snuskitg rik på kuppen".

Redan från början av filmen gör regissören (den briljante och alltid lika enastående Martin Scorcese) det väldigt klart för publiken att det inte handlar om detaljer. För när vi drömmer om guld och gröna skogar så bryr vi oss sällan om hur vi fick alla pengar, utan mer om vad skulle glra med alla pengar. Det är precis så The wolf of Wallstreet fungerar, den förklarsr väldigt kort och effektivt hir Jordan fick tag på alla pengar och fokuserar sedan på i stort sett helt och hållet på vad frasen "mycket vill ha mer" verkligen betyder, och mer blir det.

Så fort Jordan börjar dra in de stora pengsrna så börjar han även leva stort. Lyxbilar, gigantiska hus, middagar för 26000 dollar (på 80-talet vill jag bara påpeka). Men även alkohol, strippor, prostituerade och droger i obscena mängder.
Hela filmen är som ett enda långt, drogpåverkat lyckorus. Känslorna flyger och far från den ena till den andra och det är alltid överdrivet. Väldigt sällan saktar filmen ner för att nästan nå ett tempo man är van vid i en tre timmars film.

Allt i filmen är designat. Skådespeleriet, regin, fotot, klippningen, allt, för att förstärka känslan av eufori, samma känsla som Jordan känner när han tjänar pengar och det är först när filmen är slut (när knarkets effekter börjar avta) som man inser att det hela bara var en flyktig fantasi och att man i slutändan måste komma tillbaka till verkligheten, men orecis som Jordan vill man ändå, efter att man insett hur vidrigt det hela var, så vill man bara ha mer.